Efter den evighetslånga semestern – Tennispodden är äntligen tillbaka!
I första avsnittet sedan sommaruppehållet (det 25:e totalt) summer jag och min poddkollega Andreas Käck sommarens turnerningar med fokus på Masters-turneringarna i Toronto/Montréal och Cincinnati, vi diskuterar Roger Federers storform och favoritskap inför US Open, Rafael Nadals handledsskada, Novak Djokovics svacka – och tar tempen på toppnamnen inför årets sista Grand Slam.
Mycket nöje!
PS. Avsnittet dras tyvärr med ett stigande brus, som når störande nivåer mot slutet. Upptäcktes inte förrän allt var klappat och klart, och vi kunde tyvärr inte göra någonting åt det i efterhand. Betydligt bättre ljud utlovas till avsnitt 26!
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Räck upp en hand om du trodde att Jo-Wilfried Tsonga skulle slå Novak Djokovic, Andy Murray, Grigor Dimitrov och Roger Federer på sin väg mot sin första Masters-titel på sex år i Toronto.
Eller att Venus Williams skulle ta sig hela vägen till final i Montréal – efter att ha besegrat suveräna lillasystern Serena.
Nä, tänkte väl det.
Big Fours dominans i Masters-sammanhang är vida känd.
Och av alla de nio 1000-turneringarna har den dominansen varit som allra mest accentuerad i just Canada Masters (som spelas växelvis i Toronto och Montréal).
Inför årets upplaga av tävlingen hade Big Four vunnit 10 raka, fördelat på 3 till Rafael Nadal (2005, 2008, 2013), 3 till Novak Djokovic (2007, 2011-2012), 2 till Andy Murray (2009-2010) och 2 till Roger Federer (2004, 2006) – den senaste spelaren utanför kvartetten att bärga bucklan på kanadensisk mark var Andy Roddick 2003.
Givet Jo-Wilfried Tsongas svaga form (24-13 i matchfacit inför turneringen, trillade ur topp 10 i mars – för första gången sedan 2011) och tuffa lottning var det nog inte många som lyfte fram honom som guldkandidat i början av förra veckan.
Men efter att rutinmässigt ha avfärdat Edouard Roger-Vasselin och Jeremy Chardy fullkomligt mosade han världsettan Djokovic i åttondelsfinalen. Djokovic må ha varit helt under isen (hade stora bekymmer redan mot Tsongas landsman Gaël Monfils i öppningsmatchen), men hur det än är med den saken gav triumfen Tsonga en tillräckligt stor självförtroendeboost för att han skulle kunna vända ett till synes omöjligt underläge mot Murray i kvarten.
Murray hade alltså kvitterat via 6-4 i andra set efter en smakstart för Tsonga – och i tredje set tog skotten, som vid det laget vridit taktpinnen ur Tsongas hand fullständigt, en betryggande 3-0-ledning.
Tsonga plockade därefter hem sex av de kommande sju gamen, vann matchen med siffrorna 7-6(5), 4-6, 6-4 och följde upp sina två succéer med att köra över en synbart (fysiskt alternativt mentalt) sliten Grigor Dimitrov i semifinalen: 6-4, 6-3.
I finalen mot Roger Federer var han sedan helt orubblig. Servade extremt bra (slog visserligen bara in 50% förstaservar, men vann 94% av dem – och 63% i andraserve), returnerade aggressivt och var nära att stänga matchen redan i mitten av andra set. Det gick slutligen till tiebreak, där det inte var något snack om saken. Federer fick inget utrymme alls i Tsongas serve och det blev en behaglig resa till karriärens andra Masters-buckla (vann första i Paris 2008) för fransmannen: 7-5, 7-6(3).
Nu gjorde Federer i ärlighetens namn ingen bra match. Kanske (förmodligen?) påverkade det faktum att Federer spelade sena kvällsmatcher hela veckan, medan finalen spelades 15.00 lokal tid. Men det känns också som att orsaken till hans svaga insats till viss del ligger på ett mentalt plan. 3-7 i finalfacit de senaste två säsongerna (2-5 i år – varav tre förluster kommit i Masters- och Grand Slam-sammanhang) bara måste ju ligga och skava i bakhuvudet.
Tycker ändå att det finns en hel del positivt för Federer att ta med sig från Toronto. Underlagsbytet, från gräs till hardcourt, gick friktionsfritt i år och han har trots allt tre raka finaler på cv:t under sommaren (seger i Halle, förlust i Wimbledon och Toronto). Dessutom totalt fyra finaler på sina sex senaste turneringar, på tre olika underlag.
För Tsongas del var den här framgången ytterst välbehövlig. Under hela förra året mäktade han bara med två segrar över topp 10-spelare (dåvarande världstian Richard Gasquet i Australiska öppna och trean Federer i Franska öppna) – i Kanada slog han fyra på raken.
Vill ni ha lite mer statistik? Klart ni vill!
• Första spelaren utanför topp 10 att vinna en Master sedan Ivan Ljubicic (rankad 26)i Indian Wells 2010.
• Första franske herrspelaren någonsin att vinna Canada Masters.
• Första spelaren att slå fyra topp 10-spelare i en och samma turnering sedan Guillermo Canas (19)i Toronto 2002 (slog tian Federer, femman Jevgenij Kafelnikov, trean Tommy Haas och tvåan Marat Safin).
• Första spelaren att slå Novak Djokovic, Andy Murray och Roger Federer i en och samma turnering sedan Rafael Nadal i Hamburg 2008.
Inte illa pinkat för en spelare som klev in i turneringen med 0-7 i matchfacit mot topp 10-spelare, om man säger så.
Nu hoppas vi bara att han bygger vidare på den här triumfen. När Tsonga spelar med så högt självförtroende som han gjort den här veckan är han verkligen en fröjd för tennisögat. Kapaciteten har funnits där hela tiden, men det senaste året har han haft förtvivlat svårt att få ut max av sitt spel. Serven har inte varit samma bastanta vapen som det brukar vara och han har ofta spelat med ett visst mått av panik och desperation i avgörande lägen.
Roger Federer. FOTO: AP
Han visade ju inte minst under förra årets grussäsong att han vid sidan av sina färgsprakande fyrverkerier besitter en stor strategisk kompetens, men den taktiska tryggheten och tålamodet har helt enkelt inte funnits där.
Ett mönster jag noterade under gårdagens final var att Tsonga hela tiden sökte lägen att attackera Federers backhand med raka slag eller inside out-forehand. Oftast genom att flytta Federer mot schweizarens backhandruta och tvinga fram lägen där han kunde rikta slagen tätt inpå kroppen på Federer.
Det här med att låsa fast spelet mot världstreans backhand är som ni vet en beprövad och effektiv taktik, men Tsonga har inte en tillräckligt giftig backhand själv för att sätta så hård press i cross court-dueller. Federer hänger med rätt bra i det tempot, helt enkelt. Därför gäller det för Tsonga att flytta Federer till en position i banan där han kan slå med så lite vinkel som möjligt, eftersom Federer har problem att förflytta sig och komma rätt till bollen på så liten yta.
Han var dessutom överlägsen från baslinjen. Federer försökte sig på en hel del tempoväxlingar, men Tsonga trivdes överlag riktigt bra med speltempot – medan schweizaren hade stora problem att hitta sin rytm i grundslagen (nästan 40 oprovocerade misstag under de två seten är förstås på tok för mycket).
I stället gick Federer all-in på sina nätattacker. Det funkade bra men räckte inte mot en solid Tsonga. Likväl mycket starkt av Federer att klamra sig kvar i matchen. Tsonga var faktiskt långa stunder helt överlägsen och utmanade hela tiden i världstreans serve (Federers servegame snittade på cirka 7 minuter och 30 sekunder i andra set).
Ska bli mycket intressant att se hur Tsonga förvaltar den här framgången nu. Pressen kommer att vara hög på honom i Cincinnati, och frågan är om han hinner återhämta sig efter den mentala urladdningen. Kan inte påstå att jag har skyhöga förväntningar på honom direkt, men på lite längre sikt borde vi få se en pånyttfödd Tsonga.
* * *
Venus Williams. FOTO: AP
Jag kunde tyvärr inte se matchen mellan Venus och Serena Williams, men det råder ingen tvekan om att den skrällen var i klass med Tsongas mot Djokovic.
Det var alltså systrarnas totalt 25:e möte. Serena ledde med 14-10 och hade fem raka segrar inför deras semifinal i Montréal. Venus hade slagit ut formstarka världssjuan Angelique Kerber och 16-rankade Carla Suarez Navarro, medan Serena krånglat sig förbi Caroline Wozniacki i sin kvartsfinal efter två rutinsegrar.
Venus tappade en 3-1-ledning i inledningen av matchen men bärgade till slut triumfen i tre set: 6-7(2), 6-2, 6-3.
Venus första seger över en världsetta sedan hon slog Dinara Safina i Wimbledon-semifinalen 2009, och första seger över lillasyster Serena sedan Dubai samma år.
Serena själv sa det bättre än någon annan, på Twitter:
Så här kan det se ut i Canada Masters/Canadian Open/Rogers Cup (kärt barn har många namn). FOTO: ATP
Till och med den mest ljuva av semestrar måste pausas när det vankas Masters, inte sant?
Japp, så får det bli.
Det har på vissa sätt varit ganska händelserika tennisveckor efter Wimbledon. Bernard Tomic vann sin första titel på ett och ett halvt år i Bogota (slog regerande mästaren Ivo Karlovic i finalen), Pablo Cuevas följde upp sin triumf i Båstad med att vinna karriärens andra titel i Umag (finalseger över veteranen Tommy Robredo), skadedrabbade framtidslöftet David Goffin bärgade sin första ATP-titel i Kitzbühel (besegrade 20-årige talangen Dominic Thiem i österrikarens första ATP-final) och Milos Raonic vann sin hittills största titel, i 500-turneringen i Washington i går (i ATP-historiens första helkanadensiska final; Raonic körde över Kanadatvåan Vasek Pospisil: 6-1, 6-4).
Dessutom har Serena Williams gjort storslagen comeback efter besvikelserna i Wimbledon. Vann sin fjärde titel för säsongen i Stanford (finalseger över Angelique Kerber) och som grädde på moset nådde hon milstolpen 200 veckor som världsetta.
Utöver detta finns det även mer negativa nyheter att rapportera. Som att Rafael Nadal tvingas dra sig ur både Canada Masters och Cincinnati Masters på grund av en handledsskada han ådrog sig på träning. Det är än så länge oklart om han hinner återhämta sig i tid för att försvara sin US Open-titel från i fjol.
Minst 2,000 poäng kommer han att gå miste om, Nadal, eftersom han vann både i Montréal och Cincinnati förra året. Missar han även US Open blir poängtappet 4,000 poäng. Ett ordentligt avbräck för spanjoren, så klart – och för turneringarna. Alltid tråkigt när toppspelare missar stora turneringar – och i Toronto (där herrarnas Canada Masters spelas i år) får vi inte heller se Juan Martín del Potro (handledsskada) och Kei Nishikori (fotskada).
Och världstvåan Li Na missar damernas turnering i Montréal på grund av knäskada (vilket innebär att Simona Halep tar över hennes position på världsrankningen nästa vecka, trots att även hon står över Canada Masters). Knäskadan spolierar hela Li Nas hardcourt-säsong i Nordamerika och hon missar således Montréal, Cincinnati och US Open. Oerhört trist.
Hur som helst. Med allt detta sagt är det väl lika bra att dyka ner i lottningarna?
Japp, så gör vi.
* * *
HERRAR
Klicka på bilden för större version.
ÖVRE HALVAN:
Novak Djokovics halva. Ingen busenkel lottning för världsettan. Radek Stepanek eller, i värsta fall, Gaël Monfils i öppningsmatchen. Därefter troligen Jo-Wilfried Tsonga. Och så Andy Murray i kvartsfinal. I semifinal väntar sedan sannolikt Stan Wawrinka eller Grigor Dimitrov.
Okej, jag ser inte riktigt att någon av Stepanek, Monfils eller Tsonga (som har 11 raka förluster mot Djokovic och inte tagit set på sju matcher – senast han plockade ett var i Franska öppna 2012) mäktar med en skräll på papperet, men han kunde likväl ha fått en mycket ”bättre” lottning, om man säger så.
Murray? Nja. Finns inte jättemycket som talar för honom i en matchup mot Djokovic i nuläget, men han kan givetvis göra livet riktigt surt för serben om han är på bra spelhumör.
Wimbledon-sensationen Nick Kyrgios ska man så klart hålla ett öga på. Santiago Giraldo är en stabil spelare som tagit stora kliv framåt i år, men han är knappast någon omöjlighet för 19-åringen – som enligt uppgift tränat stenhårt hemma i Australien sedan äventyret i England.
Frågan är, som alltid efter en sådan enorm succé som den Kyrgios svarade för i Wimbledon, hur han hanterar pressen, nu när alla ögon är riktade mot honom och det ställs högre krav än tidigare. Bra, förhoppningsvis. Vill gärna se honom ta sig an Murray i andra omgången.
Richard Gasquet möter oturligt nog Vasek Pospisil i sin öppningsmatch. Pospisil slog ju som bekant fransmannen i Washington i en tresetsrysare och kommer att ha hemmafansen på sin sida i Toronto. Märktes dock i finalen mot Raonic att den nu 27-rankade Pospisil var sliten efter ett gäng tuffa matcher i Washington, och frågan är om han hunnit ladda om mentalt efter att ha spelat – och blivit utspelad – i karriärens första ATP-final. Tror på Gasquet där, hemmastödet till trots.
Och så har vi Bernard Tomic mot Ivo Karlovic i en repris på finalen i Bogota. Blev ju en riktigt tajt tillställning den gången och blir det säkert här också.
Sektionen under är lite halvsömnig, måste sägas. Tredjeseedade Wawrinka möter Benoit Paire eller Alejandro Falla i sin öppningsmatch.
Kul att se framtidslöftet Thanasi Kokkinakis i en ATP-huvudturnering. Blir hans blott sjätte match på den här nivån (1-4 i matchfacit; segern kom i Australiska öppna). Får förmodligen stryk mot betydligt mer rutinerade Kevin Anderson, men en skräll är inte helt utesluten. Konstigare saker har hänt, och Kevin har inte direkt imponerat efter Wimbledon (förlust mot Thiemo de Bakker i Atlanta, torsk mot Donald Young i kvarten i Washington).
Dominic Thiem får formsvaga Gilles Simon i första omgången. Möter sedan Robredo eller Philipp Kohlschreiber, om han slår Simon. En hyfsat bra lottning för honom. Vore kul att se honom i en åttondel mot Grigor Dimitrov.
Dimitrov drog sig visserligen ur Washington, men det var på grund av förkylning. Borde vara fit for fight nu, alltså. Och sett till lottningen borde vi få en kvartsfinal mellan honom och Wawrinka. Varken (visserligen formstarka) Donald Young eller hemmahoppet Frank Dancevic borde kunna rubba honom i öppningsmatchen. Finns viss skrällpotential hos typ Kohlschreiber eller möjligen Thiem, men nä. På papperet borde Dimitrov ta sig till kvartsfinal.
Väl där är jag benägen att hålla Wawrinka som favorit. Tror dock att det kan bli en riktigt intressant match.
Men vad säger ni, Djokovic-Wawrinka i semifinal? Det vore inte dumt alls. De har trots allt inte mötts sedan den episka kvarten i Australiska öppna.
De går till semifinal: Djokovic, Wawrinka. Skrällvarning: Murray, Dimitrov, Kyrgios. Bubblare: Thiem, Tsonga, Gasquet.
* * *
Klicka för större version.
UNDRE HALVAN:
Finfin lottning för andraseedade världstrean Roger Federer. Varken Jerzy Janowicz eller Peter Polansky skrämmer i öppningsmatchen. I värsta fall möter han sedan Marin Cilic i åttondelsfinalen, men trots vissa framgångar den här säsongen har han varit förhållandevis uddlös mot toppspelarna. Därefter väntar troligen David Ferrer eller kanske John Isner i kvartsfinal.
Riktigt dåsig sektion, för övrigt. På papperet rätt tråkiga matchups och potentiellt trista åttondelar och kvartar. Best case scenario är typ Federer-Cilic och Ferrer-Isner i åttondelarna och Federer-Ferrer i kvarten.
Lite roligare ovanför. Jack Sock eller Jürgen Melzer ska inte kunna rubba Raonic när han är i så bra slag, men i åttondelen får vi förhoppningsvis se en match mellan världssexan och Ernests Gulbis. Raonic har 4-0 i inbördes möten och 8-1 i set mot letten, men det känns likväl som en potentiellt intressant matchup.
Stalltipset är ändå att Raonic går till kvartsfinal, där han möter… Tomás Berdych? Sannolikt ja, sett till lottningen. Kan dock ställas mot Roberto Bautista Agut i åttondelen. Den matchen skulle kunna gå lite hur som helst.
Känns hur som helst som att vi borde få en semifinal mellan Federer och Raonic. Tror inte vare sig Berdych eller RBA rår på Raonic på hemmaplan, nämligen. Särskilt inte när han är i så här bra form. Går verkligen från klarhet till klarhet den här säsongen, 23-åringen.
De går vidare till semifinal: Federer, Raonic. Skrällvarning: Gulbis, Bautista Agut, Isner. Bubblare: Berdych, Cilic.
En finalrepris från Wimbledon, alltså? Ptja, inte helt otroligt. Federer har trots allt ingen jättesvår lottning, som sagt, och servekanoner brukar han hantera bra (inklusive Raonic). Wawrinka mot Raonic känns faktiskt inte helt osannolikt det heller. Eller Wawrinka-Federer. Om jag skulle rangordna de potentiella finalerna efter sannolikhet skulle det nog se ut så här: Djokovic-Federer, Wawrinka-Federer, Wawrinka-Raonic.
Tycker ändå att det känns sekundärt, faktiskt. Både i Toronto och Cincinnati ska det bli allra mest intressant att följa de unga framtidslöftena. Raonic, Thiem, Kyrgios, Paire, Kokkinakis, Tomic. Främst Raonic, Thiem och Kyrgios.
I slutänden brukar det bli någon av de mer etablerade stjärnorna som bärgar titeln på den här nivån, men nu när det är så många underifrån som knackar på dörren kan mycket spännande saker hända.
* * *
Obs, uppdaterar med analys av damernas lottning under kvällen!
Skandalkungen Fabio Fognini borde straffas med mer än bara böter.
Kastade racketar, gnäll över domslut och till och med borttankade game eller set kan man i viss mån ha överseende med.
Men det beteende Fabio Fognini visar upp på en tennisbana är inget annat än skamligt.
Och lika skamligt är det att han kommer undan med bara böter.
Dagens tennis är överlag en rätt städad sport, men visst finns det exempel på bad boys. Spelare som på ett eller annat sätt är kända för sin extroverta bitterhet ute på banan.
Ernests Gulbis. Fernando Verdasco. Tomás Berdych. Jerzy Janowicz.
Gulbis, som gjort ”racquet abuse” till en sport i sig, är kanske det klarast lysande exemplet. Den känslomässiga explosivitetens fanbärare, typ.
Det är inte heller någon hemlighet att spelare som Novak Djokovic kan leverera (milt uttryckt) syrliga kommentarer på banan – men de är allt som oftast introverta och riktade mot egna tillkortakommanden (undantagen ska väl vara de gånger han hasplat ur sig illa valda svordomar mot publiken).
I viss mån är ovan nämnda bad boys underhållande. Tennis är en mentalt krävande sport, och känslor på banan är inte alltid av ondo. Det bidrar med intensitet och dramatik, när det hålls inom rimlighetens gränser. Och vid sidan av racketbrutalitet och spelmässig skicklighet är Gulbis berömd för sin rakt-på-sak-attityd och oförutsägbarhet på presskonferenser och i intervjuer, till exempel.
Men så finns det spelare som gång på gång går över den där gränsen. Det är inte utan anledning som Bernard Tomic fått det föga smickrande smeknamnet ”The Tank Engine” – han står helt enkelt i en klass för sig när det gäller att ge upp, sluta kämpa och mer eller mindre förlora med flit (”tanka”, som det kallas inom tennisen). Så pass att det enbart är provocerande att se honom lägga sig platt.
Fabio Fognini?
Han är bara pinsam.
Förutom att han försöker utmana Gulbis i grenen racketplågeri ger han sig på både domare och spelare verbalt. Gång på gång. Att han sedan kryddar det hela med tankningar bortom all rim och reson gör ju inte saken bättre. Vem kan någonsin glömma hans uppträdande i Cincinnati förra året? Slår två dubbelfel i matchens sista game, får poängavdrag efter att i ren frustration ha slagit upp bollen på läktaren, gör två fotfel med flit och förlorar matchen.
Eller när han gav upp matchen mot Michal Przysiezny vid ställning 3-6, 3-5, 0-30 i St. Petersburg? Bråkar med domaren efter att Przysiezny slagit ett ess i föregående game, får poängavdrag i nästkommande, slår ett dubbelfel och avbryter sedan matchen – två poäng från förlust.
Inte ens under sin framgångsrika grussäsong 2013, när succéerna duggade tätare än utbrotten, hade han vett att bete sig sportsligt på en tennisbana.
Och i årets upplaga av Wimbledon fick han inte mindre än 200,000 kronor i böter efter ett gäng överträdelser i första rundan mot Alex Kuznetsov. Han hotades också med avstängning.
Listan kan göras mycket längre än så.
Efter cirkusen i London har flera tennisexperter diskuterat just avstängning – inte minst i kölvattnet efter Luis Suárez bitskandal i fotbolls-VM. En diskussion som aktualiseras ännu mer efter Fogninis rasistiska utbrott i Hamburg i förrgår, då han kallade serben Filip Krajinovic för ”jävla zigernare”. Böter tycks nämligen inte bita på hetlevrade Fognini, vars skandalösa tirader avlöser varandra.
Som jag skriver ovan kan man ha överseende med gnäll på domaren, söndertrasade racketar och ”tankningar”. Men de skandaler som Fognini gång på gång levererar är bortom all rimlighet. Italienaren har blivit en skam för vår sport.
ATP måste sätta ner foten och statuera exempel. Böter räcker inte. Avstängning från en eller ett par kommande turneringar vore ett straff som står i paritet med hans överträdelser.
Om det kommer hända?
Troligtvis inte.
Trots att Fabio Fognini gått över gränsen för länge sedan.
Att han får hållas är en lika stor skam som hans uppträdande.
Skulle egentligen ha skrivit den här texten redan efter Wimbledon, men det är ju lika aktuellt nu.
Det rör på sig på världsrankningen, nämligen.
Rejält.
En av fördelarna med semester är att man kan koppla av med en hel del tennis under dagarna.
Förra veckan roade jag mig till exempel med att följa Lleyton Hewitts och Ivo Karlovics framfart i Newport. Jo, visst sneglade jag lite på Båstad och Swedish Open när andan föll på, men det var inte mycket mer än Elias Ymer och Christian Lindell som fångade mitt intresse i den turneringen (båda åkte ut i andra omgången). Trots att den spelas på svensk mark. Startfältet var inte bättre än så, helt enkelt.
Finalen mellan Hewitt och Karlovic i Newport blev lite mer intressant än väntat. Med tanke på Hewitts kalasform och det faktum att kroaten inte imponerat så jättemycket (annat än att han i vanlig ordning slog många ess) trodde jag att Hewitt skulle jogga hem titeln, typ. Trots att Karlovic ledde med 4-1 i inbördes möten inför matchen.
Och det var nära att det blev så också. Forne världsettan servade nämligen för matchen vid ställning 6-3, 5-3, men kollapsade mentalt och var nära att upprepa fjolårets magplask (mot Nicolas Mahut; servade för titeln då också, men tappade setet och förlorade slutligen finalen). Brände sedan dessutom två matchbollar i Karlovics serve.
Rätt starkt av honom att bita ihop, skaka av sig de där missade chanserna och besegra både Karlovic och sin egen historia: 6-3, 6-7(4), 7-6(3). Han har ju blivit något av en choker av rang de senaste åren.
Nog om det.
Upptakten på veckans turneringar har jag inte följt mer än via resultaten (på sin höjd livescore), bortsett från en match – den mellan Dominic Thiem och Jiri Vesely i Hamburg. Ett högintressant möte på förhand, mellan två av de mest lovande unga framtidsnamnen på touren just nu. I praktiken blev det dock inte lika kul. Nu känns det visserligen som att Thiem är den snäppet bättre spelare generellt – ännu mer så på grus; förmodligen bara på gräs som Vesely i dagsläget har ett naturligt övertag – men i och med att Vesely dessutom hade en ganska dålig dag på jobbet blev det aldrig särskilt spännande.
Tjecken räddade visserligen en hel hög breakbollar i första set (efter att båda brutit varandra vid ställning 1-1 och 2-1), men Thiem hade hela tiden ett litet spelmässigt övertag. Vesely var ofta den som dikterade spelet, men han fick väldigt liten utdelning och trillade dessutom ofta rätt in i Thiems fällor. Smart spelare, Thiem. Man kan tro att det bara är power bakom båda de här spelarna, men österrikaren har fler vapen än så i sin arsenal.
Generellt kan man säga att Vesely är den kraftfullare av de båda och har en mer solid backhand. Kanske att han i regel har en lite bättre serve också, men det är nog marginellt. Thiem å sin sida har en tyngre forehand, är snabbare, har tätare defensiv och bättre speluppfattning. Det finns mer tanke bakom hur Thiem bygger upp poängen och han gillrade som sagt snitsiga fällor. Vesely är lite mer monoton och förutsägbar.
7-5, 6-0 blev det, hur som helst. Jämnt första set alltså, trots att Thiem hade ett litet övertag genom i stort sett hela matchen.
Nåväl.
Ska vi titta på hur världsrankningen ser ut, så här en vecka efter Wimbledon?
• Novak Djokovic ny världsetta, som ni redan vet. Drygt 500 poäng före Rafael Nadal. Wimbledon-finalisten Roger Federer ny trea, 300 poäng före fyran Stan Wawrinka. Men de två som sticker ut så här i toppen på världsrakningen är förstås världssexan Milos Raonic och nian Grigor Dimitrov. Första gången i karriären som Dimitrov är rankad innanför topp 10 – och han petar ner Andy Murray i och med sin semifinalplats i Wimbledon. Bra jobbat. Förresten lite sjukt egentligen att Juan Martín del Potro fortfarande kan vara rankad 8 i världen. Han har ju inte spelat på nästan fem månader…
• Strax utanför topp 10 hittar vi Kei Nishikori, John Isner och Ernests Gulbis, som alltså inte blev särskilt långvarit i toppen. Skadedrabbade Richard Gasquet kvar innanför topp 20 tack vare poängen han spelade in förra sensommaren och hösten. Roberto Bautista Agut så högt upp som plats 18 efter titeln i Stuttgart (slog Lukas Rosol i finalen). 26-åringens första vecka inom topp 20 i karriären. Imponerande.
• I övrigt? Ptja, Marin Cilic ligger kvar och skvalpar runt 20-strecket, men kommer att klättra den närmaste tiden. Har ju inga poäng att försvara nu efter Wimbledon. Nicolás Almagro på plats 27, men kommer att störtdyka. Opererade sig nyligen och kommer missa resten av säsongen. Ivo Karlovic på plats 29 – hans bästa notering på över fyra år. Joao Sousa hoppar upp fem snäpp efter finalen i Båstad, till 35 – hans bästa rankning i karriären. Gilles Simon i fortsatt fritt fall, tappar två placeringar och återfinns nu på plats 38.
•Jerzy Janowicz klättrar tre pinnar trots floppen i Båstad. Rankad 48 nu. Dags för honom att vända skutan på rätt köl igen snart? Swedish Open-vinnaren Pablo Cuevas klättrar osannolika 50 placeringar, till plats 61 – första gången sedan hösten 2011 som 28-årige, skadedrabbade uruguayanen är rankad inom topp 100. Wimbledon stora sensation Nick Kyrgios på plats 66. Högre rankad än både Jiri Vesely (68) och Jack Sock (69 – gjorde för övrigt en riktig plattmatch mot Hewitt i Newport, direkt smärtsamt att se), alltså.
• Inga jättestora skillnader i toppen jämfört med den officiella världsrankningen, förutom att Dimitrov är sexa, Murray sjua, Nishikori nia, Gulbis tia och Raonic elva. Marin Cilic tolva, och borde som sagt närma sig topp 10 även på den officiella rankningen snart. RBA så högt upp som 13, och Alexandr Dolgopolov fortfarande innanför 20-strecket trots förhållandevis svaga resultat den senaste tiden.
• Lleyton Hewitt på plats 30. Vore ju faktiskt lite roligt om han kunde klättra innanför topp 30, kanske till och med närma sig topp 20, innan det är dags att kasta in handduken. Nick Kyrgios på plats 35, tack vare Wimbledon förstås. Hälften av poängen han spelat in i år kom i London. Oavsett så är det kul när de unga spelarna rör sig uppåt, och Kyrgios har god chans att ta sig högre även på den officiella världsrankningen. 24-årige Steve Johnson på plats 36, förresten! Det är skoj. Har tagit rejäla kliv framåt i år.
• 22-årige Damir Dzumhur på plats 76. Lite av en personlig favorit. Är rankad 105 just nu och har aldrig varit innanför topp 10 hittills, men det lär komma snart. Följer honom och ett gäng andra unga talanger flitigt på Challenger-touren, och han börjar verkligen få ordning på sitt spel nu. Riktigt kul.
• del Potro nere på plats 83. Ajaj. Kan bli stort rankningsras för honom innan säsongen är slut.
I avsnitt 24 av Tennispodden summerar vi Wimbledon 2014 och diskuterar de svenska framgångarna i Swedish Open i Båstad.
Vad hände egentligen med Andy Murray i London? Kan utskåpningen mot Petra Kvitová i finalen ge årets sensation Eugenie Bouchards självförtroende en stjärnsmäll? Varför har hennes, och kollegan Nick Kyrgios, attityd stått i fokus efter deras senaste succéer?
Ja, det är ju bara några av grejerna vi bjuder på i veckans Tennispodden:
√ Wimbledon-summering.
√ Så bra var finalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer – och därför var segern så viktig för Djokovic.
√ Vad muttrade egentligen Andy Murray under sin plattmatch mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen – och varför?
√ Har Eugenie Bouchard och Nick Kyrgios attitydproblem?
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Novak Djokovic vann den dramatiska drömfinalen i Wimbledon mot Roger Federer. FOTO: AP
Var börjar man?
Federers osannolika vändning i fjärde set?
Eller Djokovics benhårda tro på sig själv i femte?
Eller tårarna, skratten, skämten, lyckan efter triumfen?
Jag är mållös.
Okej, fullt så dränerad på ord är jag kanske inte. Det finns bara så himla mycket att säga om den här matchen, som lär gå till historien som en av den här erans mest dramatiska.
Och hur kan man egentligen börja i någon annan ände än Roger Federers galna vändning i fjärde set?
Novak Djokovic hade alltså tagit en solid 2-1-ledning i set efter ett tidigt break i andra och ett stabilt tiebreak i tredje.
I fjärde set gick han så fram till 5-2. Allt kändes klappat och klart. Fram med skumpan, ladda mobilkamerorna, förbered de fyndiga segertweetsen, knyt skorna, rätta till slipsen och så vidare.
Djokovic släpper nästa game enkelt. Försöker aldrig ens riktigt få tag i Federers serve. Har fokus inställt på nästa, då han själv får chansen att serva hem sin andra titel i Wimbledon.
Så stegar han ut mot baslinjen. Darrar lite, placerar några svaga servar mitt i gapet på Federer – och har plötsligt 0-30. Han räddar upp situationen tillfälligt, men Federer kämpar till sig en breakboll.
Han bryter.
Publiken exploderar.
Djokovic imploderar.
Federer var nära att fullborda en osannolik vändning. FOTO: AP
I nästkommande game har Djokovic en matchboll, men den räddas av Federer efter ett ess som först döms ut (HawkEye ger Federer rätt). Vid 5-5 är Djokovic en skadeskjuten kråka. Han tappar gamet och sedan setet enkelt. Pendeln har svingat till schweizarens fördel. Han har svarat för en helt osannolik vändning och pressat fram ett avgörande set.
Hur ska Djokovic hantera det?
Inledningen på femte set domineras av Federer, som vinner 12 raka poäng i egen serve och har breakboll vid 3-3. Djokovic biter ihop, spelar med små marginaler och krånglar sig ur det tuffa läget. Har sedan tre breakbollar till 5-3, men bränner samtliga.
Vid ställning 5-4 får han chansen igen, och den här gången är de två breakbollarna dessutom matchbollar. Han behöver bara en: Federer slår en backhand i nät och Djokovic brister ut i ett triumfatoriskt vrål som förmodligen hörs i hela London.
Direkt efteråt kände jag så här:
Att Djokovic lägger härdsmältan och det snöpliga slutet på fjärde set bakom sig, håller näsan ovanför vattenytan i början av femte och till slut vinner matchen är nästan lika imponerande som om Federer fullbordat sin vändning. Jag menar, förstå det psykologiska övertag Federer hade efter det där fjärde setet? Att bränna så många öppna lägen och tvingas börja om från början i ett avgörande set, det måste vara snudd på tortyr.
Men jag säger ”nästan”, för en fullbordad vändning från Federer hade så klart varit jämförbart med att Mose klöv ett hav i två delar. Eller något åt det hållet. Trots att schweizaren övertygat i turneringen var Djokovic förhandsfavorit, och det var nog inte många som gav Federer ens tillstymmelsen till en chans vid 5-2 i fjärde set. Jag kan knappt föreställa mig reaktionerna om Federer vunnit. Hans redan gudalika status bland många tennisentusiaster hade troligen uppgraderats till The Almighty God of all Almighty Gods. Det hade stått i proportion till hans helt osannolika vändning, med andra ord.
När den här matchen ska summeras går det dock inte att säga annat än att den bäste spelaren vann. Att Federer fick med sig första set var nästan ett rån. Djokovic hade det spelmässiga övertaget och naggade hela tiden på schweizarens serve, samtidigt som han enkelt seglade sig igenom de egna servegamen. I tiebreaket hade han sedan två setbollar, en i egen serve vid 6-5 och en i Federers vid 7-6, men brände båda och tappade setet.
Det spelmässiga övertaget höll egentligen i sig fram till 5-2 i fjärde set. Då hade visserligen Federer fått med sig ett break redan (direkt efter att Djokovic brutit) och serben tappat lite av sin edge, men han såg likväl ut att vara lite för stabil, lite för solid och helt enkelt lite för bra för Federer denna dag.
Fenomenalt av Federer att kämpa sig in i matchen på det viset. Hans serve blev bara bättre och bättre ju längre matchen led, och han spelade med större taktisk variation. Hans huvudsakliga strategi, att nöta ner Djokovics backhand, började ge resultat. Där Djokovic till en början bara blev lite ställd när Federer styrde spelet åt det hållet började han visa tecken på osäkerhet.
Djokovic och Federer efter finalrysaren. FOTO: AP
Han visste inte riktigt hur han bäst skulle ta sig ur de duellerna, för när han slog sin raka backhand svarade Federer med att smacka in svårtagna forehandcrossar. Låste han fast spelet i backhandduell nyttjade Federer sin slice, tills han antingen kunde växla tempo och ta kommandot eller tills Djokovic slog bort sig.
Djokovic i sin tur letade hela tiden efter lägen att attackera Federers forehandruta, antingen med rak backhand eller bananskruvar från forehandsidan.
Men mer än något annat var det här en servefest. I fjärde set hade endast 12 dueller varat i över 10 slag. Det blev väldigt många oreturnerade servar, och snäv sliceserve följd av winner cross court var ett typiskt mönster från båda.
En otroligt förlösande triumf för Djokovic, detta. Efter fem förluster i sina senaste sex Grand Slam-finaler har han av många stämplats som en ”choker” i de här sammanhangen. Efter triumfen i Australiska öppna radade han upp tre raka finalförluster: Wimbledon 2013 (mot Andy Murray), US Open 2013 (mot Rafael Nadal) och Franska öppna i år (mot Nadal).
Den här segern kanske kan ta Djokovic ett steg närmare hans största mål – att äntligen få lyfta bucklan på Roland Garros. Han har misslyckats där två gånger. Något som troligen kan ha varit en faktor i hans ”choke”-tendenser de senaste åren.
Med sina totalt sju Grand Slam-titlar går han dessutom om coachen Boris Becker och Federers coach, svenske Stefan Edberg (som båda har sex).
Och som grädde på moset tar han även över tronen som världsetta från främste rivalen Nadal i och med finalsegern.
Det kan inte förvåna någon om superserben från Belgrad kliver ut på centercourten i Flushing Meadows som klar favorit när det är dags att sparka i gång årets fjärde och sista Grand Slam i New York.
Men det är en bit kvar till dess.
Nu ska nog den nygamla världsettan fira sin makalösa triumf i London med familjen – som han tillägnade segern.
”Tack för att du lät mig vinna”, sa han skämtsamt till Federer efter matchen.
Själv vill jag säga tack till båda för att ni gav mig chansen att bevittna en så dramatisk och rafflande Grand Slam-final.
Roger Federer ställs mot Novak Djokovic i dagens drömfinal i Wimbledon. FOTO: AP
And then there were two.
34 gånger har de mötts redan, Novak Djokovic och Roger Federer. Världens sjunde största rivalitet, sett till antal matcher. 11 matcher har de spelat mot varandra i Grand Slam-sammanhang – världens näst största Grand Slam-rivalitet sett till antal matcher, tillsammans med Federer-Nadal och bakom Djokovic-Nadal (12).
9 av de där 11 GS-matcherna har varit semifinaler, men de har bara mötts en gång i en final (US Open 2007, Federer vann i raka set).
En enda gång.
Det är ganska sjukt egentligen, med tanke på att deras rivalitet sträcker sig åtta år bakåt i tiden och de båda varit del av extremt dominanta Big Four.
Fortsätter vi kolla siffror kan vi konstatera att Federer leder deras head-to-head både totalt (18-16) och i Grand Slams (6-5), på grus (4-3) och på gräs (1-0). Oavgjort på hardcourt (13-13).
Att de möttes första gången redan 2006 och sedan alltså spelat mot varandra totalt 34 gånger innebär förstås att de vet precis vad de har att vänta sig. De har alltid haft ganska svårt för varandra (spelmässigt, även om det finns exempel på osämja även på ett personligt plan) vilket ofta resulterat i minnesvärda, underhållande bataljer.
För Djokovics del handlar det delvis om att Federer har en effektiv och svårläst serve, men framför allt att schweizaren spelar med så mycket variation och tempoväxlingar – vilket rycker sönder Djokovics matchrytm.
För Federers del är det främst serbens stabilitet och täta defensiv som gör honom svårspelad. Det går liksom knappt att attackera honom någonstans, som Federer själv uttrycker det.
Federer gynnas av underlaget.
Pratar vi underlag så gynnas så klart Federer av att den här finalen spelas på gräs, något annat går inte att säga. Världsfyran trivs som fisken i vattnet på det gröna och får hög utdelning på sin slice. Djokovic…? Not so much.
Vi ska strax titta lite närmare på siffrorna i årets Wimbledon för båda, men rent generellt kan nämnas att Federer varit den som imponerat mest. Inte enbart rent spelmässigt, utan kanske först och främst för att han utstrålar mycket mer positiv energi. Där han har visat upp ett lugn och en trygghet i sitt spel har Djokovic i stället gett oss frustration och ett disharmoniskt kroppsspråk.
Men om man tar det i beräkningarna – är verkligen Federers semifinal mot Milos Raonic mer övertygande än Djokovics mot Grigor Dimitrov? Nej, jag tycker inte det. Raonic gjorde nämligen ingen överdrivet bra match. Dimitrov däremot, han gjorde en väl godkänd insats men föll likväl i fyra set. Det måste ändå ses som ett styrkebesked från Djokovic.
Överlag kan man också argumentera för att Djokovic ställts inför svårare prövningar än Federer. Personligen tycker jag dock att det är rätt marginellt, sett till spelarnas formkurvor. Måste ändå säga att jag har Federers kvartsfinal mot landsmannen StanWawrinka, den högst seedade spelaren Federer slagit,färskt på näthinnan. Han var faktiskt helt utspelad i första set, innan Wawrinka säckade ihop av utmattning. Och då är ändå landsmannen normalt inte särskilt bra på gräs.
Summa summarum tycker jag därför att båda imponerat, men på diametralt olika sätt. Det som tippar över lite till Federers fördel är som sagt Djokovics negativa attityd på banan. Den mentala balansen är oerhört viktig för honom i sådana här sammanhang. Med tanke på att Federer kommer hejas fram som om han vore en hemmaspelare kan Djokovic inte kosta på sig en sådan inställning.
Sedan 2010 har Djokovic nått 12 av 16 Grand Slam-finaler (denna inräknad). 5-6 i finalfacit under de åren – men från 2012 har han svaga 2-5. Tre raka finalförluster sedan senaste Grand Slam-bucklan i Australiska öppna 2013. De senaste säsongerna har han inte varit de stora matchernas man, med andra ord. Jag tror att den svidande förlusten i Franska öppna 2012, mot Nadal, kan ha något med saken att göra, men det får vi prata mer om någon annan gång.
Federer har spelat totalt 25 Grand Slam-finaler i sin karriär (17-7 i matchfacit). Detta blir alltså hans 26:e. Sedan 2010 har han 2-1 i finalfacit (förlusten kom mot rivalen Nadal i Franska öppna 2011). Faktum är att bara två spelare i hela världen kan stoltsera med att ha besegrat Roger Federer i en Grand Slam-final: Rafael Nadal (Franska öppna 2006-2008, 2011, Wimbledon 2008, Australiska öppna 2009) och Juan Martin del Potro (US Open 2009).
Så, ska vi gå vidare och jämföra siffrorna i årets Wimbledon? Ja, så gör vi.
Novak Djokovic:
• Totalt 240 winners, i genomsnitt 40 per match. Som mest 54 (i andrarundan mot Radek Stepanek).
• 130 oprovocerade misstag, i snitt 21,6 per match.
• 27 vunna returgame, i genomsnitt 4,5 per match.
• Slår in i snitt 67,5% förstaservar, vinner 76,8% av dem (som bäst 81%, i åttondelsfinalen mot Marin Cilic). 58,3% i andraserve (som bäst 71%, i förstarundan mot Andrej Golubev).
• 73 ess totalt, i genomsnitt 12 per match. Bara 9 dubbelfel på sex matcher.
Roger Federer:
• Totalt 230 winners, i genomsnitt 38 per match. Som mest 46 (i kvartsfinalen mot Wawrinka).
• 84 oprovocerade misstag, i snitt 14 per match.
• 24 vunna returgame, i genomsnitt 4 per match.
• Slår in i snitt 66,8% förstaservar, vinner 83% av dem (som bäst 91%, i andrarundan mot Gilles Müller). 68% i andraserve (som bäst 75%, i andrarundan mot Müller).
• 69 ess totalt, i genomsnitt 11,5 per match. Bara 5 dubbelfel på sex matcher.
Hyfsat likvärdiga siffror. Viss skillnad i winners/oprovocerade misstag, även om ration är ungefär samma (två winners på varje miss). Nu ska man visserligen ta de oprovocerade misstagen med en nypa salt i Wimbledon, de är som bekant väldigt generösa mot spelarna och registrerar väldigt mycket som provocerade misstag (forced errors på engelska), men ändå. Att Federer har slagit så många färre än Djokovic är rätt så överraskande.
I övrigt har Federer servat lite bättre, vilket inte är någon överraskning. Inte heller att Djokovic fått med sig fler servegenombrott (bör dock påpekas att Djokovic spelat tre fler set än Federer).
Backar vi bandet och granskar några av deras episka Grand Slam-bataljer så kan man snabbt konstatera att när de varit jämna, då har de varit ruskigt jämna. Själva essensen av begreppet jämnt skägg, typ. I båda US Open-semifinalerna 2010 och 2011 räddade Djokovic två matchbollar (i Federers serve), kan till exempel poängteras. När matcherna varit ensidiga har det oftast berott på en blek insats från någon av parterna – från Federer i Franska öppna-semin 2012, från Djokovic i Wimbledon-semin samma år.
Ska vi göra en klassisk ”det talar för XX” också? Låt oss!
Vi börjar med Djokovic:
1. FORMEN. En märklig sak att lyfta fram i och med att han inte bjudit på sin bästa tennis i sina två senaste matcher, kan tyckas. Men nej, formen är det verkligen inget fel på – vilket nämnda matcher faktiskt är ett bra bevis för. När han skakade av sig frustrationen och började skita ner händerna var han totalt överlägsen Cilic i kvarten. Och Dimitrov avfärdades som sagt i fyra set trots en ganska blek insats från serben. Tittar vi längre bakåt så ser vi att han sakta men säkert höjt sig sedan floppen i Australiska öppna. Tre Masters-titlar och två raka Grand Slam-finaler talar sitt tydliga språk.
2. FYSIKEN. De negativa besked Djokovic gett oss hittills i Wimbledon har varit på ett psykologiskt plan. Frustrationen, uppgivenheten, kroppsspråket. Fysiskt har han dock inte haft några bekymmer alls. Trots att han for i backen och gjorde illa handleden i tredjerundan mot Gilles Simon, vilket såg en aning dramatiskt ut. Av handledsskadan som plågade honom i våras har vi dock inte sett något av. Blir det en lång och krävande match måste Djokovic hållas som favorit.
3. SERVEN. Han har överlag servat bra i London. Andraserven är ganska svag, men när han sätter förstaservarna är han svåråtkomlig. Det skänker honom ett lugn och en trygghet som gör att han kan fokusera mer på hans paradgren: returerna.
4. RETURERNA. Som sagt. Han har vunnit flest poäng i motståndarens andraserve av alla spelare i hela turneringen, och näst flest i förstaserve (Federer ligger på delad fjärde respektive sjunde plats på de listorna). Nu har han som sagt spelat fler set och games än Federer, men han vinner likväl en hel del poäng i motståndarens serve.
5. SOLIDITETEN. Djokovic är en väldigt komplett spelare med få och svårexploaterade svagheter. Hittar han sin matchrytm tidigt krävs det av Federer att han gör en kanonmatch för att komma åt serben.
… och så trampar vi vidare med Federer:
1. FORMEN. Japp, även världsfyran är i kalasform. Inledde året riktigt bra, kom sedan en liten dipp under våren – som nådde sin kulmen i Franska öppna – men har sett strålande ut på gräset hittills. Stefan Edberg-effekten? Kanske. Känns som att svenske legendaren generellt bidraget med en trygghet som Federer saknade under fjolårets fiaskosäsong.
2. UNDERLAGET. Federer älskar att känna gräset under sina fötter och Wimbledon är, som ni vet, mer eller mindre hans vardagsrum (fortfarande). Sju titlar och nio finaler (dagens inräknad) är ett bra kvitto på det. Och det stannar inte vid att Federer rör sig lätt och ledigt på gräset som kan ge honom ett övertag – att underlaget dessutom missgynnar Djokovic ska förstås tas med i beräkningarna. Dubbelt gynnsamt för Federer, kan man säga.
3. MOTIVATIONEN. Jag tycker mig ha sett en helt annan glöd hos Federer under hela den här säsongen än under de senaste två-tre åren, typ. På så sätt var fjolårssäsongen bra för schweizaren – den gav honom revanschlust. Federer, och hans fans, skulle älska att platta till Djokovic och sätta alla belackare och skeptiker på plats.
4. PUBLIKEN. Publiken här fullkomligt älskar Federer. Inte bara tack vare hans många framgångar i turneringen, utan även för att han spelar precis den sortens offensiva och för många visuellt tilltalande tennis som åskådarna här uppskattar. När nu regerande mästaren Andy Murray är utslagen så övertar Federer rollen som ”hemmafavorit”. Något som kan få Djokovic ur gängorna. Världstvåan söker ofta själv publikens stöd, nämligen, och kan påverkas negativt om den inte visar honom den uppskattning han vill ha.
5. VARIATIONEN. Federer har fler och mer uppenbara brister (backhanden, returerna) än Djokovic, men väger upp det med tempoväxlingar och variation. Hans backhandslice är särskilt effektiv mot Djokovic, som inte gillar den låga studsen och ibland faktiskt kan ha problem med att själv sätta fart på bollen.
Ja, vad säger ni?
Så här svart på vitt känns det ju som att mer talar för Federer. Trots att Djokovic hålls som favorit enligt oddssättarna (drygt 1,60 gånger pengarna, mot 2,30 på Federer). Den där slicen kan bli riktigt jobbig för Djokovic, särskilt om Federer dessutom servar stabilt.
Djokovic är oddssättarnas favorit.
Men jag tror ändå på Djokovic. Dels för att han faktiskt sett fullständigt orubblig ut när han väl skakat av sig sin frustration över kastvindar, halt underlag, ditten och datten och hittat sin mentala balans, och dels för att han krånglat sig ur svåra underlägen när han inte nått upp i sin normala nivå.
Det är dessutom skickliga grässpelare han utmanövrerat på sin väg mot final, inte minst Jo-Wilfried Tsonga (som dock inte är i särskilt bra form) och Marin Cilic. Man ska också komma ihåg att Dimitrov hade 10 raka segrar på gräs i år och ett enormt självförtroende.
Magkänslan säger därför Djokovic, i fyra eller fem set.
Om några timmar smäller det.
Då avgörs om Federer blir den förste herrspelaren att vinna åtta Wimbledon-bucklor (i så fall totalt 18:e GS-titeln), eller om Djokovic blir den tredje spelaren i historien att besegra schweizaren i en Grand Slam-final.
20-åriga Eugenie Bouchard ställs mot 2011 års Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i finalen. FOTO: AP
Finaldags!
Endast två singelmatcher kvarstår i Wimbledon 2014: Herrarnas final i morgon, men först – damernas final i dag.
Vi tar en titt på denna potentiellt rafflande matchup:
* * *
PETRA KVITOVÁ (7) – EUGENIE BOUCHARD (13)
En final som bokstavligt talat kan bli lite hur som helst.
Det som i första han åsyftas är så klart Kvitovás vida beryktade ojämnhet. När hon presterar på sin absoluta topp är det få spelare på touren som kan stå emot hennes bombardemang och hänga med i tempot.
Men när dipparna kommer, då kommer de med besked. Det har hänt fler än en gång att Kvitová slarvat bort matcher efter fullständigt katastrofala insatser – vilket också är den stora anledningen till att hon ännu inte följt upp sin Grand Slam-succé i Wimbledon 2011, då hon körde över Maria Sjarapova i finalen.
Det är ändå på gräset hon oftast kommer till sin rätt. Semifinal 2010, seger 2011, två raka kvartsfinaler 2012-2013 och nu en ny final talar sitt tydliga språk. Kvitová får helt enkelt stor utdelning på sitt tunga grundspel och tycks trivas mer än sina motståndare på underlaget.
Hon är dock inte så jättesnabb – och det är Bouchards allra bästa öppning. Bouchard är nämligen även hon en aggressiv spelare som gärna spelar i högt tempo. Hon tar dessutom bollen snudd på omänskligt tidigt, vilket ger Kvitová lite tid att försvara sig. Kan hon dessutom hitta snäva vinklar och flytta runt tjeckiska världssjuan i banan så har hon en riktigt god chans.
Största problemet för Bouchard är att det är ett extremt svårt projekt. Om Kvitová spelar på topp så kommer hon sannolikt att styra och ställa i egen serve och nagga lite mer på Bouchards än tvärtom. I så fall gäller det för Bouchard att bita sig kvar i matchen och invänta en dipp från Kvitová, som troligen lär komma någon gång om kanadensiska 20-åringen bara har tillräckligt stort tålamod.
Kvitová har siktet inställt på seger.
Kan bli väldigt mycket av en katt och råtta-lek, detta. Kvitovás serve är överlägset bäst (38 ess så här långt och vunnit 71% bakom sin förstaserve), men Bouchards aggressiva returer är giftiga. Samtidigt är Bouchards serve inte hennes främsta vapen, vilket ger utrymme för Kvitová att ta kommandot i duellerna.
Vad tror vi generellt om matchen då?
Om Kvitová är på riktigt bra spelhumör – vilket hon varit hela turneringen – så kan hon mycket väl vinna det här i raka set. Så stark är hon när hon spelar på topp.
Men det känns inte riktigt troligt. Om Kvitová är övertygad om att det är hon som kommer stå med bucklan i famnen i slutet av dagen så har finaldebutanten Bouchard en minst lika hårdnackad inställning. Bouchard är helt enkelt för bra för att bli blåst av banan. Finalnerver till trots.
Jag tippade Kvitová som slutsegrare redan inför turneringen och tänker stå fast vid det. Så pass mycket har hon övertygat hittills. Demonerna verkar vara bortjagade och attityden osar självsäkerhet och beslutsamhet. Bouchard är dock långt ifrån chanslös.
Hoppas på en minst lika bra final som den mellan Sjarapova och Simona Halep i Franska öppna!
