Han hade inte förlorat i Barcelona på 11 år – och det har gått 10 år sedan han inte vunnit vare sig Monte Carlo Masters eller Barcelona Open under en säsong.

Nu har Rafael Nadal två blytunga grusförluster i bagaget.

Håller The King of Clay på att bli avsatt?

2003 åkte Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Alex Corretja i Barcelona (3-6, 6-2, 6-1). Veckan innan hade han förlorat mot Guillermo Coria i åttondelsfinalen i Monte Carlo (7-6, 6-2). Den säsongen förlorade spanjoren sex ATP-matcher på grus (och tre på Challenger-nivå). Sedan dess har han aldrig förlorat fler än tre grusmatcher under en säsong.

Året därpå, 2004, stod han över båda tävlingarna, men 2005 plockade han sin första Monte Carlo/Barcelona-dubbel. 2012 lyfte han sin åttonde raka buckla i Monaco – och i fjol nådde han samma milstolpe i Spanien (han stod dock över turneringen 2010, så det var inte åtta i årlig följd).

Att han nu åkt ut redan i kvartsfinalen i båda turneringarna reser därför en hel del frågetecken kring The King of Clay. Särskilt med tanke på att han båda gångerna åkt på pumpen mot motståndare han dominerat genom åren.

Nicolás Almagro hade vunnit totalt två set mot Nadal på tio möten inför gårdagens kvart. Ett av de seten tog han på grus (Madrid 2010). Världsettan hade 10-0 i matcher och 24-2 i setfacit.

När han så vann första set med klara 6-2 kändes matchen därför avgjord.

Men Almagro krigade på. Nadal hade sina lägen i andra set, men han var aldrig som bäst i de viktigaste lägena. Det kan låta tjatigt att hela tiden lägga så mycket emfas på just ”viktiga lägen”, men tennisen är uppbyggd så: du kan vara spelmässigt underlägsen i en hel match, men vinner du bara poängen som måste vinnas så håller du näsan ovanför vattenytan. Och håller du näsan ovanför vattenytan – ja, då har du fortfarande chans att bärga segern.

I andra sets tiebreak klippte Almagro linjen med en backhand och Nadal slog en enkel forehand i nät. Det räckte för att The King of Clay skulle förlora sitt första set i Barcelona sedan 2008 (mot David Ferrer i finalen).

Tredje set bjöd på totalt fem servegenombrott. Det sista, vid 4-4, kom att bli helt avgörande. Almagro brände visserligen ett gäng matchbollar när han skulle serva hem matchen vid 5-4, men fullbordade till slut skrällen.

Det konstiga med den här förlusten är att Nadal var betydligt mer pigg och alert i Barcelona än i Monte Carlo – och framför allt mycket aggressivare. Där han gjorde en slät – och extremt passiv – figur mot Ferrer i Monte Carlo (första förlusten på grus mot landsmannen på 10 år) svarade han för en på det hela taget godkänd insats mot Almagro i Barcelona.

Men det räckte inte.

Det brukar räcka.

Och det är just det som gör Nadals svaga 2014 så förbryllande. Nadal brukar alltid vara som allra bäst i viktiga lägen: när han har breakboll mot sig, när han break mot sig, när han ligger under i tiebreaks. Ett övertag mot Nadal är sällan samma övertag som mot andra spelare.

Personligen tror jag inte att det har så mycket med ryggskadan han ådrog sig i Australiska öppna att göra. Han bärgade trots allt titeln i Rio de Janeiro och tog sig till final i Miami efter förlusten mot Stanislas Wawrinka i finalen i Melbourne.

Det är sannolikt något annat som stör världsettan. Vad vet jag inte.

Efter gårdagens fiasko menade den portugisiska tennisskribenten Miguel Seabra att ”Nadal gjort tekniska justeringar i sitt grundspel och i sin positionering för att kunna slå Novak Djokovic”, och att dessa förändringar ”påverkat honom negativt mot andra spelare”.

Jag tycker mig inte ha sett något sådant, men kanske ligger det något i det? Det enda tydliga just nu är att Nadal i år inte haft den kyla vi är vana vid. 5 av 18 vunna breakbollar mot Almagro – en spelare han aldrig förlorat mot – är verkligen en katastrofal siffra.

Amerikanska Tennis Magazines expert Steve Tignor drar paralleller till Roger Federers 2010, då schweizaren förlorade matcher mot Marcos Baghdatis, Ernests Gulbis, Albert Montanes, Robin Söderling och Gaël Monfils – spelare han dittills aldrig förlorat mot (han föll dessutom två gånger mot Tomás Berdych, som då inte slagit Federer på sex år).

Hittills i år har Nadal torskat mot Wawrinka, Alexandr Dolgopolov och Almagro – spelare han aldrig förlorat mot tidigare (dessutom fått spö av Ferrer på grus för första gången på 10 år).

Tignor poängterar också att matcherna mot Dolgopolov och Almagro varit jämna; Nadal hade mycket väl kunnat vinna.

”Skillnaden mellan vinst och förlust är papperstunn. När du börjar förlora de täta matcherna så kommer de andra killarna att titta, och de kommer att minnas”, skriver han.

2010 vann Federer ”bara” en Grand Slam, men han avslutade året som världstvåa med totalt fem titlar i bagaget.

Hur Rafael Nadals 2014 summeras, det återstår förstås att se.

Men plötsligt känns inte en nionde buckla i Franska öppna så bombsäker som för några månader sedan.