Efter den smått mediokra semifinalen mellan landsmännen Milos Raonic och Vasek Pospisil hade nästan vilken match som helst upplevts som smått magisk (okej, grovt överdrivet, men ni fattar poängen).
Nu råkade det ju bli så att den andra semifinalen i Canada Masters – mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal –faktiskt var smått magisk, på riktigt.
Inte den bästa matchen som spelats mellan dessa båda herrar, men värdig den här fantastiska rivaliteten.
Djokovic hade problem med att hitta sin matchrytm, och jag tror faktiskt att det berodde väldigt mycket på Nadal. När såg vi honom spela så offensivt sist? Typ US Open 2010? Kanske. Kändes hur som helst som att Djokovic var en aning perplex av den aggressiva kavalkad som Nadal svarade för i första set.
Som så många gånger förr jobbade sig dock världsettan in i matchen och lyckades pressa tillbaka spanjoren i banan med sina genomborrande projektiler från baslinjen, vilket resulterade i flaschbacks från de där Masters-finalerna på hardcourt mellan de båda för två år sedan (Indian Wells och Miami 2011, då Djokovic nötte ner Nadal efter att ha förlorat första set).
Så blev det inte i dag. Nadal hittade position igen, smattrade på med sina blixtsnabba ben, slog penetrerande forehands och var mer resolut med sin backhand än typ någonsin. Spelade dessutom mycket mer varierat än vanligt och tvingade Djokovic att hela tiden vara på tårna.
Väldigt intressant att se Nadal spela på det viset. Han har verkligen lyckats utmejsla en tennis som inte är utpräglat nadaliansk men som funkar oväntat bra för honom på hardcourt. Han har helt enkelt börjat spela hardcourt, i stället för att försöka lira grustennis med små påtvingade justeringar.
Om vi kommer få se samma sorts Nadal i kväll? Tja, det sker nog inga världsomvälvande förändringar över en natt mitt under pågående turnering, men samtidigt behöver han ju inte spela så där mot Milos Raonic. Mot mammutservaren lämpar sig snarare det mer defensiva nadalianska spelet bättre, eftersom det i teorin räcker med ett break per set för att vinna i raka.
Jag förväntar mig att Nadal kommer spela mer avvaktande i kväll. Vänta ut Raonic, nöta ner honom och tvinga fram enkla misstag genom att bara hålla bollen i liv och förlänga duellerna.
Om Raonic spelar som mot Pospisil i går får han nöja sig med att vinna några enstaka game mot Nadal i kvällens final. Hoppas naturligtvis på att han ska rise to the occasion och bjuda på sin allra bästa tennis.
Tror dock inte ens att det räcker mot en Nadal i så här utomjordiskt bra form, men då kan det åtminstone bli en välspelad och förhållandevis spännande match.
Grundtipset är ändå att Nadal tar det här i raka set och att han därmed lyfter sin 25:e Masters-buckla i karriären (sjunde på hardcourt). Nadal förlorar inte sådana här matcher. Inte ens mot en Juan Martín del Potro (som ju med rätta ses som ett av de största hoten mot den absoluta toppen) i högform, som i årets Indian Wells.
Givet det är det därför oerhört svårt att se hur Raonic ens ska kunna ta set mot Nadal. Särskilt inte med tanke på att han i ärlighetens namn inte gjort en överdrivet bra turnering, rent spelmässigt. Han har fått resultaten med sig och det är i slutänden det enda som räknas, men han har inte spelat speciellt bra tennis.
Det måste man göra om man ens ska vara i närheten av att slå Rafael Nadal i de här sammanhangen.
Men men. You are very welcome to prove us wrong, Milos. Om inte annat så för det rena nöjet i att titta på finaltennis som varar i mer än en dryg timme.
Har ju varit tyst som i graven här i bloggen den senaste tiden. Inte helt frivilligt, men varför ödsla dyrbara spaltmeter på att orda om det nu när det händer så mycket gött på touren?
Canada Masters har verkligen varit något utöver det vanliga. Inte riktigt i klass med Paris Masters förra året, men nästan. David Ferrer torskade sin öppningsmatch i raka set mot 83-rankade kvalspelaren Alex Bogomolov Jr (som gjort en bedrövlig säsong hittills och mest hållit till på Challenger-touren), Ernests Gulbis slog världstvåan Andy Murray i raka set i tredje omgången, Benoit Paire slog ut Stanislas Wawrinka för att sedan förlora nästa match mot 74-rankade Marinko Matosevic (som föll i raka set mot Rafael Nadal).
Och så har vi 22-årige, 71-rankade hemmafavoriten Vasek Pospisil, som fick ett wild card till turneringen. Pospisil inledde med att besegra John Isner i en tajt tresetare, utmanövrerade sedan veteranen Radek Stepanek i raka set och fällde sedan världssexan Tomás Berdych i tiebreak i avgörande set (precis som mot Isner).
Nikolaj Davydenko avbröt sedan kvartsfinalen efter bara tre spelade game, och plötsligt var doldisen Pospisil klar för sin blott andra ATP-semifinal i karriären (den första kom i Bogota, där han förlorade mot Alejandro Falla, så sent som i juli).
Hans motståndare där: Milos Raonic. Också han kanadensare – och även han en semifinaldebutant, fast i Masters-sammanhang (har som bäst nått kvartsfinal tidigare, i just Canada Masters och Cincinnati Masters förra året).
Raonic var så klart favorit inför mötet, men redan i inledningen av matchen stod det klart att Pospisil åtnjöt större delen av publikens stöd.
Den kanadensiska hemmapubliken uppskattar så klart Raonic och vad han redan åstadkommit i världstennisen, men de fullkomligt älskar den sorts framgångssaga Pospisil utgör: en lågt rankad doldis som från ingenstans tar sina motståndare och hela tennisvärlden med storm.
Sådant har alltid varit nervkittlande. Så även 2013.
Nåväl.
Den här historiska finalen – första gången någonsin två kanadensare spelat mot varandra i en semifinal – var tyvärr inte jättemycket att hänga i julgranen. Den började precis som väntat – med servesluggande, korta dueller och få breakmöjligheter.
Raonic tog tillvara på en av sina fyra breakbollar, vilket räckte till 6-4-seger i första set (Pospisil brände sina tre chanser).
Andra set var fullständigt bedrövligt från Raonics sida. Han blev bruten direkt och var under halva setet nere på chocklåga 40 procent förstaservar. Vann visserligen 90 procent av poängen när han väl lyckades slå in en förstaserve, men vad hjälper det när antalet förstaservar är så få? Han vann dessutom så lite som 17 procent i andraserve, alltså två av tolv poäng. Katastrofalt.
Pospisil behövde liksom egentligen inte anstränga sig för att utjämna. Bara vänta på att Raonic skulle slå bort sig. Eller missa en förstaserve, eftersom det typ var en garanterad poäng.
Inte speciellt överraskande, i och för sig. Raonic tenderar ibland att tappa fokus och visa på enorm kvalitetsskillnad mellan set. Ofta efter att ha vunnit första (samma visa mot Gulbis i kvartsfinalen, till exempel). Tänker att han i semifinalen kan ha störts av att både tvingas axla rollen som favorit och dessutom ha publiken emot sig. Gissar att han inte är van vid att inte ha åskådarnas kompromisslösa stöd på hemmaplan.
Raonic gjorde i dag ett skamligt andra set, som hans jämnåriga motståndare vann rättvist med 6-1 efter ytterligare ett break.
Avgörande set blev mer som det inledande. Hela setet kom återigen helt att handla om serven. Båda vann 69 procent av poängen i egen serve och vi bjöds inte ens på en enda breakboll. Tycker båda imponerade på så vis att de hela tiden lyckades plocka fram sina allra bästa servar och grundslag på de absolut viktigaste poängen.
Fram till tiebreak.
Här skulle Raonics rutin komma att bli avgörande.
För om vi ska vara ärliga: Pospisil var faktiskt väsentligt bättre i stora delar av spelet i dag. Han returnerade bättre. Han försvarade sig bättre. Han rörde sig bättre. Han var betydligt säkrare i både grundslag och spel. Vann majoriteten av poängen i baslinjeduellerna, var effektiv framme vid nät och lät sig inte skrämmas av Raonics nätruscher.
Raonic å sin sida svajade ordentligt i andra set och visade fortsatt osäkerhet i sitt grundspel. Försökte nästan hela tiden gå runt på sin forehand nere i backhandhörnet och slå den rakt, vilket är ett väldigt svårt slag (man måste placera bollen både djupt, hårt och nära sidlinjen för att inte motståndaren chansen att kontringsslå, eftersom man öppnar upp så stor yta till höger i banan). Ett slag han väldigt väldigt ofta missade.
Pospisil var den som svarade för det mest bländande spelet (även om just bländande spel generellt lyste med sin frånvaro i den här matchen), medan Raonic dundrade in större delen av sina poäng från serverutan.
Inget fel alls i det. Har man ett sådant extremt tungt vapen i sin arsenal som Raonic har i sin serve så är det inte ett dugg konstigt att man bärgar majoriteten av sina poäng – och segrar – tack vare just den.
I tiebreak kom hans rutin i dessa sammanhang väl till pass. Han tappade visserligen två minibreak och 3-0-ledning, men tack vare kyla och taktisk försiktighet lyckades han spela till sig två matchbollar vid 6-4 – och han bärgade segern på bästa tänkbara sätt.
En backhandduell resulterade i en stenhård inside out-forehand från Pospisil, som Raonic tvingas blocka. Pospisil rör sig fram mot nät, Raonic gissar att han planerar lägga sin smash i andra änden av banan och rusar dit. Raonics gissning är rätt, Pospisils smash blir inte den bästa och Milos chippar tillbaka bollen. Trots att han placerar den mitt i banan är Pospisil chanslös.
Och så skrivs nästa blad i Milos Raonics framgångssaga.
För han är tack vare den här segern inte bara klar för sin första Masters-final – han slår sig dessutom in på topp 10 för första gången någonsin när nya världsrankningen presenteras på måndag (på bekostnad av Richard Gasquet, som blev fullständigt mosad av Novak Djokovic i kvartsfinalen).
Det är nästan lite ironiskt att det sker just nu, med tanke på att han överlag rent spelmässigt inte varit alls lika bra i år som förra året, men visar också hur viktigt det är att prestera i ”rätt” turneringar (vilket ju även Jerzy Janowicz är ett ypperligt bevis på efter hans framgångar i Paris Masters förra året och Wimbledon i år).
http://www.youtube.com/watch?v=IIEADogqQ-s
Det ska dock oerhört mycket till för att Raonic ska gå hela vägen i Montréal. I finalen väntar nämligen Novak Djokovic eller Rafael Nadal. Båda har varit i princip helt omutliga – Nadal har ännu inte tappat set, Djokovic förlorade visserligen ett mot Denis Istomin i åttondelsfinalen men har i sina två andra matcher förlorat sammanlagt sex game.
Blir oerhört intressant att se vem som vinner det mötet. Lutar ju onekligen åt att Djokovic når sin tredje raka final, givet att han inte förlorat mot Nadal på hardcourt på tre år. Sist Nadal vann på underlaget var i World Tour Finals 2010 – sedan dess har Djokovic vunnit fyra raka matcher och har totalt 8-4 i inbördes möten (på alla underlag) sedan 2011.
Vem det än blir så blir det onekligen en sevärd final i morgon. Personligen hoppas jag att Raonic svarar för sin bästa match i karriären och åtminstone hotar vem det nu än blir han möter. Ja, jag tycker faktiskt att det vore fantastiskt roligt om han till och med vann, även om det inte är särskilt troligt.
Men men. Det är en annan historia, som skrivs i morgon.
Går det att vinna en turnering utan att tappa set och med 60-19 i gamefacit utan att leva upp till hajpen?
Ja.
Om man heter Serena Williams.
Världsettan spelar liksom i en helt egen liga. Serena League. När hon känner för det, alltså.
I Swedish Open-finalen mot Sverigeettan Johanna Larsson gjorde hon det i ett av två set.
Williams var inledningsvis fullständigt bedrövlig. Det var som att hon bara ställt ut sina dominanta skor för vädring och trodde att det skulle räcka. Och varför inte? Det har ju räckt mot övriga fyra motståndare i den här turneringen.
Larsson utnyttjade att hon hade ”den tredje spelaren” på sin sida. Gjorde det bästa av situationen och utnyttjade Williams tröga start.
Det gav henne två break och ledning med både 2-0, 3-1 och 4-3. Närmare setseger än så kom hon dock aldrig, för när Williams väl började engagera sig i den här finalen visade hon prov på den där överlägsenheten som nu gett henne totalt 53 WTA-titlar i karriären.
Åtta raka game senare var Williams framme vid matchboll i Larssons serve. Svensken höll huvudet kallt och räddade den, och sedan ytterligare en i Williams serve i nästkommande game, men fick nöja sig med ett game i andra set.
6-4, 6-1 blev segersiffrorna för Williams, som bärgar sin sjunde titel i år (Brisbane, Miami, Charleston, Madrid, Rom, Franska öppna, Swedish Open).
Förutom ett välförtjänt silver hoppar Johanna Larsson upp några pinnhål på världsrankningen efter sin imponerande insats i Båstad.
Nästa gång hon når en WTA-final (vilket då blir den fjärde totalt i karriären) hoppas vi att motståndet är en smula enklare. Med det spel hon visade upp i dag hade hon tveklöst kunnat utmana om titeln – om inte spelaren på andra sidan nätet råkat heta Serena Williams.
Att Serena Williams skulle leverera var inte bara väntat utan också oerhört viktigt för Swedish Open som turnering efter den svala ATP-upplagan förra veckan.
Att även hemmahoppet Johanna Larsson höjde sig en nivå var en väldigt glädjande bonus.
Rent spelmässigt är det svårt att kalla det här en drömfinal. Snudd på omöjligt. Det blir så när Serena Williams står på ena sidan nätet – särskilt om motståndaren på andra sidan inte är rankad inom topp 5 (Sverigeettan Larsson är 76-rankad).
Men ur alla andra perspektiv är det den absolut bästa tänkbara finalen vi bjuds på i morgon.
Världsettan mot hemmafavoriten.
– Johanna är en riktigt bra spelare. Det var en tuff match senast och nu är det ett annat underlag, så jag förväntar mig en tuff uppgift, säger Williams inför deras möte.
Det är så klart en sanning med modifikation.
6-2, 6-2 blev det i den där Fed Cup-matchen tidigare i år som Williams refererar till. Det var visserligen på hardcourt, där ju Williams har ett större övertag.
Det ska dock mycket till för att Larsson ska kunna störa världsettan.
Vilket inte spelar så stor roll.
I de här sammanhangen är finalplatsen en enorm seger i sig.
Det har naturligtvis varit en del snack om Roger Federers vistelse i Hamburg den här veckan (och Gstaad nästa).
Jag har själv spekulerat i att det i huvudsak handlar om att jaga rankningspoäng, och det står jag fast vid. Några dagar före hans premiärmatch mot Daniel Brands kröp det dock fram att schweizaren bytt racket. Ingen direkt vild gissning att en del av förklaringen till hans beslut att spela i de här lågstatusturneringarna har att göra med att han vill spela in sig med sitt nya muskedunder.
Federers egen Excalibur – en Wilson Pro Staff med ovanligt liten träffyta som han använt typ så länge någon kan minnas – har lagts på hyllan till förmån för en större och mer modern racket. Oklart exakt vilken modell han bytt till, men den mest kvalificerade gissningen bland experterna är att det handlar om en Blade 98 med samma strängning som hos den numera pensionerade trotjänaren (vilket innebär mer kraft och spinn eftersom det är glesare mellan strängarna på grund av den större ramen på Blade 98).
Den främsta fördelen med racketbytet ska vara att den nya är mer ”förlåtande”, vilket förhoppningsvis resulterar i betydligt färre ramträffar och oprovocerade misstag från Federers sida framöver.
http://www.youtube.com/watch?v=Xnse-y5w5-4
Kan inte påstå att det blev någon omedelbar succé för världsfemman med nya vapnet i Hamburg. Smaskade in tre ess direkt i öppningsgamet men blev ändå bruten – och tappade sedermera första set med 6-3.
Han jobbade dock upp sig ordentligt i andra och tredje, där han fick med sig totalt två break och själv inte hade en enda breakboll emot sig (vann för övrigt 100 procent i förstaserve i andra set, 73 procent i tredje). Blev till slut klara 3-6, 6-3, 6-2 och 86-65 i poäng totalt till Federer.
Blir intressant att följa hans avstickare till Hamburg och Gstaad inför hardcourtsäsongen.
Det är inte ofta man ser spelare av Roger Federers kaliber i dessa 500- respektive 250-turneringar.
Faktum är att han inte spelat på gruset i Hamburg sedan 2008 (sista året som Master) och i Gstaad sedan 2004. Vilket givetvis har att göra med att de här båda tävlingarna är insprängda mellan den kortlivade grässäsongen och höstens hardcourtsäsong.
Eftersom Gstaad var den första ATP-turneringen Federer någonsin spelade, för 15 år sedan (fick wildcard 1998), så har spekulationerna om att han kanske ska meddela sin pensionering givetvis dragit i gång.
Federer åkte tillsammans med Rafael Nadal och Jo-Wilfried Tsonga ut ur årets Wimbledon med buller och bång redan under första veckan. Federer tappade förkrossande 1,955 poäng på sin chockförlust mot 116-rankade Sergej Stakvhovskij.
Som direkt följd av det är schweizaren nu blott världsfemma – och utanför topp 4 för första gången på tio år. I slutet av juli går han miste om sina 450 poäng från OS-finalen förra året, som han av fullt naturliga skäl alltså inte kan försvara. Han har dessutom 1,000 poäng att försvara i Cincinnati inför US Open i slutet av augusti.
Kan det därför finnas någon annan förklaring till hans medverkan i 500-turneringen German Tennis Championships i Hamburg nästa vecka och 250-turneringen Gstaad Open veckan efter?
Nej, jag tror inte det.
Att jaga självförtroende inför höstens hardcourtsäsong på grus – världsfemmans tveklöst sämsta underlag –känns väldigt märkligt. Att meddela sin pensionering i Gstaad bara veckor efter att återigen ha bedyrat att han siktar mot OS i Rio de Janeiro 2016 är visserligen inte helt omöjligt, men känns inte sannolikt.
Federer ligger i skrivande stund över 1,000 poäng bakom världsfyran Nadal (som inte har några poäng alls att försvara resten av året) och nästan 1,500 poäng bakom trean David Ferrer. Eftersom Ferrers poäng i OS är non-countable (åkte ut redan i åttondelsfinalen och har bättre resultat i 250- och 500-turneringar som räknas in i hans poängtotal) hade glappet till spanjoren blivit nästan 2,000 poäng inför US Open, förutsatt att de gör snarlika resultat i turneringarna inför årets sista Grand Slam.
Det här är så klart bekymmersamt för Federer, som väldigt gärna vill bli semifinalseedad på Flushing Meadows. Vinner han Gstaad och Hamburg, och gör bra ifrån sig i Cincinnati och Montréal (stod över förra året), så har han åtminstone en teoretisk chans att gå om Nadal eller Ferrer inför US Open.
Det är verkligen ingen lätt uppgift eftersom Nadal som sagt inte har några poäng alls att försvara och Ferrer blott 10 poäng i Cincinnati (stod över Toronto), men det är teoretiskt möjligt.
Och när vi nu fått det överstökat kan vi raskt gå vidare till de goda nyheterna.
För visst finns det positiva aspekter av hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad.
Det måste ju rimligtvis ta kål på ryktena om hans skadade rygg.
De har florerat sedan Indian Wells, då han själv faktiskt gick ut officiellt med att han var skadad (men tonade ner det ordentligt efter förlusten mot Nadal i åttondelsfinalen), och tog fart igen under grussäsongen.
Det främsta argumentet för detta har varit hans serve. ”Han servar inte lika hårt”, heter det. ”Han har inte samma tyngd i förstaserven”, och så vidare.
Det är i sådana lägen det lönar sig att vara statistiknörd. Då kan man nämligen kontrollera och analysera dylika påståenden. Vilket ibland är direkt nödvändigt, eftersom det som bekant är ganska lätt att lura ögonen.
Jag har gått igenom en mängd tillgänglig data för att syna det här påståendet. Tittat på Federers genomsnittliga hastighet i förstaserve, andraserve och totalt, samt hårdast noterade serve, i Wimbledon 2012/2013 (plus finalen mot Andy Roddick 2009), Franska öppna 2013 och US Open 2011. Dessutom tittat närmare på inte mindre än 15 enskilda matcher.
De enda matcherna som verkligen sticker ut är Wimbledon-finalen 2009 mot Roddick, där Federer smaskade in en förstaserve i 217 km/h, i Wimbledon-semifinalen mot Novak Djokovic 2011 då hans genomsnittliga hastighet i förstaserve var 191 km/h och i första omgången i Wimbledon 2013 mot Victor Hanescu där hans förstaserve låg på svaga 170 km/h.
(Observera att det i vissa Wimbledon-matcher diffar i totalen. Detta beror på att siffrorna presenterats i mph utan decimaler. Jag har valt att omvandla alla siffror rakt av, även den totala. Som exempel är totalen egentligen 158 km/h om förstaserve är 170 och andraserve 146, men eftersom jag omvandlat den siffra som står angiven i källan – i exemplet ovan 102 mph – blir det i stället 164 km/h. Anledningen till att jag gjort på det här viset är att det är omöjligt att avgöra vilken eller vilka siffra/or det är som saknar decimal – förstaserve, andraserve eller total – och därmed gör totalen felaktig.)
Vi börjar med årets Wimbledon:
Federer vs Hanescu 2013, 1R: 1a serve: 170 km/h 2a serve: 146 km/h Totalt: 164 km/h Hårdaste: 201 km/h
Federer vs Stakhovskij 2013, 2R: 1a serve: 186 km/h 2a serve: 159 km/h Totalt: 180 km/h Hårdaste: 204 km/h
… och Wimbledon 2012:
Federer vs Ramos, 1R: 1a serve: 183 km/h 2a serve: 159 km/h Totalt: 175 km/h Hårdaste: 202 km/h
Federer vs Fognini, 2R: 1a serve: 188 km/h 2a serve: 160 km/h Totalt: 180 km/h Hårdaste: 202 km/h
Federer vs Benneteau, 3R: 1a serve: 186 km/h 2a serve: 156 km/h Totalt: 175 km/h Hårdaste: 202 km/h
Federer vs Malisse, 3R: 1a serve: 177 km/h 2a serve: 154 km/h Totalt: 170 km/h Hårdaste: 196 km/h
Federer vs Juzjnyj, kvartsfinal: 1a serve: 186 km/h 2a serve: 159 km/h Totalt: 177 km/h Hårdaste: 201 km/h
Federer vs Djokovic, semifinal: 1a serve: 191 km/h 2a serve: 165 km/h Totalt: 181 km/h Hårdaste: 206 km/h
Federer vs Murray, final: 1a serve: 186 km/h 2a serve: 159 km/h Totalt: 178 km/h Hårdaste: 209 km/h
… och fortsätter med Franska öppna 2013:
Federer vs Carreno-Busta, 1R 1a serve: 182 km/h 2a serve: 148 km/h Totalt: 165 km/h Hårdaste: 202 km/h
Federer vs Devvarman, 2R 1a serve: 180 km/h 2a serve: 152 km/h Totalt: 166 km/h Hårdaste: 199 km/h
Federer vs Benneteau, 3R 1a serve: 182 km/h 2a serve: 157 km/h Totalt: 170 km/h Hårdaste: 199 km/h
Federer vs Simon, 4R 1a serve: 188 km/h 2a serve: 153 km/h Totalt: 170 km/h Hårdaste: 206 km/h
Federer vs Tsonga, kvartsfinal 1a serve: 184 km/h 2a serve: 150 km/h Totalt: 167 km/ Hårdaste: 205 km/h
… och avrundar med Wimbledon-finalen 2009:
Federer vs Roddick, final 1a serve: 189 km/h 2a serve: 157 km/h Totalt: 173 km/h Hårdaste: 217 km/h
Vi kan dessutom addera US Open 2011 till ekvationen. Där har jag nöjt mig med ett genomsnitt för hela turneringen och inte studerat enskilda matcher i detalj:
1a serve: 185 km/h 2a serve: 151 km/h Totalt: 168 km/h Hårdaste: 212 km/h
Granskar man dessa siffror är resultatet tydligt: Federers genomsnittliga servehastighet är ungefär likadan nu som för två år sedan. Den enda match som sticker ut negativt är förstarundan mot Victor Hanescu i årets Wimbledon, där hastigheten i förstaserve låg på blygsamma 170 km/h – och totalt på 164 km/h.
Den matchen vann Federer för övrigt i raka set. Tappade blott fem game (6-3, 6-2, 6-0).
Men även siffrorna mot Xavier Malisse i förra årets Wimbledon är blygsamma: 177 km/h i förstaserve och 170 km/h totalt. I den matchen noterade han dessutom den svagaste av sina hårdaste servar: 196 km/h. En av blott tre matcher i denna jämförelse som hans hårdaste serve inte nått upp till 200 km/h (andra- och tredjerundan mot Devvarman respektive Benneteau i årets Franska öppna utgör övriga två).
Mot Gilles Simon i åttondelsfinalen hade han en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 188 km/h. I kvartsfinalen mot Tsonga låg den på 184 km/h. I de två matcherna klockade han servar på 205 km/h eller snabbare. Detta alltså med ett par matcher i kroppen.
Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det ett väldigt tydligt tecken på att eventuella ryggproblem inte hämmar just serven om man slår hårdare ju längre in i turneringen man kommer. Det faller på sin egen orimlighet. Likaså att spela fyra turneringar på fem veckor inför US Open (Hamburg och Gstaad på grus, Montréal och Cincinnati på hardcourt).
Den genomsnittliga hastigheten i förstaserve mot Stakhovskij låg på 186 km/h. Andraserven på 159 km/h. Hårdaste serven 204 km/h. Det är snudd på identiska siffror i jämförelse med finalen mot Andy Murray 2012, som ju till större delen spelades under tak. Den matchen vann som bekant Federer.
Det här är så klart inget bevis för att Federer faktiskt inte har problem med ryggen. Det är mycket möjligt att han har det. Den där ryggen har spökat för honom genom i stort sett hela karriären, även om schweizaren själv aldrig gjort någon stor sak av det.
Det är däremot ett bevis för att de eventuella ryggbesvären inte påverkar hans servande. Jag menar, jämför vi Franska öppna 2013 med US Open 2011 så skiljer det blott 2 km/h (185 km/h i snitt i US Open 2011, 183 km/h i Franska öppna 2013).
Och den lilla skillnaden är inte ett dugg konstig. Federer är trots allt snart 32 år gammal. Det vore väldigt konstigt om han servade lika hårt nu som typ 2007-2010 (då han oftare slog servar mellan 210 och 220 km/h).
Dessutom har Federers serve aldrig handlat om råstyrka. Att han genom åren varit så framgångsrik just i egna servegame har att göra med hans variation och att han har en väldigt svårläst serverörelse och oförutsägbart servemönster.
Själv tror jag att Federers eventuella ryggproblem är högst begränsade och inte stör honom nämnvärt. Anledningen till att han gjort så slätstrukna figurer så här långt i år tror jag uteslutande beror på hans schemaläggning.
Inte själva schemat i sig, utan att han tar mycket ledigt. Det krävdes som ni vet enormt mycket för att han skulle nå upp till den höga nivå han spelade på förra året. I hans ålder tror jag att det är en nödvändighet att pressa så extremt hårt för att hänga med i toppen.
Vad gäller just serven är det snarare hans ojämnhet som blivit ett problem de senaste åren. Tittar vi på de senaste sju Grand Slam-turneringarna – från Australiska öppna 2012 till Wimbledon 2013 – slår han visserligen in 64,5 procent förstaservar, vilket är nästan exakt vad hans karriärsnitt ligger på.
Men granskar man varje enskild turnering blir den här ojämnheten framträdande:
Australiska öppna 2012: 60,4 procent. Franska öppna 2012: 58,5 procent. Wimbledon 2012: 66 procent. US Open 2012: 67 procent. Australiska öppna 2013: 64,5 procent. Franska öppna 2013: 65,2 procent. Wimbledon 2013: 70,5 procent.
Siffrorna anger alltså hur många förstaservar Federer slår in i genomsnitt per match i respektive turnering. Han vinner fortfarande närmare 90 procent av sina servegame (88 procent i år), men om självklart blir han sårbar om antalet förstaservar varierar från match till match – särskilt om dipparna råkar komma mot toppspelare.
De tävlings- och träningstimmar han nu tillryggalägger tycks inte vara tillräckligt för att han ska kunna hålla en spelmässigt jämn nivå (och då syftar jag inte på serven). Han har sett ganska långsam ut på banan och haft svårt att hitta bollträffen i år, i alla fall mot tuffare motstånd. Mot dussinspelare kan en spelare som Federer ligga och puttra på en lägre nivå och ändå se fullständigt överlägsen ut, men det funkar inte mot topp 10-spelare (eller råtaggade underdogs, bevisligen).
Det är i alla fall där jag hittar svaret på hans tillkortakommanden: engagemanget. Han måste helt enkelt lägga ner ofantligt mycket mer tid på sin tennis för att kunna konkurrera med den absoluta toppen. Det tycker jag att vi sett prov på väldigt många gånger i år redan. Och någon rimligare förklaring till att han tappat så oerhört mycket konkurrenskraft på bara några månader (från Australiska öppna) kan inte jag se.
Tycker för övrigt att hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad är ytterligare ett litet bevis för det. Han vill framför allt samla poäng, men också till viss del spela tävlingsmatcher.
Varför skulle han annars välja att ställa in en månadslång semester (ja, ni hör ju – han ställer in en av alla de där efterlängtade semestrarna) mellan Wimbledon och Canada Open?
• Roger Federer är världsfemma. Första gången på tio år som han inte är rankad innanför topp 4. David Ferrer tappar visserligen 360 poäng i och med sin kvartsfinalförlust i Wimbledon, men Federer förlorar samtidigt 1,955 efter sin chockförlust mot Sergej Stakhovskij i andra omgången. Detta medför att Ferrer nu är världstrea (hans bästa notering i karriären) och Rafael Nadal världsfyra.
• Juan Martín del Potro tar tillbaka sin plats som världssjua. Detta sedan han själv nått semifinalen (förlust mot Novak Djokovic) och Jo-Wilfried Tsonga avbrutit i andra omgången på grund av skada.
• I segmentet under topp 10 är Tommy Haas återigen världselva, på bekostnad av Kei Nishikori och Marin Cilic som tappar varsin placering.
• Jerzy Janowicz belöning för sin imponerande insats i Wimbledon: toppnoteringen 17 på världsrankningen. Viktigt för honom. Inför turneringen var han bara 46:a på säsongsrankningen, med 515 poäng. Semifinalen gav honom 720 välbehövliga poäng – och plats 16 på rankningen. Faktiskt första gången på hela året som hans säsongsrankning är synkad med hans officiella världsrankning (har spelat in två tredjedelar av sina sammanlagda poäng i Paris Masters 2012 och Wimbledon 2013).
• Philipp Kohlschreiber tappar sju placeringar eftersom han inte lyckades försvara sin kvartsfinalplats från i fjol: från 18 till 25. Grigor Dimitrov åter inom topp 30. Hoppar två snäpp uppåt och landar på 29.
• Fernando Verdasco upp 19 hack efter att ha nått kvartsfinal, nu rankad 35. Även Bernard Tomic tar ett ordentligt skutt: 17 pinnhåll uppåt till plats 42.
• Lukasz Kubot är onekligen en av de absolut stora vinnarna på rankningen den här veckan: från plats 130 till 68 tack vare sin kvartsfinalplats i Wimbledon. Adrian Mannarino, hans motståndare i åttondelen, klättrar 36 placeringar, från 111 till 75. Och Sergej Stakvhovskij slår sig in på topp 100 igen efter sin skräll mot Federer. Återfinns nu på plats 96.
• Jack Sock har sluggat sig in på topp 100 för första gången i karriären! Detta efter seger i en Challenger-turnering i Winnetka. Åkte ju ut redan i första kvalomgången i Wimbledon mot Mischa Zverev.
… och så tar vi en snabb titt på säsongsrankningen i vanlig ordning:
• Rafael Nadal fortsatt etta, trots sitt tidiga uttåg i Wimbledon. Skiljer 800 poäng mellan honom och Novak Djokovic, och drygt 1,100 poäng mellan Djokovic och Andy Murray. David Ferrer inte så rysligt långt efter faktiskt. Har spelat in 4,440 poäng hittills i år. Imponerande. Desto större glapp ner till Tomás Berdych. Skiljer nästan 2,000 poäng mellan de båda. Och 200 mellan Berdych och Federer…
• Annars inget jättedramatiskt att rapportera på den fronten. Janko Tipsarevic fortsätter rasa. Nere på plats 35 på säsongsrankningen (14 på den officiella världsrankningen). Även John Isner har det fortsatt tungt, återfinns på plats 37 (19 på världsrankningen). Tipsarevic har dessutom drygt 1,500 poäng att försvara under hösten. Det är mer än dubbelt så mycket poäng som han spelat in hittills i år…
I morgon ska vi prata lite mer om Roger Federers beslut att ställa upp i 250-turneringarna i Gstaad och Hamburg. Hade tänkt göra det tidigare men har inte haft tid. Den som väntar på nåt gott!
Att han tog set i karriärens första ATP-match är egentligen bara en detalj.
De två första seten kan vi faktiskt lägga åt sidan helt och hållet.
För det var i tredje som 1,032-rankade svenska tennishoppet Elias Ymer imponerade som allra mest mot affischnamnet Grigor Dimitrov i Swedish Open i Båstad.
I första set var nämligen Dimitrov fullständigt bedrövlig. Strösslade banan med horribla missar och felslag. Han såg inte ett dugg motiverad ut, ”Baby Federer”. Inte ens när han skulle serva hem första set vid ställning 5-4, då Ymer vann tre raka game – och bärgade setet med 7-5.
I andra höjde Dimitrov ribban. Ymer hängde inte med. Kändes som att svensken saktade ner och ”lät sig” bli överkörd för att spara energi till avgörande set. Helt rätt i så fall. Han var liksom mer eller mindre chanslös efter att ha tappat serve redan i setets första game. 2-6 blev det, hur som helst.
Och det var alltså först i det där tredje setet som han visade varför så många lyfter fram honom som ett av Sveriges absolut största hopp inom tennisen. Som brukligt är sparade han det bästa till sist.
Han började serva riktigt bra. Har inte hittat någon detaljerad statistik, men gissar att hans genomsnittliga hastighet i förstaserve måste ha legat runt 180-190 km/h. Slog in en hel del servar som gick i över 200 knyck.
Hängde inte bara med i spelet utan försvarade sig också grymt bra, och hade tryck i bössan när han gick för attack. Tog dessutom Dimitrov på sängen med några makalösa returer.
Jämför man varje enskild del var det så klart långt ifrån tillräckligt för att kunna mäta sig med Dimitrov – men som alltid var helheten mer än summan av dess delar. Och det som jag tycker imponerade allra mest var hans speluppfattning och förmåga att ta taktiskt smarta beslut i trängda lägen.
Som när han började skicka upp lösa och högtstudsande loopar mot Dimitrovs backhand, till exempel. Så simpelt, så effektivt.
Det var inte så att Ymer aldrig spelade på gränsen till överambitiöst, men i exakt rätt lägen kändes det som att han analyserade situationen noggrant och plockade fram rätt instrument ur verktygslådan. Han läste dessutom Dimitrov väldigt bra och gick oftast åt rätt håll på smashar och öppna forehandlägen från bulgaren.
Det verkar helt enkelt som att Elias inte är stöpt i samma förutsägbara och på många plan daterade form som väldigt många andra svenska tennisspelare, och det är mycket glädjande. Särskilt med tanke på att han har många år kvar på sig att utvecklas och hitta ett eget spel.
Om det inte varit för att huvuddomaren nickat till i sin mysiga H&M-divan och dömt in en boll från Dimitrov som tveklöst var ute (eller om Elias förvaltat någon av breakbollarna i gamet dessförinnan) så hade Ymer faktiskt haft chansen att skrälla i den här matchen. Efter den där domarmissen klappade 17-åringen i stället ihop totalt, blev bruten och torskade slutligen matchen med setsiffrorna 5-7, 6-2, 6-4.
Nu ska vi inte förhasta oss, bara. Ymer gjorde en riktigt bra match, ingen tvekan om den saken. Dimitrov var däremot långt ifrån sin högstanivå. I tredje set spelade han godkänt. Men att som 17-åring hänga med så bra och faktiskt ha chans att vinna mot en spelare som pekats ut till Roger Federers arvtagare, det är ruggigt imponerande. Oavsett om man har de blågula glasögongen på sig eller ej.
Det är liksom ingen slump att Elias Ymer i höstas är nära att slå då 51-rankade Grega Zemljai sin första Challnenger-match någonsin, och sedan knappt ett år senare tar set mot Grigor Dimitrov i sin första ATP-match någonsin.
Det är bara att applådera och göra två tummar upp.
* * *
Även 510-rankade Markus Eriksson gjorde en ruggigt bra match mot 112-rankade Martin Alund.
Kunde själv tyvärr inte se den matchen, men Eriksson hade alltså två matchbollar. Fick slutligen se sig besegrad efter en nästan tre och en halv timme lång kamp: 7-5, 6-7(5), 7-6(8).
Det är svårt att inte se igenom krutröken, förbi Andy Murrays fantastiska prestation, igenom britternas Wimbledon-eufori – och ställa sig just den frågan.
Den här matchen höll oftast fantastiskt hög kvalitet. Framför allt Murray men även rivalen Novak Djokovic slog helt omöjliga slag och bjöd på några av årets mest gastkramande dueller.
Men trots det, trots att matchen hade så löjligt högt underhållningsvärde, så var det någonting som inte riktigt stod helt rätt till.
Detta något var Novak Djokovic.
När det gällde som mest, då var Djokovic som sämst. Som när han gick fram till 4-1 i andra set, efter en lite svajig inledning, och sedan tappade sex av de kommande sju gamen.
Eller när han hade break och spelmässigt övertag i tredje set – och tappade till 4-5 i Murrays serve.
Enda gången som Djokovic egentligen kom upp i den där rysligt höga nivån vi är vana vid att se honom under ett helt game var i matchens absolut sista.
Murray hade 40-0 och tre matchbollar – i egen serve. Då plockar Nole fram några av sina absolut mest blixtrande returer och offensiva slag, utjämnar och skaffar sig breakbollar.
Att Murray lyckades hålla nerverna så pass mycket i styr att han räddade de där breakbollarna (tror det blev tre totalt) med tanke på den enorma press som vilade på hans axlar i det läget är outsägligt imponerande.
Och på något vis kändes det nästan som att även Novak Djokovic drog en lättnadens suck när Andy Murray slutligen bärgade Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år.
Jag menar inte att han vek ner sig där, för det gjorde han verkligen inte. Nej, det kändes bara som att Djokovic någonstans visste att han i det skedet av matchen, när han bränt de där breakbollarna och återigen hade matchboll mot sig, denna dag inte hade det i sig att vända på den här steken.
Jag vet inte riktigt varför Djokovic underpresterade som han gjorde. Strösslade banan med oprovocerade misstag (det blev 40 till slut, mot skottens 21) och gav Murray flera bjudgame.
Den gassande solen kan vara en del av förklaringen, även om det känns lite osannolikt. Jag menar, han var ju långa stunder helt underlägsen Murray i alla tre set, även det första.
Att han hade en fysiskt och psykiskt krävande långkörare mot Juan Martín del Potro i semifinalen i kroppen kan vara en annan förklaring. Tycker inte att det känns som en helt rimligt förklaring det heller. Han har trots allt haft mer tid än Murray att återhämta sig (Murrays semifinal mot Jerzy Janowicz var dock betydligt enklare).
Finalnerver? Inte helt omöjligt. Kan inte vara helt lätt att både ha en taggad Murray och 15,000 förväntansfulla hemmasupportrar mot sig i en Grand Slam-final.
Det mest sannolika är att det helt enkelt handlade om en kombination. Han var fortfarande en aning trött efter semin mot del Potro, vilket förvärrades av det stekheta vädret, och kände av en viss nervositet.
Framför allt tror jag inte att han hade hunnit återhämta sig från den mentala urladdningen mot del Potro. Tror faktiskt att den matchen naggade lite på hans självförtroende, trots att han vann den. Han kände sig helt enkelt hotad av del Potro och visste att Murray kan hota honom ännu mer om han inte gör en snudd på fläckfri match.
Så kom han helt fel in i matchen och lyckades inte jobba sig in i den mentalt.
I takt med att Djokovics självförtroende sjönk steg ju dessutom Murrays som en luftballong. Ett tag kändes det som att varenda slag han slog, oavsett från vilken position i banan han slog den, gick in.
Det blev mycket snack om Djokovic nu, och det är ju kanske en smula orättvist mot Murray.
För vilken match han gjorde.
Vid sidan av alla de där magiska passeringarna och de omöjliga vinklarna visade han återigen prov på sin taktiska briljans. Spelade oerhört balanserat genom hela matchen. Växlade tempo i precis rätt lägen, störde hela tiden Djokovics matchrytm med sitt varierade slagregister och var vattentät i försvarsspelet. Framför allt hans makalösa kontringsslag var en fröjd för ögat.
6-4, 7-5, 6-4 är fantastiska siffror i en Grand Slam-final mot världsettan. Att han gör en av sina absolut bästa matcher det här året just i finalen (efter att ha vänt 2-0-underläge i kvartsfinalen mot Fernando Verdasco och varit relativt illa ute i semifinalen mot Janowicz) är ruggigt imponerande.
Alla vi som höll Novak Djokovic som favorit inför den här matchen får ställa oss i skamvrån med dumstruten på.
Andy Murray satte oss verkligen på plats i dag. Oss och Novak Djokovic.
Han visade att Nole måste spela på topp även mot honom om han ska vinna deras finaldrabbningar. Precis som han gjorde i US Open förra året (och även i årets Australiska öppna, där han tog första set och hade möjligheter att plocka en 2-0-ledning).
Svårt att inte vara glad för Murrays skull en dag som denna. Inte bara för att han fick bärga Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år, utan också för att han suddar bort stämpeln som eventuell engångsvinnare i Grand Slam-sammanhang.
Nu har han vunnit OS-guld, US Open och Wimbledon. Varit finalist i fyra av de fem senaste GS-turneringarna (vunnit två, stod över Franska öppna i år).
Jag räknar kallt med att han kommer befästa sin roll som en av de främsta utmanarna om Grand Slam-titlarna ännu mer framöver.
Så var vi plötsligt framme vid den allra sista tävlingsdagen.
Två Wimbledon-veckor går onekligen väldigt fort.
De toppseedade spelarna har fallit som käglor, men nu står vi ändå här med världsettan och världstvåan i final.
Novak Djokovic mot Andy Murray.
Den överlägsna, och tyvärr ofta styvmoderligt behandlade, världsettan mot publikfavoriten Murray.
Och vad har vi att vänta oss i dagens final?
Den blir förmodligen väldigt välspelad. Murray har en förmåga att plocka fram det bästa ur Djokovic, rent taktiskt (han spelar sällan lika blixtrande offensivt mot Murray som mot Rafael Nadal). Trots att underlaget är gräs kommer vi nog bjudas på en hel del strategiskt välavvägda dueller (eller ”nötande långtråkiga”, som vissa väljer att beskriva dem som).
Jag tror att det blir Djokovic som mestadels håller i taktpinnen. Det brukar vara så när de här båda möts.
Innan vi dyker ner i en djuplodande analys av förmodad matchbild kan vi ta en titt på siffrorna inför den här finalen. Vi börjar med Djokovic:
• Totalt 20 spelade set, 204 games (89 av dem i de två senaste matcherna).
• 275 winners totalt, i genomsnitt 45 per match. Som mest 80 (i semifinalen mot Juan Martín del Potro, som gick till fem set; i snitt 16 per set, vilket motsvarar 48 i en tresetare).
• 112 oprovocerade misstag, i snitt 18,6 per match (inför semifinalen låg snittet på 12,8 per match).
• 25 vunna returgame, i snitt 4,16 per match.
• I snitt 77,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 93 procent, mot Jeremy Chardy i tredje omgången). 64,6 procent i andraserve (som bäst 81 procent, mot Florian Mayer i första omgången). Bara sju dubbelfel på sex matcher.
• Totalt 76 ess, i snitt 12,6 per match.
Och så fortsätter vi med Murray:
• Totalt 21 spelade set, 207 games (90 av dem i de två senaste matcherna).
• 249 winners totalt, i genomsnitt 41,5 per match. Som mest 49 (mot Jerzy Janowicz i semifinalen).
• 102 oprovocerade misstag, i snitt 17 per match.
• 29 vunna returgame, i snitt 4,8 per match.
• 80,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 85 procent, mot Lu Yen-hsun i andra omgången och mot Tommy Robredo i tredje omgången). 57,3 procent vunna poäng i andraserve (som bäst 71 procent, mot Janowicz i semifinalen).
• Totalt 80 ess, i snitt 13,3 per match.
Det finns några intressanta detaljer i den här statistiken att analysera närmare inför finalen: Djokovic slår in 65 procent förstaservar och vinner alltså i genomsnitt 77,6 procent av dem. Murray slår in nästan lika många, 64,5 procent, och vinner 80,6 procent av dem. Har dessutom smaskat in fler ess totalt.
Det är anmärkningsvärt. Trodde faktiskt att Djokovic skulle ha det statistiska övertaget i egen serve, sett till just de siffrorna.
Ett övertag har han dock, trots allt – eftersom Murray bara vinner i snitt 57,5 procent av poängen i andraserve. Där kommer Djokovic sannolikt att vara obarmhärtig och bärga en del enkla poäng.
Vad gäller underlaget är det mycket svårare än jag trodde för bara två veckor sedan att peka ut en spelare som gynnas. Murray är teoretiskt den bättre av de båda på gräs. Rör sig naturligare, störs inte av den lägre (och mer oförutsägbara) bollstudsen och får mer utdelning på sin giftiga slice.
Djokovic har historiskt haft vissa problem på gräs (bortsett från det magiska 2011), till stor del beroende på att han får mindre tid på sig att förbereda sin sving och att höjden på bollstudsen inte är idealisk för honom.
I årets Wimbledon har han dock sett fullständigt orubblig ut. Rör sig lika ledigt på det gyllengröna gräset som på det röda gruset (dessutom ännu bättre nu när gräset vid baslinjen nötts ner). Egentligen bara i semifinalen mot del Potro som han halkat runt och haft lite problem med stadigheten.
När allt detta nu är sagt kan vi gå vidare med att poängtera fem saker som talar för respektive spelare. Vi börjar återigen med Djokovic:
1. FORMEN. Det går inte att säga annat än att världsetta är i superform. Gjorde inte sin bästa match i turneringen mot del Potro (som i sin tur spelade på toppen av sin förmåga) i semin men vann ändå det avgörande setet tryggt och var aldrig nära att förlora.
2. MOTIVATIONEN. Djokovic har bestämt sig för att vinna. Han har återhämtat sig från det tunga nederlaget mot rivalen Nadal i Franska öppna och är fast besluten att bärga sin andra titel i Wimbledon.
3. SERVEN. Djokovic har varit en riktigt skicklig servare de senaste tre-fyra åren. Den är inte den mest imponerade beståndsdelen i hans spel, men är en aning underskattad. I Wimbledon har han servat kassaskåpssäkert – vilket legat till grund för hans enklare segrar fram till semifinalen.
4. PSYKET. Djokovic är förmodligen den mentalt starkaste spelaren på touren. Han har en kuslig förmåga att plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövs som mest. Det väger upp de formsvackor han ofta hamnar i mitt under pågående match med råge, eftersom han nästan alltid vinner de viktigaste poängen.
5. VINNARSKALLEN. Novak har vunnit sex Grand Slam-titlar – fem av dem de senaste tre säsongerna. Spelade fyra raka GS-finaler från Wimbledon 2011 till Franska öppna 2012 och vann tre av dem. Har nått finalen i åtta av de senaste elva Grand Slam-turneringarna (bara missat Franska öppna 2011, Wimbledon 2012 och Franska öppna 2013). Djokovic vet vad som krävs för att vinna – och han gör det ofta.
Och så fortsätter vi med Murray:
1. PUBLIKEN. Supportrarna har lärt sig att älska världstvåan kompromisslöst, och har burit fram sitt hemmahopp under hela turneringen. I finalen kommer publiken uteslutande att stå på Murrays sida. Trots Djokovics dominans de senaste åren åtnjuter han inte samma kärlek som Roger Federer på gräset i Wimbledon.
2. SJÄLVFÖRTROENDET. Skotten har utvecklats enormt på det mentala planet. Visst, han skriker fortfarande ut sin frustration och har ibland ett väldigt negativt kroppsspråk, men nu för tiden hittar han sätt att omvandla det till positiv energi. Han gräver djupare och tar sig ur knepiga underlägen med en helt annan sorts beslutsamhet i dag – som mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen.
3. SPELSINNET. Andy Murrays taktiska speluppfattning och ”court coverage” kommer verkligen till sin rätt på gräs. När bollträffen inte finns där och spelet sviker har han alltid alternativa lösningar och strategiska ess i rockärmen. Han är en sällsynt smart tennisspelare, helt enkelt.
4. VARIATIONEN. Även Murrays varierade slagregister kommer till sin absoluta rätt på gräs. Slicen biter bättre, han får högre utdelning i egen serve. Men framför allt: tempoväxlingarna och de snabba omställningarna ger större effekt.
5. DEN MENTALA GRAN SLAM-SPÄRREN. Ja, att den inte finns där längre, alltså. Den där spärren, som i princip fick honom att krevera av pressen, försvann redan delvis efter Wimbledon-finalen och guldet i London-OS förra året. I Wimbledon gjorde han en fantastisk match och vann sitt första set i en GS-final, i OS slog han Federer i raka set. Det lade grunden för karriärens första GS-buckla i US Open samma höst.
Jag har tippat Djokovic som vinnare i årets Wimbledon och tänker stå fast vid det. Tror däremot inte att det blir en särskilt enkel seger för världsettan. Murray kommer troligen inte att bjuda på samma offensiva kavalkad som del Potro i semin, men skotten har onekligen andra vapen att utmana Djokovic med.
Hoppas så klart på en femsetare, men tror att Djokovic kan springa hem det här i fyra set. Vem som gynnas i ett eventuellt skiljeset är inte helt lätt att svara på, men tror ändå att det i så fall är Djokovic. Tror inte att den fysiskt krävande semifinalen påverkar honom så speciellt mycket i dag. Han har haft tillräckligt med tid till återhämtning.
Det var det.
15.00 smäller det. Du kan givetvis följa hela kalaset på www.aftonbladet.se. Undertecknad kommer att direktrapportera hela finalen. Ses då!