Jag säger som Ben Rothenberg på New York Times:

Nadal har motbevisat oss gång på gång, men det går inte att komma ifrån att hans resultat sedan juni varit mediokra.

Det var utklassning i första set.

Knappast som att man började föreställa sig en final mot Novak Djokovic om några dagar, men 6-1 är ändå 6-1 – även om det kommer mot en 127-rankad doldis som Michael Berrer (som dessutom gör sin sista säsong i år).

Farhågorna efter hans skadebekymmer var nog lite överdrivna, inbillade man sig kanske.

Men därifrån var det sedan rak motorväg till omklädningsrummet för Rafael Nadal. 1-6, 6-3, 6-4 blev segersiffrorna för Berrer, som efter förnedringen i första set gick all-in, släppte alla hämningar och räddade tre breakbollar i matchens sista game.

Nadals track record sedan segern i Franska öppna i våras är allt annat än imponerande: blygsamma 7-6 i matchfacit och fem förluster mot spelare rankade utanför topp 50 (tre av dem till och med rankade utanför topp 100):

• Halle: Dustin Brown (85): 6-4, 6-1.
• Wimbledon: Nick Kyrgios (144): 7-6(5), 5-7, 7-6(5), 6-3
• Peking: Martin Klizan (56): 6-7(7), 6-4, 6-3
• Basel: Borna Coric (124): 6-2, 7-6(4).
• Doha: Michael Berrer (127): 1-6, 6-3, 6-4.

Och däremellan en torsk mot då 22-rankade Feliciano Lopez, i Shanghai.

Jag minns så väl när Nadal gjorde comeback i Vina del Mar 2013, efter sin sju månader långa skadefrånvaro. Hur han såg trögfotad och nästan lite skröplig ut. Ändå vann han sina tre första matcher stort (tappade bara 14 game) innan han föll mot Horacio Zeballos i finalen.

Den finalförlusten blev den enda pricken i ett annars fläckfritt protokoll under våren. Förlusten mot Steve Darcis i första omgången av Wimbledon skakade han av sig snabbt och vann Canada Masters, Cincinnati Masters och US Open under hösten (gick även till final i World Tour Finals).

Han har haft betydligt svårare att återhämta sig från skadeproblemen under 2014, som blev en besvikelse för spanjoren. Faktum är att förra säsongen var ungefär lika svag som 2012, då han som bekant var borta halva säsongen och tvingades avstå alla turneringar efter Wimbledon. 42-6 i matchfacit och fyra titlar på fem finaler hade han det året – att jämföra med 48-11 och fyra titlar på sju finaler 2014.

Sist Rafael Nadal spelade en hel säsong var 2011 (och då inledde han ändå säsongen med känningar i knäet och föll i raka set i kvartsfinalen i Australiska öppna mot David Ferrer). De senaste tre säsongerna har han missat minst en Grand Slam och en Master om året (2014 missade han tre Masters, 2012 missade han fyra). Det är svårt att skaka av sig känslan att det fysiska projektet Rafael Nadal inte kommer att hålla så länge till.

Personligen har jag varit en skeptiker länge. Jag trodde ärligt talat att alla skador skulle sätta stopp för hans framfart redan innan han bärgat sin 14:e Grand Slam-buckla. När han vann US Open 2013 kändes det plötsligt som att han faktiskt hade en god chans att tangera Roger Federers rekord på 17, men nu, över ett år senare…

Jag målade inte fan på väggen 2013 (hade dock aldrig kunnat föreställa mig att han skulle göra en så succébetonad comeback). Är det dags att göra det nu? Nadals fysiska krämpor har varit kända länge, och otaliga gånger har han räknats ut av entusiaster och förståsigpåare.

Själv är jag inte redo att göra det riktigt än. Nog har han en till Franska öppna-buckla i sig. Kanske till och med två. Men därutöver? Är det rimligt att tro att Nadal ska fortsätta konkurrera på samma höga nivå flera år till, nu när han kryper allt närmare 30-strecket (fyller 29 i år)? Hur länge kommer hans kropp egentligen att hålla?

Rafa har som sagt motbevisat oss förr och det är alltid vanskligt att spekulera i sådana här saker (men det är svårt att låta bli). Det känns dock som att de senaste årens skadebekymmer indikerar att spanjoren inte har särskilt många år kvar på touren (om han inte nöjer sig med att bara spela delar av säsongen och till exempel stå över gräs och inomhushardcourt, på så vis skulle han förmodligen kunna köpa lite mer tid).

De senaste fyra åren har han vunnit fem Grand Slam-turneringar (och förlorat fyra finaler). Har med andra ord lyft lite mer än en GS-buckla per säsong i snitt. Efter de senaste månadernas svaga resultat är det inte jättemycket som talar för att han kommer öka det snittet.

En sak ska man komma ihåg: det är alltid väldigt lätt att måla fan på väggen i motgång, när spelarna har formsvackor. Och det är lika lätt att lova guld och gröna skogar i medgång. Minns bara tongångarna under 2013, när Nadal vann Franska öppna och US Open, och dessutom fem Masters (Indian Wells, Madrid, Rom, Montréal, Cincinnati). Då var det många som siade att Nadal garanterat skulle peta ner rivalen Federer från GS-tronen, ja kanske till och med roffa åt sig hela 20 bucklor!

Nu är det så klart annat ljud i skällan. Att Nadal ska vinna Australiska öppna, ett år efter finalförlusten mot Stan Wawrinka, ses plötsligt som en ouppnåelig dröm.

I vanlig ordning väljer jag att vara lite försiktig – men den där gnagande känslan av att det snart tar stopp, den kan inte ignoreras. Särskilt inte nu när konkurrensen hårdnar och så många unga talanger knackar på dörren, redo att ta över kungariket och knuffa ner dagens giganter från täppan.

Jag hoppas att jag har fel. Än så länge är ingen av tronarvingarna redo att ta Nadals, Novak Djokovics, Roger Federers och Andy Murrays plats. I alla fall inte om vi mäter i attraktionskraft och stjärnglans.

But they better be. Soon.