Startsida / Inlägg

Ny milstolpe för Kei Nishikori

av Henrik Ståhl
Kei Nishikori har imponerat stort de senaste veckorna.
Kei Nishikori har imponerat stort de senaste veckorna.

Dramatik. Spänning. Nerver. Frustration. Och tio matchbollar.

Semifinalen mellan Kei Nishikori och David Ferrer hade verkligen allt.

Och nu har japanen nått två tunga milstolpar inom loppet av lika många dagar.

Dagens sista match blev dagens bästa. Ja, kanske till och med turneringens bästa. I alla fall en av dem.

Först, lite skryt: Jag lyfte redan inför turneringen fram Kei Nishikori som en av de tre främsta finalkandidaterna. När Stanislas Wawrinka åkte ut redan i andra omgången mot 20-årige Dominic Thiem pekade jag ut honom som den spelare som skulle ta Wawrinkas ”självklara” finalbiljett. Han har varit i enormt bra form den senaste tiden, och jag hade på känn att han skulle fortsätta på inslagen väg här i Madrid.

Om jag sedan stod fast vid mitt ursprungliga tips?

Nope.

Efter att ha sett David Ferrers insats under veckan fick jag kalla fötter. Nishikori har visserligen presterat precis så bra som jag hoppats, men jag trodde helt enkelt inte att han skulle lyckas rubba evighetsmaskinen när han är i så bra slag som han varit under turneringen (och dessutom har hemmafördel).

Jag hade fel.

Ferrer fick visserligen en flygande start och sprang fram till 5-2 i första set. Där kändes ju min förhandsanalys rimlig.

Men Nishikori tog det lugnt, returnerade rysligt aggressivt och tog tillvara på en liten dipp från Ferrer. 5-2 blev 5-5. Världstolvan räddar sedan setboll vid 5-6 och bärgar första set i tiebreak: 7-6(5).

Även i andra set fick han ett break emot sig men redde ut stormen. Vid 5-4 fick han sin första chans att knyta ihop säcken, i Ferrers servegame. Spanjoren svarar med setets enda ess. Nishikori räddar sedan fyra breakbollar och är nära att vända 0-40, men blir till slut bruten. Ferrer bränner setboll och har breakbollar mot sig, men kvitterar via 7-5 efter några fantastiska dueller och dramatiska händelser.

Där var ju frågan om Nishikori hade någon soppa kvar i tanken. Andra set var enormt krävande, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Den missade setbollen, och breakbollarna vid 5-6, lär ha kostat en del mental energi. Och det var ganska tydligt att hans kroppsspråk förändrats under matchens gång. Det uppsluppna studsandet och den totalfokuserade blicken byttes ut mot tunga steg mellan serveboxarna och en lite mattare uppsyn.

Men det var inga tecken på nedvikning, som man kanske kunde tro. Nej, Nishikori var på sin höjd lite trött och sliten, till följd av den krävande matchen.

Det han presterade i inledningen av tredje set var därför lika imponerande som det mesta han gjort spelmässigt genom hela matchen – han tankade bort vissa poäng och game.

Inte som i att han inte ens försökte, men han sprang inte efter vissa bollar på samma frenetiska sätt som han gjorde i första set. När Ferrer hade ett för stort spelmässigt övertag lät han spanjoren få sin winner. I stället lade han sin energi på att hålla sina egna servegame.

En briljant taktik. Om Nishikori ångat på som han gjort under första och stora delar av andra set hade han sannolikt förlorat den här matchen. Nu inväntade han i stället rätt läge att höja intensiteten.

David Ferrer.
David Ferrer.

Och det läget kom redan vid 3-2. Ferrer slappnade av en aning, Nishikori högg som en kobra med sylvassa returer och bröt till 4-2. Gick sedan relativt enkelt fram till 5-2.

Den stora härdsmältan, som hela tiden låg och lurpassade (det går inte att nog understryka hur monumental den här matchen ändå var för världstolvan), kom först vid 5-3, 40-0. Tre matchbollar i egen serve. En efter en fastnar de i nätet. Pressen på Nishikori ökar för varje miss. Publikens jubel blir starkare för varje matchboll Ferrer ”räddar”. Från 40-0 till breakboll mot sig.

Ingen hade nog klandrat honom om han bara rasat ihop som ett korthus där.

Men icke. I alla trängda lägen presterade han sin allra bästa tennis. Det var i stället pressen av att stänga matchen som fick hans ben att darra som asplöv. De tre matchbollarna som fiskas upp av nätet blir fyra. Och fem. Den sjätte dundrar han långt över baslinjen. Sjunde: dubbelfel. Åttonde: oprovocerat misstag.

Och däremellan räddar han två-tre breakbollar.

Allt detta alltså i ett och samma maratongame, som håller på i nästan 20 minuter. En 20 minuter lång plåga för Nishikori, kan man tänka sig.

Först vid gamets nionde och semifinalens totalt tionde matchboll lyckas han hålla liv i duellen tillräckligt länge för att tvinga fram ett misstag från Ferrer.

7-6(5), 5-7, 6-3 och Kei Nishikori är klar för sin första Masters-final i karriären. Belöningen efter allt slit i denna nervpärs blir att få möta Rafael Nadal (som körde över Roberto Bautista Agut i raka set: 6-4, 6-3) inför samma galna hemmapublik som var nära att trycka ner honom i skosulorna i dag.

Jag vill lyfta fram fyra avgörande faktorer som gör att det blir Spanien-Japan i stället för Spanien-Spanien som gör upp om titeln i morgon:

• Lugnet och tryggheten. Att Nishikori är bollsäker som få och kan matcha Ferrer i duellerna visste vi redan, men det som är den stora skillnaden nu jämfört med för till exempel ett år sedan är att han tycks ha hittat en stabilitet och trygghet i sitt spel i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att han kan spela mycket mer avslappnat och inte bli stressad i utsatta lägen.

• Returerna. Han returnerade genomgående oerhört bra, stundtals gudomligt, den här kvällen. Satte många bollar i spel och attackerade spanjorens andraservar skoningslöst. Satte hela tiden press med bra längd. Tycker faktiskt att han var snäppet bättre än Ferrer genom hela matchen vad gäller returtagandet, och det är inte många som klår honom på det planet.

• Psyket. Såg nästan oberörd ut när han hamnade på efterkälken i första set. Fanns många tillfällen i matchen, efter brända lägen, som Nishikori kunnat vika ner sig – men där han i stället stod upp överraskande bra. Det har annars varit ett bekymmer för honom, har jag tyckt. Han har helt enkelt tenderat att vika ner sig mot toppspelarna. Inte riktigt trott på sig själv fullt ut. Det gjorde han i dag, från start till mål. Han såg inte ut att ha några tvivel alls om att han kunde vinna det här. Inte ens efter nio brända matchbollar…

• Spelsinnet. Jag nämnde ju den taktiska avvägningen att inte gå för fullt i inledningen av tredje set. Det är en väldigt svår balansgång. När ska du pressa? När ska du falla tillbaka och låta motståndaren styra spelet, täta defensiven och tvinga honom att hela tiden slå ett extra slag, lämpa över pressen som kommer med att vara spelförande? Dessutom tycker jag att han överlag visade prov på god shot selection i kväll. Visst, det blev en hel del oprovocerade misstag till slut, men han hade hela tiden en tanke med sitt spel. Han hade ett delmål med varje transportslag. Det bar inte alltid ända fram, men han genomförde sin taktik (en kombination av att försöka fånga Ferrer på fel fot genom att driva på spelet offensivt, smyga fram på nät när tillfälle gavs, styra spelet mot cross court-dueller på backhandsidan och bryta av när en lucka uppstod, och att växla tempo frekvent) med bravur.

I slutet av 2012 listade jag 15 spelare som jag då ansåg var tourens mest lovande unga talanger. (Vi kommer att få anledning att återkomma till den längre fram; har tänkt utvärdera och uppdatera.) Jag var då nära att placera honom i topp, men gav honom i stället en stark andraplats. Så här skrev jag:

”Hade toppat den här listan om det inte vore för skadehistoriken. Hade det inte varit för skadebekymren hade han säkerligen nått åtminstone en Grand Slam-semifinal vid det här laget. Kan han bara få ordning på det så är han en av de mest självklara tronarvingarna på touren i dag.”

Min prognos för 2013 var att han skulle börja nosa på en topp 10-plats om han bara höll sig hel och frisk.

Nu, ett och ett halvt år senare, har han bevisat att han gott kunnat få toppa den där listan, skadehistoriken till trots.

På måndag är han ny världsnia. Första japanen någonsin inom topp 10 på ATP-rankningen.

Och även om han förlorar finalen så är han veckans stora vinnare.

* * *

Simona Halep.
Simona Halep.

På damsidan bjöd Petra Kvitová mycket riktigt på ett för henne så typiskt haveri, mot Simona Halep.

Ni minns kanske vad jag skrev inför matchen, tidigare i dag?

”Finalen mellan Kvitová och Halep är i full gång. Kvitová har i skrivande stund kopplat greppet i första sets tiebreak. Känns ändå som en förhållandevis öppen tillställning. Än finns det tid för en härdsmälta från Kvitová, till exempel…”

Och jodå, visst fick vi en härdsmälta.

Kvitová fick nämligen med sig ett tidigt break i andra set och hade 3-1. Men Halep spottade i nävarna och tog varenda liten chans hon bjöds på. Fem game senare hade Halep kvitterat via 6-3. Hon fullbordade sedan vändningen via 6-2 i tredje set.

I finalen möter hon grusdrottningen Maria Sjarapova, som mer eller mindre blåste Agnieszka Radwanska av banan: 6-1, 6-4.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB