Skulle egentligen ha skrivit den här texten redan efter Wimbledon, men det är ju lika aktuellt nu.

Det rör på sig på världsrankningen, nämligen.

Rejält.

En av fördelarna med semester är att man kan koppla av med en hel del tennis under dagarna.

Förra veckan roade jag mig till exempel med att följa Lleyton Hewitts och Ivo Karlovics framfart i Newport. Jo, visst sneglade jag lite på Båstad och Swedish Open när andan föll på, men det var inte mycket mer än Elias Ymer och Christian Lindell som fångade mitt intresse i den turneringen (båda åkte ut i andra omgången). Trots att den spelas på svensk mark. Startfältet var inte bättre än så, helt enkelt.

Finalen mellan Hewitt och Karlovic i Newport blev lite mer intressant än väntat. Med tanke på Hewitts kalasform och det faktum att kroaten inte imponerat så jättemycket (annat än att han i vanlig ordning slog många ess) trodde jag att Hewitt skulle jogga hem titeln, typ. Trots att Karlovic ledde med 4-1 i inbördes möten inför matchen.

Och det var nära att det blev så också. Forne världsettan servade nämligen för matchen vid ställning 6-3, 5-3, men kollapsade mentalt och var nära att upprepa fjolårets magplask (mot Nicolas Mahut; servade för titeln då också, men tappade setet och förlorade slutligen finalen). Brände sedan dessutom två matchbollar i Karlovics serve.

Rätt starkt av honom att bita ihop, skaka av sig de där missade chanserna och besegra både Karlovic och sin egen historia: 6-3, 6-7(4), 7-6(3). Han har ju blivit något av en choker av rang de senaste åren.

Nog om det.

Upptakten på veckans turneringar har jag inte följt mer än via resultaten (på sin höjd livescore), bortsett från en match – den mellan Dominic Thiem och Jiri Vesely i Hamburg. Ett högintressant möte på förhand, mellan två av de mest lovande unga framtidsnamnen på touren just nu. I praktiken blev det dock inte lika kul. Nu känns det visserligen som att Thiem är den snäppet bättre spelare generellt – ännu mer så på grus; förmodligen bara på gräs som Vesely i dagsläget har ett naturligt övertag – men i och med att Vesely dessutom hade en ganska dålig dag på jobbet blev det aldrig särskilt spännande.

Tjecken räddade visserligen en hel hög breakbollar i första set (efter att båda brutit varandra vid ställning 1-1 och 2-1), men Thiem hade hela tiden ett litet spelmässigt övertag. Vesely var ofta den som dikterade spelet, men han fick väldigt liten utdelning och trillade dessutom ofta rätt in i Thiems fällor. Smart spelare, Thiem. Man kan tro att det bara är power bakom båda de här spelarna, men österrikaren har fler vapen än så i sin arsenal.

Generellt kan man säga att Vesely är den kraftfullare av de båda och har en mer solid backhand. Kanske att han i regel har en lite bättre serve också, men det är nog marginellt. Thiem å sin sida har en tyngre forehand, är snabbare, har tätare defensiv och bättre speluppfattning. Det finns mer tanke bakom hur Thiem bygger upp poängen och han gillrade som sagt snitsiga fällor. Vesely är lite mer monoton och förutsägbar.

7-5, 6-0 blev det, hur som helst. Jämnt första set alltså, trots att Thiem hade ett litet övertag genom i stort sett hela matchen.

Nåväl.

Ska vi titta på hur världsrankningen ser ut, så här en vecka efter Wimbledon?

Ja, låt oss!

* * *

ATP-RANKNINGEN

• Novak Djokovic ny världsetta, som ni redan vet. Drygt 500 poäng före Rafael Nadal. Wimbledon-finalisten Roger Federer ny trea, 300 poäng före fyran Stan Wawrinka. Men de två som sticker ut så här i toppen på världsrakningen är förstås världssexan Milos Raonic och nian Grigor Dimitrov. Första gången i karriären som Dimitrov är rankad innanför topp 10 – och han petar ner Andy Murray i och med sin semifinalplats i Wimbledon. Bra jobbat. Förresten lite sjukt egentligen att Juan Martín del Potro fortfarande kan vara rankad 8 i världen. Han har ju inte spelat på nästan fem månader…

• Strax utanför topp 10 hittar vi Kei Nishikori, John Isner och Ernests Gulbis, som alltså inte blev särskilt långvarit i toppen. Skadedrabbade Richard Gasquet kvar innanför topp 20 tack vare poängen han spelade in förra sensommaren och hösten. Roberto Bautista Agut så högt upp som plats 18 efter titeln i Stuttgart (slog Lukas Rosol i finalen). 26-åringens första vecka inom topp 20 i karriären. Imponerande.

• I övrigt? Ptja, Marin Cilic ligger kvar och skvalpar runt 20-strecket, men kommer att klättra den närmaste tiden. Har ju inga poäng att försvara nu efter Wimbledon. Nicolás Almagro på plats 27, men kommer att störtdyka. Opererade sig nyligen och kommer missa resten av säsongen. Ivo Karlovic på plats 29 – hans bästa notering på över fyra år. Joao Sousa hoppar upp fem snäpp efter finalen i Båstad, till 35 – hans bästa rankning i karriären. Gilles Simon i fortsatt fritt fall, tappar två placeringar och återfinns nu på plats 38.

• Jerzy Janowicz klättrar tre pinnar trots floppen i Båstad. Rankad 48 nu. Dags för honom att vända skutan på rätt köl igen snart? Swedish Open-vinnaren Pablo Cuevas klättrar osannolika 50 placeringar, till plats 61 – första gången sedan hösten 2011 som 28-årige, skadedrabbade uruguayanen är rankad inom topp 100. Wimbledon stora sensation Nick Kyrgios på plats 66. Högre rankad än både Jiri Vesely (68) och Jack Sock (69 – gjorde för övrigt en riktig plattmatch mot Hewitt i Newport, direkt smärtsamt att se), alltså.

… och så tar vi en titt på säsongsrankningen:

• Inga jättestora skillnader i toppen jämfört med den officiella världsrankningen, förutom att Dimitrov är sexa, Murray sjua, Nishikori nia, Gulbis tia och Raonic elva. Marin Cilic tolva, och borde som sagt närma sig topp 10 även på den officiella rankningen snart. RBA så högt upp som 13, och Alexandr Dolgopolov fortfarande innanför 20-strecket trots förhållandevis svaga resultat den senaste tiden.

• Lleyton Hewitt på plats 30. Vore ju faktiskt lite roligt om han kunde klättra innanför topp 30, kanske till och med närma sig topp 20, innan det är dags att kasta in handduken. Nick Kyrgios på plats 35, tack vare Wimbledon förstås. Hälften av poängen han spelat in i år kom i London. Oavsett så är det kul när de unga spelarna rör sig uppåt, och Kyrgios har god chans att ta sig högre även på den officiella världsrankningen. 24-årige Steve Johnson på plats 36, förresten! Det är skoj. Har tagit rejäla kliv framåt i år.

• 22-årige Damir Dzumhur på plats 76. Lite av en personlig favorit. Är rankad 105 just nu och har aldrig varit innanför topp 10 hittills, men det lär komma snart. Följer honom och ett gäng andra unga talanger flitigt på Challenger-touren, och han börjar verkligen få ordning på sitt spel nu. Riktigt kul.

• del Potro nere på plats 83. Ajaj. Kan bli stort rankningsras för honom innan säsongen är slut.

Ny vecka, nya strider.

Men innan vi pratar om något annat måste vi förstås ta en titt på världsrankningen.

ATP-RANKNINGEN

• Rafael Nadal fortsatt världsetta – och lär så vara fram till hardcourt-säsongen under sensommar/höst. Tvåan Novak Djokovic har nämligen en final i Wimbledon att försvara, medan spanjoren som bekant åkte ut redan i första omgången i fjol. Andy Murray topp 5 igen, för första gången sedan januari. David Ferrer trillar ner till plats 7 eftersom han inte lyckades försvara sin finalplats i Franska öppna från förra året.

• Det mest intressanta hittar vi dock utanför topp 5. Här är nämligen Ernests Gulbis ny världstia. Hans hittills högsta rankning i karriären. Petar ner Kei Nishikori, som återfinns på plats 12. Grigor Dimitrov och Richard Gasquet på plats 13 och 14. Jo-Wilfried Tsonga tappar tre placeringar och är nu rankad 17. Kevin Anderson rankad 18 tack vare sin åttondelsfinal i Paris – hans högsta notering i karriären.

• Alexandr Dolgopolov tillbaka på topp 20 efter en nästan ett och ett halvt år lång ökenvandring. Föll ju ur i slutet av januari förra året och han störtdyka ner till plats 57 innan vändningen kom. Störst skutt efter Franska öppna är det dock Gaël Monfils som tar. Forne världssjuan ligger nu på plats 20, efter två rankningsmässigt katastrofala år. Hjärtligt välkommen tillbaka, Le Monf! Även spanjorerna Marcel Granollers och Guillermo Garcia Lopez har fått stor utdelning rankningsmässigt i Paris: Granollers hoppar nio placeringar, till plats 30, och Garcia Lopez tio, till plats 31.

• Veteranerna Tommy Haas och Tommy Robredo fortsätter sjunka på världsrankningen: 21:a och 22:a nu. Haas på grund av skador, Robredo på grund av formsvacka.

• 20-årige Dominic Thiem gjorde ingen minnesvärd insats mot Nadal på Roland Garros, men hans andrarunda ger honom två placeringar. Plats 55 nu. Riktigt bra. Särskilt med tanke på att han klättrat drygt 200 platser på bara ett år. Martin Klizan på plats 57. Glädjande även det. Han har ju alldeles för hög kapacitet för att ligga och skvalpa utanför topp 100, som han gjort ett tag.

* * *

… och så tar vi en titt på säsongsrankningen:

• Nadal börjar dra ifrån. 1,200 poäng före tvåan Djokovic nu. Nästan 3,000 före trean Stan Wawrinka. Samtidigt har ju hans insatser på gräs de senaste två åren lämnat mycket kvar att önska. Blir intressant att följa hans äventyr på det gyllengröna underlaget i år.

• Roger Federer fortfarande fyra, tätt före Tomás Berdych. Gulbis sjua, knappt 100 poäng före Nishikori. Svänger snabbt på säsongsrankningen, av förklarliga skäl. Tian Dimitrov fortfarande nästan 400 poäng före elvan Milos Raonic, men kanadensaren börjar knappa in. Kan bli ett tajt race mellan dem under återstoden av året.

• Garcia Lopez på plats 21. Har alltså chansen att slå sig in på topp 20 under året. Sjukt bra utdelning, i så fall. Tycker egentligen inte riktigt att han har topp 20-kapacitet.

• Fernando Verdasco upp tio placeringar, till plats 25. Borde ta sig tillbaka in på topp 20 under säsongen. Har sett bra ut på sistone (sedan Thomas Enqvist anslöt sig som tränare).

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Simona Halep ny världstrea. Så otroligt välförtjänt. Visade ju i Franska öppna att hon är i toppen för att stanna. Agnieszka Radwanska halkar alltså ner till plats 4. Har hänt en del i toppen det senaste året. Först sluggade sig Li Na fram till en position som världstvåa, nu är alltså Halep trea. Den gamla Big Four (Serena Williams, Victoria Azarenka, Maria Sjarapova, Agnieszka Radwanska) är ett minne blott. Sjarapova världsfemma förresten. På tiden.

• Azarenka faller ner till plats 8. Har alltså inte spelat sedan förlusten mot Lauren Davis i Indian Wells. Riktigt tråkigt när en säsong spolieras på grund av skada på det här sättet.

• Flavia Pennetta världselva efter sin tredjerunda i Franska öppna. Och Eugenie Bouchard världstolva! Fantastisk utdelning för henne och Halep. Båda var ju rankade utanför topp 50 för bara ett år sedan. Sämre går det för Sara Errani, som är nere på plats 14 nu.

• Andrea Petkovic hoppar upp sju placeringar, från 27 till 20. Och Garbine Muguruza plockar åtta pinnar – från 35 till 27.

* * *

… och så säsongsrankningen:

• Grussäsongen har verkligen varit succé för Maria Sjarapova, som faktiskt leder årsracet. Helt sjukt egentligen, med tanke på hennes tunga säsongsstart. Hade ju förhållandevis svaga 13-5 i matchfacit inför Stuttgart. Under grusvåren har hon 19-1. Makalöst.

• Li Na fortsatt tvåa, trots ett gäng svaga insatser de senaste månaderna. Skuggas av Halep, som i sin tur ligger nästan 800 poäng före Serena Williams. Och då har Halep ändå bara spelat en turnering mer än Williams. Faktum är att amerikanen spelat 10, medan Sjarapova bara spelat 9 och Li Na 8. Suveräna Serenas dominans börjar helt klart mattas av, med andra ord.

• Bouchard sjua. Mycket glädjande. Som jag har väntat på hennes stora genombrott. Två kvartsfinaler på lika många Grand Slam-turneringar är ju ett rysligt bra facit så här långt i år. Hoppas hon håller tempot uppe. Då kan faktiskt till och med nosa på en plats inom topp 5 på den officiella världsrankningen innan årets slut.

• Petkovic nio placeringar upp, till plats 14. Fortsätter hon spela som hon gjorde i Franska öppna kan hon absolut slå sig in på topp 10 under säsongen. Kapaciteten finns där. Det visade hon redan för flera år sedan.

Stanislas Wawrinka skrev historia i Monte Carlo Masters.

Redan i dag är turneringen i sig historia.

Nu blickar vi framåt – och passar på att vila ögonen en stund på nya världsrankningen:

ATP-RANKNINGEN

• Toppen oförändrad. Rafael Nadal fortfarande världsetta alltså, med god marginal. Novak Djokovic tvåa, Stanislas Wawrinka trea och Roger Federer fyra. På säsongsrankningen ser det dock helt annorlunda ut, men den pratar vi mer om lite längre ner.

• David Ferrer åter världsfemma efter en finfin insats i Monte Carlo. Är spanjoren på väg ur sin lilla formsvacka? Grussäsongen är ju hur som haver hans time to shine.

• Milos Raonic ny världsnia, medan skadade Richard Gasquet ramlat ur topp 10.

• Tommy Haas klättrar två steg uppåt, till plats 14 – trots att han inte spelat sedan Indian Wells. Detta eftersom Grigor Dimitrov misslyckades med att försvara sina poäng från i fjol (likaså Mikhail Juzjnyj).

• Guillermo Garcia-Lopez sex snäpp upp, till plats 32, efter sin imponerande prestation i Monte Carlo (slog ut Alexandr Dolgopolov och Tomás Berdych, innan han föll mot Novak Djokovic i kvarten). Spanjoren har klättrat 30 placeringar sedan början av året. Starkt!

… och så tar vi en titt på säsongsrankningen:

• Wawrinka etta med 500 poängs marginal ner till Djokovic. Federer trea, Nadal fyra. Andy Murray först på plats 10, efter Grigor Dimitrov, Fabio Fognini och Alexandr Dolgopolov. Det hade man ju kanske inte förutspått inför säsongen. Sannolikheten att Wawrinka är världsetta vid årets slut? Man ska aldrig säga aldrig, men nog måste den bedömas som ganska liten ändå. Att han ska cementera sin position inom topp 5 däremot, det är ju verkligen ingen omöjlighet.

• Marin Cilic och Kei Nishikori strax utanför topp 10. 12 spelare med 1,000 poäng eller mer, för övrigt. Onekligen en intressant säsongsrankning. Ytterst tveksamt att världsrankningen ser ut så här i slutet av säsongen, dock. Tycker att någon av Dimitrov, Cilic och Nishikori borde kunna norpa en plats, på bekostnad av nuvarande världstian John Isner (eventuellt även Juan Martín del Potro). Såvida inte Raonic tar den, förstås. Har ju bäst utgångsläge trots att han ”bara” återfinns på plats 18 på säsongsrankningen. Känner man Dolgopolov rätt så kommer det snart en formdipp och Fognini har inte tillstymmelsen till den stabilitet som krävs.

Så var ännu en tävlingsvecka avslutad.

En urstark Tomás Berdych vann i Rotterdam, en överlägsen David Ferrer i Buenos Aires, en omutlig Kei Nishikori i Memphis och en formtoppad Simona Halep i Doha.

Och så har det rört sig i toppen både på dam- och herrsidan – igen.

Fördelen med att ha magsjuka är att man hinner se ganska mycket mer tennis än man brukar.

Nackdelen med magsjuka är… tja, magsjuka.

Och att man inte riktigt har orken att blogga om all den där fina tennisen man ser när man inte stirrar ner i botten på en hink, eller sover som Törnrosa på rohypnol.

Från Rotterdam finns annars mycket göttigt att skriva om. Förstarundan mellan Juan Martín del Potro och Gaël Monfils blev kanske inte exakt så episk som vi hade väntat oss, men likväl riktigt bra. Argentinaren svarade för en choke av rang när han servade för första set och hade 40-0 men tappade fem raka poäng, och tvingades till ett tiebreak. Väl där låg han under med 3-5 innan han till slut stängde setet och inte långt därefter hela matchen: 7-6(6), 6-3.

Av handledsskadan som plågat honom under säsongsinledningen såg vi inte särskilt mycket i den här matchen, men den gjorde sig påmind lite längre in i turneringen. Nu var visserligen Ernests Gulbis (som dessförinnan slagit ut Denis Istomin och Grigor Dimitrov) på bästa spelhumör, men del Potro gjorde inte en av sina bättre matcher när han föll mot letten i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4.

Turneringens två stora utropstecken var hemmafavoriten Igor Sijsling och formstarke Tomás Berdych. Sijsling inledde med att avfärda Mikhail Juzjnyj busenkelt i raka set (6-2, 6-2) – Jujnyj befinner sig förvisso i en avgrundsdjup formsvacka, men holländaren visade likväl upp ett övertygande spel redan där – och sedan Michael Berrer ännu busenklare (6-1, 6-2). Mot Philipp Kohlschreiber i kvarten var han spelmässigt överlägsen i första set men sträckte en muskel i andra och såg ut att vara illa ute, men redde ut det och vann efter en minst lika imponerande insats som i föregående två matcher: 6-2, 2-6, 6-1.

Hans semifinalplats tycker inte jag är att betrakta som en skräll. Sijsling brukar alltid prestera på hemmaplan. Visst, han har inte alltid fått med sig resultaten, men det har ofta berott på svåra lottningar eftersom han fortfarande är så pass lågt rankad – han gör nästan alltid bra matcher i Holland (slog ut Jo-Wilfried Tsonga i Rotterdam förra året, till exempel).

Det tog hur som helst stopp för Sijsling i tre set i semifinalen mot Marin Cilic (som slog ut en fortsatt formsvag Andy Murray i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4)

Berdych å sin sida såg många gånger helt oslagbar ut. Hade egentligen bara problem mot Jerzy Janowicz i kvartsfinalen, men vann den matchen kontrollerat efter att ha tappat första set: 6-7(9), 6-2, 6-4. Körde sedan över Gulbis i semin (6-3, 6-2) och Cilic i finalen (6-4, 6-2). Bra turnering för båda. Viktigt för Cilic att få resultaten med sig tidigt och klättra på rankningen så snabbt som möjligt, för under sommaren och hösten har han ju knappt några poäng alls att försvara.

Värt att nämna är också att 20-årige Dominic Thiem gjorde en riktigt bra turnering. Kvalade sig in i huvudturneringen utan större problem, slog Jarkko Nieminen i en tresetare i förstarundan och tog sedan set mot Andy Murray (6-4, 3-6, 6-3).

* * *

Såg i princip ingenting från Buenos Aires, bara delar av finalen mellan David Ferrer och Fabio Fognini via en ganska kass livestream. Inte mycket att hänga i julgranen. Fognini tycks ha gjort ännu en bra turnering men hade inte mycket att sätta emot Ferrer: 6-4, 6-3.

Tredje raka titeln för Ferrer i Buenos Aires – och sjätte året i rad som en spanjor lyfter bucklan (Tommy Robredo 2009, Juan Carlos Ferrero 2010, Nicolás Almagro 2011, Ferrer 2012-2014). Ferrer slog för övrigt Almagro i semifinalen – hans 15:e raka seger över landsmannen. Måste vara otroligt smärtsamt för Almagro.

Och Fognini slog Robredo i en tresetare i sin semi: 3-6, 7-5, 6-3. Nu har Robredo visserligen inte riktigt hittat formen än i år, men ändå imponerande. Trodde Robredo skulle nöta ner italienaren.

* * *

Kei Nishikori får nog sägas vara veckans mest solklara turneringssegrare (och enklaste förhandstips).

Han tappade visserligen set mot hemmaspelaren Alex Bogomolov Jr i kvarten (3-6, 6-3, 6-2) men hade överlag smooth sailing genom hela turneringen och mötte sedan Ivo Karlovic i finalen. Väl där bröt han kroaten – som under turneringen inte blivit bruten på 49 servegame – redan i matchens tredje game.

Det är ju verkligen ingen hemlighet att Karlovic har absolut noll och ingenting att komma med förutom sin mammutserve. Om man tycker att John Isner och Milos Raonic har undermåligt grundspel, så… well, de är bollkonstnärer i jämförelse med Karlovic. Och det säger jag utan att raljera. Även om det kan vara extremt tråkigt och ibland till och med smärtsamt att se honom spela tennis (inklusive den här matchen) så är det ändå imponerande att han nått så långt som han gjort med bara en enda fungerande beståndsdel i sitt spel. Det är det få som klarar av.

Finalen var hur som helst en av de spelmässigt sämsta jag sett på länge. Den lilla lilla nerv som uppstod i andra set kom i princip till i ett vakuum och bestod av en drös klantiga missar från Kei Nishikori. Missar som förmodligen hade med finalnerver och guldfrossa att göra, för Nishikori måste ha förstått redan efter tre game att Karlovic omöjligtvis kunde vinna den här matchen – den var Nishikoris att förlora.

Lite lite dramatik bjöds vi på också, med betoning på lite. I slutet av andra set hade Nishikori 0-15 i egen serve och skulle ha haft 0-30 eftersom ett slag från Karlovic klippte linjen. Linjedomaren dömde ut, men huvuddomaren korrigerade omgående. Poängen spelades om och Nishikori tackade linjedomaren genom att smaska in ett ess.

Karlovic hämtade sig aldrig mentalt efter det där och tog inte en enda poäng i tiebreaket. 6-4, 7-6(0) blev således segersiffrorna för Nishikori, som försvarade sin titel i Memphis.

* * *

Simona Halep!

Ja, hon fortsätter ju ånga på. Tappade set mot Kaia Kanepi i sin öppningsmatch (6-4, 3-6, 7-6) men körde sedan över alla motståndare fullständigt, oavsett vem hon mötte.

– Många gånger visste jag inte ens vad jag skulle göra för att avsluta poängen, hon var överallt, summerar världstrean Agnieszka Radwanska efter förlusten i semifinalen (7-5, 6-2).

Mot Angelique Kerber i finalen var hon ännu mer överlägsen: 6-2, 6-3 (och stackars Sara Errani fick bara med sig två game i kvarten: 6-2, 6-0).

Haleps sjunde titel totalt i karriären (samtliga sex tidigare kom som bekant under 2013) och första Premier 5-buckla (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters 1000; dock har de fyra Premier Mandatory-turneringarna snäppet högre status än Premier 5).

* * *

Och så till sist: Vad har dessa fyra turneringar gett för ekon på världsrankningen?

Låt oss ta en titt:

ATP-RANKNINGEN

• Toppen går inte helt oförändrad efter den här veckan. del Potro tappar 410 poäng eftersom han inte lyckades försvara sin titel i Rotterdam och förlorar därmed sin fjärdeplats till David Ferrer. Lite snöpligt. Tre veckor fick han vara världsfyra, del Potro. Nåväl. Har inte jättemånga poäng upp till spanjoren så kan säkert knuffa ner honom igen under våren.

• Andy Murray halkar ner till plats 7 efter Berdychs succé i Rotterdam. Ojoj. Inte för att det spelar någon roll i seedningssyfte om man är sexa eller sjua, men så här lågt rankad har inte Murray varit sedan juli 2008. Knappt 1,000 poäng som skiljer sjuan Murray från trean Stanislas Wawrinka, så mycket kan förstås hända framöver – men det bör dock nämnas att Murray har en del poäng att försvara under våren. 1,180 poäng bara i Indian Wells och Miami, till exempel.

• Kei Nishikori och Mikhail Juzjnyj byter plats efter Memphis, Nishikori således numera 15-rankad. Borde kunna krypa närmare 10-strecket inom en överskådig framtid. Har sett pigg ut hittills i år.

• Marin Cilic tar ännu ett skutt uppåt på rankningen tack vare sin finalplats i Rotterdam – från 37 till 29. Känns som att han, spelmässigt, är en topp 10-kandidat på allvar för första gången på flera år. De senaste två säsongerna har han mest varit det i teorin men inte nått fram i praktiken.

• I de nedre regionerna av topp 50 hittar vi forne världsettan Lleyton Hewitt på plats 38, ”Rustys” högsta placering sedan oktober 2010. Imponerande, måste ju sägas. Och ännu lite längre ner, på plats 46, hittar vi en annan gräsräv: Yen-Hsun Lu. Detta sedan taiwanesen nått semifinal i Memphis (avbröt på grund av skada). Och precis utanför topp 50 har vi Igor Sijsling, på plats 52, och Ivo Karlovic, på plats 56. 12 respektive 24 placeringar klättrar de uppåt efter succéerna i Rotterdam och Memphis.

• Julien Benneteau, fjolårsfinalist i Rotterdam, tappar 28 placeringar och återfinns nu på plats 67. Känns nästan lika tråkigt som att Marcos Baghdatis trillade ur topp 100 för några veckor sedan. De är sådana där spelare man gärna vill ha runt 40-strecket.

• Dominic Thiem plockar 14 placeringar och är nu för första gången i karriären topp 100 i och med sin 99:e-plats.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Li Na ny världstvåa, trots att hon föll platt mot Petra Cetkovska redan i sin andra match i Doha. Även Agnieszka Radwanska hoppar upp ett snäpp, på bekostnad av Victoria Azarenka som tappar två placeringar. Maria Sjarapova fortsatt världsfemma. Williams har för övrigt nästan dubbelt så många poäng som Li Na: 12,380 för världsettan, 6,690 för världstvåan. Och hon ligger i sin tur nästan 1,300 poäng före Radwanska (5,705).

• Jelena Jankovic, Angelique Kerber och Simona Halep hoppar alla upp ett pinnhål, medan Sara Errani tappar fyra placeringar – från 6 till 10. Kommer Errani att trilla ur topp 10 snart, vilket min poddkollega Andreas Käck förutspått vid några tillfällen? Ingen omöjlighet alls. Om hon inte lyckas stoppa blödningen under vårens grussäsong.

• Överlag små och betydelselösa rörelser inom topp 50 i övrigt. Kan väl noteras att Sloane Stephens står kvar på plats 18 – bara en placering bättre än ett år yngre framtidslöftet Eugenie Bouchard. Nu är visserligen samarbetet fortfarande färskt, men det kan väl inte betraktas som någon högoddsare att Roger Federers ex-coach Paul Annacone får foten om ingenting drastiskt händer ganska snart.

Så blev det alltså officiellt.

Andy Murray missar ATP-slutspelet World Tour Finals i London i början av november.

Detta på grund av den operation, till följd av de ryggproblem han dragits med en tid, som genomfördes för några veckor sedan.

Misstänker att Murray närt något litet hopp om att trots allt kunna delta i slutspelet och därför väntat med att ge besked, men insett (eller övertalats om) att det smartaste är att att fokusera på full återhämtning inför 2014 i stället för att riskera en backlash.

Detta innebär, vilket jag redan varit inne på otaliga gånger, att kampen kring ”slutspelsstrecket” tätnar. I skrivande stund är det främst fem spelare som slåss om de tre sista platserna: Roger Federer, Stanislas Wawrinka, Richard Gasquet, Jo-Wilfried Tsonga och Milos Raonic.

Så här ser poängställning ut just nu (alltså på säsongsrankningen, som även kallas ”Race to London”):

Det skiljer alltså bara 400 poäng mellan sjuan Federer och elvan Tsonga. Om Raonic tar sig till kvartsfinal kommer det bara att skilja 100 poäng mellan honom och Gasquet, som just nu sitter på den sista gyllene biljetten.

Wawrinka har å sin sida chans att gå om Federer, om han tar sig till kvartsfinal medan landsmannen förlorar mot Gaël Monfils i åttondelen.

Hur som helst oerhört spännande race i år. Det mest intressanta på många år, skulle jag vilja påstå.

Den här veckans rankningstitt känns ungefär som den veckan efter Wimbledon 2012.

Det är alltid något alldeles speciellt med tronskiften i den absoluta toppen. Oavsett vem som petar ner vem.

Efter Wimbledon förra året var det som bekant Roger Federer som tog över toppositionen från Novak Djokovic. Den här gången är det Rafael Nadal.

101 veckor har Djokovic totalt som världsetta. Lär bli betydligt fler, men just nu är det Nadal (med 102 veckor som världsetta i bagaget) som är herre på täppan.

Vi kollar lite närmare på hela rankningen.

ATP-RANKNINGEN

• Alltså bara 40 poäng som skiljer Nadal och Djokovic på den officiella världsrankningen. Kan så klart tyckas fjuttigt, men då ska man komma ihåg att Nadal inte haft några poäng att försvara sedan Wimbledon – medan Djokovic drog in en hel drös förra hösten. Men det är inte bara allra högst upp som det rört på sig. Juan Martín del Potro plockar två placeringar efter sin seger i Tokyo och är ny världsfemma, framför sexan Tomás Berdych och sjuan Federer.

• Stanislas Wawrinkas formtopp har inte hållit i sig efter US Open, men det har inte gett några negativa avtryck på rankningen. Efter Jo-Wilfried Tsongas flopp i Tokyo byter schweizaren och den skadedrabbade fransmannen plats, eftersom Tsonga var i final i Peking förra året (förlust mot Djokovic) och därmed tappar en hel del poäng. Wawrinka ny världsåtta, således.

• John Isner hoppar upp tre snäpp efter sin kvartsfinal i Peking och återfinns nu på plats 13.

• Nicolás Almagros prestation i Tokyo räckte till ett litet skutt uppåt på en placering, från 17 till 18. Fabio Fognini hoppar upp två snäpp, från 19 till 18, medan Kei Nishikori rasar fem placeringar, från 13 till 18, efter kvartsfinalförlusten i Tokyo (där han var regerande mästare).

• 28-årige Ivan Dodig noterar sin bästa rankningsplacering i karriären efter semifinalen i Tokyo. Plockar fem placeringar och är nu rankad 29.

… och så säsongsrankningen i vanlig ordning:

• Nadal fortfarande drygt 3,000 poäng före Djokovic och avslutar med största sannolikhet året som världsetta. Skadefrånvarande Andy Murray fortfarande 900 poäng före David Ferrer, så även om han inte spelar mer i år har faktiskt skotten chansen att avsluta säsongen som världstrea. Ferrer måste för övrigt anses klar för World Tour Finals. 1,100 poäng ner till femman del Potro och drygt 2,000 poäng före nian Richard Gasquet.

• Kampen om de sista platserna har verkligen intensifierats. Det skiljer alltså bara 100 poäng mellan sjuan Federer och nian Gasquet. Dessutom har de Milos Raonic och Jo-Wilfried Tsonga flåsande i nacken. Båda är knappt 300 poäng bakom. Alla dessa fem har potential att leverera under hösten, så ingen kan känna sig speciellt säker. Viktigt för Federer att få en bra start i Shanghai, annars kan det bli riktigt tungt för schweizaren. Inte alls en omöjlighet att han passeras av två-tre spelare (och därmed går miste om sin slutspelsbiljett), även om det fortfarande spontant känns som att han borde greja det.

• Även Tommy Haas och John Isner har teoretiska chanser att vara med och slåss om de sista platserna, men det är knappast troligt. Det rör sig om för mycket poäng för att de ska kunna hota på allvar.

På det hela taget känns det här faktiskt som det mest intressanta slutspelsracet på mycket länge. För några veckor sedan trodde jag inte att Raonic skulle vara en så het kandidat, men tack vare hans så starka veckor i Thailan och Tokyo har vi nu alltså fem seriösa kandidater i streckstriden.

Ännu har vi inte hört något från Andy Murray, men eftersom han inte officiellt dragit sig ur World Tour Finals än finns det fortfarande hopp om att han spelar. (Maria Sjarapova meddelade i dag att hon drar sig ur damernas motsvarighet WTA Championships.)

Gissar att Federer, Wawrinka, Gasquet, Raonic och Tsonga väntar otåligt på besked från världstrean.

Ny vecka, ny världsrankningen. Låt oss ta en titt på hur landet ligger inför Cincinnati Masters, som redan smygstartat:

ATP-RANKNINGEN

• Rafael Nadal inkasserar 1,000 färska poäng efter sin triumf i Montréal och tar därmed David Ferrers plats som världstrea. Ordningen någorlunda återställd, alltså. Roger Federer fortsatt världsfemma, men har som bekant 1,000 poäng att försvara i Cincinnati. Eftersom sexan Tomás Berdych har knappt 700 poäng upp till Federer och dessutom försvarar blott 90 poäng den här veckan är risken för fortsatt rankningstapp för schweizaren överhängande.

• Milos Raonic plockar tre placeringar och slår sig för första gången i karriären in på topp 10, som den första 90-talisten någonsin, på bekostnad av Richard Gasquet. Fransmannen lyckades inte försvara sin finalplats från i fjol utan föll mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen. Stanislas Wawrinka förlorade sin öppningsmatch, men i och med Gasquets poängtapp hoppar schweizaren upp ett snäpp och är nu världsnia, vilket är tangerat personbästa (var världsnia under sammanlagt fem veckor 2008).

• Jerzy Janowicz tar ett fyra placeringar stort skutt uppåt, efter att ha nått åttondelsfinal i Montréal (förlust mot Nadal). 22-åringen är nu rankad 14 i världen, vilket är ny toppnotering. Väldigt välförtjänt. Janowicz världsrankning (14) och säsongsrankning (18) börjar äntligen synka, efter en relativt trög start på året.

• Kevin Anderson kan nu titulera sig topp 20-spelare för första gången i karriären. Sydafrikanen har ju sakta men säkert klättrat uppåt på rankningen i år, och trots att han förlorade redan i första omgången i Montréal är han nu rankad 19 (i och med Janko Tipsarevics och John Isners tillkortakommanden). Tipsarevic fortsätter för övrigt tappa mark. Rankad 20 nu. Han har med andra ord tappat tio placeringar på tre månader. Isner verkar däremot ha stabiliserat sig runt 20-25. Blir väldigt svårt för Tipsy att bromsa den här negativa spiralen eftersom han måste börja prestera ordentligt för att inte rasa ännu mer. Återfinns först på plats 38 på säsongsrankningen.

• Vasek Pospisil tar ett 31 placeringar stort skutt uppåt på rankningen efter sin semifinalplats på hemmaplan i Montréal – från 71 till 40.

… och så kastar vi ett getöga på säsongsrankningen:

• På den officiella världsrankningen är Novak Djokovic fortsatt ohotad världsetta (3,000 poäng för tvåan Andy Murray). På säsongsrankningen är det däremot Rafael Nadal som parkerat sig i den absoluta toppen – 1,400 poäng före Djokovic. Vilket alltså innebär att Nadal inte bara utmanar om positionen, utan faktiskt har ett överläge i kampen om att avsluta säsongen som världsetta. Det var det nog få som förutsåg när han stapplade runt på gruset i Vina del Mar i februari.

• Det skiljer bara drygt 100 poäng, men Juan Martín del Potro är faktiskt världsfemma på säsongsrankningen. Tomás Berdych sexa. Federer ligger alltså fortfarande och skvalpar runt plats 7, men med hyfsat god topp 10-marginal. Richard Gasquet må ha knuffats ur topp 10 på världsrankningen men är fortfarande världstia på säsongsdito, drygt 100 poäng före Tommy Haas.

• Nye världstian Milos Raonic är tolva på säsongsrankningen. Förra veckan låg han på blott 20:e plats, så poängen han inkasserade i Montréal är enormt viktiga för hans fortsatta framgångssaga. Blir intressant att se hur långvarig hans första vända inom topp 10 blir. Att det bara skiljer två placeringar mellan världs- och säsongsrankning borde hur som helst innebära lite andrum för 22-åringen.

• Ernests Gulbis återfinns på plats 27 på säsongsrankningen, efter hans kvartsfinalplats i Montréal (förlust mot Raonic). Borde kunna avsluta året inom topp 30.

Det brukar ju hända lite på rankningen måndagen efter avslutad Grand Slam-turnering. Så även nu.

* * *

ATP-RANKNINGEN

• Roger Federer är världsfemma. Första gången på tio år som han inte är rankad innanför topp 4. David Ferrer tappar visserligen 360 poäng i och med sin kvartsfinalförlust i Wimbledon, men Federer förlorar samtidigt 1,955 efter sin chockförlust mot Sergej Stakhovskij i andra omgången. Detta medför att Ferrer nu är världstrea (hans bästa notering i karriären) och Rafael Nadal världsfyra.

• Juan Martín del Potro tar tillbaka sin plats som världssjua. Detta sedan han själv nått semifinalen (förlust mot Novak Djokovic) och Jo-Wilfried Tsonga avbrutit i andra omgången på grund av skada.

• I segmentet under topp 10 är Tommy Haas återigen världselva, på bekostnad av Kei Nishikori och Marin Cilic som tappar varsin placering.

• Jerzy Janowicz belöning för sin imponerande insats i Wimbledon: toppnoteringen 17 på världsrankningen. Viktigt för honom. Inför turneringen var han bara 46:a på säsongsrankningen, med 515 poäng. Semifinalen gav honom 720 välbehövliga poäng – och plats 16 på rankningen. Faktiskt första gången på hela året som hans säsongsrankning är synkad med hans officiella världsrankning (har spelat in två tredjedelar av sina sammanlagda poäng i Paris Masters 2012 och Wimbledon 2013).

• Philipp Kohlschreiber tappar sju placeringar eftersom han inte lyckades försvara sin kvartsfinalplats från i fjol: från 18 till 25. Grigor Dimitrov åter inom topp 30. Hoppar två snäpp uppåt och landar på 29.

• Fernando Verdasco upp 19 hack efter att ha nått kvartsfinal, nu rankad 35. Även Bernard Tomic tar ett ordentligt skutt: 17 pinnhåll uppåt till plats 42.

• Lukasz Kubot är onekligen en av de absolut stora vinnarna på rankningen den här veckan: från plats 130 till 68 tack vare sin kvartsfinalplats i Wimbledon. Adrian Mannarino, hans motståndare i åttondelen, klättrar 36 placeringar, från 111 till 75. Och Sergej Stakvhovskij slår sig in på topp 100 igen efter sin skräll mot Federer. Återfinns nu på plats 96.

• Jack Sock har sluggat sig in på topp 100 för första gången i karriären! Detta efter seger i en Challenger-turnering i Winnetka. Åkte ju ut redan i första kvalomgången i Wimbledon mot Mischa Zverev.

… och så tar vi en snabb titt på säsongsrankningen i vanlig ordning:

• Rafael Nadal fortsatt etta, trots sitt tidiga uttåg i Wimbledon. Skiljer 800 poäng mellan honom och Novak Djokovic, och drygt 1,100 poäng mellan Djokovic och Andy Murray. David Ferrer inte så rysligt långt efter faktiskt. Har spelat in 4,440 poäng hittills i år. Imponerande. Desto större glapp ner till Tomás Berdych. Skiljer nästan 2,000 poäng mellan de båda. Och 200 mellan Berdych och Federer…

• Annars inget jättedramatiskt att rapportera på den fronten. Janko Tipsarevic fortsätter rasa. Nere på plats 35 på säsongsrankningen (14 på den officiella världsrankningen). Även John Isner har det fortsatt tungt, återfinns på plats 37 (19 på världsrankningen). Tipsarevic har dessutom drygt 1,500 poäng att försvara under hösten. Det är mer än dubbelt så mycket poäng som han spelat in hittills i år…

I morgon ska vi prata lite mer om Roger Federers beslut att ställa upp i 250-turneringarna i Gstaad och Hamburg. Hade tänkt göra det tidigare men har inte haft tid. Den som väntar på nåt gott!

Det är ju ingen direkt hemlighet att tennisens forna ”stormakt” Sverige successivt tappat precis all sin stjärnglans – och att det som nu återstår är en helt utbränd, sorgligt misskött och nattsvart liten kolbit.

Det blir extra tydligt så här i Grand Slam-tider.

1987 var så många som 18 av 128 spelare i huvudturneringen i Franska öppna från Sverige på herrsidan. Och det var nästan lika många i Wimbledon samma år: 14.

När nu Wimbledon drar i gång på måndag kunde statistiknörden i mig inte låta bli att backtracka och följa det svenska tennisförfallet år för år – givetvis med just Wimbledon som utgångspunkt.

Vad som följer är en lista över antalet svenska herrspelare i Wimbledons huvudturnering från 1990 till 2013 (OBS: Siffrorna gäller enbart singelspelare).

Varning för dyster läsning…

1990: 13
1991: 11
1992: 8
1993: 10
1994: 6
1995: 8
1996: 9
1997: 8
1998: 8
1999: 7
2000: 8
2001: 7
2002: 3
2003: 4
2004: 5
2005: 5
2006: 3
2007: 3
2008: 3
2009: 1
2010: 1
2011: 1
2012: –
2013: –

Vi hade alltså i genomsnitt 9,6 spelare i Wimbledons startfält åren 1990-1994, i snitt 8 spelare åren 1995-1999, i snitt 5,4 åren 2000-2004, i snitt 3 åren 2005-2009 och 0,5 åren 2010-2013.

Mellan åren 1990 och 2001 hade vi som sämst sex spelare i startfältet (1994). Mellan 2002 och 2013 har vi som bäst haft fem spelare i startfältet (2004-2005). Det ger ju en ganska tydlig bild av den svenska tennismisären – om den inte redan var tydlig nog.

I skrivande stund är liksom Patrik Rosenholm Sverigeetta.

Var vi hittar honom på rankningen? Tja, på plats… 503. Hans toppnotering i karriären är 362 (vilket han nådde i juli förra året).

Värt att notera är att endast sex olika svenska spelare deltagit i Wimbledon sedan 2003: Robin Söderling, Jonas Björkman, Thomas Enqvist, Thomas Johansson, Joachim Johansson och Andreas Vinciguerra (Björkman och Thomas Johansson spelade i samtliga turneringar åren 2003-2008, Söderling 2003-2011).

Det här förfallet återspeglas så klart också på rankningen. Vid en genomgång av antalet svenskar på topp 100 vid årets slut sedan 1990 är mönstret nästan identiskt:

1990: 12 spelare inom topp 100 på världsrankningen vid årets slut. Stefan Edberg världsetta, Jonas Svensson världselva. 4 spelare inom topp 50.

1991: 9 inom topp 100. Edberg fortfarande världsetta, Magnus Gustafsson världstolva. 5 spelare inom topp 50.

1992: 8 inom topp 100. Edberg världstvåa, Henrik Holm 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1993: 11 inom topp 100. Edberg världsfemma, Gustafsson 14-rankad. 7 spelare inom topp 50. Ett litet uppsving jämfört med föregående två år, alltså. Jonas Björkman gör entré!

1994: 8 inom topp 100. Edberg världssjua, Magnus Larsson 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1995: 8 inom topp 100. Thomas Enqvist världssjua, Larsson 17-rankad. Edberg nere på plats 23. 5 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1996: 10 inom topp 100. Enqvist världsnia, Edberg 14-rankad. 5 inom topp 50. Thomas Johansson, som tio år senare är en av bara tre deltagande svenskar i Wimbledon, gör entré.

1997: 8 inom topp 100. Björkman världsfyra, Magnus Norman 22-rankad. 6 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1998: 7 inom topp 100. Johansson 17-rankad, Enqvist 22-rankad. 5 spelare inom topp 50, tre av dem bland de 30 bästa i världen.

1999: 8 inom topp 100. Enqvist världsfyra, Norman 15-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2000: 8 inom topp 100. Norman världsfyra, Enqvist världsnia. 4 spelare inom topp 50.

2001: 6 inom topp 100. Johansson 18-rankad, Enqvist 24-rankad. 4 spelare inom topp 50.

2002: 3 inom topp 100. Johansson 14-rankad, Enqvist 44-rankad, Björkman 48-rankad. Precis som i Wimbledon är det mellan 2001 och 2002 som det riktigt stora raset sker. Inte speciellt konstigt att de här två sakerna hör ihop eftersom kvalificering till Grand Slam-turneringarna har med aktuell rankning att göra, men ändå talande att inga fler svenskar lyckades slå sig in på topp 100 under säsongens återstående sex månader efter Wimbledon.

2003: 4 inom topp 100. Björkman 30-rankad, Robin Söderling 60-rankad. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör entré och Enqvist slår sig in på topp 100 igen, medan Thomas Johansson trillar ur.

2004: 5 inom topp 100. Joachim Johansson världselva, Thomas Johansson 30-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2005: 4 inom topp 100. Thomas Johansson 13-rankad, Joachim Johansson 53-rankad. Bara en spelare inom topp 50.

2006: 3 inom topp 100. The Rise of Robin, som med sin 25-plats är enda svensk inom topp 50.

2007: 3 inom topp 100. Söderling-Björkman-Johansson still going strong. I alla fall i ett år till…

2008: 1 spelare inom topp 100. Johansson dalade ner till runt 200 innan han meddelade sin pensionering i juni året därpå. Björkman lade racketen på hyllan efter Wimbledon 2008 (i singel, fortsatte spela dubbel fram till dåtidens motsvarighet till World Tour Finals samma år).

2009: 1 spelare inom topp 100. Söderling världsåtta efter sin final i Franska öppna, åttondelsfinal i Wimbledon och kvartsfinal i US Open.

2010: 1 spelare inom topp 100. Söderlings bästa avslutning på en säsong (var dock världsfyra under två och en halv månad det året, 10 januari till 21 mars – hans toppnotering under karriären).

… och så avslutar vi med en riktigt sorglig bild, nämligen den senaste gången vi hade en svensk spelare inom topp 100:

Det har alltså gått 13 månader sedan vi sist hade en topp 100-spelare från Sverige – och då var Söderling inte ens aktiv när han som the last man standing låg där och skvalpade på plats 67. Sist vi hade en aktiv topp 100-spelare var som bekant för nästan två år sedan – i Swedish Open 2011, Söderlings till dags dato sista turnering.

När man ser de här siffrorna ter det sig än mer obegripligt hur man på allvar kunde tro att Thomas Johanssons Grand Slam-seger i Australiska öppna 2002 var något annat än en isolerad händelse och inte ett tecken på svensk tennis fortsatt goda form.

Men.

Vi kan ju trösta oss med att den där utbrända, sorgligt misskötta och nattsvarta lilla kolbiten kanske återfår sin forna glans.

Om typ 10-20 år.

I bästa fall.

Ny vecka och därför, sent omsider, dags för rankningstitt:

ATP-RANKNINGEN

• Trots att han bärgade sin åttonde Franska öppna-buckla i karriären i går trillar Rafael Nadal ner ett pinnhål, från plats fyra till fem. Detta eftersom han försvarade sina poäng från förra året, medan David Ferrer inkasserade färska i och med sin finalplats. I övrigt inga förändringar inom topp 10, förutom att Jo-Wilfried Tsonga och Juan Martín del Potro byter plats (eftersom del Potro tvingades stå över Franska öppna och därmed tappade 360 poäng, medan Tsonga gick 360 poäng plus tack vare sin semifinalplats).

• Kvartsfinalen i Paris gav Tommy Haas tre placeringar på rankningen och 35-åringen kan därför nu titulera sig världselva. Både välförtjänt och glädjande. Man unnar honom liksom de här framgångarna.

• Små förändringar i segmentet 10-20. Både Nicolás Almagro och Juan Monacó tappar tre placeringar och återfinns nu på plats 16 respektive 20. Kei Nishikori tillbaka på toppnoteringen 13 efter sin åttondelsfinal på Roland Garros.

• I segmentet under tar Jerzy Janowicz ett litet kliv framåt – från 23 till nya toppnoteringen 22. Kul att det äntligen börjar lossna för 22-åringen den här säsongen, efter succén i Paris Masters i höstas. Även Benoit Paire hoppar upp ett hack och är nu rankad 25.

• Viktor Troicki tar ett 13 placeringar stort skutt, från 57 till 44, efter sin överraskande insats i Franska öppna.

• Gaël Monfils slog sig ju in på topp 100 igen redan efter Nice, och efter att ha nått tredje omgången i Franska öppna är han nu rankad 67:a i världen. Det går åt rätt håll i alla fall – om än lite långsamt.

• David Goffin rasar 26 placeringar och landar på plats 84. Detta eftersom han hade en åttondel att försvara i Franska öppna men åkte ut redan i första omgången. Dock mot Novak Djokovic, så hans lottning var ju allt annat än lyckosam.

• Strax utanför topp 100 kan noteras att 19-årige Jack Sock klättrar 16 placeringar, från 118 till 102. Även jämngamla framtidslöftet Jiri Vesely tar ett ordentligt kliv framåt – från 127 till 106. Detta efter att ha tagit sig igenom kvalet och in i huvudturneringen i Paris (förlust mot Philipp Kohlschreiber) och sedan final i en Challenger i Tjeckien förra veckan (där han slog Jack Sock i en tresetsrysare – föll mot Radek Stepanek i finalen).

Och så en titt på säsongsrankningen:

• Rafael Nadal leder alltså poängracet hittills i år. Dessutom en klar ledning – nästan 2,000 poäng före rivalen Djokovic. Ferrer trea, Murray trea. Återigen tråkig läsning för Federer-fansen, eftersom 31-åringen återfinns först på plats 7. Strax före landsmannen Stanislas Wawrinka, som mycket väl kan parkera sig i de regionerna. Skulle inte förvåna mig om han är 7-8 i slutet av året.

• Paire på plats 17. Och skrällveteranen Tommy Robredo på plats 20. Intressant om Paire kan fortsätta klättra och om Robredo kan hålla sig runt 20-30 under resten av året.

• Janko Tipsarevic bromsar in raset något och tar tillbaka fyra placeringar, men det räcker ändå bara till en delad 29-plats med Jürgen Melzer. Får se om han lyckas få bukt med den avgrundsdjupa formsvacka han hamnat i och åtminstone klamra sig fast inom topp 30. Även John Isner hejdar sitt ras något, men återfinns trots det först på plats 33.

• Gaël Monfils på plats 36. Bra! Hoppas han kan hålla sig frisk och hel, samla på sig mer poäng under sommaren och hösten och åtminstone avsluta året inom topp 30.