Roger Federer har förvisso fått en riktig drömlottning i Cincinnati Masters – men själv säger sig världsettan ”ta en match i taget” och vis av erfarenhet vill han inte ta ut något i förskott.

– Ärligt talat så spelar jag antingen riktigt riktigt bra eller ibland bara riktigt dåligt här, så därför fokuserar jag hårt på de tidiga rundorna. När jag väl kommer i gång här så spelar jag extremt bra. Jag har alltid gillat att komma hit, säger han inför sin öppningsmatch mot Alex Bogomolov (som slog Jarkko Nieminen: 6-4, 6-3) i morgon.

Federer gör spelar i år i Cincinnati Masters för tolfte gången i karriären. Han har vunnit fyra gånger – 2005, 2007, 2009 och 2010 – men också vid sex tillfällen åkt på däng redan före kvartsfinal.

I år har han i Cincinnati chansen att (återigen) tangera rivalen Rafael Nadals rekord över totalt antal Masters-titlar (21).

Blir intressant att se om han lyckas, med tanke på att Djokovic börjar vinna tillbaka lite av det självförtroende som gått förlorat i Paris och London. Bland annat.

* * *

Sofia Arvidsson vann sin öppningsmatch i Cincinnati mot Tamira Paszek, som efter att ha blivit fullkomligt detroniserad i första set, 6-1, avbröt matchen vid ställning 2-1 till Arvidsson i andra.

Sofia möter världstrean Agnieszka Radwanska i nästa omgång.

Även Johanna Larsson vann sin öppningsmatch, mot kvalspelaren Casey  Dellacqua: 6-1, 6-3.

* * *

Kei Nishikori mosade stackars Marcel Granollers i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Nishikori slog in blott 59 procent förstaservar – men vann 83 procent av dem, samtidigt som han hade 52 procent i andraserve, mot Granollers svaga 29 procent. Räddade dessutom samtliga fem breakbollar han hade emot sig och vann totala poänge med 59-35. Starkt.

* * *

Tommy Haas dundrade precis in ett servess i matchboll mot David Nalbandian i dagens veteranfest. Haas kollapsade totalt i första set och förlorade tiebreak utan att plocka en enda pinne(!).

Ryckte upp sig i andra och tvingade fram ett nytt tiebreak, som han vann, och kunde enkelt bryta Nalbandians serve vid ställning 4-3 i tredje för att sedan serva hem matchen: 6-7(0), 7-6(4), 6-3.

Det är verkligen en fröjd att bevittna 34-årige Haas idoga kamp på ATP-touren, som hittills tagit honom till en 23-plats på rankningen.

Roger Federer avstod som bekant från att spela i Toronto Masters, tappade sina 90 poäng från förra året och leder nu med blott 75 poäng över Novak Djokovic på rankningslistan.

Djokovic har dock en finalplats och 600 poäng från förra året att försvara (förlust mot Andy Murray).

Om Federer, som bara har 180 poäng att försvara efter kvartsfinalförlusten mot Tomás Berdych förra året, tar sig till final behåller han positionen som världsetta oavsett hur det går för Djokovic. Om han däremot missar finalen sätts han under press från världstvåan.

Om Djokovic tar sig till final medan Federer åker ur före kvartsfinalen blir serben ny världsetta. Om Federer däremot tar sig till kvart eller semi kan Djokovic fortfarande bli världsetta genom att vinna titeln.

Chansen är dock överhängande att de båda möts i finalen, vilket innebär fortsatt ledning för Federer. Schweizaren vann här så sent som 2010 efter finalseger över Mardy Fish och har goda chanser att återigen tangera Rafael Nadals Masters-rekord (21 titlar), medan Djokovic förlorat tre finaler (mot Andy Murray 2008 och 2011 och mot Roger Federer 2009).

Djokovic lär dock ha fått en välbehövlig självförtroendeboost efter Toronto Masters-segern. Turneringen var på grund av OS förvisso inte så het som den brukar vara, men det var likväl viktigt för Djokovic att återigen känna segerns sötma efter idel tunga förluster den senaste tiden (mot Nadal i Monte Carlo, Rom och Franska öppna, mot Federer i Wimbledon-semin och mot Andy Murray i OS-semin).

Blir väldigt intressant att se om Murray efter OS-triumfen har kraft kvar att försvara sin titel och om Juan Martín del Potros formtopp håller i sig (förlusten i Toronto räknas knappt, eftersom han var utpumpad efter OS).

Let the action begin!

Så där, nu när vad som tyvärr skulle komma att bli den minst glamourösa Masters-turneringen i år slutligen är överstökad kan vi så äntligen rikta allt fokus mot Cincinnati och säsongens sjunde 1000-turnering.

Centralt för den här turneringen är att världstvåan Novak Djokovic, stärkt av sin promenadseger i Toronto, flåsar världsettan Roger Federer i nacken. Federer måste nå final för att vara helt säker på att inte tvingas lämna ifrån sig tronen, Djokovic ska vinna alltihop för att återerövra den.

Tänker ägna det lite mer tid och eftertanke i ett separat inlägg, så kan vi i stället fokusera på lottningen:

• Roger Federer har, precis som i London-OS, fått något av en drömlottning. Möter Jarkko Nieminen eller Alex Bogomolov i sin första match. Piece of cake oavsett vem det blir. Sedan väntar Bernard Tomic (som slog Ryan Harrison i raka set) eller Brian Baker/Philipp Kohlschreiber i nästa omgång. Inte direkt skräckinjagande. Han riskerar inte tuffare motstånd förrän i kvartsfinalen, och då står förmodligen Juan Mónaco eller Mardy Fish på andra sidan nätet (eller någon helt ovidkommande skrällspelare). Lär bli en ganska behaglig resa till semifinalen för Federer, med andra ord.

• Novak Djokovic har fått en nästan lika enkel lottning. Egentligen bara Janko Tipsarevic som utgör ett potentiellt hot, om han ens tar sig till kvartsfinalen. I övrigt är det väldigt avslaget i turneringsträdets nedersta sektion. Kan avdankade Nikolay Davydenko, som en smula oväntat krossade Alexandra Dolgopolov i sin öppningsmatch (6-1, 6-1), sprattla till och bjuda upp till kamp? Tveksamt.

• Lite värre ser det ut för Andy Murray, som kan möta servespecialisten Sam Querrey redan i sin förra match. OS-guldmedaljörens knä är ett litet frågetecken, men personligen tror jag inte att det ska ställa till problem för världsfyran. Att han lämnade w/o i Toronto tror jag mer handlade om fysisk och mental utmattning än om att skadan var allvarlig. I kvartsfinalen kan Murray ställas mot Juan Martín del Potro. Kan bli den klart intressantaste av kvartarna, om det blir så. I den här sektionen trängs också mer eller mindre spännande spelare som Denis Istomin (trivs bra på de lite snabbare underlagen), Andy Roddick och Tommy Haas.

• Var förlusten mot Kei Nishikori i OS-åttondelen en tillfällig svacka för David Ferrer? Ska bli intressant att se hur han hanterar omställningen från gräs (temporärt tillbaka till grus i Båstad) till hardcourt. Kan Tomás Berdych äntligen slugga sig ur sin långvariga formdipp? Osäkert. Hans självförtroende har verkligen varit uselt de senaste månaderna. Har inte alls spelat med den naturliga pondus han brukar ha. Berdych är en spelare som förbryllar och kan därför inte ses som en favorit till någon av kvartsfinalplatserna. Däremot ska man hålla ögonen på Kei Nishikori och Milos Raonic. Lyckas kanadensaren bomba sig förbi Toronto-finalisten Richard Gasquet har han goda chanser att ta sig till en ny Masters-kvartsfinal.

Värt att notera i övrigt är att Donald Young i detta nu ser ut att gå mot sin 17:e raka förlust. Ligger i skrivande stund under med 2-4 i första set mot Jesse Levine i sin öppningsmatch.

Också värt att notera är att John Isner tvingats dra sig ur Cincinnati Masters på grund av ryggproblem och Jo-Wilfried Tsonga på grund av att han sytts flera stygn efter att ha gått in i en brandpost(?!).

Det var väl egentligen en på alla sätt typisk final för årets upplaga av Canada Masters.

Efter en horribel och vad som hade kunnat bli en katastrofal inledning när 21-rankade Richard Gasquet bjöds på tre breakbollar redan i matchens första game kom Novak Djokovic på rätt köl och nästan promenerade hem elfte Masters-titeln i karriären.

Ett break vid ställning 4-3 räckte för att enkelt bärga första set. I andra var det som om den dittills passiva fransmannen helt gav upp och bara försökte hålla bollen i spel. Han hade ingen kraft i sina slag, gled längre och längre bakom baslinjen och bjöd på noll kreativitet i sitt spel.

Djokovic å sin sida gjorde det han gör bäst precis tillräckligt bra för att vinna enkelt och panga hem 18 av 20 poäng i slutet av första/början av andra set. Matchsiffrorna blev slutligen 6-3, 6-2.

Ja, det var på många sätt en vanlig dag på jobbet för Djokovic, som aldrig egentligen blev prövad här i Toronto (på grund av toppspelarnas frånvaro) och enkelt kunde dansa hem säsongens tredje titel (Australiska öppna, Miami Masters).

Billigt, jo – men välförtjänt. Och fantastiskt skönt om det här ger Djokovic det självförtroende han behöver för att komma på banan igen inför höstens titelrace, med US Open som en av höjdpunkterna.

Det är frestande att gå händelserna i förväg och börja kika på lottningen i Cincinnati Masters, säsongens sjunde Masters-turnering som drar i gång i morgon.

Inte jättekonstigt med tanke på att årets Toronto Masters varit en ganska avslagen tillställning med flera tunga avhopp och tidiga respass för toppseedade spelare (Murray, Tsonga, Berdych, del Potro).

Men.

Det återstår trots allt en match innan vi kan arkivera den här turneringen och med gott samvete rikta fokus på nästa.

Toronto Masters-finalen i natt har faktiskt potential att bli en superskräll: om Richard Gasquet, mot all förmodan, skulle vinna blir han den första spelaren utanför The Big Four att vinna en Masters-titel sedan Robin Söderling i Paris 2010. Det har alltså spelats 14 Masters sedan någon annan än Roger Federer, Novak Djokovic, Rafael Nadal eller Andy Murray bärgade någon av tourens mest prestigefulla turneringar (näst efter Grand Slam).

Snacka om dominans.

Har han någon chans att vinna då, Gasquet?

Nja.

Han har onekligen visat prov på den där råa talangen han besitter, den arrogante fransmannen. Samtidigt har Djokovic hanterat omställning från gräs till hardcourt (och från London-OS till Toronto) på ett ypperligt sätt. Det visade han inte minst mot landsmannen Janko Tipsarevic, som avfärdades enkelt i semifinalen i går: 6-4, 6-1.

Djokovic har dessutom historiskt sett inte haft några som helst problem med Richard Gasquet: han leder med 6-1 i inbördes möten och har inte förlorat ett set mot fransmannen sedan 2007 (då Gasquet vann i raka set i en föregångare till World Tour Masters: 6-4, 6-2).

Att spela som mot servemonstret John Isner i semifinalen – det vill säga stabilt men utan att glänsa – kommer således inte att räcka mot en revanschlysten, titelförsvarande Djokovic i natt. Världstvåan lär därtill vara ruggigt sugen på att bärga en titel bara för att höja självförtroendet inför Cincinnati Masters, men framför allt US Open senare i höst.

Ser man på.

Jetsetaren Richard Gasquet hade nog med bränsle för att slå till med ytterligare en skräll i Toronto Masters.

Den här gången slog han ut John Isner i semifinalen – efter att ha besegrat den reslige amerikanen i tiebreak. Ojojoj.

Gasquet spelade stabilt och gjorde väl egentligen ingenting mer spektakulärt än exempelvis Roger Federer i OS-kvarten. Bara att hålla sin egen serve och göra sitt bästa för att få Isner ur balans i hans serve.

När första set gick till tiebreak kändes det faktiskt som att Gasquet hade ett litet övertag, och efter ett tidigt minibreak hade han plötsligt sprungit iväg till 6-3 i egen serve.

Hoppsan. Isner fick stryk i sin egen paradgren. Så kan det gå.

Resten av matchen fortsatte enligt samma mönster, med skillnaden att Gasquet nu lyckades hitta och ta vara på de luckor som Isner misslyckades med att täta i sin annars så kassaskåpssäkra serve. Samtidigt servade Gasquet själv i det närmaste felfritt och bjöd inte Isner på en enda breakboll – i hela matchen.

Efter det där breaket kändes matchen helt avgjord. 7-6(3), 6-3. Rättvist.

Ska bli intressant att se hur han hanterar Novak Djokovic (eller Janko Tipsarevic) i morgondagens final.

Kan han löpa hela linan ut och slå till med en riktigt ordentlig skräll genom att bli den första spelaren utanför toppkvartetten att vinna en Masters-turnering sedan Robin Söderling i Paris 2010?

Att Richard Gasquet är klar för sin blott andra semifinal i år (den första i Estoril i april, där han föll mot Juan Martín del Potro i finalen) är en smula överraskande – men så är ju det här också en ganska konstig Masters-turnering, med tanke på nyligen avslutat OS-spektakel.

Även fjolårets Canada Masters (då i Montreal) bjöd på en del skrällar – Rafael Nadals och Murrays respass i andra omgången, Roger Federers i tredje för att nämna några.

Det året levererade dock världsettan Novak Djokovic och vann sin nionde titel det året, efter finalseger över amerikanen Mardy Fish.

I år ställs Djokovic (slog först Sam Querrey 6-4, 6-4, sedan Tommy Haas 6-3, 3-6, 6-3 under gårdagen) mot landsmannen Janko Tipsarevic, som endast tappade 14 game under sina två matcher i går (6-2, 6-4 mot Marin Cilic, 6-4, 6-4 mot Marcel Granollers), i semifinalen.

Gasquet, som först skrällde mot världssjuan Tomás Berdych 6-4, 6-2 och sedan kämpade ner fjolårsfinalisten Mardy Fish 5-7, 6-1, 6-2, möter John Isner i sin semifinal.

Isner slog turneringens andra stora mammutservare, hemmafavoriten Milos Raonic: 7-6, 6-4.

Som upplagt för en final mellan Isner och Djokovic, alltså?

Ja, det ser onekligen så ut. Står visserligen 1-1 i inbördes möten mellan Isner och Gasquet, men de har inte mötts sedan 2010 (Belgrad, 2-6, 7-6, 6-3 till Isner) och formtoppen Isner prickade in redan i Newport har hängt med genom Atlanta och OS hela vägen till Toronto. Gasquet har inte varit i en Masters-final sedan Toronto Masters 2006 (förlust mot Roger Federer) och Isner spelade sin första i Indian Wells i år (förlust mot samme Federer).

Prestigefull semifinal, alltså. Kanske kan Gasquet orka med en skräll till?

Semifinalen mellan Djokovic och Tipsarevic känns inte lika ”öppen” (om man nu kan kalla den andra öppen – Isner borde ju rimligtvis vinna den). Om inte Novak klappar ihop fullständigt borde han inte ha några problem med sin landsman på favoritunderlaget.

Tipsarevics skrällseger i Madrid på det förhatliga smurfgruset kanske till och med ligger världsnian i fatet nu. Djokovic lär ju vara helt obeskrivligt revanschsugen efter alla ups and downs under våren och sommaren.

Knäskadan som Andy Murray fick behandling för i matchen mot Flavio Cipolla i går var värre än befarat. OS-guldmedaljören tvingas lämna walkover och Milos Raonic seglar således vidare till kvartsfinalen.

Murray hoppas bli spelbar till Cincinnati Masters nästa vecka.

Kvartsfinalen är Milos Raonics första i en Masters-turnering.

Omställningen från månader av grus (rött som blått) och gräs till favoritunderlaget hardcourt var givetvis inte utan problem för Novak Djokovic, men han lyckades bärga en behaglig seger över Bernard Tomic (6-2, 6-3) när han inledde sitt titelförsvar i Toronto i natt.

Framför allt i första set såg världstvåan en smula trögfotad och svajig ut, men räddade de sex breakbollar han bjöd Tomic på.

I andra set såg vi lite mer av den Djokovic vi vant oss vid sedan hans makalösa fjolårssäsong. Totalt tappade han bara tre(!) poäng i egen serve i det setet och tog tillvara på en breakmöjlighet, vilket räckte till seger.

På ett sätt var det tursamt för Djokovic att få möta just Tomic i sin första match. 19-åringen från Australien har förvisso potential med sitt oförutsägbara spel men saknar den tyngd som krävs mot spelare som Djokovic. Tomic, som dessutom befinner sig i en djup formsvacka, har helt enkelt oerhört svårt att utnyttja jetlag och snabb omställning till nytt underlag för att kunna störa Djokovic. Precis som Flavio Cipolla, som var otroligt ineffektiv mot en efter OS-guldet känslomässigt och fysiskt dränerad Andy Murray.

Hoppas nu att de hinner komma in i rytmen ordentligt till nästa match, där de båda möter servemonster: Sam Querrey (som, tyvärr, slog ut Kei Nishikori enkelt med 6-2, 6-3) respektive Milos Raonic.

Querrey har på tre försök bara lyckats plocka ett set av Djokovic (Davis Cup 2010) medan Raonic slog Murray i Barcelona i raka set i år (6-4, 7-6). Blir intressant att se hur matchbilden blir nu, när det är på hardcourt där båda känner sig betydligt mer bekväma än på grus.

* * *

Mellan Murrays och Djokovics matcher i går kväll/i natt fördrev jag tiden med att kolla på den mellan Tommy Haas och Gilles Simon. Nu är visserligen Simon ofta en rysligt uddlös spelare som inte direkt bjuder på sprakande tennis, men det var ändå riktigt kul att se Haas spela. Att han tappade huvudet och pangade bollen kilometer utanför linjen så många gånger att man tappade räkningen efter ett halvt game gjorde liksom ingenting – det berodde ju helt enkelt på att han var så oerhört taggad.

Han älskar verkligen att spela tennis, den där Haas. Och det syns.

Kul att den forne världstvåan lyckats kravla sig upp till en 25-plats hittills i år. Trots att han spelar en ganska ålderdomlig tennis med en flyhänt men inte alltid så träffsäker enhandsbackhand tycker jag att han bjuder på stor underhållning.

Bara en sån sak som att han, trots att han leder matchen överlägset och har ett järngrepp om taktpinnen, kastar racketen i marken i frustration efter att ha smackat en given winner åt helskotta visar hur extremt mycket han vill vinna.

– Om du fortfarande åtnjuter framgång och fortfarande tror på dig själv och din kropp tillåter dig att spela vid 32, 33, 34 års ålder och alltid känner att du kan göra bra ifrån dig, varför inte fortsätta? Man kan lika gärna njuta av det så länge man kan och göra det bästa av det, säger han efter seger.

Ja, varför inte?

* * *

Alla gårdagens resultat:

Inte helt oväntat har två av de toppseedade spelare som flög direkt från London och OS till Toronto åkt på respass direkt: tredjeseedade världssexan Jo-Wilfried Tsonga föll mot Jeremy Chardy (4-6, 6-7) och sjätteseedade världsnian och OS-bronsmedaljören Juan Martín del Potro mot Radek Stepanek (4-6, 6-7).

– Jag kom hit i måndags natt. Det är inte lätt att spela efter en så stor ansträngning i OS, men jag försökte ändå. Nu behöver jag tid att återhämta mig om jag vill hålla mig frisk. Det är en fantastisk turnering här i Toronto. Jag hade velat spela fler matcher men Radek spelade bättre och var en värdig vinnare i dag, säger del Potro efter förlusten.

Desto roligare då att se guldmedaljören Andy Murray, som reste till Toronto i går men tvekade in i det sista om han över huvud taget skulle spela i turneringen. Att Murray var både fysisk och mentalt dränerad efter den spektakulära triumfen i London var tydligt, men världsfyran hanterade situationen oerhört professionellt och spelade tillräckligt bra för att förhållandevis enkelt utmanövrera Flavio Cipolla – trots problem med sitt knä (börjar verkligen bli en följetong, de där benen).

Murray slog in blott 50 procent av sina förstaservar och hade nästan 30 provocerade misstag, men räddade samtliga sex breakbollar han hade emot sig samtidigt som han bröt Cipolla fyra gånger.

Cipolla var otroligt ineffektiv och Murray behövde bara två matchbollar i italienarens serve vid ställning 5-3 för att stänga matchen.

Hoppas Murrays fina form håller i sig.

* * *

Noterar att Tomás Berdych efter lite om och men tog sig förbi första omgången sedan Halle i juni. Slog Julien Benneteau: 6-7(10), 6-4, 6-4.

Har vinden vänt nu, Tomás?

* * *

Philipp Kohlschreiber slog Fabio Fognini enkelt: 6-2, 6-2. Möter John Isner i nästa omgång. Kan bli en intressant match.

* * *

Snart inleder Novak Djokovic sitt titelförsvar, mot ynglingen Bernard Tomic som äntligen bröt sin trista förlustsvit (sju raka förluster) mot 100-rankade Michael Berrer: 6-3, 3-6, 6-3.

Blir riktigt intressant att se hur Djokovics form och spelhumör ser ut.