Vi trodde kanske att Wimbledon med sitt gyllengröna gräs blivit Skrällarnas Turnering, nu när toppnamnens dominans så sakteligen börjat luckras upp.

Men Londonspektaklet 2013, då seedade spelare föll som käglor och yngre förmågor vågade ta för sig på allvar, visade sig vara startskottet för en mer långtgående trend.

Framtiden är redan här.

De som följt tennisen de senaste åren är smärtsamt medvetna om den suveränitet The Big Four – Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray – uppvisat i alla de största sammanhangen, men även WTA-touren har letts av en överlägsen trojka: Mellan Australiska öppna 2012 och US Open 2013 delade Serena Williams (4), Victoria Azarenka (2) och Maria Sjarapova (1) på sju av åtta Grand Slam-titlar.

Under den här perioden var det bara fem andra spelare som nådde final i någon av de fyra Grand Slam-turneringarna (Sara Errani i Franska öppna 2012, Agnieszka Radwanska i Wimbledon 2012, Li Na i Australiska öppna 2013 samt Marion Bartoli och Sabine Lisicki i Wimbledon 2013).

Lägg därtill att den ”Big Four” som bestod av Williams, Sjarapova, Azarenka och Radwanska var ohotad topp 4 på världsrankningen mellan juli 2012 och oktober 2013, och dessutom lagt beslag på 25 av de senaste 30 Premier Mandatory– och Premier 5-bucklorna (från Toronto 2011 till Cincinnati 2014, WTA Finals inkluderad) så får ni ett hum om dominansen både på herr- och damsidan.

Det har helt enkelt varit en oskriven regel att det är giganterna som gör upp om de mest åtråvärda priserna.

Och det har givetvis påverkat resten av fältet.

Det är nästan som att enstaka skrällar varit möjliga men främst resultat av tillfälliga omständigheter. Man har inte riktigt trott på att dominansen kan brytas.

Men så klev några spelare fram och började kratta manegen. Jerzy Janowicz i Paris Masters 2012 (för att inte tala om Wimbledon året därpå), Sloane Stephens i Australiska öppna 2013, Sabine Lisicki och Marion Bartoli i Wimbledon 2013 – och så vidare.

Där vissa skrällar kunnat avfärdas som enstaka, isolerade händelser är det endast Wimbledon som bjudit på en stadig ström sensationer.

Tills nu?

Ja, att 15-åriga Catherine Bellis skickar ut tolfteseedade Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova med huvudet före känns inte lika konstigt i US Open 2014 som det hade gjort i, säg, Franska öppna 2012 (då Virgine Razzanos chockseger över Serena Williams skapade enorma svallvågor).

Nu har visserligen Johanna Larsson varit med ett tag, men att det är först nu, säsongen 2014, som hon börjat leverera sin bästa tennis på en stadig basis är i ljuset av detta inte heller så överraskande.

Men desto roligare.

Att slå ovan nämnda Razzano med 6-0, 6-0 i första omgången är en sak, men att följa upp den segern (hennes första i US Open, märk väl) med att slå en av tourens allra mest haussade talanger, hemmfavoriten Sloane Stephens… Det är riktigt imponerande.

Särskilt sättet hon gjorde det på. Precis som mot Flavia Pennetta i Franska öppna låg hon under med 3-0 i andra set, efter att ha förlorat första, men höll huvudet kallt och lyckades vända på steken. När hon sedan låg under med 2-0 i avgörande set mot Stephens kändes det lite som att det var slut på det roliga – men Larsson svarade med att vinna sex raka game.

En fantastisk seger för Larsson och för svensk tennis.

Men, som sagt: Att det sker i US Open 2014 kommer inte som någon jättestor chock.

De orubbliga toppspelarna har tappat mark. Big Four är snart ett minne blott och Serena Williams kommer inte att spela i all evighet. Dominansen är på väg att brytas. På riktigt.

Och det vittras blod underifrån. Det har helt enkelt hänt för många gånger att spelare visat att det som tidigare var mission impossible faktiskt är genomförbart för att det ska kunna avfärdas som tillfälligheter.

Bara i den här turneringen ser vi flera unga förmågor på frammarsch:

• 17-årige Borna Coric slog Lukas Rosol i raka set.
• 17-åriga Belinda Bencic fullkomligt mosade betydligt mer rutinerade Yanina Wickmayer.
• 19-årige Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios besegrade forne världsåttan Mikhail Juzjnyj i fyra.
• 23-årige Janowicz verkar ha klättrat ur sin djupa formsvacka och kan bli ett hot i lottningens ”getingbo” på herrsidan.

Bara för att nämna några. Och då har vi inte ens sagt ett ord om spelare som Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Dominic Thiem, Eugenie Bouchard, Madison Keys eller Simona Halep.

Många av dem knackar på dörren till tronsalen. Vissa har redan släppts in. Och det är bara en tidsfråga innan hela slottet vänds uppochner.

För en potentiell framtida världsetta som Sloane Stephens är Skrällarnas Turnering, som US Open 2014 mycket väl kan komma att bli, bara en bump på vägen. För Johanna Larsson är det en ypperlig chans att göra ett ordentligt avtryck i Grand Slam-sammanhang.

Det är i sanning spännande tennistider vi lever i.