Startsida / Inlägg

De Genomsnittliga och hatet

av Henrik Ståhl
Alex Schulman och Sigge Eklund. FOTO: ANDREAS BARDELL
Alex Schulman och Sigge Eklund. FOTO: ANDREAS BARDELL

Poddkejsarna Alex Schulman och Sigge Eklund har nyligen utlöst något som ganska snabbt kan komma att utvecklas till ett fullskaligt medialt skyttegravskrig.

Och vad fan har det med tennis att göra? tänker du.

Fortsätt läsa så ska jag försöka förklara.

Till att börja med måste vi kortfattat gå igenom turerna i denna märkliga historia:

Det hela började med att journalisten Marcus Joons skrev ett personporträtt av tusenkonstnären Sigge Eklund i reportagemagasinet Filter. Joons valde att ta avstamp i Eklunds bok ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, där författaren själv påstår att hans släkt lider av ”en narcissistisk förbannelse”, och analyserar därför begreppet narcissism.

När texten väl publicerades blev Sigge Eklund rosenrasande.

Han var inte nöjd med skildringen av sig själv, hävdar att han inte förstått vad reportaget skulle handla om och gick – tillsammans med vapendragaren och ”före detta” nätmobbaren Alex Schulman – till hårt angrepp mot Joons i Alex & Sigges podcast.

En mer ingående (och ställningstagande) beskrivning av händelseförloppet kan ni läsa här.

Den genomsnittliga läsaren bryr sig troligen inte nämnvärt om det faktum att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Expressens dito Thomas Mattsson i sin gemensamma podcast ryckt ut till Sigge Eklunds försvar (som för övrigt producerar nämnda podd) med avstamp i Filterchefredaktören Mattias Göranssons klumpiga svar på kritiken, eller att en skribent på Dagens Nyheter anklagar Filter och Marcus Joons för att ha begått ett ”perverterat psykiskt övergrepp”. De plaskar mest i mediebranschens ankdamm.

Det som främst fångar mitt intresse i den här affären är att de – alltså det diffusa kollektiv vi kallar ”den genomsnittliga läsaren” – så förbehållslöst och ursinnigt ställt sig på Sigge Eklunds barrikader. Ryckt ut till hans försvar. Oberoende av vad Helin, Mattsson eller diverse kulturskribenter tycker och tänker.

Anledningen till detta är väldigt enkel: Sigge Eklund sysslar inte med journalistik.

I podden är myspysfaktorn hög (även om jag själv har svårt för den raljanta översittarretoriken, inte helt olik den berättarton nätmobbaren Alex Schulman hade innan han ”rebrandade” sitt varumärke inför en överraskande förlåtande publik) och är mer självbiografiskt reflekterande än journalistiskt granskande. Och det är ingenting konstigt alls med det. Podden är vad den är – och den är inte journalistisk, vilket den inte heller behöver vara.

I den genomsnittliga läsarens (eller i det här fallet lyssnarens) ögon och öron är Sigge Eklund därför helt enkelt inte en journalist.

Det är däremot Marcus Joons.

Vilket är själva kärnan och nyckeln till De Genomsnittligas raseri. Att det finns ett utbrett hat mot journalister är varken en nyhet eller hemlighet. Fråga Åsa LinderborgJohanna FrändénJennifer WegerupRobert LaulMarkus LarssonKarolina FjellborgMartin AagårdJan-Olov Andersson… Ja, listan kan göras mycket längre. Ni fattar poängen.

Det ovan nämnda personer har gemensamt (förutom att samtliga är mina kollegor på Aftonbladet) är att deras huvudsakliga arbetsuppgift är att bevaka och skildra. Politik, sport, kultur, film och så vidare. De kallar sig inte alltid själva för experter, men det är så folk ser på dem.

Andra sidan av hatets mynt är en skev form av absolut förtroende. Eller kanske snarare avsaknaden av densamma. Ett förtroende som grundar sig i oproportionerliga krav.

De Genomsnittliga förväntar sig ofta att en reporter, krönikör eller kritiker ska vara totalt felfri. Någon sorts supermänniska som inte bara behärskar sitt bevakningsområde till fulländning, utan även är professor i grammatik, matematik, statistik, fysik, historia etcetera. Om så mycket som ett kommatecken är felplacerat döms personen ifråga ofta ut som en komplett idiot.

Har man dessutom mage att tycka någonting som inte stämmer överens med den egna verklighetsuppfattningen och världsbilden är man ute på djupt vatten, hur mycket understöd man än tycker sig ha.

Det ställs höga krav på journalister, med andra ord. Ribban läggs så högt att inte ens Patrik Sjöberg eller Stefan Holm kunnat ta sig över utan att i bästa fall snudda vid den, och av rädsla för misslyckande vädjat till högre makter om att den inte skulle gunga så mycket att den faller.

Vilket i grunden är bra. Vi ska ställa höga krav på journalister. Journalister måste alltid sträva efter att vara så felfria som möjligt. Och när vi har fel ska vi vara transparenta och ödmjuka.

Men ibland går det överstyr. När fördämningarna brister och hatet väller fram som en skoningslös syndaflod. När en journalistisk gärning döms ut på den basala premissen att det är just en journalistisk gärning.

För ärligt talat: hur ofta åker inte vi kvällstidningsjournalister på pressträffar och ställer några pliktskyldiga frågor om aktuell bok/skiva/film – för att sedan dra på en vinkel av mer privat karaktär? Precis som Marcus Joons, som skrev ett porträtt av Sigge Eklund snarare än textreklam för hans nya bok. Det sker dagligen. Själv gjorde jag det för några veckor sedan, när jag blev utskickad till pressträffen för konserten Metal All Stars. Min huvudsakliga uppgift var att intervjua bland andra Max Cavalera om helt andra saker än just Metal All Stars, till vår kommande hårdrocksbilaga. Artiklarna om Metal All Stars (det blev till slut två – om du vill kan du läsa dem här och här) var sekundära.

Ja, det där gäller för övrigt inte bara kvällstidningarna. Även morgontidningarna jobbar till viss del så. Vilket inte borde ses som särskilt kontroversiellt alls: får man chansen så måste man ta den. Och det är inte som att Jan Helin eller Thomas Mattsson brukar rycka ut till typ Carola Häggkvists försvar när hon är sur över att kvällstidningarna varit mer nyfikna på hennes kärleksliv än nya platta.

I det avseendet har jag därför svårt att förstå argumentet från Sigge Eklund att han ”inte förstått vad reportaget skulle handla om”. Med hans erfarenhet och kunskap om mediebranschen är det ju snudd på pinsam retorik.

Men det där bryr sig ju inte den genomsnittliga läsaren/lyssnaren om.

Och ibland känns det faktiskt som att de vädrar blod i alla väderstreck. Som att de letar efter minsta tecken på svaghet och går till obarmhärtig attack när de hittar en.

Som ni säkert märkt har inläggen i den här bloggen på sistone inte kommit lika frekvent som ni kanske är vana vid. Detta sedan Australiska öppna, där jag levererade en del förhandsanalyser som i efterhand var uppåt väggarna galna. Till exempel trodde jag att Novak Djokovic ”löst gåtan” Stanislas Wawrinka (som han hade vissa problem med under säsongen 2013) och därför skulle vinna kontrollerat i deras kvartsfinalmöte.

Wawrinka vann som bekant en dramatisk femsetsrysare – och serverade därmed Djokovic hans första förlust i Melbourne sedan 2010.

Att jag underbyggde min analys med fakta och fann stöd för min tes i att Djokovic kört över Wawrinka både i Paris Masters och World Tour Finals under hösten 2013 (och dessförinnan ganska kontrollerat vunnit deras semifinalmöte i US Open, trots att den matchen gick till fem set), och att han vunnit tre raka Australiska öppna-titlar, brydde sig de genomsnittliga läsarna inte om. De såg i stället sin chans att sabla ner en journalist, en förståsigpåare som inte lever upp till deras högt ställda krav om absolut felfrihet.

För det var givetvis fullständigt obegripligt att jag över huvud taget fått det här ”jobbet”, jag som inte förstår någonting om tennis. Att bloggen inte ens är mitt jobb, utan någonting som jag tagit på mig frivilligt för att jag älskar tennis, och måste sköta vid sidan om mitt dagliga arbete, är av underordnad betydelse i sammanhanget.

Nu tycker säkert en och annan att det är patetiskt att beklaga sig över detta, men då får de väl tycka det. Jag har alltid försökt vara en motvikt till den machokultur som råder inom sportvärlden. En machokultur som å ena sidan tävlar om att rikta de elakaste kängorna och slemmigaste spottloskorna åt oss journalister, och å andra sidan säger åt oss att vi ”inte ska bry oss”.

– Du kan inte ta det personligt, får jag ofta höra från kollegor när jag visar min nedstämdhet efter att ha blivit nersablad.

Men ibland gör jag det.

Jag bryr mig om den genomsnittliga läsaren. Jag försöker att alltid svara på mejl, bloggkommentarer och mentions på Twitter. Helt enkelt för att jag vet att jag har en plattform som är få förunnad. Åtnjuter man sådana privilegier måste man vara ödmjuk. Jag vill inte vara förmer än någon annan. Jag vill diskutera och utbyta uppfattningar och åsikter om den sport vi alla älskar. Inte mästra och diktera alla villkor för något jag betraktar som ett ömsesidigt utbyte. Då krävs också en sorts transparens. Att du står för det du skriver, både när du har rätt och när du har fel. Vi investerar mycket känslor i sport. Om det är patetiskt att sätta ord på sina känslor i ett sådant sammanhang, ja då är det kanske hela kulturyttringen i sig som är patetisk.

Det handlar också om att jag försöker utnyttja den här positionen för att belysa andra perspektiv och bryta gängse normer. Min hyllningstext till Marion Bartoli är höjden av denna ambition, och den text jag till dags dato är överlägset mest stolt över.

Men även det lilla gör skillnad, inbillar jag mig. Att inte kalla vissa spelare för ”dumma i huvudet”, att inte raljera, att inte håna, att inte döma ut kollegor baserat på hörsägen, att inte kritisera utan fakta och understöd. Helt enkelt visa att man kan bevaka sport i allmänhet och tennis i synnerhet utan att hänge sig åt machobullshit, som många inom tennis-Sverige tyvärr gör.

Jag bryr mig och investerar känslor i det jag sysslar med, till priset av att det inte alltid går att freda sig från hånfulla ”attacker” på ett personligt plan.

Mitt självförtroende var i botten efter Australiska öppna och jag har låtit det påverka mitt bloggande. Det blir lätt så när ens schema redan är späckat. Då orkar man inte ge det där lilla extra som krävs för att hålla ruljansen i gång. Att jag ofta har många (men långt ifrån alla) rätt i mina förhandsanalyser är ju ingenting den arga mobben tar hänsyn till. Har du fel så är du inte felfri. Är du inte felfri så är du en idiot. Enkel (o)logik.

Du kommer undan med mycket mer om du inte är journalist. Om du utger dig för att vara en entusiast, av samma skrot och korn som den genomsnittliga läsaren. Då kan du till och med vara hur raljant, hånfull och självupptagen du vill, och ändå åtnjuta respekt.

Som när jag snubblade över det här påståendet om Roger Federer:

Skärmavbild 2014-01-21 kl. 06.39.08

Som ni alla vet har Roger Federer givetvis inte lagt om sin backhandsving. Jag kan inte ta gift på det, men jag tror inte att han någonsin gjort det. Under alla år jag följt Roger Federer ordentligt (sedan 2002-2003) har han vad jag kan minnas alltid haft samma grundläggande backhandsving. Vad han däremot inför säsongen 2014 gjort är att han bytt till en större racket, vilket ger honom högre marginal vid bollträffen eftersom denna nya racket inte kräver lika mycket precision och tajming som den gamla.

Jag menar, det räcker ju med att botanisera bland alla Federer-klipp på Youtube i max 10-15 minuter för att slå hål på den där tesen:

fedbackhand

Drar ni slutsatsen att Federer lagt om sin backhandsving av de här bilderna? Det borde ni i alla fall inte göra. Ännu tydligare blir det när man studerar hela svingsekvenser, men det tycker jag inte att ni ska behöva göra för att motbevisa den här tesen – den är ju så befängd.

Detta horribla påstående, grundat i en felaktig betraktelse och analys, gick dock obemärkt förbi. Om jag påstått något dylikt hade jag troligen idiotförklarats, eftersom det tyder på ett visst mått av okunskap.

Skillnaden mellan oss är att personen som helt felaktigt hävdar att Roger Federer ”lagt om sin backhandsving för typ hundrade gången i ordningen” inte är journalist. Är man inte journalist i betraktarens ögon och öron så kan man raljera, rikta grundlösa anklagelser till höger och vänster, och ogenerat slänga ur sig sanningar som visar sig vara helt skeva.

Eller, som Sigge Eklund: hävda att man utsatts för ett övergrepp och häckla sin motståndare i en podcast som har närmare 300,000 lyssnare – utan att låta personen som häcklas komma till tals och försvara sig.

Och inte bara komma undan med det.

Utan respekteras för det.

I så fall är jag mycket hellre en journalist som då och då offras på De Genomsnittligas altare.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB