Toppar, dalar, dramatik, nerver, galna passeringar, omöjliga räddningar, vändningar, offensivt godis.

Ja, finalen i Indian Wells bjöd på det mesta.

Kanske även ett nytt begrepp: Lex Isner.

Favoriten inför matchen var inte den formstarkaste av de båda finalisterna. Roger Federer har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Novak Djokovic bjudit på lite av en kräftgång (en mild sådan, men likväl en kräftgång).

Samtidigt var segern över John Isner i semifinalen ett kvitto på serbens höga lägstanivå, att krutet inte alltid måste vara snustorrt för att kunna göra skada.

Finalen mot Federer inledde han dock som befarat – det vill säga skakigt. Hamnade i schweizarens bakvatten tidigt efter att ha tappat sin serve direkt och såg inte ut att kunna reparera skadan under första set. De normalt så solida grundslagen var märkligt svajiga. Han hade problem med sin forehand under hela veckan i Indian Wells och mot Isner förlorade han flera backhand-dueller(!).

Federer spelade riktigt bra i första set. En av de bästa matcherna han presterat i år, tillsammans med semin mot just Djokovic i Dubai. Men då precis som nu handlade mycket av hans spelmässiga övertag om världstvåans tillkortakommanden. I Dubai lät han matchen rinna honom ur händerna efter två bedrövliga set. I Indian Wells bjöd han bort första set med för honom osedvanliga oprovocerade misstag och inledningsvis svagt servande.

Djokovic var osäker i det där setet. Och när han är osäker spelar han ofta Federer rakt i händerna. Schweizaren älskar att kliva fram på de där korta ballongbollarna (okej, nu var det ju inte riktigt Caroline Wozniacki-nivå på Djokovics ballonger, men ni fattar nog poängen) och sätta hög offensiv press. Djokovic hade å sin sida förtvivlat svårt att sätta defensiv press, vilket ju är hans signum.

Men världstvåan fick ordning på allt det där lagom till andra set. Han servade mycket bättre redan i slutet av första, och när han började hitta säkerheten i serven, grundslagen och returtagandet kunde han sätta betydligt högre press på Federer.

Vilket var nödvändigt. Fram till andra set hade Federer dikterat spelet och hela tiden stått med en fot innanför baslinjen. När Djokovic fick bättre tryck och längd på sina slag pressades han tillbaka i banan.

Att folk tjatar om att ”gå fram på nät” när vissa spelare (som Federer) befinner sig i underläge är knappast ovanligt, men jag förvånades ändå över att så många experter gnällde över schweizarens oförmåga att attackera nätet i avgörande set. Hur ska han kunna göra det när en stabiliserad Djokovic står cementerad på baslinjen och pumpar sylvassa grundslag? Att serben dessutom är en av de bästa i världen på att slå passeringar gör ju inte saken direkt lättare för Federer. Att gå på nät är långt ifrån en given taktik mot spelare som Djokovic.

Nog kan man tycka att Federer hade behövt mixa upp spelet på något vis, kanske dragit ner tempot med slice och tvingat fram Djokovic i banan med stoppbollar eftersom världstvåan tilläts styra och ställa från baslinjen ganska obekymrat. Men det stigande antalet oprovocerade misstag från Federers racket under andra och tredje set skvallrade om Djokovics spelmässiga övertag. Federer spelade bra genom hela matchen men fick inte utrymme att spela sitt spel fullt ut efter öppningssetet. Jag tycker inte att det handlade om att han spel fel – Djokovic var helt enkelt för bra när han började göra allting (eller i alla fall det mesta) rätt.

Att Djokovic fick med sig ett tidigt break i avgörande set och sedan gick fram till 5-3 kändes helt väntat.

Och att han återigen skulle bränna chansen att serva hem matchen vid 5-4, för tredje gången i rad?

Ptja. Helt oväntat var det kanske inte…

Dags för Djokovic att serva för matchen. Misslyckas han så lär begreppet Lex Isner cementeras och förevigas.

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) March 16, 2014

Det blev en Lex Isner. Efter det svagaste servegamet i matchen kunde Federer bryta tillbaka mot 15 och sedan pressa fram ett tiebreak.

Vad handlar egentligen det där om? När under de senaste säsongerna har Djokovic haft så smärtsamt svårt för att stänga matcher? Det hade ju varit en sak om Isner och Federer presterat omänsklig tennis med kniven mot strupen, men både i semin och finalen handlade det om att Djokovic darrade och vek ner sig. Fattar inte var det där kommer ifrån. Märkligt.

I tiebreaket var han hur som helst överlägsen. 3-6, 6-3, 7-6(3) och serben har inkasserat sin första titel för säsongen.

Givetvis grymt imponerande att vinna en turnering efter en, med egna mått mätt, på det hela taget ganska medelmåttig insats.

Men övertygande?

Nja.

Djokovic säger sig vara nöjd med Boris Beckers insatser som huvudcoach, trots det tunga nederlaget i Australiska öppna – en titel han i princip abonnerat på – och halvfloppen i Dubai. Att han ska upprepa sin magiska säsong 2011 är det få som förväntar sig. Inte ens han själv, tydligen:

– Det är inte möjligt. Jag är en annan person. Jag har andra åtaganden i livet, andra prioriteringar, säger han till USA Today.

Kanske syftar han på förlovningen med Jelena Ristic när han nämner ”åtaganden och prioriteringar”, och självklart kan sådant påverka en spelare även på banan. Särskilt Djokovic, som ju tenderar att påverkas mycket av yttre omständigheter.

– Jag har inte riktigt varit mig själv i avgörande lägen i de stora matcherna de senaste två åren. I båda stora matcher jag förlorat i år föll jag med några poängs marginal. Det är något som visar att jag spelar bra, fortsätter han.

– Uppenbarligen, på ett mentalt plan, så lyckades jag inte slå mina bästa slag i rätt lägen. Du får inte en andra eller tredje chans när du spelar mot toppspelarna. Det är bara en tidsfråga innan jag får en ny chans och då kan jag förhoppningsvis förvalta den.

Det där sista visade sig bara vara delvis sant.

Ja, han fick en ny chans. Tre, till och med – två mot Isner, en mot Federer.

Nej, han tog dem inte.

Men vann ändå.

Det kan knappast avfärdas som turligt eftersom han i slutänden avgjorde båda matcherna kontrollerat, men att kasta så många chanser i sjön och komma undan med det är givetvis inte ett tvärsäkert företag.

Det brukar ju sägas i sportsammanhang att tur inte är något man får, utan något man förtjänar.

Vi får se om Djokovic gör sig förtjänt av sin tur även framöver.