Startsida / Inlägg

En taktisk triumf för niofaldiga Franska öppna-mästaren Nadal

av Henrik Ståhl
Rafael Nadal har vunnit osannolika nio titlar i Franska öppna.
Rafael Nadal har vunnit osannolika nio titlar i Franska öppna.

Den blev inte fullt så episk som förra årets semifinal.

Men årets Franska öppna-final mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic hade många av de ingredienser som kännetecknar deras rivalitet.

Och i slutänden var det återigen Nadal som höll ihop sitt spel bäst när det gällde som mest.

Till att börja med: Novak Djokovic mådde inte bra i de två sista seten. Det började egentligen i slutet av andra, men framför allt i tredje var han trögfotad och hängde ofta med huvudet på samma vis som han gjorde i semifinalen mot Ernests Gulbis. I fjärde set kräktes han mitt på banan.

Det är omöjligt att svara på hur matchbilden sett ut om Djokovic varit på topp fysiskt.

Men faktum är att serben fick en flygande start och bärgade första set med 6-3. Att han hängde med riktigt bra även i andra och långa stunder hade ett litet spelmässigt övertag. Han var inte långt ifrån att få med sig en 2-0-ledning – och då hade det här kunnat sluta väldigt annorlunda. Kräkningar till trots.

Inte heller Nadal presterade hela tiden på toppen av sin förmåga. Eurosports förträffliga kommentator Maria Strandlund Tomsvik och bisittaren Thomas Enqvist spekulerade i att spanjoren troligen hade känningar i ryggen. Jag tyckte mig inte se några sådana tendenser i hans spel (hans serve brukar bli väldigt lidande när han har ryggbesvär), men det är möjligt att han bet ihop och körde på trots smärtor.

Precis så som Djokovic bet ihop i främst fjärde set, när han spelade helt makalös tennis trots uppenbara svårigheter, som troligen berodde på vädret. Det var förvisso ”bara” 28 grader i Paris, men vi ska komma ihåg att de första 9-10 speldagarna var väldigt svala. Värmen kom plötsligt. Sådant påverkar givetvis. De må vara atleter på absoluta toppnivå, men de är inga maskiner (och till och med maskiner påverkas ju av plötsliga väderomställningar).

Om vi fokuserar enbart på spelet så gjorde Nadal en taktiskt mycket bra match. Han spelade aggressivt, tog bollen tidigt och gick för sina slag redan från start – så även Djokovic – men hittade inledningsvis inte riktigt bollträffen när han försökte slå sin raka backhand, ett av dagens nyckelslag.

I takt med att Nadal hittade sin bollträff tog han också över matchbilden. Ja, det stämmer att Djokovic var den som huvudsakligen drev på spelet, men så brukar det se ut. Nadal försöker inte alltid ta kommandot med blixtrande offensiv. Precis som jag skrev inför matchen handlar det i många fall främst om att vara aggressiv i defensiven, för att jobba fram lägen där man kan komma åt sin pådrivande motståndare.

Många gånger trillade Djokovic rakt i fällan. Som när han envisades med att styra spelet mot Nadals backhand. Nadal läste spelet och kunde kontra med sin raka backhand i öppen bana. Såg många gånger likadant ut på forehandsidan: Djokovic attackerade med tunga grundslag i spanjorens forehandruta, men Nadal var med på noterna och kunde ofta kontra med rak forehand. Det var förvisso i grunden helt rätt av Djokovic att attackera Nadals forehand, men hans spel var många gånger förutsägbart. Det drog Nadal nytta av.

Djokovic får fortsätta vänta på sin första Franska öppna-buckla.
Djokovic får fortsätta längta efter sin första Franska öppna-buckla.

Det stressade Djokovic, som ofta såg sig själv tvingad att ta onödiga risker. Det är extremt svårt att spela med så små marginaler men samtidigt så otrolig precision som Djokovic gjorde. Särskilt när man känner en oro över att motståndaren när som helst kan överraska. Lyckas man så ett frö av tvivel hos Djokovic så är mycket redan vunnet.

Jag tror att Djokovic togs lite på sängen av Nadals aggressivitet. Han brukar som bekant försöka spela mer aggressivt mot Djokovic än han normalt gör, men inte riktigt i den här utsträckningen, med så här stort risktagande. Framför allt tror jag inte att Djokovic kunde förutse att Nadal skulle trycka på så mycket med sin backhand, ett slag där han i vanliga fall håller tillbaka lite, för att han helst vill jobba sig fram till lägen där han kan avlossa sin forehandbössa.

Det var inte riktigt samma geist hos Djokovic när han tog första set som jag hade förväntat mig. Det kändes redan då som att han bara tagit några steg i en brant uppförsbacke. Det kanske bara är inbillning, en sorts projicering nu när man har facit i hand, men jag trodde att han skulle vara med tänd efter första set. Ännu ett tecken på att allt inte stod rätt till.

De två första seten var hur som helst riktigt bra. Inte fullt lika många magiska dueller som i tidigare möten, men de fanns där. Och det är så otroligt fascinerande att se vad de här två spelarna plockar fram hos varandra. Det märktes att Nadal planerat den här matchen in i minsta detalj. Han hade sin taktik klar för sig, och den skilde sig mot många av deras tidigare 41 möten. Inte mycket, det handlar om små detaljer här, men det räcker för att skapa en annorlunda dynamik mellan de båda.

På ett spelmässigt och taktiskt plan var Djokovics många felbeslut det enda smolket i bägaren. (Utöver det snöpliga dubbelfelt på matchboll förstås. Snacka om anitklimax – och tråkig repris från 2012 års final.) Nadals missar kom huvudsakligen när serben satte för hög press på honom, så att han helt enkelt inte fick tag i bollen, eller när han försökte sig på riskfyllda slag med låg utdelning. Det fanns en tydlig tanke bakom varje slag. Det bar inte alltid frukt, men det var en kalkylerad felmarginal.

Djokovic, däremot. Vissa av hans eskapader kändes direkt desperata. Som när han körde två serve & volley med bara några poängs mellanrum. Eller de där horribla stoppbollarna. Eller när han försökte bomba in cross court-forehands långt ut på sin högra planhalva, som Nadal läste som en öppen bok och kunde kontra med otagbara raka inside out-forehandwinners (samma gällde även från backhandsidan).

Nadal var knappast felfri. Visst tog även han en del felbeslut. Det är nog ingen som kan spela en match på den här nivån utan att ibland ”tänka fel”. Men det kom oftare från Djokovic. Och i slutänden kostade det honom matchen.

För som han spelade, trots sin fysiska status… Han var faktiskt långt ifrån chanslös i den här matchen. 130-116 i poäng totalt skvallrar om hur jämn den här matchen ändå var. Bara 14 poängs skillnad trots klara 3-6, 7-5, 6-2, 6-4, det är att betrakta som jämnt.

Rafael Nadal lyfter upp sin Franska öppna-buckla mot skyn för femte gången i rad – och nionde gången totalt.
Rafael Nadal lyfter upp sin Franska öppna-buckla mot skyn för femte gången i rad – och nionde gången totalt.

Som sagt, vi har ingen aning om hur matchbilden sett ut om Djokovic varit fysiskt hundraprocentig. Kanske hade han fått med sig andra set. Kanske hade han klappat ihop ändå. Who knows.

Det vi vet är att Rafael Nadal vunnit sin nionde Franska öppna-titel. 66-1 har han i matchfacit. 98,5 i vinstprocent. En enda match har han förlorat på Roland Garros, mot en viss Robin Söderling för fem år sedan. Och nu har han vunnit minst en Grand Slam-buckla varje år under tio säsonger. Det är han faktiskt ensam om. Rod Laver mäktade med nio (1960-69), tre spelare har fått med sig minst en Slam åtta år på raken: Björn Borg (1974-81), Pete Sampras (1993-2000) och Roger Federer (2003-2010).

Han tangerar så klart också Sampras gamla rekord på 14 Grand Slam-bucklor och går upp på en delad andraplats, bakom Federer som har 17.

Tre kvar så tangerar han sin gamla rival.

Har han det i sig?

För tidigt att säga. Mycket kan förstås hända på vägen. Hur många år till kommer hans kropp att hålla, till exempel? Kanske inte jättemånga, om han ska fortsätta spela med samma intensitet. Det är dock knappast en omöjlighet att 28-åringen plockar fyra till. Eller fler.

Men en sak är i alla fall säker: hans dominans i Franska öppna saknar motstycke. Federer tog sig till sju raka finaler i Wimbledon (2003-2009) och vann sex av dem. Tangerade sedan Sampras rekord på sju totalt tre år senare.

Nadal har tagit sig till totalt nio finaler på Roland Garros, fem på raken – och vunnit varenda en.

Om ”Rafas” kungakrona hamnade på sned efter den svaga grussäsongen som ledde fram till Franska öppna så rättade han till den i Paris.

The King of Clay’s regime continues…

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB