Det blev ingen lyckad comeback för Milos Raonic efter skadan. Förlust i första omgången mot Albert Montanes i tre set: 2-6, 6-2, 3-6.
Milos Raonic fick inte inte sitt mest destruktiva vapen, serven, att stämma alls och såg helt enkelt inte ut att vara i tillräckligt god form för att rubba veteranen.
Första set spelade Montanes hem enkelt. Raonic vann visserligen andra set efter att ha vänt underläge 1-2, men att Montanes bröt Raonics serve fyra gånger i matchen ger en rättvis bild av vem som var den starkaste av de två i dag. 21-årige kanadensaren rörde sig stelt och långsamt, och serven var märkbart svag (med Raonic-mått mätt).
31-årige Montanes, som vunnit samtliga sina fem ATP-titlar på grus, dansar alltså vidare till nästa omgång – där serbiske världssjuan Janko Tipsarevic väntar.
Känner ni peppen? Eller är ni alldeles för upptagna med övertända spekulationer om Skellefteås (minimala) chanser att vända pågående SM-finalserie mot Brynäs?
Nä, trodde inte det. Sånt har inte vi racketnördar tid att bry oss om i tider som dessa (särskilt inte sedan det egna favoritlaget blev utslaget tidigare i slutspelet).
Intressant drabbning mellan 24-rankade kanadensiska talangen Milos Raonic och 71-rankade veteranen Albert Montanes inom kort. Båda spelare har plågats av skador under början av säsongen, och trots att det långsamma underlaget inte är hans favorit talar oddsen för Raonic (1,22 gånger pengarna, 4,00 gånger pengarna för Montanes).
Mitt tips? Det lär inte bli en lätt match för Raonic men tror att han tack vare sin solida serve går vidare med 2-1 i set. Blir intressant att se i vilken form kanadensaren är nu – matchen i dag kommer förhoppningsvis att räta ut frågetecknen efter skadan.
Det blev en dyster sista turnering för forne världstrean Ivan Ljubicic i Monte Carlo. Respass mot kroatiske landsmannen Ivan Dodig (rankad 57) redan i första omgången med förkrossande 0-6, 3-6.
Ljubicic hedrades med en kort ceremoni efter matchen.
– Jag hade nöjet att spela på den här fantastiska planen igen. Jag valde att låta den här turneringen bli den sista och jag är väldigt glad över mitt beslut, säger han.
Ljubicic har nått kvartsfinalen i Monte Carlo vid tre tillfällen, senast 2011. Han har vunnit tio titlar och i Grand Slam-sammanhang har han som bäst nått semifinal i Franska öppna under sin 14 år långa proffskarriär.
Vi står inför en monumentalt viktig grussäsong – den viktigaste på flera år. Visst, den drygt två månader långa turnén på det rödbrunblaskiga underlaget har redan smygstartat i Houston och Casablanca, men det är i Monte Carlo allvaret börjar.
Världsettan Novak Djokovic stod som bekant över Masters-turneringen i Monte Carlo förra året efter en förkrossande dominans under tourens inledande fyra månader, för att sedan chocka hela tennisvärlden i och med utmanövreringen av gruskungen Rafael Nadal i Madrid och Rom.
Det är historia nu. Sedan dess har kartan ritats om (av Djokovic) och den serbiske världsettan besitter inte längre samma ovärderliga trumfkort – som underskattning från motståndarna. Alla vet vid det här laget vad han går för.
Särskilt rivalen Nadal. Därför är påståendet att Djokovic i och med sin medverkan i Monte Carlo kastar sig huvudstupa rakt in i eldhärjat fiendeterritorium inte helt långsökt. Det är en krigsförklaring mot en Nadal som står redo med hela sin mördande arsenal för att ta revansch efter fjolårets bataljer.
Det krånglande knäet är givetvis ett orosmoment för gruskungen, men viljan att vinna lär vara stark som flinta.
Lika intressant som rivaliteten mellan Djokovic och Nadal är så klart vilka styrkebesked resten av eliten kan bjuda på. Monte Carlo kommer onekligen att ge en fingervisning om maktbalansen inför grusturneringar längre fram (främst Franska öppna), där tempen stiger ytterligare.
Så, låt oss därför göra en genomgång och analysera världsspelarnas chanser på gruset i år:
1. Novak Djokovic
Dominerade även på gruset förra året och chockslog Nadal i två finaler (Madrid och Rom). I Franska öppna tog det stopp mot Roger Federer efter 43 raka segrar. Nadal vann sedan finalen, men hur en final mellan ”Rafa” och ”Djoko” hade sett ut står skrivet i stjärnorna.
Inför årets grussäsong är maktbalansen omvänd – nu är Djokovic favorit och Nadal sluggar i underläge. Att Djokovic inte kan överraska på samma sätt som förra året lär utnyttjas fullt ut av motståndarna. Frågan är om världsettan orkar stå emot anfall efter anfall av taggade kombattanter som bara väntar på chansen att sätta giganten på plats – särskilt med tanke på att Nole själv uttryckt att han inte strävar efter att upprepa bedrifterna från i fjol.
Det är ingen hemlighet att Djokovic har full fokus på Franska öppna, vilket faktiskt kan ligga honom i fatet. Oväntade förluster på vägen dit kan ge självförtroendet en törn, och det kan låsa sig rejält på Roland Garros om spelet inte stämmer till hundra procent.
Det går dock inte att komma ifrån att serben är en kraft att räkna med även i år, och han lär nå minst kvartsfinal i samtliga grusturneringar han ställer upp i. I Franska öppna lär han nå om inte final så minst semi.
2. Rafael Nadal
Det krånglande knäet reser frågetecken kring den obestridlige gruskungens form inför Monte Carlo, som spanjoren vunnit sju år i rad. Vis efter misstagen tidigare i karriären (särskilt 2009, då han åkte på sin hittills enda förlust på Roland Garros och tvingades avstå Wimbledon som titelförsvarare) kommer Nadal sannolikt inte att gå ut lika hårt under årets grusturnering. Samtidigt är det på gruset som Nadal är i sitt rätta element och har störst chans att skaffa viktiga skalpar. Svår balansgång.
Det vore ändå tjänstefel att underskatta en så dominant grusspecialist som ”Rafa”. Jag tror att han vinner i Monte Carlo – och i Franska öppna står alla andra giganter i skuggan av den spanske kolossen.
Om inte knäet sätter stopp är det på gruset som Nadal återvinner självförtroendet och rubbar den rådande maktbalansen.
3. Roger Federer
Denne gud bland gudar sitter med två trumfkort på hand: Det obestridligt briljanta spelsinnet och tekniken, samt – trots sin forna dominans – ställning som underdog. Att påstå att Federer underskattas vore en överdrift, men det känns ändå som att tidernas bäste ständigt betraktas som en uppstickare som gluttar mot tronen över axeln på Djokovic och Nadal.
Det är så klart galet missvisande.
Federer har valt att stå över Monte Carlo i år (efter förra årets chockförlust i kvartsfinalen mot Jürgen Melzer, där ”Fed” såg osedvanligt loj och ointresserad ut). Ett klokt val. Federer kan uppenbarligen inte uppbringa den entusiasm som krävs inför tourens enda icke-obligatoriska 1000-turnering (vilket kan te sig en smula märkligt eftersom Federer sponsras av Rolex, som arrangerar tävlingen) och då är det bättre att spara på krafterna till viktigare bataljer.
Roger Federers sikte är främst inställt på Franska öppna. Där har han viktiga rankingpoäng att försvara – och lär vid det här laget vara dödstrött på finalförluster mot Rafael Nadal.
Världstreans jakt på att återta tronen hänger inte på hans prestationer under grussäsongen, men han lär tveklöst vara en av de fyra-fem spelarna som slåss om titlarna.
4. Andy Murray
Avståndet ner till världstoppens bottre halva är stort. Avståndet upp till stjärntrion Djokovic/Nadal/Federer nästan större. Det är märkligt. Men så är ju också brittiske världsfyran en gåta – man blir aldrig riktigt klok på hetlevrade Murray.
Ja, det är sant att han är väldigt defensiv. Men det borde vara till hans fördel, särskilt eftersom han har tekniken som krävs för att spela riktigt bra defensivt baslinjespel med offensiv spets. Hans defensiva slice är den klart giftigaste på touren och han har goda offensiva vapen att plocka fram när så krävs.
Ändå låser det sig för Murray. Gång på gång. Speciellt mot högre rankade spelare. Om och om igen.
Det sitter förmodligen i huvudet. Om coachen och forne världsettan Ivan Lendl någonsin får pli på sin adept kommer han, som många redan förutspått, att kunna ta upp kampen mot stjärntrion på allvar och kanske till och med erövra kungakronan.
Det kommer dock inte hända under den här säsongen. I Franska öppna blir det som bäst en semifinalrepris, och i övriga turneringar ska han vara glad om han ens når semifinal. Murray har aldrig nått en ATP-final på grus, trots att han har alla verktyg som krävs för att prestera bra på underlaget.
Grussäsongen får nog i Murrays fall ses som ett nödvändigt ont i väntan på Wimbledon och OS i London.
5. Jo-Wilfred Tsonga
Frankrikes stora hopp Jo-Wilfred Tsonga har aldrig nått final på grus och inte tagit sig förbi fjärderundan i Franska öppna. Har 19-6 i matchfacit hittills under säsongen och bortsett från två oväntade förluster (mot Kei Nishikori i Australiska öppna och David Nalbandian i Indian Wells) har han spelat med hög lägstastandard. De fyra övriga förlusterna i år har kommit mot Juan Martin Del Potro (Marseille, Dubai), Rafael Nadal (Miami) och John Isner (Davis Cup).
Att han lyckats knipa femteplatsen från Ferrer (35 poäng före spanjoren) har ringa betydelse när grusturneringen drar i gång. Den där ledningen kan snabbt ätas upp av Ferrer på favoritunderlaget. Ingenting talar för att Tsonga gör mycket bättre ifrån sig på gruset i år jämfört med i fjol.
6. David Ferrer
Ska 2012 bli året då David Ferrer tar sin efterlängtade första titel i en Masters-turnering? Kanske.
Men det lär inte bli under grussäsongen.
Ferrer har inlett året starkt – tre titlar (Auckland, Buenos Aires, Acapulco) och kvartsfinal i Miami Masters. I just Miami var han med sitt gnetande nära att knäcka Djokovic, men spanjoren föll i två raka efter ett jämnt andra set. David Ferrer är en tuff spelare att möta och dränerar oftast sin motståndares energi med hårt slit och snudd på omänsklig fysisk fitness, men har inte riktigt udden som krävs för att knäcka toppspelarna i viktiga matcher.
Av Ferrers tre Masters-finaler i karriären har två varit på grus (Rom och Monte Carlo, förluster mot Nadal, den tredje i Shanghai förra året, förlust mot Murray). I Franska öppna har han som bäst nått kvartsfinal, senast 2008. Det är inte alls omöjligt att han är en av de åtta bästa på Roland Garros i år, och han lär dessvärre inte nå längre i någon av de andra förestående grusturneringarna.
BUBBLARE
10 (9). John Isner
Få kan nog stoltsera med att ha förutsett Isners plötsliga uppgång. Amerikanen har gått från klarhet till klarhet och i och med finalen i Houston (spelas i kväll) går han om landsmannen Mardy Fish när rankinglistan uppdateras – och blir då USA:s högst rankade spelare.
Och Isner har verkligen blivit en spelare att räkna med. Trots fysisk och mental trötthet efter tuffa duster i Indian Wells, Miami och Davis Cup har hans höga lägstanivå räckt ända in i kaklet i Houston. Det är faktiskt lika mycket kvitto på att han blivit en världsspelare av rang som segrarna över Djokovic (Indian Wells) och Federer (Davis Cup).
Efter den välbehövliga vilan lär Isner vara taggad till tänderna och redo att bevisa att han kan prestera bra även i de större sammanhang.
Framför allt vill han nog få minnet av den skrattretande Wimbledon-matchen mot Nicolas Mahut 2010 (slutade 6–4, 3–6, 6–7, 7–6, 70–68 efter elva timmars spel) att blekna – och bli ihågkommen för större bedrifter än en löjeväckande rekordfest…
11. Juan Martin Del Potro
Den hårdservande argentinaren Juan Martin Del Potro ska inte underskattas på grus. Under succéåret 2009, som kröntes av en US Open-titel, nådde ”Delpo” semifinal (förlust i fem set mot Federer) i Franska öppna – hans näst bästa resultat i Grand Slam-sammanhang. Har inlett säsongen med 23 vinster och sex förluster (samtliga utom en mot topp 5-spelare). Har svårt att se att han på allvar kan hota toppskiktet, men han lär bråka ordentligt om en plats bland de fyra bästa i årets grusturneringar.
16. Juan Monaco
Klubbade sig långt i Miami (semifinalförlust mot Djokovic) och spelar final i Houston i kväll. Har imponerat stort så här långt, och det är på gruset som han är i sitt rätta element. Om inte skador stoppar honom har han potential att hoppa upp några hack på rankingen efter årets grussäsong. I Franska öppna hoppas jag att han äntligen tar sig förbi fjärderundan, men han måste höja sig ytterligare ett par snäpp för att kunna rå på topp 10-spelarna.
Världstvåan Rafael Nadal tränar igen efter knäskadan han ådrog sig under Miami Masters, då han tvingades lämna walkover inför semifinalmötet med världsfyran Andy Murray. Enligt Tennis.com började spanjoren slå bollar hemma i Mallorca under onsdagen.
Nadal befinner sig sedan i går i Monte Carlo, där han siktar på att försvara sin titel i kommande Masters-turnering.
– Om jag vinner eller inte beror på flera olika saker. Det enda jag kan göra är att jobba hårt för att nå toppform och hoppas på att allt går bra, säger han.
Toppseedade Florian Mayer (rankad 20 i världen) fick tidigt respass i Casablanca efter en chockförlust mot 64-rankade Jeremy Chardy (3-6, 1-6). Tyskens nederlag innebär att sex av turneringens åtta seedade spelare redan är utslagna inför kvartsfinalerna.
Vem som tar hem hela skiten? Personligen tror jag att regerande mästaren Pablo Andújar och Igor Andreev, som slog ut fjärdeseedade Denis Istomin, har goda chanser.
Florian Mayer Alexandr Dolgopolov
Pablo Andújar Denis Istomin Donald Young Robin Haase
Albert Ramos Fabio Fognini
* * *
John Isner, som gjort succé i USA:s Davis Cup-lag, drar sig ur Masters-turneringen i Monte Carlo nästa vecka.
– Jag kommer att åka hem (till Florida efter Houston) och träna med min coach, Craig Boynton. Jag måste komma i bättre form om jag ska kunna göra bra ifrån mig i de kommande Grand Slam-turneringarna och Master-turneringarna (i Madrid och Rom), säger världstian enligt Tennis.com.
– Jag returnerade dåligt i dag, och det är vanligtvis en av de bästa delarna av mitt spel. Det var skillnaden, enligt min åsikt. Jag missade för många returer. Om jag hade kunnat tvinga in honom i längre dueller i hans servegame så hade det kanske blivit ett annat resultat i andra set.
Så förklarar världsfyran Andy Murray finalförlusten mot världsettan Novak Djokovic i Miami Masters i går.
Turneringen slog för övrigt publikrekord – totalt 326 131 åskådare följde sammandrabbningarna under turneringens två veckor.
Nä, rubriken syftar förstås inte på thrash metal-suveränerna Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – utan på bolltrollarna Novak Djokovic, Rafael Nadal, Roger Federer och Andy Murray. I det här sällskapet är det givetvis, trots ”Djokos” nuvarande dominans, Federer som motsvarar rockgiganterna Metallica, men det är en annan historia som kan berättas någon annan gång.
Världsettans seger i Miami Masters i går innebär att någon ur The Big Four vunnit de senaste elva ATP Masters 1000-turneringarna – och 17 av 18 sedan turneringen i Monte Carlo 2010.
Den enda spelaren utanför detta dominanta sällskap som vunnit en 1000-turnering de senaste två åren är Robin Söderling, i Paris 2010. Söderling var då världsfemma.
Det säger en hel del om det järngrepp de fyra största håller över tennisen på herrsidan.
Det var allt annat än en välspelad match. Ja, det märktes knappt alls att det här faktiskt handlade om en final i en Masters 1000-turnering – möjligtvis med undantag för den övertända publiken.
Första set började som väntat trevande med många fler vunna poäng på missar än på taktik och bra spel.
Så skulle hela matchen komma att se ut.
Novak Djokovic inledde bäst och dominerade första set totalt, precis som han gjort genom hela turneringen. Andy Murray såg vilsen och bortkommen ut, var stundtals övertänd och alldeles för aggressiv, stundtals passiv och visionslös.
Efter 6-1-krossen i första set hände dock något med Djokovic: Han svarade för fler och fler oprovocerad misstag, kom helt fel särskilt i forehand och såg ibland riktigt loj ut. Världsettan gav också utlopp för frustration i oväntade lägen och missade flera chanser att bryta Murrays serve. Märkligt.
Djokovics visade dock återigen prov på en av hans största styrkor: Att alltid kunna skaka av sig missade bollar, förlorade poäng och dåligt genomförda game – och svara för närmast makalösa förvandlingar och vändningar på väldigt kort tid.
Murray, å sin sida, svarade överlag för en riktigt blek insats. Han hade stora problem i egen serve (som jag slog fast var en av nycklarna till att bryta igenom Djokovics försvar), bjöd bort billiga poäng och tappade huvudet helt och hållet i skeenden där han med sin rutin borde ha kunnat plocka enkla pinnar. Han lät ofta Djokovic diktera spelet helt och hållet och föll in i en destruktivt passiv roll.
Av hans ofta överlägsna taktiska spelsinne, defensiva precision och giftigt offensiva slice syntes väldigt lite. I stället försökte Murray till synes slugga sig igenom matchen.
En dålig idé när man möter Novak Djokovic.
Djokovic besitter kunskaper, tyngd och teknisk briljans som gör honom sällsynt stark mot i princip alla spelstilar. Han har en grym serve, världens överlägset bästa backhand, ett fantastiskt fotarbete och är en av de bästa på touren på att returnera servar.
Andy Murray har dock alla motvapen i sin arsenal – vilket han också bevisat i flera matcher mot världsettan, nu senast i Dubai.
Men just i dag var det som att krutet var blött och svärdseggen slö. Att Murray bara spelat tre matcher i turneringar efter dubbla walkovers (Milos Raonic och Rafael Nadal) kan ha påverkat, men en spelare på den här nivån ska ändå vara tillräckligt rutinerad och fit för att åtminstone kunna bjuda på ordentligt motstånd.
Efter insatsen i dag, och framför allt efter Djokovics mediokra andra set (med undantag för tiebreak), känns det inte som att Djokovic vann den här finalen.
Det känns som att Murray förlorade den.
Missförstå mig rätt här; all heder åt Djokovic. Världsettan har sluggat sig igenom turneringen utan att tappa ett enda set. Det råder inga som helst tvivel om vem som är värdig mästare av Miami Masters 2012.
Men Murrays svaga insats lämna mycket övrigt att önska. Man kan inte låta bli att undra hur en final mot Rafael Nadal eller Roger Federer sett ut.
Nu, så här direkt efter matchen, är frågan: Är ”Djokos” andra titel i år en försmak av vad som komma skall – en repris av förra årets totala dominans?
Efter 7-4 i tiebreak vid ställning 6-6 i andra set sluggar Novak Djokovic hem segern över Andy Murray i finalen i Miami Masters 2012. Väldigt märklig match med fruktansvärt många tabbar och felslag. Lite mer utförlig analys inom kort.
