På WTA-touren var det ett bekant ansikte som till slut stod högst upp på prispallen i veckans mest prestigefulla tävling.

På ATP-touren nådde däremot en era sitt abrupta slut.

I Barcelona och Bukarest kröntes två kronprinsar till kungar.

Att Rafael Nadal förlorade sin första match i Barcelona sedan 2003 var förstås veckans överlägset största skräll – men den följdes upp av ytterligare en, när 65-rankade Santiago Giraldo slog ut Nadals baneman, 20-rankade Nicolás Almagro, i raka set i semifinalen.

På den andra halvan av lottningen hade fjärdeseedade Kei Nishikori under tiden gått från klarhet till klarhet. Tappat set mot formstarka Roberto Bautista Agut i sin öppningsmatch, men därefter avfärdat  namnkunniga spelare på löpande band: Andrej Golubev (6-0, 6-4), Marin Cilic (6-1, 6-3) och Ernests Gulbis (6-2, 6-4).

I finalen var Giraldo – som förutom Almagro slagit ut Igor Sijsling, Fabio Fognini, Dominic Thiem och Philipp Kohlschreiber – helt chanslös mot en kontrollerat aggressiv Nishikori.

6-2, 6-2 blev matchsiffran. Total utskåpning – och femte titeln i karriären för japanen. Första på grus. Dessutom tredje i ATP 500-kategorin.

Nishikori har alltid varit en defensiv specialist med en del vassa offensiva vapen i sin arsenal. Inte helt olikt en viss Andy Murray. De båda är något av 2010-talets Lleyton Hewitt, skulle man kunna säga.

Och precis som Murray och Hewitt har Nishikori alltid kommit till sin rätt på lite snabbare underlag. Gräs är fortfarande statistiskt sett hans sämsta, men han har likväl rönt vissa framgångar på underlaget: semifinal i Eastbourne 2011, tog set mot Nadal i Queen’s 2008, slog David Ferrer och tog sig till åttondelsfinal i London-OS 2012.

På grus har han ett bättre matchfacit (28-15 efter Barcelona, mot 15-15 på gräs), men semifinalen i lördags var hans blott andra på underlaget på ATP-nivå (2011 tog han sig till final i Houston, men föll mot hemmafavoriten Ryan Sweeting). Vid sidan av dessa två finaler har han nått tre kvartsfinaler (Buenos Aires och Barcelona 2012, Madrid 2013).

Som atletisk försvarsspecialist har Nishikori alltid haft potential att lyckas på grus, men aldrig riktigt hittat ett utpräglat grusspel (vilket är en av anledningarna till att han tog sig till final i just Houston, som är en av de snabbaste grusturneringarna).

Det är många fler faktorer som avgör om en spelare är skicklig på grus än defensiva kvaliteter och uthållighet. Och det är inte heller så att man automatiskt har fördelar av att spela defensivt på grus (ta bara Stanislas Wawrinkas överkörning mot David Ferrer i semin i Monte Carlo som färskt exempel). Generellt går det alldeles utmärkt att spela offensivt på grus – det har spelare som ovan nämnda Wawrinka, Roger Federer, Nicolás Almagro och Robin Söderling gjort genom hela sina karriärer, med gott resultat.

Det har dessutom inte varit några större problem för Ernests Gulbis att panga på som han gör på grus, och Lukas Rosols offensiva projektiler tog honom till andra raka finalen i Bukarest. (Som förvisso är rätt snabbt för att vara grus. Underlaget är liksom ”dött”, eller snarare nästan friktionsfritt. Slice biter ovanligt bra och tempot är ofta mycket högre än man är van vid på underlaget. Men – det är trots allt grus.)

Det många offensiva spelare saknar är tålamod.

Och det är just där Nishikori utvecklas som mest. Hans ”shot selection” har blivit bättre och han gör smartare avvägningar nu än för något år sedan. Det är så klart lätt att dra på stora växlar efter en så pass betydande triumf som det här ändå är – i en turnering som under många år dominerats av en enda spelare – men jag tycker att detta är resultatet av en spelmässig utveckling som pågått ett tag nu.

I morgon är Nishikori ny världstolva. Det är blott en placering från toppnoteringen 11 i fjol, och frågan är om inte japanen slår sig in på topp 10 snart. Han har bara drygt 100 poäng upp till världstian John Isner, som inte direkt är någon fixstjärna på grus, och elvan Richard Gasquet har plågats av skador hela säsongen. Ligger ju dessutom så högt som på sjätte plats på säsongsrankningen – en placering ovanför David Ferrer. 

Det är av förklarliga skäl Grigor Dimitrov som alltid lyfts fram som den främsta arvtagaren till Big Four.

Men just nu är det faktiskt Kei Nishikori som imponerar mest.

Jag tror inte att han kan bli en stabil världsetta av Nadals, Federers eller Novak Djokovics kaliber, men håller han sig bara frisk har han tveklöst kapaciteten att etablera sig i toppen om några år – och utmana Dimitrov och andra framtidslöften om tronen.

* * *

Är Maria Sjarapova tillbaka nu?

Det är kanske en inte helt långsökt slutsats efter veckans drabbningar i Stuttgart. Hon hade visserligen problem mot Lucie Safarova i öppningsmatchen (7-6, 6-7, 7-6), men körde sedan över Anastasija Pavljutjenkova, Agnieszka Radwanska och Sara Errani i raka set. Tappade sedan första set mot Ana Ivanovic i finalen, men red ut stormen – och vann sin tredje raka titel i turneringen: 3-6, 6-4, 6-1.

Bra startfält i Stuttgart, som vanligt (det är ju trots allt en Premier-turnering). Sex topp 10-spelare (världstian Dominika Cibulkova drog sig ur) och världsnian Sjarapova var bara sjätteseedad.

Återstår att se om hon kan fortsätta på inslagen väg, men om inte annat levererade hon en härlig passning till pojkvännen Dimitrov i sitt tacktal:

– Jag kanske ger porschen till Grigor…