Djokovic, Djokovic, Nadal, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Murray, Murray, Federer, Federer, Djokovic, Nadal, Federer, Nadal, Djokovic, Federer, Djokovic, Ferrer, Nadal, Murray, Djokovic, Nadal, Nadal, Nadal, Nadal, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Wawrinka.

Det är listan över de 30 senaste Masters-vinnarna.

11 raka hade Big Four bärgat inför finalen i Monte Carlo 2014. 28 av de senaste 29.

Sen kom Stanimal the Animal och skrev in sitt namn bland mästarna på allvar.

I en tid då det vi brukade kalla för Big Four – Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray – lagt beslag på 34 av de 36 senaste Grand Slam-bucklorna och dominerat Masters-turneringarna sedan den nya högsta ATP-serien (Grand Slam är ITF-sanktionerade) introducerades 2009 har det varit en mer eller mindre omöjlig uppgift för övriga toppspelare att bärga de finaste titlarna.

Det är nästan som att vissa har nöjt sig med att stå i skuggan av dessa fyra giganter och leva på brödsmulorna de lämnar efter sig.

Vid enstaka tillfällen har vissa spelare borrat sig igenom det tjocka lagret av suveränitet och chockat tennisvärlden. David Ferrer vann vid 30 års ålder sin första Master i karriären i Paris 2012, efter seger över en annan skrällfinalist: då 21-årige Jerzy Janowicz.

Tre år tidigare, 2009, var det argentinaren Juan Martín del Potro som visade vägen, när han i US Open körde över Rafael Nadal i semifinalen och krigade sig fram till sin första och hittills enda Grand Slam-buckla i karriären efter en femsetsrysare mot Roger Federer i finalen. Han var då den första utanför Big Four att vinna en Grand Slam-turnering sedan Marat Safin slog Lleyton Hewitt i Australiska öppna 2005.

Den riktigt svåra utmaningen kommer dock efter en sådan triumf, när du står mitt i strålkastarljuset och folk förväntar sig att du ska fortsätta leverera. del Potro har haft förtvivlat svårt att följa upp den där succén på Flushing Meadows. Han tog sig visserligen till final i World Tour Finals senare samma år (förlust mot Nikolaj Davydenko) men har sedan dess som bäst spelat semifinal (Wimbledon 2013). I Masters-sammanhang har han spelat tre finaler och förlorat samtliga – mot medlemmar av Big Four (Murray i Cincinnati 2009, Nadal i Indian Wells 2013, Djokovic i Shanghai 2013).

När Stanislas Wawrinka triumferade i Melbourne för tre månader sedan var det därför inte en självklarhet att han skulle fortsätta gräva guld världen över. Han hade bestigit ett av de högsta bergen – men det finns fler hinder att övervinna på hans karriärsstig.

Att snuva Big Four på en Master var ett av de hindren.

Och det fick han bocka av från sin checklist redan här i Monte Carlo.

I Australiska öppna besegrade han en av sina största demoner: Novak Djokovic. Efter den förlösande kvartsfinalen flöt det bara på, och väl i finalen höll han huvudet kallt mot en av ryggskada och monsterblåsa plågad Rafael Nadal.

I Monte Carlo stod han öga mot öga med en annan nemesis: Roger Federer.

1-13 i inbördes möten.

Blott fem vunna set på 14 matcher.

Det är en ganska brant backe att klättra.

Och visst märktes det att fanns en del nerver i den här matchen, som inledningsvis kändes smärtsamt avslagen. De oprovocerade misstagen stod som spön i backen (från båda håll) och det fanns ingen riktig intensitet i duellerna. Det var trevande. Wawrinka var å sin sida något övertänd i vissa lägen, medan Federer ibland mest såg ut att bara slarva.

Federer var dock den som hade det spelmässiga övertaget och plockade första set med 6-4. Relativt kontrollerat också, ska sägas. Han vann 65% av poängen i egen serve och hade bara en breakboll mot sig. Förvaltade själv en av de två breakbollar han fick.

Andra set fortsatte i ungefär samma stil. Det bjöds visserligen på en del spännande dueller och tennisgodis, men det var överlag inte särskilt välspelat och det fanns ingen riktig nerv.

Även i andra set hade Federer ett litet spelmässigt övertag (tappade visserligen sin serve tidigt, men bröt tillbaka omgående – blankt, dessutom). Det hade säkerligen mycket att göra med det initialt dåliga vädret. Regnet gjorde banan tung, vilket medförde att Wawrinka inte riktigt fick fart på sin dödliga backhand (många oprovocerade misstag på just backhandsidan i dag). Federer å sin sida brukar inte besväras lika mycket av att underlaget ”dör” vid sådana väderförhållanden. Inte som att det direkt gynnade Federer, alltså. Mer att det missgynnade Wawrinka.

Världstrean bet sig hur som helst kvar i matchen, mycket tack vare stabilt servande: han hade bara en breakboll mot sig och förlorade blott 10 poäng i egen serve under hela setet.

I tiebreaket fick han med sig ett tidigt minibreak och gick fram till 6-3.

Kommer ni ihåg att jag inför matchen skrev att jag hoppades på en tokjämn match med ett dramatiskt crescendo som avgörs i någon enstaka duell? Det avgörande ögonblicket kom vid ställning 6-5, när Federer bergsäkert räddat två setbollar i egen serve. Om Wawrinka inte stått pall för pressen där, med 0-1 i set och två mosade setbollar i en match där han dittills fått slå ur ett (om än svagt) underläge, då hade inte jag klandrat honom.

Men det gjorde han inte.

I stället smällde han in en resolut serve och pressade fram ett öppet smashläge, där han var skoningslös.

Att regnet tystnade, molnen skingrade sig och solen kom för att beskåda finaldramat kändes nästan poetiskt.

Den där smashen (om vi nu ska prata i poetiska metaforer; jag menar givetvis att han vann setet) gav Wawrinka en ordentlig självförtroendeboost – och hade exakt motsatt inverkan på Federer.

Världsfyran vek ner sig mentalt efter tiebreaket. Wawrinkas självförtroende – kanske i kombination med det pånyttfödda vädret – gav honom ett rejält spelmässigt övertag. Plötsligt stod det 4-0 och matchen var på väg att rinna Federer helt ur händerna.

Han slipade till de där siffrorna något, men stod ändå chanslös mot Wawrinkas bombardemang från baslinjen. Federer hittade inga svar, sjönk allt längre ner i banan och övergav sin tidigare aggressiva taktik till förmån för en mer passiv, och mindre effektiv, strategi.

Mycket stark vändning av Wawrinka, detta. Jag menar, att Federer vann poängen i andra set med 40-39 (ledde med 35-32 inför tiebreaket) stärker bara min uppfattning att han faktiskt hade ett litet spelmässigt övertag fram till the very end (”slutet” i den meningen var alltså tiebreaket, för efter det var matchen förlorad).

Den där uppförsbacken jag pratade om tidigare kan ju knappast ha varit mindre brant efter första set. Eller i andra sets tiebreak, där ett enda minibreak kunde ha kostat honom hela matchen. I stället var det han som fick med sig ett minibreak, och det redan i den allra första poängen – och det kostade Federer segern.

Förutom att det här var dagen då Stanislas Wawrinka vann sin första Master och på allvar tog steget upp i den yttersta eliten kommer den här matchen troligen inte gå till historien som en av de mest minnesvärda.

Men vad gör det?

Nu när den gett oss en Stanislas Wawrinka som vi på riktigt kan räkna med framöver.

Plötsligt känns inte en andra raka Grand Slam-buckla fullt så otänkbart längre…