Nu hoppas vi kunna behålla momentum och dundra på under hela säsongen.
På menyn i detta rykande färska avsnitt av Sportbladets Tennispodcast står förstås Monte Carlo och Stanislas Wawrinkas triumf.
Har han etablerat sig som en given topp 5-spelare nu? Kan han rentav utmana om titeln i Franska öppna – och avsluta året som världsetta? Vi analyserar schweizarens framgångar och framtida chanser.
Dessutom:
• Hur påverkar Novak Djokovics skada serbens chanser att bärga sin efterlängtade Franska öppna-buckla? Och behöver vi oroa oss över Rafael Nadals formsvacka?
• NÖRDKOLLEN: Vi grottar ner oss i wild card-träsket. Vilka får flest? Tar de tillvara på sina gyllene chanser? Kan det missgynna spelare att få många wild cards? Borde det införas något sorts tak eller striktare regler?
• Vi tar tempen på svensk tennis efter Elias Ymers och Rebecca Petersons senaste framgångar!
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
• Toppen oförändrad. Rafael Nadal fortfarande världsetta alltså, med god marginal. Novak Djokovic tvåa, Stanislas Wawrinka trea och Roger Federer fyra. På säsongsrankningen ser det dock helt annorlunda ut, men den pratar vi mer om lite längre ner.
• David Ferrer åter världsfemma efter en finfin insats i Monte Carlo. Är spanjoren på väg ur sin lilla formsvacka? Grussäsongen är ju hur som haver hans time to shine.
• Milos Raonic ny världsnia, medan skadade Richard Gasquet ramlat ur topp 10.
• Tommy Haas klättrar två steg uppåt, till plats 14 – trots att han inte spelat sedan Indian Wells. Detta eftersom Grigor Dimitrov misslyckades med att försvara sina poäng från i fjol (likaså Mikhail Juzjnyj).
• Guillermo Garcia-Lopez sex snäpp upp, till plats 32, efter sin imponerande prestation i Monte Carlo (slog ut Alexandr Dolgopolov och Tomás Berdych, innan han föll mot Novak Djokovic i kvarten). Spanjoren har klättrat 30 placeringar sedan början av året. Starkt!
• Wawrinka etta med 500 poängs marginal ner till Djokovic. Federer trea, Nadal fyra. Andy Murray först på plats 10, efter Grigor Dimitrov, Fabio Fognini och Alexandr Dolgopolov. Det hade man ju kanske inte förutspått inför säsongen. Sannolikheten att Wawrinka är världsetta vid årets slut? Man ska aldrig säga aldrig, men nog måste den bedömas som ganska liten ändå. Att han ska cementera sin position inom topp 5 däremot, det är ju verkligen ingen omöjlighet.
• Marin Cilic och Kei Nishikori strax utanför topp 10. 12 spelare med 1,000 poäng eller mer, för övrigt. Onekligen en intressant säsongsrankning. Ytterst tveksamt att världsrankningen ser ut så här i slutet av säsongen, dock. Tycker att någon av Dimitrov, Cilic och Nishikori borde kunna norpa en plats, på bekostnad av nuvarande världstian John Isner (eventuellt även Juan Martín del Potro). Såvida inte Raonic tar den, förstås. Har ju bäst utgångsläge trots att han ”bara” återfinns på plats 18 på säsongsrankningen. Känner man Dolgopolov rätt så kommer det snart en formdipp och Fognini har inte tillstymmelsen till den stabilitet som krävs.
Och vad passar väl inte bättre då än att snacka om Roger Federers gryende form (och glädjebeskedet att ställa upp i Monte Carlo Masters? Eller Novak Djokovics uppvaknande? Eller Simona Haleps fortsatta framfart på WTA-touren?
Vi grottar dessutom ner oss i underlagens komplicerade värld i det numera stående inslaget NÖRDKOLLEN, men gruskungen Rafael Nadal som referenspunkt. Stämmer det verkligen att spanjoren alltid missgynnas av snabba underlag? Vi slår hål på myterna!
Utöver allt detta lovar vi dyrt och hederligt att från och med nu börja leverera poddavsnitt på betydligt mer regelbunden basis – kanske så ofta som en gång i veckan.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Regerande mästaren Rafael Nadal är redan utslagen ur Indian Wells Masters. FOTO: AP
Tennisen blir mer och mer oförutsägbar för varje vecka som avverkas på touren, känns det som.
Vilket så klart är väldigt kul.
Låt oss ta en titt på vad som hänt i Indian Wells de senaste dagarna.
På herrsidan skulle man kunna säga att det hela började med Jerzy Janowicz bistra sorti mot Alejandro Falla. 6-3, 2-6, 7-6(5) och den första seedade spelaren var utslagen (tillsammans med Pablo Andújar, som föll mot framtidslöftet Jiri Vesely).
Samma dag tappade Rafael Nadal set mot Radek Stepanek (2-6, 6-4, 7-5) och Andy Murray krånglade sig förbi Lukas Rosol (4-6, 6-3, 6-2).
Men de första riktigt stora knallarna kom dagen därpå:
• Tomás Berdych föll pladask mot Roberto Bautista-Agut (som ju slog ut Juan Martín del Potro i Australiska öppna): 4-6, 6-2, 6-4.
• Veteranen Julien Benneteau körde över landsmannen och världstian Jo-Wilfried Tsonga: 6-4, 6-4.
• 20-årige Dominic Thiem avfärdade Gilles Simon i raka set: 7-6(5), 6-2.
Och det stannade inte där.
Natten till tisdag chockslog formstarke Alexandr Dolgopolov värdsettan och regerande mästaren Rafael Nadal redan i tredje omgången: 6-3, 3-6, 7-6(5). Nadal hämtade visserligen upp 2-5 i tredje set (bröt blankt när Dolgopolov servade för matchen) och tvingade fram ett tiebreak – där han var ett minibreak upp – men blev till slut bortblåst av ukrainarens offensiva slägga.
– Jag hittade inte rätt känsla i den här tävlingen. Jag spelade visserligen mot två motståndare som gör det svårt att hitta sin rytm, men jag räddade mig ur en tuff situation första dagen. I dag var jag nära att rädda en till. Men i slutänden, när man pressas till gränsen, så händer sånt här. Du kan förlora. Jag förlorade i dag. Grattis till honom, jag tycker att han spelade bättre än mig. Det är allt. Livet går vidare. Jag kommer att fortsätta jobba hårt inför Miami, säger Nadal efter nederlaget.
Det var den enda skrällen på herrsidan just den matchdagen. I övrigt kan nämnas att Jiri Vesely tog set mot Andy Murray, men föll slutligen i tre set: 6-7(2), 6-4, 6-4.
Natten till i dag hände ingenting mer skrällartat än att Fernarndo Verdasco slog Richard Gasquet: 7-6(5), 6-1. Ingen jätteöverraskning, dock. Själv slog jag redan i min förhandsanalys fast att han hade skrällpotential i ett eventuellt möte mellan dem.
91-rankade Alejandro Gonzalez tog set mot Novak Djokovic: 6-1, 3-6, 6-1. Det är så klart anmärkningsvärt. Inför den matchen hade blott fyra spelade rankade 70 eller lägre vunnit ett set mot serben på hardcourt sedan 2010…
* * *
Ernests Gulbis slog Grigor Dimitrov för andra gången i år. FOTO: AP
Nattens hetaste match måste vi så klart prata om.
Vilken?
Den mellan Ernests Gulbis och Grigor Dimitrov, förstås.
Båda hajpade in absurdum, båda talanger som fram tills alldeles nyligen äntligen börjar nå sin fulla potential och göra skäl för sina hyllningar. ”Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år”, skrev jag i min förhandsanalys.
Och han levererade: 2-6, 6-1, 7-5. Dimitrov må vara snabbare, flinkare, mer elegant och mer varierad i sitt spel, men Gulbis talang står sig knappast slätt mot den sortens motstånd.
Ja, letten är ju ganska enformig. Kanske till och med monoton. Som Alexandr Dolgopolov och andra högoktaniga offensiva spelare. Det smäller i hörnen, om man ska låna en hockeyklyscha. Gulbis utmanar alltid sina motståndare på det offensiva planet. Han dikterar spelet med blytunga grundslag, stenhård serve och självsäker aggressivitet.
En enkel taktik att slå hål på, kan tyckas – om det inte vore för att Gulbis (när han är på humör) utför sin gameplan med sådan precision. Och man ska förstås inte inbilla sig att han helt saknar strategiskt sinne bara för att han rent tekniskt är ganska enkelspårig. När han väl upptäckte att det här var en sådan där dag då Dimitrov inte orkade hänga med i tempot och inte heller hade självsäkerheten att försvara sig effektivt i backhandhörnet, så var det just backhanden Gulbis siktade in sig på.
Slag efter slag efter slag styrde han mot Dimitrovs backhand – vilken som bekant är en av bulgarens stora svagheter.
– Alla pratar om honom som nästa världsetta. Jag tycker att han fortfarande har en lång väg kvar att gå, sammanfattade Gulbis matchen och sin motståndare efteråt.
Game, set, match: Gulbis. Både på och utanför banan.
* * *
Maria Sjarapova. FOTO: AP
På damsidan har skrällarna inte duggat riktigt lika tätt, trots att den största skedde redan i andra omgången (när Victoria Azarenka åkte ut med huvudet före).
Sedan dess har Angelique Kerber torskat mot 72-rankade Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-6, 6-4). Världstian Sara Errani föll sedan mot framtidslöftet Eugenie Bouchard, men det var inte särskilt oväntat.
Även Maria Sjarapova åkte ut i tredjerundan, mot 79-rankade Camila Giorgi. Skräll? Ptja. Jo, det får man väl säga ändå. Men någon chock var det verkligen inte. Indian Wells var trots allt Sjarapovas första turnering sedan Paris i slutet av januari.
Sloane Stephens gjorde för övrigt en mycket bra match mot Ana Ivanovic och vann i raka set: 7-6(3), 6-4. Hoppas Stephens äntligen hittat tillbaka till sitt vinnande koncept från förra säsongen.
I natt hände väl ingenting riktigt uppseendeväckande. Dominika Cibulkova slog Petra Kvitová: 6-3, 6-2. Kul att se att Australiska öppna-finalisten Cibulkovas goda form håller i sig. Finalrepris mot Li Na i åttondelsfinalen!
Det har inte varit så mycket action i bloggen på sistone, som ni har märkt.
Jag hade visserligen hört talas om ”vabruari”, men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle göra skäl för sitt namn på ett så fullständigt skoningslöst sätt.
Ska dock inte tråka ut er med sådant en dag som i dag. Ursäkter urschmäkter.
Det har ju hänt en del på touren de senaste veckorna. Rafael Nadals rygg höll hela vägen i Rio de Janeiro (finalseger över formstarke Alexandr Dolgopolov i raka set), Ernests Gulbis körde över hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga i Marseille-finalen, Kevin Anderson förlorade sin fjärde raka ATP-final i Delray Beach (förlust mot Marin Cilic), Roger Federer utmanövrerade både Novak Djokovic och Tomás Berdych på vägen mot sin första titel för året i Dubai och suveräna Serena Williams föll pladask i raka set mot Alize Cornet (som sedan förlorade mot Serenas syster Venus Williams i finalen), Grigor Dimitrov avfärdade Gulbis, Andy Murray och Anderson i Acapulco (och bärgade därmed första 500-titeln i karriären, andra ATP-bucklan totalt) och Federico Delbonis knep segern i en ganska sval tillställning i Sao Paulo.
Bland annat.
Och nu är det så äntligen dags för årets första Master, i Indian Wells. Och vi bjuds alltså i vanlig ordning på två Masters på raken, som ni vet. När Indian Wells är avklarade rullar tenniscirkusen nämligen vidare till Miami. Finns så klart både för- och nackdelar med ett sådant upplägg.
Men en sak i taget – låt oss ta en titt på lottningarna och försöka oss på att vaska fram ett par potentiella slutsegrare:
* * *
HERRAR
Klicka på bilden för större version.
ÖVRE HALVAN:
Nadal toppseedad. Har till en början en ganska enkel resa, med Dolgopolov och Gaël Monfils som potentiella första hot (i en eventuell tredjerunda respektive åttondelsfinal). På den nedre halvan av den här kvartsfinalsektionen har Andy Murray motorväg till åttondelen. Möjligen att han kan störas lite av Igor Sijsling (eller kanske framtidslöftet Jiri Vesely?), han har trots allt haft svårt att hitta formen efter skadefrånvaron. Pablo Andújar presterade visserligen typ sin bästa tennis i karriären i Rio de Janeiro, men på hardcourt ska han rimligtvis inte kunna rubba världsfemman.
I åttondelen riskerar dock Murray att stöta på Jerzy Janowicz eller Milos Raonic. Med tanke på kanadensarens skadebekymmer (har inte spelat sedan Australiska öppna, på grund av en vristskada) är Janowicz det på papperet mest logiska alternativet. En Janowicz på bra spelhumör är som bekant alltid ett hot mot nästan alla spelare.
Hur som helst känns det som att Murray har riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal – och där få möta Rafael Nadal för första gången sedan Tokyo-finalen 2011 (som Murray vann). Om Nadal är frisk och hel så kan jag inte se att han blir utslagen före kvartsfinal. Och Murrays fina lottning… Ja, nu är han som sagt inte direkt i kalasform, men han är inte en spelare man bara joggar förbi.
David Ferrer är skadad och Stanislas Wawrinka är därför tredjeseedad. Han har så klart lottats i samma kvartsfinalsektion som sin landsman Roger Federer, den enda personen i världen han inte kan slå. Okej, det är både lite elakt och överdrivet, men det råder liksom ingen tvekan om att Wawrinka har förtvivlat svårt mot Federer. Jag tror att ”Stanimal” i hemlighet önskar att världsåttan ska hamna i en sån där formsvacka som kantade hela hans 2013 och trilla ur på vägen.
Ska för övrigt bli intressant att se hur Wawrinka presterar i sin första ATP-turnering sedan triumfen i Australiska öppna. Han har fixat överlägsna 11-0 i matchfacit och två titlar på två tävlingar så här långt i år. Så klart oerhört imponerande – men än mer imponerande vore det förstås om han fortsatte på inslagen väg. Nu när han inte bara tagit sig till sin första Grand Slam-final i karriären utan dessutom vunnit den har säkerligen de där sista mentala spärrarna släppt, men det skulle inte förvåna mig om han råkar ut för en liten kalldusch i Indian Wells. Han är inte underdog på samma sätt längre och kommer därför att ha en annan sorts press på sig, en som han inte riktigt är van vid.
Han har dessutom en lite halvknepig lottning. Ivo Karlovic vill nog möta i sin öppningsmatch (om han tar sig förbi Alex Bogomolov Jr, förstås). Särskilt inte med tanke på att kroaten upplevt något av en pånyttfödelse de senaste månaderna. Andreas Seppi i en eventuell tredjerunda är inte oäven han heller. Sam Querrey däremot… Nej, det skulle förvåna mig oerhört om Wawrinka förlorade mot honom i en Master. 4-8 i matchfacit och 38 tappade placeringar på världsrankningen inom loppet av knappt ett halvår skrämmer inte direkt.
I åttondelen väntar troligen Kevin Anderson. Och sedan alltså Roger Federer. Ganska smörig lottning för schweizaren. Möter en kvalspelare i sin första match, därefter ännu en kvalspelare eller Juan Mónaco/Dmitrij Tursunov. I åttondelen väntar sedan Kei Nishikori eller formsvaga Tommy Haas (eller kanske Jeremy Chardy? Han brukar kunna höja sig ett snäpp i de här sammanhangen). Det är inte så man darrar av skräck, direkt – även om både Nishikori och Haas kan ställa till lite besvär, under rätt förutsättningar.
Ser väldigt mycket fram emot båda dessa kvartar, faktiskt. Känns på förhand som att Nadal inte borde ha några jättestora problem mot Murray med tanke på den sistnämndes tveksamma form, men det blir ändå häftigt att äntligen få se dem mötas igen. Jag brukar inte se tjusningen i matchupen Federer-Wawrinka, men just här i Indian Wells 2014 känns den extremt lockande.
Semifinalen då? Där ser jag helst Nadal-Wawrinka, för jag tror faktiskt att Wawrinka kan hota Nadal även när spanjoren inte är fysiskt kvaddad. Vem vill inte se en miniatyrrepris på finalen i Melbourne, men med lite jämnare odds? Tror dock lite mer på Federer. Han såg riktigt riktigt bra ut i Dubai och har ett ganska massivt psykologiskt övertag på Wawrinka.
De går vidare till semifinal: Nadal, Federer. Skrällvarning: Wawrinka, Monfils, Dolgopolov, Janowicz. Bubblare: Murray, Raonic, Nishikori.
* * *
UNDRE HALVAN:
Är det någon som har imponerats av Novak Djokovic så här långt i år? Det är nog inte så många som svarar ja på den frågan. Nu är ju visserligen kraven på honom snudd på omänskliga, men det han åstadkommit hittills den här säsongen… Han gick in i Australiska öppna som dunderfavorit men föll igenom redan i kvartsfinalen mot Wawrinka. Han gick in i semifinalen mot Roger Federer som stor favorit men klappade ihop och förlorade trots att han vann första set med övertygande 6-3.
Någonting står inte riktigt rätt till när det gäller Djokovic. Jag vet inte vad, men det kanske är något privat – för inte kan väl Boris Becker ha kvaddat honom spelmässigt redan? Skämt åsido. Djokovic må vara mentalt stark i många avgörande matchlägen, men han påverkas också väldigt mycket av yttre omständigheter. Vilket inte är konstigt. Visar bara att han är mänsklig, trots att han säsongen 2011 nästan bevisade motsatsen.
Om de här senaste flopparna påverkar honom negativt eller positivt i Indian Wells återstår att se. Förhoppningsvis känner han hämndlystnad och skärper till sig. Förra året dröjde det till Shanghai innan han ens nådde final i Masters-sammanhang efter triumfen i Monte Carlo. I år hoppas vi att han är med i leken på allvar under hela säsongen.
Halvknepig lottning för världstvåan. Ivan Dodig utgör väl kanske inte ett direkt hot, men ändå inte en idealspelare att möta redan i tredjerundan. Sen väntar troligen formstarke Cilic i åttondelen. Han har tveklöst kapacitet att göra livet surt för Djokovic.
Kvartsfinalen då?
Ja, där måste nog faktiskt Tsonga hållas som favorit på förhand, i och med Juan Martín del Potros skadebekymmer. Återigen den där handleden som krånglar. Struligt år för argentinaren hittills. Förlust mot doldisen Roberto Bautista-Agut redan i andra omgången i Melbourne, torsk i raka set mot Gulbis i kvarten i Rotterdam och var sedan tvungen att avbryta sin öppningsmatch mot Somdev Devvarman i Dubai. Är ju så klart en av huvudutmanarna om han är hel och frisk, men det ser tyvärr ut som att världssjuan kommer att tappa en hel drös värdefulla poäng här (har en finalplats från i fjol att försvara).
På den övre kvartsfinalhalvan har vi världsfemman Berdych, nian Richard Gasquet och ett helt knippe andra intressanta namn – som Gulbis, Dimitrov, Fernando Verdasco, John Isner och Philipp Kohlschreiber. Ett litet getingbo däruppe. Verdasco kan skrälla mot Gasquet, en tredjerunda mellan Isner och Kohlschreiber känns som en ganska öppen historia (fördel Isner dock, i och med att han spelar på hemmaplan), Gulbis och Dimitrov möts förhoppningsvis för tredje gången i år.
Berdych har en enkel väg till åttondelsfinal, men möter där troligen Dimitrov eller Gulbis. Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år (i Acapulco pressade han Dimitrov till tre set, trots att han var sliten efter hård matchning – i Rotterdam vann han i raka set).
Svårare att plocka ut en kvartsfinalist till Berdych. Gasquet, Verdasco eller Isner. Och där ligger ju Isner bra till. Spelar aldrig någonsin så bra som han gör i USA. Jag skulle vilja säga att vägen ligger öppen för Isner här, enbart sett till lottningen. Helst hoppas han nog att Verdasco skrällslår Gasquet. Verdasco avskyr verkligen att möta servekanoner, särskilt på hardcourt.
Berdych-Isner i semi? Inte helt otänkbart. Även om jag personligen gärna skulle se en lite mer oväntad matchup, som Verdasco-Gulbis, eller Kohlschreiber-Dimitrov.
De går vidare till semifinal: Djokovic, Berdych. Skrällvarning: Tsonga, Gulbis, Isner, Cilic, Gasquet. Bubblare: Verdasco, Dimitrov, del Potro, Pospisil.
Semifinalerna: Nadal slår Federer, Berdych slår Djokovic.
FINALEN: Nadal slår Berdych.
Wow. En förhandsanalys där man inte tippar Djokovic i final. Händer ju inte jätteofta, men någon gång ska man väl dra till med mer överraskande gissningar. Det har trots allt hänt mycket spännande på touren den senaste tiden, och maktbalansen i toppen har rubbats rejält. Det blåser kraftiga vindar däruppe. Ska bli intressant att se vilka utmanare som tar tillfället i akt att mobilisera och gå all-in här i årets första Master.
* * *
DAMER
Klicka på bilden för större version.
ÖVRE HALVAN:
Li Na toppseedad som ni ser, eftersom Serena Williams bojkottat Indian Wells sedan hon vann där 2001. Ingen busenkel lottning för världstvåan. Troligen Klara Zakopalova i tredjerundan och därefter Anastasija Pavljutjenkova eller Bethanie Mattek-Sands i åttondelsfinalen (Sabine Lisicki är givetvis inte chanslös, men hennes formkurva har pekat stadigt neråt sedan Wimbledon-finalen förra året). Alla spelare är förstås underdogs mot Li Na, men med skrällpotential.
Världsnian Petra Kvitová får nog anses vara huvudkandidat till kvartsfinalplatsen mot Li Na, med Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova, Svetlana Kuznetsova och Ekaterina Makarova som utmanare. Ska bli intressant att se vad hemmafavoriterna Vania King och Coco Vandeweghe kan åstadkomma. Tror hur som helst att det blir Cibulkova eller Kvitová som kniper kvartsfinalbiljetten.
Den nedre regionen av den här halvan är lite av ett getingbo. Världsfemman Maria Sjarapova gör sin första turnering sedan Paris i slutet av januari och måste troligen kriga sig förbi Julia Görges, oförutsägbara Sorana Cirstea eller AndreaPetkovic,och Samantha Stosur/Flavia Pennetta/Mona Barthel. Ingen optimal lottning för Sjarapova.
Även världssexan Angelique Kerber har en krånglig väg mot kvartsfinal. Riskerar att möta framtidslöftet Garbine Muguruza i tredjerundan och Ana Ivanovic eller Sloane Stephens i en eventuell åttondel. Ivanovic inledde ju året urstarkt men har sedan formdippat lite. Slog dock Kerber i Dubai. Muguruza har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Stephens har två raka förluster och svaga 3-3 i matchfacit hittills under 2014. Ingen vild gissning att Kerber nog helst slipper Ivanovic.
Jag skulle tro att det blir Ivanovic mot Kerber eller Muguruza i åttondelsfinalen. Om nu inte Stephens får en plötslig formboost tack vare hemmaplanen. Inte omöjligt, men på förhand tycker jag att en åttondel mellan Ivanovic och Kerber/Muguruza känns trolig.
De går vidare till semifinal: Li Na,Ivanovic. Skrällvarning: Kerber, Muguruza, Kvitová, Cibulkova. Bubblare: Sjarapova, Stephens.
* * *
Klicka på bilden för större version.
UNDRE HALVAN:
Världstrean Agnieszka Radwanska andraseedad, och hennes största hot på vägen mot semifinal är åttan Jelena Jankovic, tolvan Caroline Wozniacki och 26-rankade Kaia Kanepi.
Möter Heather Watson i öppningsmatchen. Hon har betydligt högre kapacitet än hennes rankning skvallrar om (134), men har haft några tunga månader och ska normalt inte rå på Radwanska. Sedan Elena Veznina i tredjerundan, vilket inte heller borde vara några stora bekymmer. Alize Cornet har ju visat god form på sistone, och tar hon sig förbi Carla Suarez-Navarro kan hon kanske störa världstrean en aning. Men nej, på det hela taget känns det som att Radwanska ska ta sig till semifinal relativt enkelt – oavsett om hon möter Jankovic, Wozniacki eller Kanepi i kvarten. Här tycker jag för övrigt att ni ska hålla ett öga på 41-rankade 22-åringen Bojana Jovanovski. Möter Wozniacki i andrarundan. Finns ju lite skrällpotential där.
Övre delen av den här halvan är kanske en smula knepigare att tippa, men visst känns det som att världsfyran Victoria Azarenka har motorväg till åtminstone kvartsfinal. Lauren Davis är visserligen inte en busenkel förstamotståndare, men ser inte riktigt att någon ska kunna hota henne (formsvaga Roberta Vinci? Ojämna Kirsten Flipkens? Veteranen Daniela Hantuchova, som har bleka 3-5 i matchfacit i år?), om inte Madison Keys spelar som i trans och tar hela Indian Wells med storm. Känns som att det borde bli Keys eller Flipkens i kvarten.
Vill nog påstå att världssjuan Simona Halep är huvudkandidat till den andra kvartsfinalplatsen. Busenkel lottning, spontant: 162-rankade 18-åringen Allie Kiick i öppningsmatchen, Yanina Wickmayer eller Lucie Safarova i tredjerundan, Sara Errani eller mer troligen Eugenie Bouchard i åttondelen. Hoppas ju väldigt mycket på Bouchard här, men visst vore det kul om Halep överbevisar både mig och min poddkollega Andreas Käck. Inför säsongen trodde vi båda att hon skulle kunna hålla sig inom topp 10, men inte göra så överdrivet mycket större framsteg än så under återstoden av karriären.
De går vidare till semifinal: Radwanska, Azarenka. Skrällvarning: Halep, Bouchard. Bubblare: Errani, Flipkens, Keys.
Semifinalerna: Li Na slår Ivanovic, Radwanska slår Azarenka.
FINALEN: Radwanska slår Li Na.
Haha, ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig med att tippa semifinalister, finalister och vinnare. Det är ju snudd på omöjligt att pricka in alla de positionerna.
Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet – som man brukar säga.
En urstark Tomás Berdych vann i Rotterdam, en överlägsen David Ferrer i Buenos Aires, en omutlig Kei Nishikori i Memphis och en formtoppad Simona Halep i Doha.
Och så har det rört sig i toppen både på dam- och herrsidan – igen.
Fördelen med att ha magsjuka är att man hinner se ganska mycket mer tennis än man brukar.
Nackdelen med magsjuka är… tja, magsjuka.
Och att man inte riktigt har orken att blogga om all den där fina tennisen man ser när man inte stirrar ner i botten på en hink, eller sover som Törnrosa på rohypnol.
Från Rotterdam finns annars mycket göttigt att skriva om. Förstarundan mellan Juan Martín del Potro och Gaël Monfils blev kanske inte exakt så episk som vi hade väntat oss, men likväl riktigt bra. Argentinaren svarade för en choke av rang när han servade för första set och hade 40-0 men tappade fem raka poäng, och tvingades till ett tiebreak. Väl där låg han under med 3-5 innan han till slut stängde setet och inte långt därefter hela matchen: 7-6(6), 6-3.
Av handledsskadan som plågat honom under säsongsinledningen såg vi inte särskilt mycket i den här matchen, men den gjorde sig påmind lite längre in i turneringen. Nu var visserligen Ernests Gulbis (som dessförinnan slagit ut Denis Istomin och Grigor Dimitrov)på bästa spelhumör, men del Potro gjorde inte en av sina bättre matcher när han föll mot letten i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4.
Turneringens två stora utropstecken var hemmafavoriten Igor Sijsling och formstarke Tomás Berdych. Sijsling inledde med att avfärda Mikhail Juzjnyj busenkelti raka set (6-2, 6-2) – Jujnyj befinner sig förvisso i en avgrundsdjup formsvacka, men holländaren visade likväl upp ett övertygande spel redan där – och sedan Michael Berrer ännu busenklare (6-1, 6-2). Mot Philipp Kohlschreiber i kvarten var han spelmässigt överlägsen i första set men sträckte en muskel i andra och såg ut att vara illa ute, men redde ut det och vann efter en minst lika imponerande insats som i föregående två matcher: 6-2, 2-6, 6-1.
Hans semifinalplats tycker inte jag är att betrakta som en skräll. Sijsling brukar alltid prestera på hemmaplan. Visst, han har inte alltid fått med sig resultaten, men det har ofta berott på svåra lottningar eftersom han fortfarande är så pass lågt rankad – han gör nästan alltid bra matcher i Holland (slog ut Jo-Wilfried Tsonga i Rotterdam förra året, till exempel).
Det tog hur som helst stopp för Sijsling i tre set i semifinalen mot Marin Cilic (som slog ut en fortsatt formsvag Andy Murray i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4)
Berdych å sin sida såg många gånger helt oslagbar ut. Hade egentligen bara problem mot Jerzy Janowicz i kvartsfinalen, men vann den matchen kontrollerat efter att ha tappat första set: 6-7(9), 6-2, 6-4. Körde sedan över Gulbis i semin (6-3, 6-2) och Cilic i finalen (6-4, 6-2). Bra turnering för båda. Viktigt för Cilic att få resultaten med sig tidigt och klättra på rankningen så snabbt som möjligt, för under sommaren och hösten har han ju knappt några poäng alls att försvara.
Värt att nämna är också att 20-årige Dominic Thiem gjorde en riktigt bra turnering. Kvalade sig in i huvudturneringen utan större problem, slog Jarkko Nieminen i en tresetare i förstarundan och tog sedan set mot Andy Murray (6-4, 3-6, 6-3).
* * *
David Ferrer.
Såg i princip ingenting från Buenos Aires, bara delar av finalen mellan David Ferrer och Fabio Fognini via en ganska kass livestream. Inte mycket att hänga i julgranen. Fognini tycks ha gjort ännu en bra turnering men hade inte mycket att sätta emot Ferrer: 6-4, 6-3.
Tredje raka titeln för Ferrer i Buenos Aires – och sjätte året i rad som en spanjor lyfter bucklan (Tommy Robredo 2009, Juan Carlos Ferrero 2010, Nicolás Almagro 2011, Ferrer 2012-2014). Ferrer slog för övrigt Almagro i semifinalen – hans 15:eraka seger över landsmannen. Måste vara otroligt smärtsamt för Almagro.
Och Fognini slog Robredo i en tresetare i sin semi: 3-6, 7-5, 6-3. Nu har Robredo visserligen inte riktigt hittat formen än i år, men ändå imponerande. Trodde Robredo skulle nöta ner italienaren.
* * *
Kei Nishikori.
Kei Nishikori får nog sägas vara veckans mest solklara turneringssegrare (och enklaste förhandstips).
Han tappade visserligen set mot hemmaspelaren Alex Bogomolov Jr i kvarten (3-6, 6-3, 6-2) men hade överlag smooth sailing genom hela turneringen och mötte sedan Ivo Karlovic i finalen. Väl där bröt han kroaten – som under turneringen inte blivit bruten på 49 servegame – redan i matchens tredje game.
Det är ju verkligen ingen hemlighet att Karlovic har absolut noll och ingenting att komma med förutom sin mammutserve. Om man tycker att John Isner och Milos Raonic har undermåligt grundspel, så… well, de är bollkonstnärer i jämförelse med Karlovic. Och det säger jag utan att raljera. Även om det kan vara extremt tråkigt och ibland till och med smärtsamt att se honom spela tennis (inklusive den här matchen) så är det ändå imponerande att han nått så långt som han gjort med bara en enda fungerande beståndsdel i sitt spel. Det är det få som klarar av.
Finalen var hur som helst en av de spelmässigt sämsta jag sett på länge. Den lilla lilla nerv som uppstod i andra set kom i princip till i ett vakuum och bestod av en drös klantiga missar från Kei Nishikori. Missar som förmodligen hade med finalnerver och guldfrossa att göra, för Nishikori måste ha förstått redan efter tre game att Karlovic omöjligtvis kunde vinna den här matchen – den var Nishikoris att förlora.
Lite lite dramatik bjöds vi på också, med betoning på lite. I slutet av andra set hade Nishikori 0-15 i egen serve och skulle ha haft 0-30 eftersom ett slag från Karlovic klippte linjen. Linjedomaren dömde ut, men huvuddomaren korrigerade omgående. Poängen spelades om och Nishikori tackade linjedomaren genom att smaska in ett ess.
Karlovic hämtade sig aldrig mentalt efter det där och tog inte en enda poäng i tiebreaket. 6-4, 7-6(0) blev således segersiffrorna för Nishikori, som försvarade sin titel i Memphis.
* * *
Simona Halep.
Simona Halep!
Ja, hon fortsätter ju ånga på. Tappade set mot Kaia Kanepi i sin öppningsmatch (6-4, 3-6, 7-6) men körde sedan över alla motståndare fullständigt, oavsett vem hon mötte.
– Många gånger visste jag inte ens vad jag skulle göra för att avsluta poängen, hon var överallt, summerar världstrean Agnieszka Radwanska efter förlusten i semifinalen (7-5, 6-2).
Mot Angelique Kerber i finalen var hon ännu mer överlägsen: 6-2, 6-3 (och stackars Sara Errani fick bara med sig två game i kvarten: 6-2, 6-0).
Haleps sjunde titel totalt i karriären (samtliga sex tidigare kom som bekant under 2013) och första Premier 5-buckla (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters 1000; dock har de fyra Premier Mandatory-turneringarna snäppet högre status än Premier 5).
* * *
Och så till sist: Vad har dessa fyra turneringar gett för ekon på världsrankningen?
• Toppen går inte helt oförändrad efter den här veckan. del Potro tappar 410 poäng eftersom han inte lyckades försvara sin titel i Rotterdam och förlorar därmed sin fjärdeplats till David Ferrer. Lite snöpligt. Tre veckor fick han vara världsfyra, del Potro. Nåväl. Har inte jättemånga poäng upp till spanjoren så kan säkert knuffa ner honom igen under våren.
• Andy Murray halkar ner till plats 7 efter Berdychs succé i Rotterdam. Ojoj. Inte för att det spelar någon roll i seedningssyfte om man är sexa eller sjua, men så här lågt rankad har inte Murray varit sedan juli 2008. Knappt 1,000 poäng som skiljer sjuan Murray från trean Stanislas Wawrinka, så mycket kan förstås hända framöver – men det bör dock nämnas att Murray har en del poäng att försvara under våren. 1,180 poäng bara i Indian Wells och Miami, till exempel.
• Kei Nishikori och Mikhail Juzjnyj byter plats efter Memphis, Nishikori således numera 15-rankad. Borde kunna krypa närmare 10-strecket inom en överskådig framtid. Har sett pigg ut hittills i år.
• Marin Cilic tar ännu ett skutt uppåt på rankningen tack vare sin finalplats i Rotterdam – från 37 till 29. Känns som att han, spelmässigt, är en topp 10-kandidat på allvar för första gången på flera år. De senaste två säsongerna har han mest varit det i teorin men inte nått fram i praktiken.
• I de nedre regionerna av topp 50 hittar vi forne världsettan Lleyton Hewitt på plats 38, ”Rustys” högsta placering sedan oktober 2010. Imponerande, måste ju sägas. Och ännu lite längre ner, på plats 46, hittar vi en annan gräsräv: Yen-Hsun Lu. Detta sedan taiwanesen nått semifinal i Memphis (avbröt på grund av skada). Och precis utanför topp 50 har vi Igor Sijsling, på plats 52, och Ivo Karlovic, på plats 56. 12 respektive 24 placeringar klättrar de uppåt efter succéerna i Rotterdam och Memphis.
• Julien Benneteau, fjolårsfinalist i Rotterdam, tappar 28 placeringar och återfinns nu på plats 67. Känns nästan lika tråkigt som att Marcos Baghdatis trillade ur topp 100 för några veckor sedan. De är sådana där spelare man gärna vill ha runt 40-strecket.
• Dominic Thiem plockar 14 placeringar och är nu för första gången i karriären topp 100 i och med sin 99:e-plats.
• Li Na ny världstvåa, trots att hon föll platt mot Petra Cetkovska redan i sin andra match i Doha. Även Agnieszka Radwanska hoppar upp ett snäpp, på bekostnad av Victoria Azarenka som tappar två placeringar. Maria Sjarapova fortsatt världsfemma. Williams har för övrigt nästan dubbelt så många poäng som Li Na: 12,380 för världsettan, 6,690 för världstvåan. Och hon ligger i sin tur nästan 1,300 poäng före Radwanska (5,705).
• Jelena Jankovic, Angelique Kerber och Simona Halep hoppar alla upp ett pinnhål, medan Sara Errani tappar fyra placeringar – från 6 till 10. Kommer Errani att trilla ur topp 10 snart, vilket min poddkollega Andreas Käck förutspått vid några tillfällen? Ingen omöjlighet alls. Om hon inte lyckas stoppa blödningen under vårens grussäsong.
• Överlag små och betydelselösa rörelser inom topp 50 i övrigt. Kan väl noteras att Sloane Stephens står kvar på plats 18 – bara en placering bättre än ett år yngre framtidslöftet Eugenie Bouchard. Nu är visserligen samarbetet fortfarande färskt, men det kan väl inte betraktas som någon högoddsare att Roger Federers ex-coach Paul Annacone får foten om ingenting drastiskt händer ganska snart.
Tre av tre rätt i går. Gaël Monfils vann i Montpellier, Marin Cilic i Zagreb och Fabio Fognini i Vina del Mar.
Hade varit konstigt annars. Att Monfils hade högre odds än finalmotståndaren Richard Gasquet var kanske inte så märkligt, men det var verkligen ingen skräll att ”Le Monf” vann.
Men det är redan historia.
Nu är det ny vecka – och nya turneringar.
Om något intressant ska lyftas fram om gårdagens finaler så är det att samtliga guldmedaljörer vann i raka set: 6-4, 6-4 för Monfils mot Gasquet, 6-3, 6-4 för Cilic mot Tommy Haas och 6-2, 6-4 för Fognini mot Leonardo Mayer.
Alla matcher måste dessutom betraktas som utskåpningar: Monfils vann 80 procent av poängen i egen serve, hade inte en enda breakboll emot sig och förvaltade 2 av 5 breakbollar. Poängställningen landade på 68-55. Ganska överlägset, om man säger så.
Cilic var visserligen den enda i titeltrion som tappade sin serve, men svarade å andra sidan själv för tre servegenombrott. 63-53 i poäng totalt.
Fognini brände inte mindre än 10 breakbollar men förvaltade 3, vilket räckte gott och väl. Vann 84 procent i egen serve och körde över Mayer fullständigt: 78-55 i vunna poäng totalt.
Men låt oss nu gå vidare och ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:
* * *
ROTTERDAM
Klicka på bilden för större version.
Veckans tveklöst mest intressanta, men så är det ju också en 500-turnering (Memphis är numera en 250-turnering). Världsfyran Juan Martín del Potro och sexan Andy Murray toppseedade. Sjuan Tomás Berdych tredjeseedad, nian Gasquet fjärdeseedad, tian Jo-Wilfried Tsonga femteseedad, tolvan Haas sjätteseedad. Och så 15-rankade Mikhail Juzjnyj samt 19-rankade Grigor Dimitrov sjunde-respektiveåttondeseedade.
Därutöver hittar vi spännande namn som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Jerzy Janowicz, Marin Cilic och Dominic Thiem.
Ja, ni ser ju själva vilket trevligt startfält vi bjuds på.
Stenhård öppningsrunda mellan del Potro och Monfils. Det är väl egentligen själve fan att vi ska få den matchen så tidigt. Risken är ju att Monfils är sliten efter veckan i Montpellier (det har hänt förr). Samtidigt brukar del Potro vara ganska sömnig i turneringsinledningar, så det kanske går på ett ut. Men vi kan väl slå fast att utgången av den matchen påverkar turneringen betydligt mer än någon annan förstarunda.
Haas i ganska bra form, men Fernando Verdasco är knappast en spelare man vill ha i första omgången. Stor risk att världstolvan ryker där. Janowicz borde slå Julien Benneteau i sin öppningsmatch och sedan ta sig till en kvart mot Tomás Berdych. Berdych har visserligen historiskt haft vissa problem med Gilles Simon, men jag kan inte riktigt se att han ska gå på pumpen mot honom eller Nicolas Mahut (Andreas Seppi i 1R kan vara lite lurig, dock).
Gulbis borde slå Denis Istomin och Dimitrov borde inte ha några större bekymmer med Dmitrij Tursunov. Gulbis mot Dimitrov i 2R, alltså. Och där håller jag Gulbis som knapp favorit.
Den där förstarundan mellan ”Delpo” och ”Le Monf” ställer verkligen till det när man ska försöka tippa den här turneringen. Personligen är jag sjukt imponerad av allt som Monfils presterat i år och vill någonstans hålla honom som favorit. Samtidigt ska man inte underskatta del Potro i de här sammanhangen. Han är alltid fantastiskt bra i de 500-turneringar han ställer upp i (4 titlar på 5 turneringar 2013).
Ska inte sticka under stol med att jag gärna ser en kvart mellan Monfils och Gulbis. Känns som en härligt oviss matchup. Säger hur som helst Monfils eller del Potro mot Berdych i semifinal på den övre halvan, med Gulbis och Dimitrov som uppstickare.
På den undre måste väl ändå Murray hållas som favorit. Han övertygade inte i Doha och föll pladask mot det enda riktiga motstånd han mötte i Australiska öppna (Roger Federer), men har börjat hitta formen igen efter två formidabla Davis Cup-singelsegrar mot USA (på grus, dessutom). Att möta Tsonga eller Cilic i kvarten kan dock bli tufft för honom, så han är verkligen inte given i semifinal.
Gasquet har däremot betydligt trivsammare lottning. Hemmahoppet Thiemo De Bakker skrämmer inte i förstarundan, inte heller Sergej Stakhovskij eller formsvaga Philipp Kohlschreiber i 2R. Möter sedan Juzjnyj eller i värsta fall Igor Sijsling i kvarten. Jag säger ”i värsta fall” för att Sijsling brukar snudd på överprestera på hemmaplan och för att Juzjnyj inte är i särskilt bra form.
Gasquet mot Murray, Tsonga eller Cilic i semifinal. På förhand tror jag ändå på Murray, så säger Gasquet-Murray. Vi får se om den tron kan komma att skiftas under resans gång.
Finalen då? Ptja. Tror mest på Murray där. Men på övre halvan? Jättesvårt. Vill ju säga Monfils, men är lite osäker på hans fysiska status eftersom han lirar Montpellier och Rotterdam back to back. Men ja, Monfils-Murray vore ju inte fy skam. Inte del Potro-Murray heller för den delen. Oavsett så är jag inte helt säker på att Murray är riktigt mogen för att slå ut så många bra spelare efter varandra, med tanke på ryggoperationen. Kan därför knappast ses som ett fiasko om han åker ur tidigt eller faller i finalen.
* * *
QATAR
Startfältet i Watar är i samma klass som Rotterdam – minst. Världstrean Li Na och femman Agnieszka Radwanska toppseedade. Sexan Petra Kvitová tredjeseedad, sjuan Sara Errani fjärdeseedad, åttan Jelena Jankovic femteseedad, nian Angelique Kerber sjätteseedad. Och så tian Simon Halep samt elvan Caroline Wozniacki sjunde- respektive åttondeseedade.
Därutöver har vi spelare som Sloane Stephens, Ana Ivanovic, Venus Williams, Dominika Cibulkova, Eugenie Bouchard och Kaia Kanepi.
Har vi sett några som helst tendenser till att Li Na ska sakta ner? Nja va? Kanske att hon känner viss mättnad nu när hon plockat sin andra Grand Slam-buckla, som Andy Murray efter Wimbledon-segern förra året. Hur som helst Stephens eller Ivanovic som är största hoten på hennes väg mot semifinal, och de är ju inte oävna. I semin väntar sedan Kvitová eller Jankovic. Eller varför inte Cibulkova? Det vore kul.
På undre halvan känns Radwanska som förhandsfavorit. Var solid som betong mot Sverige i Fed Cup i Borås i helgen (6-1, 6-1 mot Sofia Arvidsson, 6-4, 6-1 mot Johanna Larsson). Inte jättesvår lottning fram till semifinalen, och väl där väntar troligen Halep, Kanepi eller Bouchard (eller någon skrällare, typ Mona Barthel). För inte tror vi väl att Errani plötsligt ska bli en stabil hardcourt-spelare? Nä.
Ändå rätt mycket som kan hända i sektionen med Halep och Errani. Den med högst skrällpotential, kan man nog säga. Men jag tror hur som helst på Radwanska. Hon har dock inte jättemycket att sätta emot Li Na i finalen, om världstrean tar sig dit.
* * *
BUENOS AIRES
Veckans enda tävling på grus. David Ferrer och Fabio Fogninitoppseedade. 17-rankade Tommy Robredo tredjeseedad, 18-rankade Nicolás Almagro fjärdeseedad. Ganska bra topp ändå, för att vara en 250-turnering som spelas samma vecka som en av säsongens mer attraktiva 500-turneringar.
I övrigt består startfältet av ett gäng grusrävar (Juan Monaco, Albert Montanes, Albert Ramos, Carlos Berlocq, Pablo Andújar osv). Alexandr Dolgopolov borde kunna få med sig ett par segrar eller så.
Turneringen påminner en smula om Vina del Mar. Almagro är återigen på övre halvan, men slipper Fognini den här gången. Får i stället Ferrer i semin, vilket knappast är ett uppköp.
Robredo återigen på nedre halvan, och kan han torska mot Leonardo Mayer i Vina del Mar så kan han förlora mot talangen Pablo Carreno Busta i Buenos Aires. Frågetecken kring både Ferrer och Robredo, skulle jag vilja säga. Det börjar bli smått tjatigt, men vill återigen påpeka att Ferrer är i en nedåtgående spiral. Inte som att han är på väg att spåra ur fullständigt, men han har helt enkelt tappat lite i spelstyrka sedan förra våren.
Kanske var magplasket i Vina del Mar bara en engångsföreteelse för Robredo. Han brukar ju vara relativt dominant i den här typen av turneringar.
På övre halvan tycker jag hur som helst att Ferrer borde gå till final. Det är trots allt grus och lottningen är så pass enkel. På undre är det lite mer öppet. Sätter mina slantar på Robredo eller Fognini.
Finalen? Borde bli seger för Ferrer. Robredo brukar stå sig slätt mot sin landsman och Fognini hotar sällan toppspelarna på allvar.
* * *
MEMPHIS
Memphis har alltså ”degraderats” från 500- till 250-status. Detta sedan arrangörerna av US National Indoor Tennis Championships 2012 valde att sälja turneringen till IMX, som arrangerar den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro. Bolaget Sharks Sports & Entertainment valde att lägga ner sin 250-turnering i San José förra året, men kör vidare i Memphis med 250-status.
Så, där har ni bakgrunden till ”degraderingen”.
Regerande mästaren Kei Nishikori och fjolårsfinalisten Feliciano Lopez är hur som helst toppseedade. Lleyton Hewitt tredjeseedad, 54-rankade Yen-Hsun Lu fjärdeseedad. Inte världens häftigaste startfält, om man säger så.
Ska som vanligt bli intressant att se vad ynglingarna Jack Sock, Jiri Vesely och Nick Kyrgios kan åstadkomma. Sock knapp favorit mot Adrian Mannarino, medan Vesely och Kyrgios slår i underläge mot Marinko Matosevic respektive Tim Smyczek. Känns dock inte som att Smyczek borde vara någon omöjlighet för Kyrgios. Lite knepigare för Vesely dock. Matosevic är kanske inte den roligaste spelaren på touren, men han är erfaren och brukar vinna på papperet ”enkla” matcher.
Med tanke på lottningen borde Hewitt gå till semifinal mot Nishikori. För japanen är allt annat än final något av en flopp.
Undre halvan är svårare att tippa, men visst måste Lopez hållas som förhandsfavorit – om han nu inte åker ut mot Ivo Karlovic redan i öppningsmatchen. Svårt att plocka ut någon riktig utmanare där. Kan Donald Young sprattla till och göra hemmafansen glada? Inte helt omöjligt. Han har trots allt presterat långt över förväntan de senaste månaderna.
Yen-Hsun Lu kan inte räknas bort heller, han är skicklig på snabbare underlag (vilket han inte minst visade i Auckland i januari, där han tog sig till sin första final i karriären).
Hur som helst borde Nishikori plocka sin andra raka titel i Memphis. Känns som att Hewitt i en eventuell semi är hans största hot.
Roger Federer drog på sig landslagströjan mot ett Serbien utan fixstjärnan Djokovic.
Det spelas förstås tennis för fullt, så här ett par veckor efter skrällarna i Australiska öppna.
Men så händer det ju lite annat också, vid sidan av.
Det känns därför rimligt att inleda det här inlägget med att prata lite om Roger Federer, Rafael Nadal och Andy Murray. Bland andra.
Roger Federer ställde som bekant upp i Davis Cup-mötet mellan Schweiz och Serbien förra helgen. Typ i sista minuten, ska tilläggas. Världsåttan dök upp i serbiska Novi Sad i onsdags förra veckan – två dagar före sin första match.
Det gav så klart en serie som saknade Serbiens tre högst rankade spelare (Novak Djokovic, Janko Tipsarevic och Viktor Troicki) lite välbehövlig stjärnglans. Innan Federer landade var den nykrönte Melbournekungen, världstrean och Schweizettan Stanislas Wawrinka den enda spelaren inom topp 100 på världsrankningen.
Federer vann sin match och Wawrinka vann både sin singel och dubbel (i par med Marco Chiudinelli), men det var inte Schweiz seger över fjolårsfinalisten som skapade buzz och rubriker (förväntningarna på ett serbiskt Davis Cup-lag som leddes av 101-rankade Dusan Lajovic var milt uttryckt låga).
Det var Federers plötsliga intresse för Davis Cup.
Historiskt har Federer ryckt ut och räddat Schweiz från att halka ur den prestigefulla World Group (Davis Cups högstadivision) när det har behövts, men han har aldrig satsat på Davis Cup. Han har kritiserats – av bland andra Stanislas Wawrinka så sent som 2012 – för att han inte engagerar sig ordentligt i lagtävlingen och kommer och går lite som han vill och han har troligen aldrig heller närt någon förhoppning om att få komplettera sin samling med en DC-statyett.
Ja, förrän nu alltså.
Stanislas Wawrinka.
Där han tidigare ledde en ganska hopplös skara lagkamrater, med ett oerhört talangfullt undantag som dock aldrig vann de viktiga matcherna, har han nu i Wawrinka en gunslinger som på sistone presterat avsevärt mycket bättre än han själv.
Så himla enkelt kan det mycket väl vara. Att han väntade in i det sista med att inställa sig i Novi Sad beror sannolikt på att han ville vara helt säker på att inte Djokovic plötsligt tänkt dyka upp. Att bli fullkomligt överkörd av sin nemesis Nadal i Melbourne och därefter tvingats möta Novak på serbens hemmaplan hade sannolikt inte gjort underverk för hans självförtroende, om man säger så.
Med Djokovic frånvarande fick han nu chansen att puckla på Serbien och förbättra relationen med sitt Davis Cup-lag, om det nu ens var nödvändigt (gammalt groll mellan Federer och Wawrinka måste anses vara begravt sedan länge, och världsåttan har räddat Schweiz tillräckligt många gånger för att ge honom en viss immunitet).
Men även en annan frågeställning flyter av förklarliga skäl upp till ytan: Federer har alltid sagt att han inte prioriterar Davis Cup för att det skulle kunna påverka hans chanser att vinna Grand Slams. Innebär hans förändrade inställning att han numera ser sina chanser att vinna Davis Cup som större än att vinna en 18:e Grand Slam-buckla?
En inte alls orimlig tanke. Och det är väl egentligen inget fel i det? Rekordet på 17 Grand Slams står sig ju fortfarande och DC-titeln lyser med sin frånvaro i troféskåpet. Om han vid en samlad bedömning kommer fram till att han, teoretiskt, har större chans att vinna DC än en till GS, då är det knappast konstigt att han satsar på DC. Hade snarare varit konstigt om han inte gjorde det.
Och ja, nu är ju det här förstås bara spekulationer, men faktum är att Schweiz i dagsläget är en av favoriterna till att vinna titeln. Det verkar som att Frankrike tar täten i favoritskapet bland de flesta internationella experterna. Med all rätt. De har det på papperet starkaste laget. Själv ser jag Frankrike, Schweiz och Tjeckien som favoriter. I den ordningen. Med Tyskland eller Italien som uppstickare (Storbritannien har ju i ärlighetens namn bara Andy Murray).
Trodde faktiskt inte att Davis Cup anno 2014 skulle bli så här intressant, med tanke på att så många länder ställde upp med i bästa fall B- eller till och med C-lag (Serbien, Spanien, Kanada, Argentina).
* * *
Rafael Nadal missar Buenos Aires.
Rafael Nadals ryggskada var lyckligtvis inte så allvarlig. Tanken var att världsettan skulle komma till start i Buenos Aires nästa vecka, men ett magvirus har gjort att han inte kunnat träna ordentligt inför turneringen.
Svepskäl? Kanske. Antingen så försöker han tona ner skadan eller så anser han helt enkelt bara inte att han kan prestera på den nivå han vill och väljer därför att avstå. Inga konstigheter.
Han har hur som helst inte dragit sig ur den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro (Memphis, som spelas samma vecka, har nedgraderats till 250) om två veckor, så vi kan ju hoppas att vi får se honom där i stället.
* * *
Andy Murray såg stark ut i Davis Cup i helgen. Körde först planenligt över Donald Young i raka set och brottade sedan ner USA-tvåan Sam Querrey i fyra (Querrey hade dessförinnan chockbesegrats av 156-rankade James Ward).
Detta alltså på grus. Murrays stora hatunderlag – som amerikanerna valde! Det var så klart ett strategiskt val. Nu är USA:s DC-lag inga grusstjärnor direkt, men de resonerade som så att nackdelen skulle vara större för Storbritannien.
Vad de däremot inte hade räknat med var att John Isner skulle lysa med sin frånvaro. Om han funnits med i uppställningen så hade det hela nog sett lite annorlunda ut. Isner hade varit knapp favorit mot Murray, och om han vunnit den matchen så hade Querrey kunnat kosta på sig en skrällförlust eftersom bröderna Bob och Mike Bryan garanterat gjort sitt jobb i dubbeln (vilket de gjorde – behöver jag ens nämna att Ward troligen inte haft mycket att sätta emot Isner i en eventuellt avgörande match?).
Andy Murray.
Nu hade inte Querrey råd att förlora mot Ward, men gjorde det ändå. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För jenkarna, alltså.
Nu väntar Italien för britterna. Ingen jättelätt uppgift, med tanke på att Storbritanniens lag består av Murray och… ja, bara Murray egentligen. Om man ska vara krass (och kanske lite elak).
Hur som helst skönt att se Murray i så pass bra form ändå. Nu föll han visserligen kort mot den enda riktiga utmaningen han ställts inför, Roger Federer i Australiska öppna, men det är ändå positiva besked han lämnar ute på banan. Viktigt. Han har en lång grussäsong att ”se fram emot” och är inte ens semifinalseedad under vårens stora turneringar… (I alla fall inte under en tid framöver.)
Andy Murray har för övrigt valt att ställa upp i Mexican Open i Acapulco om tre veckor, för första gången någonsin.
Anledningen?
Turneringen har gått över från grus till hardcourt. Jag ska erkänna att jag blev lite perplex när jag såg hans namn i startfältet eftersom min hjärna lyckats sortera bort informationen om underlagsbytet (vill minnas att jag tog del av nyheten redan i höstas).
Mycket trivsammare startfält för en toppspelare i Acapulco än Dubai – fem topp 10-spelare i Dubai, två i Acapulco (Murray och David Ferrer) – så det är inte särskilt konstigt att han väljer Mexico framför Förenade Arabemiraten.
* * *
Annars då?
Well.
Tommy Robredo åkte ut med huvudet före i Vina del Mar: 3-6, 7-6(8), 6-4 mot Leonardo Mayer.
Och regerande mästaren Horacio Zeballos fick stryk i raka set mot Daniel Gimeno-Traver redan i sin andra match: 6-3, 6-3. Fast det var inte speciellt oväntat. Zeballos har levt på sitt rykte i ett år. Nu kom verkligheten ikapp. Argentinaren tappar 44 placeringar på världsrankningen – och trillar ur topp 100 (landar på 111).
Annars har det mesta gått som förväntat i Chile.
I Zagreb har vi däremot bjudits på en skräll i samma klass som Robredos förlust mot Mayer –andraseedade Mikhail Juzjnyj föll i en tresetare mot 358-rankade kvalspelaren Björn Phau: 4-6, 7-5, 6-1. Hoppsan.
Dessutom har Andrej Kuznetsov slagit ut både Sergej Stakhovskij och Igor Sijsling. Lite oväntat. Och kul! Har följt honom ett tag nu och tror som bekant på honom.
Vad har hänt mer i Zagreb? Ivan Dodig slog ut landsmannen Ivo Karlovic i raka set – och möter nu en högre rankad landsman, titelförsvararen Marin Cilic. Kan bli en riktigt intressant match. Cilic kommer så klart vara förhandsfavorit, men jag tror att Dodig kan störa honom rejält.
I Montpellier fick andraseedade Gilles Simon stryk i raka set mot 36-åringen Marc Gicquel: 7-6(4), 6-3. Såg inte matchen så vet inte om Gicquel var fantastisk eller Simon dålig, men det vore inte särskilt underligt om Simon – som kämpade sig igenom ett par femsetare i Australiska öppna med skada – inte kunde prestera på topp.
Fler franska skrällar! 249-rankade Albano Olivetti är klar för sin andra kvartsfinal i karriären efter seger över veteranen Nikolaj Davydenko i dag: 7-6(5), 6-7(5), 7-5.
”It’s all in here.” Svenske tränaren Magnus Norman har hjälpt Stanislas Wawrinka att utveckla ett psyke som håller på Grand Slam-nivå.
Stanislas Wawrinkas superskräll är vida känd vid det här laget.
2-6, 6-4, 6-2, 3-6, 9-7 mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen.
Första gången sedan 2010 som världstvåan missar en semifinal i Australiska öppna.
Mitt idiottips inför matchen är ungefär lika känt. Jag hävdade alltså att Djokovic knäckt gåtan och inte skulle få några överdrivet stora problem mot schweizaren.
Det fick han inte heller.
I första set.
Sen brakade helvetet lös för serben.
Jag ska inte tråka ut er med en analys av en två dagar gammal match, men vi kan väl konstatera att Wawrinka gjorde en helt fantastisk match, medan Djokovic på det hela taget svarade för en insats som lämnade en del övrigt att önska. De två sista misstagen (som när han skickade ut en volley långt över sidlinjen i vidöppet läge på matchboll) var gräsliga och väldigt o-Djokoviciga.
Wawrinka följde hur som helst upp sin skräll med att slå ut Tomás Berdych i fyra set i dag: 6-3, 6-7(1), 7-6(3), 7-6(4). Det var absolut ingen skräll alls. Spelmässigt är Berdych en bra matchup för Wawrinka, som dessutom hade tre raka segrar och 8-5 i inbördes möten inför matchen.
Förbannat starkt av Wawrinka att slugga sig fram till sin första Grand Slam-final i karriären. Och på det här sättet, genom att slå ut först världstvåan och sedan världssjuan… Ruggigt imponerande. Svenske tränaren Magnus Norman ska givetvis ha ett helt godståg med cred för den här succén.
* * *
På damsidan har vägen till final om möjligt kantats av ännu större skrällar.
Först åkte som bekant Maria Sjarapova ut mot Dominika Cibulkova. Sen var det Serena Williams tur att dra det kortaste strået i sin match mot Ana Ivanovic.
Sen åkte dessutom tvåfaldiga titelförsvararen Victoria Azarenka ut med huvudet före i kvartsfinalen, mot världsfemman Agnieszka Radwanska.
Radwanska fick därefter storstryk mot Cibulkova, och fjolårsfinalisten Li Na körde över framtidslöftet Eugenie Bouchard.
Vilket alltså innebär att det blir Li Na mot Dominika Cibulkova i final.
Världsfyran kan knappast betraktas som en gigantisk skräll, hon är trots allt i fenomenalt bra form och trivs bevisligen bra i Melbourne.
Men Cibulkova… Hon är bara 24 men har redan hängt med ett tag. Nådde toppnoteringen 12 på världsrankningen som 20-åring och har nått minst kvartsfinal i alla Grand Slam-turneringar. De senaste åren har framgångarna dock lyst med sin frånvaro: 2013 nådde hon som bäst tredjerundan i GS-sammanhang (Wimbledon, förlust mot Roberta Vinci) och fick som mest uppmärksamhet i Sydney, men av helt fel anledning – efter att ha slagit ut Petra Kvitová, Sara Errani och Angelique Kerber förlorade hon nämligen finalen mot Radwanska utan att vinna ett enda game.
Kan bli en riktigt intressant final, det där. Lär bli en hel del winners och oprovocerade misstag, eftersom det är två extremt aggressiva spelare som möts – men mer om det senare.
Nu har vi ju en match av en helt annan dimension att fokusera på.
Semifinalen mellan Rafael Nadal och Roger Federer.
En av tennisens mest klassiska matchups. Ojojoj. Vi tar en titt:
* * *
Blåsan från helvetet.
RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (6)
Nadal behövde inte direkt svettas i inledningen av turneringen, då Bernard Tomic kastade in handduken efter ett spelat set och talangen Thanasi Kokkinakis inte mäktade med mer än att plocka totalt åtta game trots en riktigt bra match. Gaël Monfils blev sedan totalt överkörd i tredje omgången – trots att fransmannen, faktiskt, gjorde en helt fantastisk match (även det nästan låter lite provocerande att säga det med tanke på att han bara fick med sig sex game).
Sen hände något. Plötsligt hade världsettan stora problem mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen (men vann likväl i raka set).
Orsaken visade sig vara en blåsa i vänsterhanden, som utvecklats till ett fullödigt sår. Mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen innebar spanjorens sargade hand enorma bekymmer, och ynglingen pressade honom på ett sätt som han förmodligen inte kunnat göra om Nadal inte plågats av den skoningslösa blåsan. 3-6, 7-6(3), 7-6(7), 6-2 blev det till slut. Inga direkt övertygande siffror inför en semifinal mot gamle rivalen Federer, som är i kalasform.
Andy Murray hade visserligen inte så mycket att sätta emot i kvartsfinalen. Skotten hade smooth sailing hela vägen dit och sattes aldrig på några riktigt prov. Vilket på sätt och vis var nödvändigt eftersom han inte hunnit hitta formen efter skadefrånvaron.
Mot Federer märktes det tydligt att han varit borta sedan US Open förra året (bortsett från comebacken i Doha, alltså).
Ändock: Två högt seedade spelare har Federer avfärdat enkelt – Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen (6-3, 7-5, 6-4) och Murray i kvarten (6-3, 6-4, 6-7, 6-3). Ganska dålig insats av Tsonga visserligen, men det förtar inte Federers prestation.
Så, vad har vi att vänta oss i morgon då?
Well, om det här hade varit en helt ”vanlig” blockbuster mellan Federer och Nadal så hade jag tippat enkel seger för Nadal, i tre eller max fyra set. Nadal har blivit bättre i allmänhet och på hardcourt i synnerhet sedan de möttes här i finalen 2009 och semifinalen 2012 – Federers utveckling har varit den rakt motsatta.
Men så var det ju det där med Blåsan Blåsansson, Ödesblåsan, The Mother of all Blisters (som givetvis redan fått ett eget Twitterkonto)…
Om den störde Nadal så mycket mot Dimitrov, som visserligen är en duktig och lovande spelare men inte i närheten av Federers kaliber, vad ska den då göra mot den revanschsugne schweizaren? Att Federer trots Nadals plågsamma semiskada slår ur underläge gör det hela så klart mycket lättare för Federer, eftersom han kan spela sitt spel utan att känna någon press.
Roger Federer.
Om matchen spelats under dagtid hade jag på grund av ovan nämnda orsaker hållit Federer som knapp favorit.
Nu spelas dock matchen på kvällen, vilket gynnar Nadal. Dels för att klimatet kommer vara skonsammare för hans blåsa, dels för att spelet inte är lika snabbt när ingen gassande sol ligger på. Bollen ”stays on the racquet” lite längre, om man ska använda Nadals uttryck.
Hur som helst. Spelmässigt då? Federer har gått mycket på nät hittills. Faktiskt till och med mer än han brukar. 66 nätattacker bara mot Murray! (Vann 49 av dem, det vill säga 74 procent.) Känns med andra ord som en medveten strategi – planterad av svenske tränaren och legendaren Stefan Edberg – som han säkerligen kommer nyttja även mot Nadal.
I deras möten förra året (Indian Wells, Rom, Cincinnati, World Tour Finals) spelade Federer oerhört aggressivt. Försökte styra undan Nadals cross court-dueller från forehandrutan med rak backhand och utmanade ofta spanjorens forehand. Just att försöka ta udden av Nadals forehand genom att sätta hög press i forehandrutan och avstyra cross court-duellerna är direkt nödvändigt när man har en så svag punkt som Federer har i sin backhand (som ändå funkat förvånansvärt bra i Melbourne).
Jag tror att det är de två huvudsakliga strategiska momenten Federer kommer rikta in sitt fokus på: Att utmana Nadals forehand med hög press (gärna klassikern inside out-forehands från backhandrutan) och många nätattacker. Detta kryddat med stoppbollar, för att pressa Nadal i djupled och tvinga honom att lämna sin comfort zone (baslinjens skyttegrav).
Det är exakt det Federer vill undvika – att den här matchen blir ett ställningskrig från baslinjen. Han försökte bryta det här mönstret fyra gånger under 2013, men lyckades bara delvis (bästa försöket var i Cincinnati, där hans aggressiva offensiv gav honom första set).
Problemet är att Nadal inte bara har järnvilja och ett psyke av stål, han är också en extremt skicklig taktiker. De små korrigeringar han gör i sitt spel vid motgång är knappt märkbara för ett otränat öga, men gör väsentlig skillnad på banan. Detaljstuderar man en match med Nadal så upptäcker man snart att han sällan spelar exakt likadant genom en hel match, som exempelvis David Ferrer iblandtenderar att göra (okej, nu generaliserar jag ganska kraftigt – även Ferrer gör så klart taktiska justeringar, men ni förstår säkerligen vad jag försöker få fram här). Det är liksom ingen slump att Nadal servar som bäst när han har breakboll mot sig, eller ofta returnerar magiskt när han ligger under med break. Han är helt enkelt som starkast när han verkligen måste vara det.
Med allt detta sagt, vem vinner i morgon?
Ja ni. Jag vet inte om jag vågar tippa fler matcher nu (vill helst inte äta upp fler av mina fina hattar).
Men om ni läser mellan raderna och lägger ihop ett och ett så kommer ni säkerligen fram till ett hyfsat adekvat svar på den frågan.
Kan avslutningsvis säga att oddsen ger drygt 2,40 gånger pengarna på Federer och 1,50-1,60 på Nadal.
Större skrällar har ju redan skett i Melbourne än att det skulle bli två schweizare med varsin svensk tränare som gör upp om titeln på söndag.
Grigor Dimitrov imponerade mot Roberto Bautista Agut. FOTO: BILDBYRÅN
Men jisses!
Kan man ha mer fel än jag hade i gårdagens matchkoll?
Ja, det kan man så klart. Men det där var ändå något av ett bottennapp.
• Grigor Dimitrov körde över Roberto Bautista Agut i fyra set: 6-3, 3-6, 6-2, 6-4. Riktigt imponerad av Dimitrov, faktiskt. Spelar med enormt självförtroende och pondus. Känns verkligen som att han tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen efter titeln i Stockholm Open i höstas. Om han har den eller nya tränaren Roger Rasheed att tacka låter jag vara osagt, men visst kan man konstatera att det äntligen börjat lossna för honom.
• Agnieszka Radwanska mosade Garbine Muguruza i raka set: 6-1, 6-3. Var ett par intensiva game i början av första set, men efter det var det raksträcka in i mål för Radwanska. Behövde i princip bara peta över bollen och vänta på att Muguruza skulle göra jobbet åt henne. Lite synd, för jag hade väntat mig en tätare och mer spännande drabbning.
• Roger Federer detroniserade Jo-Wilfried Tsonga: 6-3, 7-5, 6-4. Jäklar vad bra Federer spelade. Bättre än på mycket länge. Spelade väldigt aggressivt, precis som jag väntat mig, och med stort självförtroende – särskilt framme vid nät. Totalt 41 nätattacker, vann 83 procent av dem. Dessutom 43 winners på 21 oprovocerade misstag. Bra ratio där. Lät verkligen inte Tsonga komma till tals över huvud taget. Och det där nätspelet, kan det möjligen härledas till en viss Stefan Edberg? Vore ju inte alldeles långsökt. Underlaget har så klart en del med saken att göra också. Vädret i Melbourne har gjort spelet snabbare än vanligt, vilket passar Federer som hand i handsken.
• Kei Nishikori plockade 17 game mot Rafael Nadal. Något fler än de 8 jag drog till med i går, alltså. Nishikori gjorde en riktigt bra match, men det ska också sägas att Nadal spelade långt under sin nivå. Vilket inte behöver vara något negativt. Snarare är det ett styrkebesked att vinna så pass säkert som han ändå gjorde trots att man går på halvfart. Kanske inte uteslutande positivt heller, men jätteoroande är det inte.
Därutöver slog Dominika Cibulkova världstvåan Maria Sjarapova. Känns knappt ens som en skräll, trots att jag inte löpte hela linan ut och fastslog henne som segrare på förhand. 3-6, 6-4, 6-1 blev slutresultatet, hur som helst.
Och så slog Victoria Azarenka framtidslöftet Sloane Stephens enkelt: 6-3, 6-2. Det var i alla fall helt väntat. Alltid något…
Nåväl, låt oss spana in vad som står till buds under natten och förmiddagen:
* * *
Det börjar verkligen tunnas ut nu.
Som det alltid gör andra veckan i en Grand Slam.
Det har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är det ju spännande att det börjar dra ihop sig och bli mer allvar. Kvaliteten på matcherna höjs generellt ett antal snäpp.
Å andra sidan har den första veckan, med sitt smörgåsbord av matchups, onekligen sin charm.
Men men.
Vi går vidare.
* * *
NOVAK DJOKOVIC – STANISLAS WAWRINKA
Så möts de igen. David och Goliat. Nä, det är en jäkligt sliten klyscha. Dessutom är Wawrinka knappast något blåbär (om nu David kan betraktas som ett blåbär). 17 gånger har de mötts. 15-2 till Djokovic i inbördes möten. Helt otroligt egentligen. Blir lika överraskad varje gång jag kollar den inbördes statistiken (bildligt talat – så dåligt minne har jag förstås inte). Fyra bataljer blev det förra året. I en av dem kunde Wawrinka mycket väl ha vunnit – Australiska öppna. I USOpen-seminblev det en ny femsetare, men inte lika episk som den i åttondelsfinalen i Melbourne. I Paris Masters och World Tour Finals blev det däremot överkörning från Djokovics sida.
Jag tror att det främst beror på att Djokovic ”knäckt gåtan” Wawrinka. Han behövde de där två jämnare matcherna för att klura ut honom, helt enkelt. När han nu gjort det kan Wawrinka inte riktigt ta honom på sängen, vilket var lite av fallet i Australiska öppna 2013. Djokovic må ha ett i det närmaste vattentätt försvarsspel, men han är givetvis inte immun mot blixtrande offensiv. Wawrinkas vinklade slag är generellt oerhört effektiva, och mot Djokovic har han kunnat utnyttja dem för att tvinga honom i sidled och krympa ytorna. Djokovic står normalt väldigt nära baslinjen och trivs väldigt bra med att få bollar mot sig som landar innanför linjerna med god marginal och och med lagom vinkel. Eftersom han är så snabb och så stabil i både forehand- och backhandhörnet passar det honom att låsa fast spelet i bollande, oavsett tempo (även om han så klart helst dikterar villkoren i duellerna). Han vill slåss om baslinjen helt enkelt, eftersom han är snudd på oslagbar där.
Hur som helst. De senaste två matcherna dem emellan har kommit att handla om vem som styr spelet från baslinjen. Det blir ofta så i matcher mot Djokovic. I US Open-finalen mot Nadal var det spanjoren som var baslinjekung (i de tre seten han vann). I Paris och World Tour Finals mot Wawrinka var det Djokovic som styrde och ställde från baslinjen och inte lät sig skrämmas av schweizarens försök att rycka sönder hans matchrytm.
Teoretiskt kan man anta att lite snabbare underlag gynnar Wawrinka (eftersom han har en hårdare serve och tyngre grundspel), men man ska inte låta sig luras – Djokovic är fenomenalt bra på att spela i högt tempo, mycket tack vare hans snabbhet och bollsäkerhet, medan Wawrinka trvis bättre på något långsammare underlag, där han får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sin sving (det är inte för inte han rönt störst framgångar på grus).
Med allt detta sagt: Hur blir det här mötet?
Wawrinka har imponerat, inte minst mot evighetsmaskinen Tommy Robredo som han tog han om förvånansvärt enkelt (trots att han brände chansen att serva hem andra set, bra mental styrka att vinna i efterföljande tiebreak i stället) – men Djokovic har å sin sida sett snudd på omänskligt stark ut.
Jag tror att Wawrinka kommer bjuda upp till betydligt mer kamp den här gången än i Paris och London. Det kan mycket väl gå till fyra set, eventuellt fem. Men att komma så nära seger som han gjorde här i åttondelsfinalen förra året, det tror jag inte att han gör under en överskådlig framtid igen.
* * *
ANA IVANOVIC – EUGENIE BOUCHARD
Fantastiskt att Bouchard är framme i kvartsfinal! Som jag har väntat på att hon ska blomma ut. Okej, nu är det lite tidigt att fastslå att 2014 blir hennes stora genombrottsår, men att ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären är så klart ett stort kliv i rätt riktning.
Ivanovic gjorde en fantastisk match mot Serena Williams i åttondelsfinalen och har överlag sett otroligt stark ut hittills under säsongsinledningen. Ganska förutsägbart att hålla henne som en av toppkandidaterna till titeln, nu när både Williams och Maria Sjarapova är ute – men det har hon förtjänat.
Spelmässigt är Ivanovic är den klart offensivare av de båda. Bouchard tenderar att lita till sin täta defensiv och stressa fram misstag (inte helt olikt Agnieszka Radwanska och Caroline Wozniacki, till exempel).
Jag tror att Ivanovic kommer att diktera spelet, och det är ingenting som Bouchard kommer känna sig obekväm med. Det avgörande här blir om Ivanovic håller självförtroendet på topp. Gör hon det kan hon vinna det här kontrollerat, till och med enkelt. Smyger sig bara en liten gnutta osäkerhet in under hennes skinn kan hon sätta krokben för sig själv. Vilket nog är vad som krävs för att Bouchard ska ta sig vidare till semifinal. Spontant känns det inte som att hon kan ta sig dit helt av egen kraft. Inte när Ivanovic är i så här bra form.
* * *
DAVID FERRER – TOMÁS BERDYCH
Oddssättarna håller Berdych som hyfsat klar favorit. Vilket är lite lite märkligt ändå. 7-4 i inbördes möten för Ferrer, 6-2 på de senaste åtta matcherna. Ingen av de imponerade i turneringarna inför Australiska öppna och båda har sett solida ut hittills i Melbourne.
Är det deras möte i World Tour Finals som ligger till grund för den bedömningen? Kanske. Kanske är det en kombination av den matchen och Ferrers tillkortakommanden i Doha och Auckland.
Underlaget gynnar förstås generellt Berdych, men det behöver inte betyda någonting mot en spelare som Ferrer (vilket vi blev varse i Davis Cup-finalen 2012, om inte annat). Jag tror att Berdych är mer obekväm i den här matchupen än Ferrer. Han kommer säkerligen att få spela det spel han vill spela, men inte få den utdelning han förväntar sig. Det är så det brukar vara mot Ferrer, och det är nyckeln till spanjorens framgångar. Det där nötandet och gnetandet vi alltid tjatar om, ni vet.
Jag tippade Berdych inför turneringen och står fast vid det. Berdych har levererat. Det har visserligen Ferrer också, på ett sätt jag inte förutspådde. Men det känns ändå någonstans som att han inte gjort sig själv rättvisa på ganska länge. Nu är ju det här bäst av fem set, och det är så klart alltid ännu svårare att slå Ferrer över fem set.
Äh, nu börjar jag svikta här. Nästan flip a coin-varning. Men nä, jag säger Berdych.
* * *
LI NA – FLAVIA PENNETTA
Givetvis väldigt imponerande att Pennetta tagit sig så här långt i ännu en Grand Slam-turnering. Jag menar, det var imponerande redan när hon tog sig till semifinal i US Open förra året. Att följa upp det med en kvartsfinal i Melbourne är nog ännu mer imponerande, faktiskt.
Men här måste det väl ta stopp?
Li Na har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan i höstas, och toppat formen rejält inför Australiska öppna. Det känns som att det krävs en enorm nedvikning för att hon ska förlora den här matchen.
* * *
Nu har jag säkert jinxat hela turneringen, efter min katastrofala tippning i går. I så fall kan jag väl inte göra annat än att käka upp min hatt och såna bildligt dramatiska grejer.
Äh, nu skiter vi i sånt.
Bollen är som bekant rund, och den kan det gott få fortsätta vara.
