Vem har väl någonsin sagt att tennisens silly season är tråkig?

Inom loppet av några dagar har två av sportens största fixstjärnor, Novak Djokovic och Roger Federer, skakat liv i sömniga experter och lata bloggare:

• Legendaren Boris Becker blir Djokovics nye tränare.

• Hans lika legendariska rival Stefan Edberg inleder samarbete med Federer.

Hursa?

Eller, för att citera John McEnroe:

YOU HAVE GOT TO BE KIDDING ME?

Ja, Andy Murrays samarbete med Ivan Lendl blev succé. Ingen tvekan om den saken, efter två Grand Slam-bucklor och ett OS-guld.

Men Djokovic och Federer har ju redan det som Murray saknade när han anlitade tjecken – Grand Slam-bucklor och andra sportsligt monumentala framgångar som gjort dem till tennisens i dag obestridligt största stjärnor, tillsammans med Rafael Nadal.

Inget ont om vare sig Becker eller Edberg, men exakt vad ska de egentligen bidra med? Hur ska Edberg med sina i sammanhanget blygsamma sex GS-titlar hjälpa Federer – som har 17?

Och Becker. Ska han lära sin nya adept hur man bäst slår en volley raklång i luften? Om Franska öppna fortfarande är Djokovics högsta sportsliga prio ter sig hans val av coach en smula märkligt. Av tyskens sex GS-titlar (lika många som Djokovic) kom tre i Wimbledon (1985-86, 89), två i Australiska öppna (1991, 1996) och en i US Open (1989). På Roland Garros nådde han som bäst semifinal vid tre tillfällen (1987, 1989, 1991). Finns nog inte mycket i Djokovics grusspel som just Becker kan förbättra.

Vilket inte är särskilt konstigt. Den forne världsettan hade förvisso ett stabilt grundspel och var skicklig även bakom baslinjen, men som allra bäst var han framme vid nät (särskilt på gräs).

På så sätt är väl egentligen Federers samarbete med Edberg snäppet mer logiskt. Federer har haft vissa problem med sin serve under nästan hela året och även svajat framme vid nät (som ju brukar tillhöra hans comfort zone). Schweizarens problem grundar sig främst i dåligt självförtroende, som enligt min mening bottnar i nonchalans och för lite träning. Kanske kan Edberg hjälpa Federer att hitta stabilitet i serven och nätspelet, och på så vis reparera hans sargade självförtroende.

Detta till trots känns det hela som något av ett pr-jippo. Att det först och främst handlar om att Becker och Edberg ska representera Djokovic och Federer. Logiken tycks vara att bara att ha dem i sitt stall skapar en trygghet utanför banan, som i sin tur skapar en trygghet på banan. Precis på samma sätt som att Lendl inledde deras samarbete med att i första hand jobba med Murray på ett mentalt plan utanför banan, och därefter justera vissa aspekter i skottens spel.

Ur det perspektivet kan Djokovics och Federers beslut vara genidrag, genom att de flyttar lite av fokuset från sig själva till sina nya mentorer. Lite som när Diego Maradona skapade rubriker som förbundskapten i Argentina och på så sätt skyddade sina utsatta spelare från strålkastarljuset. Det här är inte riktigt på samma nivå, men ni förstår säkert jämförelsen.

Men.

Det kan lika gärna visa sig förödande. Att anlita gamla storspelare med begränsad erfarenhet av coachning på den här nivån är alltid en risk. Det kan mycket väl bli så att pressen och förväntningarna mångfaldigas. Pressen på Murray och Lendl inför 2012 var inte nådig, och många var inledningsvis skeptiska. Där visade sig deras personkemi och Lendls tydliga ledarroll bli helt avgörande. Några felsteg och det hade kunnat braka åt helvete.

Personligen har jag svårt att se Becker leda Djokovic. Förhållandet Edberg-Federer blir troligen ett mer vänskapligt samarbete, så där borde det inte uppstå någon friktion.

Men som sagt, rent sportsligt… Om de har inspirerats av Murrays och Lendls framgångar har jag bara ett råd att ge: Lägg ner. Omgående.

Murray har nämligen mycket att lära av Lendl på ett spelmässigt plan. Den defensive skotten behövde anpassa sitt spel och där kunde sluggern Lendl kliva in som en naturlig lärare.

Huruvida Djokovic verkligen behöver lära sig att slå en Becker-volley för att vinna fler Grand Slams är däremot högst tveksamt. Det är snarare en mental mentor serben behöver. Han har visserligen ett psyke av stål i utsatta lägen, men har uppenbara problem med sitt fokus under matcher, stora som små – och han störs onödigt mycket av yttre omständigheter. Därför tycker jag att en tränare som Magnus Norman hade passat honom bättre.

Nåväl.

Till att börja med kan vi ju låta oss roas av den uppståndelse som det här säkert kan skapa. En liten julklapp i förskott för alla Djokovic- och Federer-fans.  Från oss alla, till er alla. Typ.