Arkiv för kategori ATP Masters 1000

- Sida 3 av 25

The Master

av Henrik Ståhl
Roger Federer klappar om vännen Stanislas Wawrinka efter världstreans triumf i Monte Carlo.
Roger Federer klappar om vännen Stanislas Wawrinka efter världstreans triumf i Monte Carlo.

Djokovic, Djokovic, Nadal, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Murray, Murray, Federer, Federer, Djokovic, Nadal, Federer, Nadal, Djokovic, Federer, Djokovic, Ferrer, Nadal, Murray, Djokovic, Nadal, Nadal, Nadal, Nadal, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Djokovic, Wawrinka.

Det är listan över de 30 senaste Masters-vinnarna.

11 raka hade Big Four bärgat inför finalen i Monte Carlo 2014. 28 av de senaste 29.

Sen kom Stanimal the Animal och skrev in sitt namn bland mästarna på allvar.

I en tid då det vi brukade kalla för Big Four Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray – lagt beslag på 34 av de 36 senaste Grand Slam-bucklorna och dominerat Masters-turneringarna sedan den nya högsta ATP-serien (Grand Slam är ITF-sanktionerade) introducerades 2009 har det varit en mer eller mindre omöjlig uppgift för övriga toppspelare att bärga de finaste titlarna.

Det är nästan som att vissa har nöjt sig med att stå i skuggan av dessa fyra giganter och leva på brödsmulorna de lämnar efter sig.

Vid enstaka tillfällen har vissa spelare borrat sig igenom det tjocka lagret av suveränitet och chockat tennisvärlden. David Ferrer vann vid 30 års ålder sin första Master i karriären i Paris 2012, efter seger över en annan skrällfinalist: då 21-årige Jerzy Janowicz.

Tre år tidigare, 2009, var det argentinaren Juan Martín del Potro som visade vägen, när han i US Open körde över Rafael Nadal i semifinalen och krigade sig fram till sin första och hittills enda Grand Slam-buckla i karriären efter en femsetsrysare mot Roger Federer i finalen. Han var då den första utanför Big Four att vinna en Grand Slam-turnering sedan Marat Safin slog Lleyton Hewitt Australiska öppna 2005.

Den riktigt svåra utmaningen kommer dock efter en sådan triumf, när du står mitt i strålkastarljuset och folk förväntar sig att du ska fortsätta leverera. del Potro har haft förtvivlat svårt att följa upp den där succén på Flushing Meadows. Han tog sig visserligen till final i World Tour Finals senare samma år (förlust mot Nikolaj Davydenko) men har sedan dess som bäst spelat semifinal (Wimbledon 2013). I Masters-sammanhang har han spelat tre finaler och förlorat samtliga – mot medlemmar av Big Four (Murray i Cincinnati 2009, Nadal i Indian Wells 2013, Djokovic i Shanghai 2013).

När Stanislas Wawrinka triumferade i Melbourne för tre månader sedan var det därför inte en självklarhet att han skulle fortsätta gräva guld världen över. Han hade bestigit ett av de högsta bergen – men det finns fler hinder att övervinna på hans karriärsstig.

Att snuva Big Four på en Master var ett av de hindren.

Och det fick han bocka av från sin checklist redan här i Monte Carlo.

I Australiska öppna besegrade han en av sina största demoner: Novak Djokovic. Efter den förlösande kvartsfinalen flöt det bara på, och väl i finalen höll han huvudet kallt mot en av ryggskada och monsterblåsa plågad Rafael Nadal.

I Monte Carlo stod han öga mot öga med en annan nemesis: Roger Federer.

1-13 i inbördes möten.

Blott fem vunna set på 14 matcher.

Det är en ganska brant backe att klättra.

Stanislas Wawrinka.
Stanislas Wawrinka.

Och visst märktes det att fanns en del nerver i den här matchen, som inledningsvis kändes smärtsamt avslagen. De oprovocerade misstagen stod som spön i backen (från båda håll) och det fanns ingen riktig intensitet i duellerna. Det var trevande. Wawrinka var å sin sida något övertänd i vissa lägen, medan Federer ibland mest såg ut att bara slarva.

Federer var dock den som hade det spelmässiga övertaget och plockade första set med 6-4. Relativt kontrollerat också, ska sägas. Han vann 65% av poängen i egen serve och hade bara en breakboll mot sig. Förvaltade själv en av de två breakbollar han fick.

Andra set fortsatte i ungefär samma stil. Det bjöds visserligen på en del spännande dueller och tennisgodis, men det var överlag inte särskilt välspelat och det fanns ingen riktig nerv.

Även i andra set hade Federer ett litet spelmässigt övertag (tappade visserligen sin serve tidigt, men bröt tillbaka omgående – blankt, dessutom). Det hade säkerligen mycket att göra med det initialt dåliga vädret. Regnet gjorde banan tung, vilket medförde att Wawrinka inte riktigt fick fart på sin dödliga backhand (många oprovocerade misstag på just backhandsidan i dag). Federer å sin sida brukar inte besväras lika mycket av att underlaget ”dör” vid sådana väderförhållanden. Inte som att det direkt gynnade Federer, alltså. Mer att det missgynnade Wawrinka.

Världstrean bet sig hur som helst kvar i matchen, mycket tack vare stabilt servande: han hade bara en breakboll mot sig och förlorade blott 10 poäng i egen serve under hela setet.

I tiebreaket fick han med sig ett tidigt minibreak och gick fram till 6-3.

Kommer ni ihåg att jag inför matchen skrev att jag hoppades på en tokjämn match med ett dramatiskt crescendo som avgörs i någon enstaka duell? Det avgörande ögonblicket kom vid ställning 6-5, när Federer bergsäkert räddat två setbollar i egen serve. Om Wawrinka inte stått pall för pressen där, med 0-1 i set och två mosade setbollar i en match där han dittills fått slå ur ett (om än svagt) underläge, då hade inte jag klandrat honom.

Men det gjorde han inte.

I stället smällde han in en resolut serve och pressade fram ett öppet smashläge, där han var skoningslös.

Att regnet tystnade, molnen skingrade sig och solen kom för att beskåda finaldramat kändes nästan poetiskt.

Den där smashen (om vi nu ska prata i poetiska metaforer; jag menar givetvis att han vann setet) gav Wawrinka en ordentlig självförtroendeboost – och hade exakt motsatt inverkan på Federer.

Världsfyran vek ner sig mentalt efter tiebreaket. Wawrinkas självförtroende – kanske i kombination med det pånyttfödda vädret – gav honom ett rejält spelmässigt övertag. Plötsligt stod det 4-0 och matchen var på väg att rinna Federer helt ur händerna.

Han slipade till de där siffrorna något, men stod ändå chanslös mot Wawrinkas bombardemang från baslinjen. Federer hittade inga svar, sjönk allt längre ner i banan och övergav sin tidigare aggressiva taktik till förmån för en mer passiv, och mindre effektiv, strategi.

Mycket stark vändning av Wawrinka, detta. Jag menar, att Federer vann poängen i andra set med 40-39 (ledde med 35-32 inför tiebreaket) stärker bara min uppfattning att han faktiskt hade ett litet spelmässigt övertag fram till the very end (”slutet” i den meningen var alltså tiebreaket, för efter det var matchen förlorad).

Den där uppförsbacken jag pratade om tidigare kan ju knappast ha varit mindre brant efter första set. Eller i andra sets tiebreak, där ett enda minibreak kunde ha kostat honom hela matchen. I stället var det han som fick med sig ett minibreak, och det redan i den allra första poängen – och det kostade Federer segern.

Förutom att det här var dagen då Stanislas Wawrinka vann sin första Master och på allvar tog steget upp i den yttersta eliten kommer den här matchen troligen inte gå till historien som en av de mest minnesvärda.

Men vad gör det?

Nu när den gett oss en Stanislas Wawrinka som vi på riktigt kan räkna med framöver.

Plötsligt känns inte en andra raka Grand Slam-buckla fullt så otänkbart längre…

ANALYS: Så blir finalen i Monte Carlo

av Henrik Ståhl
Roger Federer.
Roger Federer.

Sist två schweizare möttes i en ATP-final förlorade Roger Federer.

I dag ska han försöka vinna sin första Masters-buckla sedan Cincinnati 2012 (22:a totalt i karriären).

Stanislas Wawrinka kämpar å sin sida för sin första i karriären.

Det blev alltså inte ännu en finalrepris mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic i Monte Carlo. Nadal gjorde en plattmatch mot David Ferrer i kvartsfinalen (6-7, 4-6) och Djokovic hämmades av sin handledsskada mot Roger Federer i gårdagens semifinal (5-7, 2-6).

Om vi ska börja med en snabb recap av dessa matcher (och övrig kvartar/semifinaler) så kan vi konstatera att David Ferrer svarade för en formidabel insats mot Nadal. Ja, världsettan gjorde förvisso en oerhört blek insats, men det går inte att förneka det faktum att Ferrer kommit att bli något av en mardrömslottning för Nadal – i alla fall i tresetsmatcher. Att Ferrer slår honom utan att ens vara i överdrivet bra form är ytterligare ett kvitto på det.

Novak Djokovic.
Novak Djokovic.

Och Nadal då, vad finns det för slutsatser att dra där? Inga direkt världsomvälvande. Gjorde en riktigt dålig insats i Indian Wells också men studsade tillbaka redan veckan därpå, i Miami (finalförlust mot Djokovic). Att han inte skulle kunna upprepa sin magiska säsong 2013 var väntat, och han var trots allt svag i Monte Carlo redan förra året. Han har dock inlett året svajigt. Blir intressant att följa hans framfart i Barcelona, Madrid och Rom.

Djokovic? Den där handledsskadan – som han i början av turneringen inte villa prata om – visade sig vara värre än vi trodde. Mot slutet av första set mot Federer kunde han knappt serva, och han grinade illa efter vissa dueller. Smart av Federer att mata på mot hans forehand. Utnyttjade sin motståndares svaghet på bästa sätt där, eftersom det redan i inledningen av matchen stod klart att Djokovic hade som mest problem just på forehandsidan.

Återstår att se exakt hur allvarlig skadan är. Förhoppningsvis är han fullt återställd till Madrid.

Även om man bortser från skadan så gjorde Federer en strålande match och har sett pigg ut hela turneringen. Jo-Wilfried Tsonga var visserligen överraskande bra mot i kvarten, men kunde inte stå emot när schweizaren väl fått ordning på sitt klickande grundspel. Även en fullt frisk Djokovic hade troligen fått problem i semin.

Så, är det nu dags att blicka framåt, mot eftermiddagens final?

Vi gör så.

* * *

STANISLAS WAWRINKA (3) – ROGER FEDERER (4)

92,8.

Det är Federers vinstprocent mot Wawrinka. 13-1 i inbördes möten. Wawrinkas enda seger kom just här i Monte Carlo för fyra år sedan, i åttondelsfinalen 2009. Bortser man från den segern har han vunnit blott tre set mot 17-faldiga Grand Slam-mästaren.

Det är rätt så överlägsna siffror, om man säger så. Och ser man enbart till dem är chansen stor att Federer går segrande ur den första ATP-finalen som spelats mellan två schweizare sedan 13 februari 2000 (då Federer föll mot Marc Rosset i en tresetsrysare i Marseille: 2-6, 6-3, 7-6). 

Men Wawrinka är inte samma spelare som han var under majoriteten av deras tidigare möten. Redan i Shanghai 2012 var han nära att slå sin nemesis, men föll i en tresetare efter att ha tappat andra set i tiebreak (4-6, 7-6, 6-0). Även i Indian Wells förra året pressade han fram ett avgörande set (6-3, 6-7, 7-5).

Och sedan det där senaste mötet i Indian Wells har han dessutom vunnit sin första Grand Slam-titel i karriären – och han slog både Djokovic och Nadal på vägen dit.

Detta blir hans tredje Masters-final i karriären (Rom 2008, Madrid 2013) och om han någonsin ska slå Federer i en Master så har han störst chans att göra det här. Nu är Federer förvisso ingen Bambi på halt grus, men att underlaget inte hör till hans favoriter är ingen hemlighet.

Grus är däremot Wawrinkas överlägset bästa underlag. Ja, i grunden passar hans spel bra för lite snabbare underlag, men det är först på senare år han hittat den jämnhet på hardcourt som han nästan alltid haft på grus. Att grus passar honom så bra handlar delvis om att han inte är så överdrivet snabb. Den extra tiden han får att komma rätt till bollen gör honom farligare i defensiven och ger honom bättre lägen att placera sina giftiga vinklade slag.

Mot David Ferrer i semifinalen styrde han spelet precis som han ville och hade hela tiden ett offensivt övertag. Eftersom hans främsta kvaliteter ligger i just offensiven passar det honom generellt ganska bra att möta defensiva spelare (att han genom åren kuvats ändå har med andra saker att göra – många faktorer att ta hänsyn till i tennis, som ni vet).

Att möta spelare som Federer passar honom å andra sidan ganska dåligt. Detta beror inte nödvändigtvis på att Federer är bättre i offensiven (för det är han inte alltid), som ofta är fallet när två spelare av samma skrot och korn möts (till exempel är Tomás Berdych och Kevin Anderson spelmässigt ganska lika varandra – Berdych har helt enkelt bara tyngre och vassare vapen vid en direkt jämförelse).

Wawrinkas problem är att Federer är så komplett: han har en riktigt bra serve och blixtrande offensiv, men också bra slice, snabbt fotarbete och solitt försvarsspel. De enda riktigt stora svagheterna är backhanden och returerna (Federer har aldrig varit en särskilt bra returtagare). Svagheter som han mot de flesta spelarna väger upp med sina främsta styrkor: den redan nämnda serven, forehanden och variationen.

Att Djokovic haft problem med Wawrinka de senaste åren – sedan schweizaren började genomgå sin stora transformering – beror delvis på att Wawrinka kan diktera spelet på ett offensivt plan (vilket få spelare mäktar med mot Djokovic), sätta konstant hög press och jaga ut världstvåan i sidled, där hans kontringsspel inte är lika farligt. Djokovic gillar som ni vet att springa klistrad vid baslinjen och få bollarna placerade mitt i zonen, så han får perfekt träff på sina grundslag. När Wawrinka sätter press både i djupled, med sitt hårda grundspel, och i sidled, med sina farliga vinkelslag, får Djokovic problem eftersom han inte ges utrymme att spela sitt spel enligt sin egen matchrytm. Att Djokovic dessutom inte har en blytung serve som enkelt räddar honom ur trängda lägen och själv måste kämpa i Wawrinkas servegame gör så klart saken värre för serben.

Stanislas Wawrinka.
Stanislas Wawrinka.

Så där ser det dock inte ut mot Federer. Han tillåts inte diktera spelet på samma sätt och får inte lika stor utdelning i sitt grundspel. Inte för att Federer är en bättre försvarsspelare än Djokovic (för det är han ju inte), utan för att matchbilden inte är densamma.

Att hävda att serven blir livsviktig i dag är en underdrift. Det blir så klart inte lika många ess som på hardcourt, och det är i allmänhet lättare att returnera på grus vilket bäddar för breaks, men det här är två spelare som bygger sitt spel utifrån serve och offensiv. Det kommer sannolikt att smälla i hörnen, för att låna en sliten hockeyklyscha.

Mycket talar förstås för Federer – inte minst siffrorna och det psykologiska övertag han byggt upp under åren.

Men det är å andra sidan just på det mentala planet Stanislas Wawrinka (tack vare svenske Magnus Norman) gjort som allra störst framsteg det senaste året.

Lägg därtill att underlaget gynnar honom och oddsen jämnas ut rätt rejält.

Om det hade varit gräs skulle jag nog sagt fördel Federer 70-30. Hardcourt kanske 60-40 (beroende på vilken sorts hardcourt). Men nu, på grus? Undrar om det inte är svag fördel Wawrinka, typ 55-45. I alla fall på ett strikt spelmässigt plan, sett till kapacitet. Wawrinka är en otroligt bra spelare – och ännu bättre på grus. Som sagt: ska han någonsin slå Federer i en Master så har han som störst chans nu.

2,30 gånger pengarna på Wawrinka är knappast ett orättvist odds. Det här är trots allt hans blott tredje Masters-final – och Federers 36:e totalt (21 segrar, 14 förluster) och fjärde i Monte Carlo. Kan det där att Federer aldrig vunnit Monte Carlo (tre raka finalförluster 2006-2008) ha någon betydelse, kanske du undrar? Nja, va? Hade inte överdrivet stor betydelse i Franska öppna-finalen 2009, även då mot en spelare han hade överlägset facit mot (en viss herr Robin Söderling). Tror snarare att han nu som då mest ser det som sin bästa chans att äntligen bärga en titel som saknas i troféhylla.

Så, hur slutar det då?

Jättesvårt att säga, tycker jag. Många håller nog Federer som solklar favorit, men jag är inte så säker. Wawrinka har trivts väldigt bra som underdog hittills i år. Det lär passa honom lika bra i dag.

Jag hoppas förstås på en tokjämn kamp med ett dramatiskt crescendo som avgörs i någon enstaka duell, men det blir det ju sällan när man uttalar en sådan önskning så den som vinner gör det säkert i raka set.

Vem det blir? Hjärnan säger Federer, hjärtat Wawrinka. Måste jag tippa en slutsegrare under pistolhot så säger magkänslan Wawrinka. Han har bevisat för sig själv att han kan slå de bästa och i de största sammanhangen (Andy MurrayUS Open-kvarten 2013, Djokovic och Nadal i Australiska öppna 2014).

Ett berg har han kvar att bestiga under sin klättring mot toppen.

Det heter Roger Federer.

Gör han det redan i dag?

Inför kvartarna i Monte Carlo

av Henrik Ståhl
22-årige Pablo Carreno Busta blev tillplattad av regerande mästaren Novak Djokovic.
22-årige Pablo Carreno Busta blev tillplattad av regerande mästaren Novak Djokovic.

40 minuter.

Så lång tid tog det för Pablo Carreno Busta att vinna ett game mot Novak Djokovic.

Serben är i ruggigt bra form – handledsskadan till trots.

22-årige spanjoren Pablo Carreno Busta må ha blivit utsedd till årets mest utvecklade spelare förra säsongen, men mot giganter av Novak Djokovics kaliber står han sig fortfarande slätt. 6-0, 6-1 blev det för världstvåan i deras åttondelsfinalmöte.

Den där handledsskadan – som Djokovic nyligen bekräftade – har man inte sett mycket av under hans inledande två matcher. Förhoppningsvis är det inte värre än att han bara haft känningar.

Nu är i och för sig Carreno Busta en munsbit för Djokovic alla dagar i veckan, men spanjoren slog trots allt Gaël Monfils i raka set i tredje omgången. Att inte släppa mer än ett game (och totalt blott 20 poäng) är ett ordentligt styrkebesked från världstvåan.

Även Roger Federer ångar på: 6-1, 6-2 mot Radek Stepanek i går och 6-4, 6-1 mot Lukas Rosol i dag. Ser ut att trivas bättre på gruset i Monte Carlo än på många år.

Rafael Nadal somnade till en stund vid ställning 6-1, 4-2 mot Andreas Seppi och tappade sitt break, men det hade ju marginell betydelse eftersom Seppi tappade sin serve omgående. 6-1, 6-3 blev det till slut till världsettan. Ser stabil ut även han – vilket bådar gott inför den eventuella finaldrabbningen mellan Nadal och Djokovic många säkert ser fram emot.

David Ferrer körde över Grigor Dimitrov (6-4, 6-2), Milos Raonic avfärdade Tommy Robredo busenkelt (6-4, 6-3) och Nicolás Almagro lämnade walkover mot Stanislas Wawrinka på grund av en fotskada.

– Jag vaknade i morse med en så svår smärta i vänstra foten att jag inte ens kunde gå. Jag och min läkare kom gemensamt fram till att det bästa var att inte spela, berättar Almagro.

Milos Raonic.
Milos Raonic.

Hoppas han tillfrisknar snart. Almagro är ju en färgsprakande del av den europeiska grussäsongen.

Den enda av toppspelarna som inte riktigt svarade upp till förväntningarna i dag var Tomás Berdych. Världsfemman föll mot Guillermo Garcia-Lopez i en tresetare: 4-6, 6-3, 6-1. Behöver knappast påpekas att Garcia-Lopez är i kanonform. Vann sin första titel på nästan fyra år i Casablanca i söndags och har nu alltså slagit ut Alexandr Dolgopolov (6-1, 7-5) och Berdych back-to-back.

Och Fabio Fognini, som en och annan (inklusive undertecknad) trodde skulle ta sig till kvartsfinal, föll pladask mot Jo-Wilfried Tsonga: 5-7, 6-3, 6-0. Att han vände ett 2-0-underläge för att sedan bränna sin första chans att serva hem öppningssetet var inte särskilt förvånande. Det är helt enkelt sådant han tvingar sina fans att stå ut med.

Tsonga var i ärlighetens namn inte överdrivet bra i det setet. Först vid 3-3 i andra set hittade fransmannen gaspedalen och gasade fram till 6-3 och 1-1 i set. Fognini var missnöjd med en linjedomare och fick honom utbytt efter en het diskussion med huvuddomaren och supervisorn, men till ingen nytta – i tredje set blev han fullständigt överkörd.

Typiskt Fognini att ta den enkla vägen ut, kan jag tycka. Välja att ta ut sin frustration över att motståndaren kämpat sig in i matchen på något annat (kanske i syfte att psyka?) och sedan mer eller mindre lägga sig platt i stället för att ta en hederlig förlust. Känns det igen? Well, det händer ganska ofta när Fognini möter spelare av lite högre kaliber. Ni minns säkert Peking förra året, när Fognini ledde över Rafael Nadal med 6-2, 4-1. Nadal – som dittills gjort en undermålig insats – gnetade sig in i matchen, hittade sin rytm, tog tillbaka breaket – och vann 11 av de 12 sista gamen. Fognini var extremt loj i det avgörande setet, så till den grad att en stark misstanke om tankning är på sin plats.

Nåväl. Nog om det nu.

6 av 8 kvartsfinalseedade spelare gör alltså upp om fyra semifinalplatser i morgon. Världstolvan Tsonga (9) är den lägst seedade spelaren och Guillermo Garcia-Lopez är den enda oseedade. Det är en riktigt fin uppställning det.

Så, vad sägs om att ta en titt på morgondagens kvartar?

Ja, låt oss:

* * *

STANISLAS WAWRINKA (3) – MILOS RAONIC (10)

Det står redan nu klart att Raonic hoppar upp ett hack på måndagens uppdaterade världsrankning. Kul! Verkligen på tiden att han etablerar sig inom topp 10. Fortfarande långt kvar upp till Andy Murray på åttondeplatsen, men kanadensaren är knappast klar med sin utveckling.

Hur som helst.

2-0 till Wawrinka i inbördes möten. Båda matcherna har varit ganska täta: 2-6, 7-6(5), 6-4 i Cincinnati 2012 och 7-6(2), 6-4 i Shanghai 2013.

Wawrinka brukar faktiskt inte ha så överdrivet svårt för servekanoner. Slår man ihop statistiken i de inbördes mötena mellan Wawrinka och Raonic, John IsnerIvo Karlovic och Andy Roddick så har Wawrinka överlägsna 10-4. Isner står för 50% av servekanonernas segrar.

Anledningen är ganska enkel: Wawrinka har en väldigt bra serve, en okej retur och är förträffligt bra på att flytta runt sin motståndare i banan (vilket otympliga mammutservare som Raonic inte är så förtjusta i). Särskilt på grus, där han får mer tid till att hitta de där knepiga vinklarna.

Schweizaren har 42% vunna breakbollar hittills i år, vilket är ett gott facit. Förvaltar man nästan varannan breakboll får man ofta med sig det där enda servegenombrottet som i regel krävs för att plocka ett set mot Raonic, Isner eller Karlovic.

Det ska dock sägas att om Raonic någonsin ska slå Wawrinka på grus så ska det förmodligen ske i Monte Carlo (eller möjligen Barcelona). 22-åringen är bekant med underlaget eftersom han tränat mycket här genom åren och ser dessutom ut att vara i riktigt bra form i årets upplaga av turneringen.

Stalltipset är ändock att Wawrinka tar hem det här. Förhoppningsvis i tre set. Jag tycker inte att det är en dunderskräll om Raonic vinner – Wawrinka har trots allt sett lite svajig ut på sistone – men schweizaren är klar favorit.

* * *

RAFAEL NADAL (1) – DAVID FERRER (6)

Jag skrev inför turneringen att det var hugget som stucket vem av Ferrer eller Dimitrov som står för motståndet mot Nadal i kvarten, men att han troligen valt Ferrer om han tvingats välja eftersom landsmannen inte varit i sitt livs form den senaste tiden.

Med tanke på hur svajig Dimitrov var under veckan tvingas jag nog revidera det påståendet. Ferrer har dessutom varit på bra spelhumör hittills.

Spelar det någon roll? Nja. En enda gång har Ferrer slagit Nadal på grus – och det var för 10 år sedan, i Hamburg 2004 (när Nadal var 18 år gammal). Det känns inte troligt att han ska fälla kolossen just nu och just här. Nadal tycks ha skakat av sig förlusten i Miami på bästa sätt och det finns ingenting i hans spel som indikerar någon sorts genomklappning mot Ferrer.

Och en genomklappning från Nadal, det är nog vad som krävs för att världssexan ska mäkta med en skräll av den här digniteten.

* * *

ROGER FEDERER (4) – JO-WILFRIED TSONGA (12)

Kul att Tsonga är vidare till kvarten! Han behöver poängen för att inte avståndet till topp 10 ska bli ännu större.

Mot Federer tror jag dock att det tar stopp. Förra året var fransmannen betydligt bättre än vi är vana att se honom på grus och gjorde en kanonmatch i kvartsfinalen i Franska öppna (där han slog Federer i raka set). Men Federer å sin sida hade vaknat på fel sida inför den matchen – och fortsatte göra det under nästan hela resten av säsongen.

Nu är ordningen omvänd: Federer är i kalasform, medan Tsonga har haft svårt att hävda sig mot de bästa spelarna sedan skadan i Wimbledon förra året (har 0-3 i matchfacit mot topp 10-spelare hittills i år; sist han slog en topp 10-spelare var mot just Federer i Paris för nästan ett år sedan).

Tsonga har dessutom inte övertygat mot vare sig Philipp Kohlschreiber i öppningsmatchen eller Fognini i åttondelen. Det han presterat hittills räcker inte mot Federer.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – GUILLERMO GARCIA-LOPEZ (38)

Hade Dolgopolov eller Berdych utgjort ett särskilt potent hot mot en Djokovic i storform på grus? Nja. Särskilt inte Berdych. De har mötts så pass många gånger att det krävs något extra för att Djokovic inte ska läsa honom sönder och samman, och utnyttja varenda liten svaghet i tjeckens spel. I Rom förra året var serben lite ur slag, medan Berdych var extremt fokuserad. Sedan dess har Djokovic verkat mer koncentrerad när de mötts och vunnit båda deras möten (Wimbledon och Davis Cup) i raka set. Dolgo är mer oförutsägbar, så han hade eventuellt kunnat störa honom en aning.

Men nu är det alltså Guillermo Garcia-Lopez som står för motståndet.

En Garcia-Lopez med självförtroendet på absolut topp, ska noteras, men det krävs betydligt mer än så för att fälla regerande mästaren. Såvida inte Djokovic plötsligt känner av sin handledsskada så till den grad att det hämmar hans spel ska det här vara en enkel resa till semifinal för världstvåan.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Skärmavbild 2014-04-17 kl. 23.41.46

Monte Carlo so far

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic pulvriserade Albert Montanes i Monte Carlo. FOTO: AP
Novak Djokovic pulvriserade Albert Montanes i Monte Carlo. FOTO: AP

Monte Carlo Masters är i full gång och i går klev turneringens två huvudrollsinnehavare rakt in i hetluften.

Vi tar en snabb recap.

Till att börja med kan vi konstatera att Alexandr Dolgopolovs galna formtopp lever. Nu gjorde visserligen inte Ernests Gulbis en särskilt bra match, men det spelar ju egentligen inte så stor roll – 6-2, 6-4 talar sitt tydliga språk. Mycket härligt att se Dolgo i så fint slag.

I övrigt har turneringen mest puttrat på. Jag hade väl kanske inte väntat mig att Teymuraz Gabashvili skulle slå Gilles Simon (4-6, 6-4, 6-4), eller att Pablo Andújar skulle få sådan problem mot Edouard Roger-Vasselin (2-6, 7-5, 7-6), men skrällarna har hittills uteblivit.

Trist sorti för Jerzy Janowicz: 2-6, 4-6 mot Michael Llodra.

* * *

Matchen mellan Jo-Wilfried Tsonga och Philipp Kohlschreiber var ganska trevlig. Kohlschreiber visade sig mycket riktigt bli en ganska jobbig öppningsmotståndare för världstolvan. Tsonga var i och för sig relativt överlägsen i första set – sen fick han plötsligt skadekänningar och tankade bort andra set. Tredje var tajtare, men tycker ändå att fransosen hade matchen under kontroll.

Är dock inte ett dugg imponerad. Tsonga spelade ofta så där otaktiskt och överilat som han ofta gör (och kommer undan med) på hardcourt och gräs. Han har en lång väg kvar att vandra, och mitt förhandstips att Fabio Fognini tar hans plats i kvartsfinalen står sig.

Trots att inte heller italienaren övertygar. Joao Sousa är en spelare som Fognini typ ska göra mos av på grus. Ändå låg italienaren plötsligt under med 5-7, 2-5 (0-30) – det vill säga två poäng från förlust – efter att ha misslyckats med att serva hem första set. Tack vare en hel näve tur och helt obegripligt beteende från Sousa (tjafsade med huvuddomaren och kollapsade totalt spelmässigt) dansar han ändå vidare: 5-7, 7-5, 6-4.

* * *

Ett game.

Det var allt Albert Montanes mäktade med att plocka mot regerande mästaren Novak Djokovic: 6-1, 6-0.

45 minuter i rampljuset fick stackars Montanes, innan kölhalningen var fullbordad.

Inte heller Jeremy Chardy hade mycket att sätta emot sin stjärnmotståndare – världssjuan David Ferrer: 6-0, 6-3.

* * *

Det blev en ganska skakig start på grussäsongen för Grigor ”Baby Federer” Dimitrov, men 22-åringen slog till sist Marcel Granollers i en tresetare: 6-2, 4-6, 6-2.

* * *

Ska vi passa på att blicka framåt också?

Tja, varför inte.

Vi bjuds ju trots allt på en del potentiellt bra matcher i dag.

Vi tar en titt!

* * *

√ FABIO FOGNINI – ROBERTO BAUTISTA-AGUT

Det skiljer en del i spelstyrka mellan italienaren och spanjoren, så normalt är det här en walk in the park för Fognini. Men Bautista-Agut har verkligen imponerat så här långt i år och parkerat sig inom topp 50-segmentet på världsrankningen. Han har dessutom fällt två kolosser hittills (Juan Martín del Potro Australiska öppna och Tomás Berdych i Indian Wells) och pressade Fognini till tre set i Miami.

Finns skrällpotential här, alltså. Även om jag tror att Fognini reder ut stormen.

* * *

√ ROGER FEDERER – RADEK STEPANEK

Stepanek fullkomligt pulvriserade Ivo Karlovic i sin öppningsmatch (6-1, 6-2), men nu är ju motståndet en aning bättre. Milt uttryckt. Ska bli intressant att se vad för slags statement Federer gör på gruset i Monaco. Att han över huvud taget är närvarande i Monte Carlo tyder på att han är i fortsatt fin form – och vill manifestera den ute på banan.

* * *

√ RAFAEL NADAL – TEYMURAZ GABASHVILI

Att möta en Gilles Simon på dekis på grus är inte riktigt samma sak som att möta en Rafael Nadal (oavsett form). Typ natt och dag. Allt annat än solklar seger för Nadal får betraktas som en smärre bragd.

* * *

√ STANISLAS WAWRINKA – MARIN CILIC

Ujuj. Den andra riktigt heta matchupen serveras på ett silverfat. Wawrinka imponerade inte mot Kazakhstan i Davis Cup, men nu vankas det grus. Wawrinka är generellt mycket starkare än Cilic på underlaget. Kroaten har visserligen hunnit förbereda sig lite bättre (och har redan tillryggalagt en match i Monte Carlo), men frågan är om det gör någon skillnad över huvud taget.

Dessutom: Cilic såg skakig ut mot Marinko Matosevic i sin öppningsmatch. 6-1, 3-6, 6-2 är inte ett jättebra resultat för kroaten. Måste verkligen höja sig ett snäpp.

Hoppas hur som helst på en tät match, och Cilic ska givetvis inte räknas ut fullständigt på förhand. Riktigt jobbig öppningsmatch för Wawrinka – men går han helskinnad ur den lär det stärka hans självförtroende.

* * *

√ GAËL MONFILS – PABLO CARRENO BUSTA

Tycker rent generellt att man alltid ska försöka hålla ett öga på ynglingen Pablo Carreno Busta, men sett till kapacitet ska han så klart inte ha någon chans mot Monfils (som såg stabil ut mot Kevin Anderson: 6-4, 7-6). Monfils har i och för sig haft skadekänningar den senaste tiden, och kan Carreno Busta bara hålla liv i duellerna och försöka trötta ut fransmannen finns det kanske en liten öppning.

Men nej, Monfils ska vinna det här. Något annat går ju inte att säga.

* * *

√ PABLO ANDÚJAR – ANDREAS SEPPI

Seppi är favorit hos oddssättarna efter Andújars svaga insats mot Roger-Vasselin och Seppis avfärdande av Mikhail Juzjnyj i raka set (6-3, 7-6). Det ska dock noteras att Juzjnyj brukar ha svårt med övergången från hardcourt till grus (grus är för övrigt hans sämsta underlag) och dessutom plågats av skador under säsongsinledningen.

Jag tycker därför inte att man ska dra på alltför stora växlar av dessa båda resultat.

Seppi har ju en förmåga att överprestera när han väl hamnat i en positiv formcykel – och det är inte som att han egentligen behöver överprestera för att slå Andújar – men det känns ändå som att spanjoren underskattas en aning här.

Jag blir inte ett dugg förvånad om Seppi ångar vidare i Monte Carlo, men jag tror på Andújar inför den här matchen (som inte är tillräckligt het för att avgöras på en bana med tv-bevakning, men det finns ju alltid livescore).

* * *

√ ALEXANDR DOLGOPOLOV – GUILLERMO GARCIA-LOPEZ

Garcia-Lopez är tyvärr inte världens roligaste spelare att titta på, men desto större behållning är det att beskåda Dolgopolov. Matchen i sig är inte särskilt intressant på förhand, men man vill ju hålla ett öga på ukrainaren och se om han kan spinna vidare på framgångarna han rönt de senaste månaderna. Synd bara att den inte spelas på tv-bevakad bana.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Skärmavbild 2014-04-16 kl. 09.32.49

Podcast, avsnitt 12: Grus, grus – strålande grus

av Henrik Ståhl
Rafael Nadal lär av allt att döma lyfta sin åttonde buckla i Franska öppna i dag. FOTO: BILDBYRÅN
Rafael Nadal kan bärga sin nionde Franska öppna-titel i vår. FOTO: BILDBYRÅN

Som ni har längtat (hoppas vi)!

När vi spelade in det här avsnittet av Tennispodden stod grussäsongen för dörren – nu har vi redan hunnit kliva rakt in i den.

Och vad passar väl inte bättre då än att snacka om Roger Federers gryende form (och glädjebeskedet att ställa upp i Monte Carlo Masters? Eller Novak Djokovics uppvaknande? Eller Simona Haleps fortsatta framfart på WTA-touren?

Vi grottar dessutom ner oss i underlagens komplicerade värld i det numera stående inslaget NÖRDKOLLEN, men gruskungen Rafael Nadal som referenspunkt. Stämmer det verkligen att spanjoren alltid missgynnas av snabba underlag? Vi slår hål på myterna!

Utöver allt detta lovar vi dyrt och hederligt att från och med nu börja leverera poddavsnitt på betydligt mer regelbunden basis – kanske så ofta som en gång i veckan.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt12.mp3

ANALYS: Så blir Monte Carlo Masters 2014

av Henrik Ståhl

Grussäsongen smyginleddes redan tidigare i veckan, i Houston och Casablanca.

Men det är nu den kickar i gång på allvar.

Låt oss ta en titt på lottningen i Monte Carlo – årets första Master på grus.

* * *

HERRAR

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

ÖVRE HALVAN:

Bra startfält, som vanligt. Dock alltid några toppspelare som väljer att stå över, eftersom det är den enda av de totalt nio Masters-turneringarna som inte är obligatorisk. I år är det Andy Murray som valt att avstå. Juan Martín del Potro har fortsatta skadeproblem och Richard Gasquet tvingades lämna återbud på grund av ryggsmärtor. John Isner ställde förra året upp i Monte Carlo för första gången i karriären och åkte ut redan i första omgången (mot Ernests Gulbis), så det var ju inte en högoddsare att han skulle ta en vilovecka.

En trevlig lottning det här, hur som helst, med gott om intressanta underdogs.

För Nadals del borde det bli en enkel resa till final. Gilles Simon eller en kvalspelare i öppningsmatchen, sedan Pablo AndújarEdouard Roger-VasselinMikhail Juzjnyj eller Andreas Seppi i andra omgången. Juzjnyj och Seppi har tyvärr inlett säsongen bedrövligt (i Juzjnyjs fall på grund av skadeproblem), så där har ju grusräven Andújar läge att kliva fram. Tror han är väldigt glad över att få studsa ut på gruset igen, efter fem förluster och bara en seger på hardcourt så här långt i år.

I kvartsfinalen är världssjuan David Ferrer den högst seedade spelaren Nadal kan stöta på – om han inte åker ut mot 15-rankade Grigor Dimitrov på vägen? Inte helt omöjligt. Marcel Granollers spelar final mot Guillermo Garcia-Lopez i Casablanca i eftermiddag. Inte optimalt att flyga till Monaco och spela mot en så pass bra spelare som Dimitrov dagen därpå. Jarkko Nieminen (eller en kvalspelare) borde inte heller utgöra något stort hot mot Dimitrov på grus. Bra lottning för bulgaren, alltså. Som upplagt för ett litet åttondelsdrama mot Ferrer. En repris på finalen i Stockholm Open i höstas, där ju Dimitrov vann i tre set och bärgade sin första ATP-buckla i karriären.

För Nadal är det nog lite hugget som stucket vem han får i den där kvarten. Dimitrov tog set mot honom i kvartsfinalen i Monte Carlo förra året (6-2, 2-6, 6-4) och Ferrer har en förmåga att störa världsettan. Men måste han välja under pistolhot är det inte omöjligt att han hellre skulle ta Ferrer, med tanke på landsmannens svaga form de senaste månaderna.

På nedre delen av den här halvan har vi världstrean Stanislas Wawrinka och världselvan Milos Raonic. Raonic trivs som bekant bra i Monte Carlo. Han bor ju här sedan ett antal år tillbaka och har tillryggalagt gott om träningstimmar på det röda gruset. Mysig lottning har han fått också. Troligen Federico Delbonis i öppningsmatchen, därefter en formsvag Tommy Robredo, en Julien Benneteau på nedgång eller en Jürgen Melzer som spelar sin första turnering på sex månader (har varit skadad sedan Shanghai i oktober). Det är ju bara att tacka och ta emot.

Wawrinka har fått en desto knepigare lottning. Troligen Marin Cilic eller Fernando Verdasco i öppningsmatchen. Satsar mina slantar på Cilic där. Nu är visserligen Verdasco generellt en skickligare grusspelare än Cilic, men han spelar final mot Nicolás Almagro i Houston i kväll. Tror ni Verdasco skulle avstå från att fira (eller tröstfesta) för att komma fräsch och förberedd till Monte Carlo? Nja. Han kommer nog att vara sliten. Bra läge för Cilic.

Och Wawrinka har i ärlighetens namn inte sett så överdrivet bra ut sedan Australiska öppna. Inte dålig, i och för sig, men han har helt enkelt inte imponerat. Blir lätt så efter en sådan där urladdning. Inte det lättaste att hålla lågan uppe. Kolla bara på Murray, som hade motivationsproblem efter triumfen i Wimbledon förra året. Schweizaren har hur som helst bara plockat drygt 180 poäng sedan Melbourne.

Almagro har en okej lottning. Gräsräven Nicolas Mahut borde inte utgöra något hot på grus. Dominic Thiem? Kanske. Jag har faktiskt aldrig sett honom spela på grus, men han har ju gjort en fantastisk säsong så här långt. Han kan möjligen utmanövrera Mahut och störa Almagro en aning.

Stalltipset är hur som helst Wawrinka eller Cilic mot Almagro i åttondelen. Grus är trots allt ett underlag Wawrinka trivs på. På sistone har han visserligen rönt större framgångar på hardcourt, men han är i grunden en offensiv grusspelare. Som Almagro. Kan bli en kul åttondelsfinal, det.

Kvartsfinalen? I slutänden tror jag att det blir Wawrinka mot Raonic. Där har Raonic faktiskt en bra chans, men Wawrinka måste ändå ses som förhandsfavorit.

Semifinalen? Wawrinka mot Nadal, alltså. Mums.

De går vidare till semifinal: Nadal, Wawrinka.
Skrällvarning: Raonic, Almagro, Cilic.
Bubblare: Dimitrov, Ferrer.

* * *

Klicka på bilden för större version.
Klicka på bilden för större version.

UNDRE HALVAN:

Novak Djokovics halva – men också Roger Federers. Federer ställer som bekant upp i Monte Carlo Masters för första gången sedan 2011 (den gången blev det förlust mot Jürgen Melzer i kvarten). Spelade ju tre raka finaler här 2006-2008 (förlust mot Nadal i samtliga). Federer tog ett wild card till årets upplaga av turneringen och skrotar därmed sin nästan en månad långa semester (ursprungsplanen var att vila fram till Madrid Masters i början av maj).

Helt rätt, tycker jag. Federer behöver hålla tempot uppe för att inte förlora momentum, nu när han äntligen prickat in formen.

Nåväl, åter till lottningen.

Överlag den intressantaste halvan, tycker jag. Federer lär möta Ivo Karlovic eller Radek Stepanek i sin öppningsmatch. Båda kan irritera honom, men har låg skrällpotential. I åttondelen hoppas jag på Jerzy Janowicz, som haft en ganska stökig säsong hittills och nu radat upp fem raka förluster. Det är på tiden att bjässen från Lodz vaknar till liv nu. Ska hur som helst inte vara några större problem för Federer att dansa vidare till kvartsfinal.

Formsvage världstian Jo-Wilfried Tsonga har det desto tuffare. Nu visade han ju enorma framsteg på grus under förra säsongen, men att ha Philipp KohlschreiberFabio Fognini och Roberto Bautista-Agut på sin del… Nej, det är inte optimalt för fransosen. Fognini lär gå till åttondelsfinal. Joao Sousa ska normalt inte kunna rubba honom på grus och Bautista-Agut har förvisso svarat för en makalöst bra säsongsöppning, men räcker det? Nja. Han måste troligtvis göra en av sina bästa matcher i år för att kunna kuva italienaren.

Tsonga mot Fognini i åttondelen är därför ett sannolikt scenario. I kvarten? Där skulle jag säga Federer mot Fognini, med Tsonga som främste utmanare.

På den nedre delen hittar vi världstvåan Djokovic och femman Tomás Berdych. Den intressantaste matchen bjuds vi på redan i första omgången: Alexandr Dolgopolov mot Ernests Gubis. Ojojoj. Tennisgodis. Jag kan så klart ha sett fel, men noterade att oddsättarna initialt höll Dolgopolov som favorit. Inte helt chockerande i så fall med tanke på hans galna formtopp, men om det nu inte var inbillat från min sida så har de hur som helst korrigerat det nu. Drygt 1,90 gånger pengarna på Dolgopolov – 1,80 på Gulbis.

Ett bra odds på Gulbis, skulle jag säga. Dels för att Gulbis i grunden är en bättre grusspelare, men också för att jag tror att letten passar Dolgo dåligt att möta eftersom de är ganska lika varandra: högoktanig offensiv med stort risktagande. Gulbis har också en bättre serve och är samtidigt en giftig (aggressiv) returtagare. Bara på en punkt är Dolgopolov märkbart bättre, och det är i variationen. Ukrainaren har helt enkelt fler vapen i sin arsenal, men med tanke på att ingen av de här två spelarna är någon taktiker av rang så kommer den här matchen troligen inte att avgöras på ett strategiskt plan.

En lite intressant grej med Dolgopolovs framgångar i år är att han faktiskt skalat bort mycket strategi i sitt spel och renodlat sin offensiv. Han har liksom främst fokuserat på att stabilisera tre delar: offensiven, grundslagen och returtagandet. Det är när han hittar en bra balans i sin offensiv, när grundslagen är så säkra att han kan ta stora risker utan att straffas för mycket av det, och samtidigt sätta hög press i motståndarens servegame, som han blir så där rysligt farlig som han varit de senaste månaderna.

Spelare som Nadal krymper Dolgopolovs ytor med ogenomtränglig defensiv. Spelare som Gulbis kväver hans offensiv genom att ge igen med samma mynt. Fight fire with fire. Därför tror jag att dagsform och jämnhet avgör den matchen. Och där tycker jag att Gulbis har ett övertag: han är både snäppet bättre på grus och lite säkrare i sitt grundspel.

Hoppsan, det blev ett långt stickspår… Åter till lottningen:

Den av Gulbis och Dolgopolov som vinner deras drabbning har goda chanser att gå till åttondelsfinal. Jag skulle säga att vägen ligger öppen, faktiskt. Och i åttondelen väntar med största sannolikhet Berdych. Där tror jag att Gulbis har störst chans att skrälla. Dolgo har bara vunnit två set på fyra möten mot Berdych – medan tjecken ”bara” har 4-2 i inbördes mot Gulbis.

Berdych tvingades som ni vet lämna walkover mot Nadal i Miami, men det berodde ju på magsjuka. Han har säkerligen hunnit återhämtat sig. Och det går inte att prata bort den stabilitet han uppvisat i år: 1 titel (Rotterdam), 1 final (Dubai) och 2 semifinaler (Australiska öppna, Miami) på 6 ATP-turneringar. Inte illa. Det är därför svårt att se någon annan än Berdych som kvartsfinalfavorit.

Och där är det så klart Djokovic som ska stå i hans väg. Inte mycket som skrämmer honom. Gaël Monfils har haft vissa skadebekymmer på sistone och Kevin Anderson har aldrig varit en grusspelare av rang.

De går vidare till semifinal: Federer, Djokovic.
Skrällvarning: Berdych, Gulbis, Tsonga.
Bubblare: Fognini, Dolgopolov.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Federer, Nadal slår Wawrinka.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

Viktig final det där, om det står mellan dem för tredje året i rad (och fjärde gången totalt). Känns som att man säger det varje säsong, men jag tror faktiskt att Nadals och Djokovics kraftmätningar under årets grussäsong blir viktigare än någonsin. I fjol bröt Djokovic Nadals magiska svit i Monte Carlo och var sedan nära att fälla honom på Roland Garros. Jag tror att det är extremt viktigt för Nadal att vända på steken igen inför Franska öppna.

Om han lyckas återstår att se.

ANALYS: På rätt väg

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic var överlägsen i finalen. FOTO: AP
Novak Djokovic var överlägsen i finalen. FOTO: AP

Ni såg väl Miami-finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i söndags?

Klart ni gjorde.

Därför ska vi nu prata om de positiva besked vi fick – från både ”Djoker” och ”Rafa”.

Få insatta kan på förhand ha trott att den här finalen skulle sluta med annat än seger för världstvåan Novak Djokovic.

Miami Masters är förvisso en av blott tre Masters-bucklor som lyser med sin frånvaro i Rafael Nadals troféskåp (Shanghai och Paris Masters är de andra), trots tre tidigare finaler, så spanjoren hade gott om incitament att vinna – och hans vinnarskalle huserade säkerligen inga andra tankar än just seger.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan dock ha inbillat sig att det skulle räcka mot en Djokovic på så bra spelhumör.

Men att det skulle bli en sådan kross?

Okej, det var oväntat. Nadal hade trots allt sett riktigt bra ut fram till finalen: 6-1, 6-3 mot Lleyton Hewitt, 6-1, 6-0 mot Denis Istomin, 6-2, 6-2 mot Fabio Fognini och 4-6, 6-2, 6-4 mot Milos Raonic.

Djokovic å sin sida gick stärkt ur Indian Wells, där han bärgade titeln trots att han inte spelade särskilt bra. I Miami var lägstanivån generellt högre – och i finalen mot sin stora rival presterade han mästerlig tennis. Att hävda att det var hans bästa match i år är ingen överdrift, tycker jag.

Med undantag av de inledande gamen i första set hade Djokovic full kontroll över matchen och Nadal blev faktiskt så där utklassad som han normalt bara blir på hardcourt inomhus. Inget konstigt i sig att han har kontroll, den gode Djokovic. Eller att han presterar som allra bäst mot just Nadal.

Och vi ska komma ihåg att det här slaget utkämpades på serbens territorium. Rafael Nadal har erkänt svårt på hardcourt i allmänhet och jag skulle vilja påstå att han, med dagens hårda konkurrens och efter att ha mejslat fram ett mer effektivt offensivt spel på snabbare underlag, i synnerhet har problem med långsam hardcourt (vilket gjorde hans seger i Indian Wells så mycket mer imponerande än triumferna i Montréal och Cincinnati) medan Djokovic nu vunnit totalt fyra titlar i Miami och lika många i långsamma Australiska öppna. Det är helt enkelt hans bästa underlag – och ett av spanjorens sämsta (vid sidan av inomhusharcourt). Myten om att Nadals svårigheter enbart beror på spelets tempo och banans hastighet har vi redan slagit hål på. Enough said.

key biscayne tennis.jpeg-0daf4.jpgJag fick faktiskt lite flashbacks från 2011 i den här matchen. Nadal såg uppgiven ut, nästan från start. Han gjorde kanske inte sin bästa match i mannaminne, om man säger så, men det var samtidigt inte på något sätt ett magplask. Förutom på ett strategiskt plan.

Att Nadal matade forehandcross och rak backhand mot Djokovics backhand var en gåta. Serbens backhand var ju helt orubblig, och under sådana förutsättningar har han övertaget i forehand-backhand-dueller mot Nadal alla dagar i veckan. Betydligt bättre gick det för världsettan när han attackerade Djokovics forehand (särskilt med cross court-backhand eller mer flack inside out-forehand).

Ändå envisades han med att låsa fast spelet mot Djokovics backhand – med resultatet att serben kunde jaga honom i sidled med penetrerande grundslag, vinkla ut honom i hörnorna och ständigt ta det offensiva kommandot. Märkligt.

Men överlag: Det här var en sådan där dag då Nadal inte rådde på Djokovic. Sedan 2011, då en hel drös sådana dagar radades upp som ett pärlband, har deras rivalitet böljat fram och tillbaka, och sedan Nadals segrar i Franska öppna, Montréal och US Open förra året är det Djokovic som haft övertaget.

Jag ser ändå fler sundhetstecken än orosmoln från Nadal efter Miami. Det bedrövliga spelet i Indian Wells var justerat och världsettan visar att formkurvan pekar åt rätt håll inför grussäsongen.

Det var dock Djokovic som gav flest positiva besked. Han har tagit sig igenom en knagglig säsongsöppning med flaggan i topp och vunnit Indian Wells och Miami back to back – för andra gången i karriären (första gången var 2011). En triumf endast han, Steffi Graf (1994, 1996) och Roger Federer åstadkommit (Federer vann dock dubbla dubblar – det vill säga totalt fyra titlar 2005 och 2006). Blott nio spelare har någonsin klarat av den här bedriften (Jim Courier 1991, Michael Chang 1992, Pete Sampras 1994, Steffi Graf 1994 och 1996, Marcel Rios 1998, Andre Agassi 2001, Kim Clijsters 2005, Federer 2005-2006, Djokovic 2011 och 2014).

Djokovic har skakat liv i sin spänstiga tenniskropp igen.

Det bådar gott inför vårens drabbningar.

ANALYS: Imponerande, Novak Djokovic – men inte övertygande

av Henrik Ståhl
Novak Djokovic. FOTO: AP
Novak Djokovic. FOTO: AP

Toppar, dalar, dramatik, nerver, galna passeringar, omöjliga räddningar, vändningar, offensivt godis.

Ja, finalen i Indian Wells bjöd på det mesta.

Kanske även ett nytt begrepp: Lex Isner.

Favoriten inför matchen var inte den formstarkaste av de båda finalisterna. Roger Federer har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Novak Djokovic bjudit på lite av en kräftgång (en mild sådan, men likväl en kräftgång).

Samtidigt var segern över John Isner i semifinalen ett kvitto på serbens höga lägstanivå, att krutet inte alltid måste vara snustorrt för att kunna göra skada.

Finalen mot Federer inledde han dock som befarat – det vill säga skakigt. Hamnade i schweizarens bakvatten tidigt efter att ha tappat sin serve direkt och såg inte ut att kunna reparera skadan under första set. De normalt så solida grundslagen var märkligt svajiga. Han hade problem med sin forehand under hela veckan i Indian Wells och mot Isner förlorade han flera backhand-dueller(!).

Federer spelade riktigt bra i första set. En av de bästa matcherna han presterat i år, tillsammans med semin mot just Djokovic i Dubai. Men då precis som nu handlade mycket av hans spelmässiga övertag om världstvåans tillkortakommanden. I Dubai lät han matchen rinna honom ur händerna efter två bedrövliga set. I Indian Wells bjöd han bort första set med för honom osedvanliga oprovocerade misstag och inledningsvis svagt servande.

Tennis: BNP Paribas Open-Federer v DolgopolovDjokovic var osäker i det där setet. Och när han är osäker spelar han ofta Federer rakt i händerna. Schweizaren älskar att kliva fram på de där korta ballongbollarna (okej, nu var det ju inte riktigt Caroline Wozniacki-nivå på Djokovics ballonger, men ni fattar nog poängen) och sätta hög offensiv press. Djokovic hade å sin sida förtvivlat svårt att sätta defensiv press, vilket ju är hans signum.

Men världstvåan fick ordning på allt det där lagom till andra set. Han servade mycket bättre redan i slutet av första, och när han började hitta säkerheten i serven, grundslagen och returtagandet kunde han sätta betydligt högre press på Federer.

Vilket var nödvändigt. Fram till andra set hade Federer dikterat spelet och hela tiden stått med en fot innanför baslinjen. När Djokovic fick bättre tryck och längd på sina slag pressades han tillbaka i banan.

Att folk tjatar om att ”gå fram på nät” när vissa spelare (som Federer) befinner sig i underläge är knappast ovanligt, men jag förvånades ändå över att så många experter gnällde över schweizarens oförmåga att attackera nätet i avgörande set. Hur ska han kunna göra det när en stabiliserad Djokovic står cementerad på baslinjen och pumpar sylvassa grundslag? Att serben dessutom är en av de bästa i världen på att slå passeringar gör ju inte saken direkt lättare för Federer. Att gå på nät är långt ifrån en given taktik mot spelare som Djokovic.

Nog kan man tycka att Federer hade behövt mixa upp spelet på något vis, kanske dragit ner tempot med slice och tvingat fram Djokovic i banan med stoppbollar eftersom världstvåan tilläts styra och ställa från baslinjen ganska obekymrat. Men det stigande antalet oprovocerade misstag från Federers racket under andra och tredje set skvallrade om Djokovics spelmässiga övertag. Federer spelade bra genom hela matchen men fick inte utrymme att spela sitt spel fullt ut efter öppningssetet. Jag tycker inte att det handlade om att han spel fel – Djokovic var helt enkelt för bra när han började göra allting (eller i alla fall det mesta) rätt.

Att Djokovic fick med sig ett tidigt break i avgörande set och sedan gick fram till 5-3 kändes helt väntat.

Och att han återigen skulle bränna chansen att serva hem matchen vid 5-4, för tredje gången i rad?

Ptja. Helt oväntat var det kanske inte…

Det blev en Lex Isner. Efter det svagaste servegamet i matchen kunde Federer bryta tillbaka mot 15 och sedan pressa fram ett tiebreak.

Vad handlar egentligen det där om? När under de senaste säsongerna har Djokovic haft så smärtsamt svårt för att stänga matcher? Det hade ju varit en sak om Isner och Federer presterat omänsklig tennis med kniven mot strupen, men både i semin och finalen handlade det om att Djokovic darrade och vek ner sig. Fattar inte var det där kommer ifrån. Märkligt.

I tiebreaket var han hur som helst överlägsen. 3-6, 6-3, 7-6(3) och serben har inkasserat sin första titel för säsongen.

Givetvis grymt imponerande att vinna en turnering efter en, med egna mått mätt, på det hela taget ganska medelmåttig insats.

Men övertygande?

Nja.

Djokovic säger sig vara nöjd med Boris Beckers insatser som huvudcoach, trots det tunga nederlaget i Australiska öppna – en titel han i princip abonnerat på – och halvfloppen i Dubai. Att han ska upprepa sin magiska säsong 2011 är det få som förväntar sig. Inte ens han själv, tydligen:

TEN-WTA-BNP-PARIBAS-OPEN408493– Det är inte möjligt. Jag är en annan person. Jag har andra åtaganden i livet, andra prioriteringar, säger han till USA Today.

Kanske syftar han på förlovningen med Jelena Ristic när han nämner ”åtaganden och prioriteringar”, och självklart kan sådant påverka en spelare även på banan. Särskilt Djokovic, som ju tenderar att påverkas mycket av yttre omständigheter.

– Jag har inte riktigt varit mig själv i avgörande lägen i de stora matcherna de senaste två åren. I båda stora matcher jag förlorat i år föll jag med några poängs marginal. Det är något som visar att jag spelar bra, fortsätter han.

– Uppenbarligen, på ett mentalt plan, så lyckades jag inte slå mina bästa slag i rätt lägen. Du får inte en andra eller tredje chans när du spelar mot toppspelarna. Det är bara en tidsfråga innan jag får en ny chans och då kan jag förhoppningsvis förvalta den.

Det där sista visade sig bara vara delvis sant.

Ja, han fick en ny chans. Tre, till och med – två mot Isner, en mot Federer.

Nej, han tog dem inte.

Men vann ändå.

Det kan knappast avfärdas som turligt eftersom han i slutänden avgjorde båda matcherna kontrollerat, men att kasta så många chanser i sjön och komma undan med det är givetvis inte ett tvärsäkert företag.

Det brukar ju sägas i sportsammanhang att tur inte är något man får, utan något man förtjänar.

Vi får se om Djokovic gör sig förtjänt av sin tur även framöver.

Så blir finalerna i Indian Wells

av Henrik Ståhl

Årets första Masters-vecka är snart till ända.

De 96 personer starka startfälten har kokats ner till blott fyra – två på herrsidan, två på damsidan.

I dag avgörs båda finaler. Här är två tänkbara scenarion:

* * *

Novak Djokovic.
Novak Djokovic.

NOVAK DJOKOVIC (2) – ROGER FEDERER (8)

Två forna världsettor och rivaler på varsin sida om nätet – för första gången i finalsammanhang sedan World Tour Finals 2012 (då Djokovic vann i raka set). 17-15 i inbördes möten till Federer, men 9-4 till Djokovic sedan 2011 (och 4-4 i finaler).

Och den klart formstarkaste av de båda är Roger Federer. Det var det nog inte många som kunde förutse för ett par månader sedan.

Federer har inlett säsongen ruggigt bra. 19-2 i matchfacit (Indian Wells inkluderat) och en titel på två finaler (seger över Tomás Berdych i Dubai, förlust mot Lleyton Hewitt i Brisbane).

Djokovic har, med hans mått mätt, svaga 11-2 i matchfacit – och var för första gången sedan 2005 titellös inför Indian Wells Masters.

De båda möttes så sent som i Dubai för två veckor sedan, i semifinalen. Den gången vände Federer 0-1 i set efter att Djokovic klappat ihop i andra och tredje.

I Indian Wells såg det ut som om serben prickat in formtoppen lagom till semifinalen, efter en ganska trög start: Tvingades till tiebreak mot Victor Hanescu i öppningsmatchen, tappade set mot Alejandro Gonzalez och blev utskåpad av Marin Cilic i första set i åttondelsfinalen (1-6, 6-2, 6-3) innan han körde över Julien Benneteau fullständigt i kvarten (6-1, 6-3).

I semin mot hemmahoppet John Isner vann han första set kontrollerat med 7-5, efter att servat kassaskåpssäkert (vann 25 av 31 poäng i egen serve – enda dippen kom vid 4-5, då han tvingades rädda tre setbollar).

I andra set fortsatte han på inslagen, medan servekanonen Isner hade förtvivlat svårt att hålla sina servegame. Djokovic bröt till 5-4 och fick chansen att serva för matchen. Han brände den chansen efter några busenkla misstag och extremt aggressivt allt-eller-inget-spel från Isner.

Han fick omgående en ny chans, när Isner återigen slarvade bort sin serve.

Djokovic återgäldade tjänsten med att inleda sitt servegame med ett dubbelfel – och sedan bli bruten blankt.

”Men JISSES”, var det enda jag till en början kunde haspla ur mig på Twitter.

En uppumpad Isner kunde sedan vinna efterföljande tiebreak enkelt och tvinga fram ett avgörande set. Ett set som Djokovic visserligen vann stabilt, men siffrorna 7-5, 6-7(2), 6-1 är ändå ingen munter läsning för serbens fans. Inte under de förutsättningarna. Att bli bruten när man servar för matchen två gånger på raken, dessutom mot en så pass svag returtagare som Isner, det är inget gott betyg. Det ska dessutom sägas att Isner under andra halvan av matchen plågades av vad som såg ut att vara en knäskada.

Hur kommer det att påverka hans insats i kväll? Visst, det är starkt att kunna skaka av sig ett så horribelt set och sedan avgöra så pass kontrollerat, men det vore konstigt om sådana där händelser inte låg och gnuggade någonstans i bakhuvudet. Han är trots allt ingen robot, den gode herr Djokovic.

1394780647000-03-13-2014-Roger-FedererJag skulle inte vilja säga att Federer sett ut som en rund miljon hittills, det vore en direkt överdrift. Men han har inte tappat set på hela veckan och viftade bort formstarke Alexandr Dolgopolov som om han vore en liten insekt i semifinalen. Nu tycker jag i och för sig att Dolgopolov gjorde sin sämsta match i turneringen. Tappade serve från 40-15 tidigt i första set efter några riktigt hårresande missar och återhämtade sig aldrig riktigt efter det. Såg dessutom ut att störas ordentligt av snålblåsten. Hur som helst ett styrkebesked från Federer.

Spelmässigt är det här något så ovanligt som en dålig matchup för båda spelare. Finns inte jättemånga exempel på det fenomenet som är så talande som just Federer-Djokovic. Typ Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga, eller Stanislas Wawrinka mot David Ferrer.

I exemplet Berdych-Tsonga handlar det om att de har liknande spelstil, styrkor och svagheter, och på så vis tar ut varandra. När det gäller Wawrinka-Ferrer är det precis tvärtom: Ferrers spelstil passar Wawrinka ganska bra och vice versa. Wawrinka vill diktera spelet med aggressiv offensiv, Ferrer vill ta ett steg tillbaka i banan och försvara sig med aggressiv defensiv. Det blir lite katt-och-råtta-lek, helt enkelt, där dagsformen ofta är avgörande.

Djokovic-Federer är ett mellanting. Båda vill diktera spelet – Djokovic med långa, nötande baslinjedueller, Federer med varierat spel och offensiva chockeffekter, för att störa motståndarens matchrytm och så ett frö av osäkerhet (vilket Djokovic avskyr, eftersom matchrytmen är så viktig för honom). Djokovic vill hela tiden styra spelet mot Federers backhand för att tvinga schweizaren i försvarsställning och på så vis kunna styra tempot och därmed hela matchbilden. Federer jobbar i grunden mot samma resultat, att få vara den som bestämmer tempo och ha kontroll över matchbilden, men gör det med lite andra medel.

Enbart sett till dagsform tycker jag att Federer är klar favorit i den här finalen. Han har varit väldigt mycket starkare av de båda så här långt, medan Djokovic mest sett frustrerad och bekymrad ut. Så klart ett styrkebesked att ta sig så långt när man inte presterar sin bästa tennis, men i en final är det lite andra bullar.

Och nu är det ju inte bara dagsformen som avgör. Fram till den där semifinalen i Dubai hade Djokovic tre raka segrar (och 6 på deras senaste 8 möten) mot Federer. Efter höstens drabbningar kändes det som att Federer även framöver skulle få nöja sig med att i bästa fall ta set mot serben.

Nu har dynamiken återigen förändrats – och som vi alla vet trivs Djokovic som underdog. Att Federer lyfts fram som favorit (dock inte av oddssättarna, som drygt 1,50 gånger pengarna på Djokovic och 2,60 på Federer) kan stärka honom.

Dessutom är det nog ingen överdrift att påstå att Djokovic suktar efter årets första titel. Han föll mot Wawrinka i en gastkramande femsetare i Australiska öppna-kvarten och har sedan dess bara spelat en turnering, i Dubai där det som sagt blev pisk mot just Federer i semin.

Djokovic är revanschsugen – och förhoppningsvis motiverad. I så fall har den här matchen potential att bli en riktig nagelbitare.

Som det sett ut hittills i Indian Wells tror jag dock mer på Federer, även om en nivåhöjning från Djokovic kan komma lika plötsligt och oväntat som en positiv tweet från något av cyberrymdens alla bittra nättroll.

* * *

Agnieszka Radwanska.
Agnieszka Radwanska.

AGNIESZKA RADWANSKA (3) – FLAVIA PENNETTA (21)

Oj. Hoppsan. Flavia Pennetta slog alltså Li Na i semifinalen – i raka set: 7-6(5), 6-3. Räck upp en hand om du tippade den här finaluppställningen för en vecka sedan…

Själv tippade jag Radwanska och Li Na i final, med Radwanska som slutsegrare. Just det sistnämnda tipset känns ju lite säkrare nu än om världstvåan stått på andra sidan nätet.

Visst har Pennetta gjort en fantastisk resa de senaste månaderna (semifinal i US Open, kvartsfinal i Australiska öppna och Dubai), men kan hon slå toppspelarna i en Masters-final?

3f3b91c2c5785329f59ab86dd298f89f_GenericTeoretiskt, ja. Självklart. Kan hon slå Li Na i en semifinal så kan hon mycket väl slå Radwanska i en final.

Men det känns inte så troligt. Hon körde visserligen över polskan i Dubai, men Radwanska har 4-2 i inbördes möten och vann deras senaste möte i Indian Wells (2012) enkelt. Hon har visserligen aldrig vunnit titeln i Indian Wells, men har bra resultat här (hennes tredje bästa Premier-turnering, efter Miami och Tokyo).

Spelmässigt påminner Pennetta om offensiva Simona Halep, som Radwanska slog i raka set i semin: 6-3, 6-4. Vilket passar världstrean bra. Det gäller alltså för Pennetta att inte bara spela aggressivt – utan extremt aggressivt. Helst ska hon göra en av sina bästa matcher någonsin. Vilket inte är det lättaste mot Radwanska.

Särskilt inte i sin första Premier Mandatory-final någonsin.

Stjärnfall i Indian Wells

av Henrik Ståhl
Regerande mästaren Rafael Nadal är redan utslagen ur Indian Wells Masters. FOTO: AP
Regerande mästaren Rafael Nadal är redan utslagen ur Indian Wells Masters. FOTO: AP

Tennisen blir mer och mer oförutsägbar för varje vecka som avverkas på touren, känns det som.

Vilket så klart är väldigt kul.

Låt oss ta en titt på vad som hänt i Indian Wells de senaste dagarna.

På herrsidan skulle man kunna säga att det hela började med Jerzy Janowicz bistra sorti mot Alejandro Falla. 6-3, 2-6, 7-6(5) och den första seedade spelaren var utslagen (tillsammans med Pablo Andújar, som föll mot framtidslöftet Jiri Vesely).

Samma dag tappade Rafael Nadal set mot Radek Stepanek (2-6, 6-4, 7-5) och Andy Murray krånglade sig förbi Lukas Rosol (4-6, 6-3, 6-2).

Men de första riktigt stora knallarna kom dagen därpå:

• Tomás Berdych föll pladask mot Roberto Bautista-Agut (som ju slog ut Juan Martín del Potro Australiska öppna): 4-6, 6-2, 6-4.

• Veteranen Julien Benneteau körde över landsmannen och världstian Jo-Wilfried Tsonga: 6-4, 6-4.

• Mikhail Kukusjkin mosade Vasek Pospisil: 6-0, 6-2.

• 20-årige Dominic Thiem avfärdade Gilles Simon i raka set: 7-6(5), 6-2.

Och det stannade inte där.

Natten till tisdag chockslog formstarke Alexandr Dolgopolov värdsettan och regerande mästaren Rafael Nadal redan i tredje omgången: 6-3, 3-6, 7-6(5). Nadal hämtade visserligen upp 2-5 i tredje set (bröt blankt när Dolgopolov servade för matchen) och tvingade fram ett tiebreak – där han var ett minibreak upp – men blev till slut bortblåst av ukrainarens offensiva slägga.

BNP Paribas Open - Day 8– Jag hittade inte rätt känsla i den här tävlingen. Jag spelade visserligen mot två motståndare som gör det svårt att hitta sin rytm, men jag räddade mig ur en tuff situation första dagen. I dag var jag nära att rädda en till. Men i slutänden, när man pressas till gränsen, så händer sånt här. Du kan förlora. Jag förlorade i dag. Grattis till honom, jag tycker att han spelade bättre än mig. Det är allt. Livet går vidare. Jag kommer att fortsätta jobba hårt inför Miami, säger Nadal efter nederlaget.

Det var den enda skrällen på herrsidan just den matchdagen. I övrigt kan nämnas att Jiri Vesely tog set mot Andy Murray, men föll slutligen i tre set: 6-7(2), 6-4, 6-4.

Natten till i dag hände ingenting mer skrällartat än att Fernarndo Verdasco slog Richard Gasquet: 7-6(5), 6-1. Ingen jätteöverraskning, dock. Själv slog jag redan i min förhandsanalys fast att han hade skrällpotential i ett eventuellt möte mellan dem.

91-rankade Alejandro Gonzalez tog set mot Novak Djokovic: 6-1, 3-6, 6-1. Det är så klart anmärkningsvärt. Inför den matchen hade blott fyra spelade rankade 70 eller lägre vunnit ett set mot serben på hardcourt sedan 2010…

* * *

Ernests Gulbis slog Grigor Dimitrov för andra gången i år. FOTO: AP
Ernests Gulbis slog Grigor Dimitrov för andra gången i år. FOTO: AP

Nattens hetaste match måste vi så klart prata om.

Vilken?

Den mellan Ernests Gulbis och Grigor Dimitrov, förstås.

Båda hajpade in absurdum, båda talanger som fram tills alldeles nyligen äntligen börjar nå sin fulla potential och göra skäl för sina hyllningar. ”Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år”, skrev jag i min förhandsanalys.

Och han levererade: 2-6, 6-1, 7-5. Dimitrov må vara snabbare, flinkare, mer elegant och mer varierad i sitt spel, men Gulbis talang står sig knappast slätt mot den sortens motstånd.

Ja, letten är ju ganska enformig. Kanske till och med monoton. Som Alexandr Dolgopolov och andra högoktaniga offensiva spelare. Det smäller i hörnen, om man ska låna en hockeyklyscha. Gulbis utmanar alltid sina motståndare på det offensiva planet. Han dikterar spelet med blytunga grundslag, stenhård serve och självsäker aggressivitet.

En enkel taktik att slå hål på, kan tyckas – om det inte vore för att Gulbis (när han är på humör) utför sin gameplan med sådan precision. Och man ska förstås inte inbilla sig att han helt saknar strategiskt sinne bara för att han rent tekniskt är ganska enkelspårig. När han väl upptäckte att det här var en sådan där dag då Dimitrov inte orkade hänga med i tempot och inte heller hade självsäkerheten att försvara sig effektivt i backhandhörnet, så var det just backhanden Gulbis siktade in sig på.

Slag efter slag efter slag styrde han mot Dimitrovs backhand – vilken som bekant är en av bulgarens stora svagheter.

– Alla pratar om honom som nästa världsetta. Jag tycker att han fortfarande har en lång väg kvar att gå, sammanfattade Gulbis matchen och sin motståndare efteråt.

Game, set, match: Gulbis. Både på och utanför banan.

* * *

Maria Sjarapova. FOTO: AP
Maria Sjarapova. FOTO: AP

På damsidan har skrällarna inte duggat riktigt lika tätt, trots att den största skedde redan i andra omgången (när Victoria Azarenka åkte ut med huvudet före).

Sedan dess har Angelique Kerber torskat mot 72-rankade Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-6, 6-4). Världstian Sara Errani föll sedan mot framtidslöftet Eugenie Bouchard, men det var inte särskilt oväntat.

Även Maria Sjarapova åkte ut i tredjerundan, mot 79-rankade Camila Giorgi. Skräll? Ptja. Jo, det får man väl säga ändå. Men någon chock var det verkligen inte. Indian Wells var trots allt Sjarapovas första turnering sedan Paris i slutet av januari.

Sloane Stephens gjorde för övrigt en mycket bra match mot Ana Ivanovic och vann i raka set: 7-6(3), 6-4. Hoppas Stephens äntligen hittat tillbaka till sitt vinnande koncept från förra säsongen.

I natt hände väl ingenting riktigt uppseendeväckande. Dominika Cibulkova slog Petra Kvitová: 6-3, 6-2. Kul att se att Australiska öppna-finalisten Cibulkovas goda form håller i sig. Finalrepris mot Li Na i åttondelsfinalen!

* * *

Alla nattens resultat:

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 19.57.02 Skärmavbild 2014-03-12 kl. 19.57.08
Sida 3 av 25
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB