Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013

Veckans två sista matcher står för dörren. Sedan väntar en lite lugnare tennisvecka innan US Open brakar loss.

Det här är att vi bjuds på i dag:

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – JOHN ISNER (22)

Tidigare i veckan var jag orolig för att Nadal skulle vara sliten efter sitt hårda matchande den senaste tiden.

Om han är det så har han sannerligen inte visat några som helst tecken på det. Spelare efter spelare har avfärdats förhållandevis enkelt, och den enda som ens varit i närheten av att besegra honom är Roger Federer i kvartsfinalen (Grigor Dimitrov vann visserligen andra set i åttondelsfinalen, men blev överkörd i första och tredje).

Överlag har Nadal servat bättre än han returnerat, men tycker faktiskt att han imponerat även i det sistnämnda avseendet. Gillar att han försöker returnera aggressivare än han vanligtvis gör på hardcourt och framför allt mot Tomás Berdych i gårdagens semifinal testade han olika lösningar. Att stabile servaren Berdych fick agera försökskanin inför en final mot Isner kan tolkas som att Nadal har otroligt bra självförtroende just nu.

Vilket är viktigt för honom på hardcourt, eftersom han ibland tenderar att bli passiv på underlaget och inte våga gå för fullt.

Gått för fullt, det har han verkligen gjort både i Montréal och Cincinnati.

Jag tror inte att Isner är chanslös i dag. Matchbilden kommer nog bli ungefär likadan som den mellan Nadal och Milos Raonic i Montréal, men med den stora skillnaden att Isner kommer göra betydligt bättre ifrån sig än sin yngre motsvarighet.

Isner har visserligen bara spelat en Masters-final tidigare i karriären (Indian Wells 2012, förlust mot Federer) men har generellt mer rutin än Raonic. Han kommer säkert vara nervös men presterar i princip alltid på hemmaplan, vilket tyder på att han inte låter sig stressas av hemmafansens förväntningar.

Serven är, som alltid i Isners fall, nyckeln. Mot Juan Martín del Potro var den inte hundraprocentig, framför allt taktiskt. Han tog en hel del felbeslut och hamnade därför i knepiga lägen (som han dock oftast krånglade sig ur).

Mot Nadal borde strategin vara glasklar: bomba stenhårda förstaservar mot backhand, både i deuce och ad court. Slå med tung och snäv kick i andraserve (särskilt i deuce court, för att tvinga Nadal långt ut på kanten så han kan gå fram på nät).

Även i duellerna är det i första hand Nadals backhand som måste attackeras. Nätruscher bara i öppna lägen, annars är risken för nadalianska passeringar enorm.

Med andra ord typ samma strategi som Federer, fast finjusterad för en servekanon.

Behöver jag ens nämna att nämnda strategi behöver utföras näst intill felfritt? Isner får visserligen betydligt högre utdelning i egen serve än gemene spelare på touren, men att vara mammutservare har sina nackdelar. Som att man är hopplöst underlägsen i grundspelet, till exempel. Eller att man själv inte brukar få med sig särskilt många servegenombrott.

För Nadals del räcker det med att serva bra och få bollen i spel i Isners serve. Ju längre duellerna blir, desto mer gynnas Nadal.

Tror som sagt inte att Isner är chanslös, men kommer behöva vinna ett skiljeset om han ska kunna snuva spanjoren på karriärens 26:e Master. Kan aldrig tänka mig att Isner vinner i raka set, såvida inte Nadal är sliten på gränsen till utmattning (vilket jag inte håller för troligt med tanke på hans stabila insats mot Berdych i går).

Och att Isner ska vinna ett avgörande set mot Rafael Nadal i Masters-sammanhang. Nej, det känns högst osannolikt.

Så, att gratulera Nadal till årets sjätte Masters-titel (tredje på hardcourt) redan nu känns knappt ens som att sticka ut hakan.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – VICTORIA AZARENKA (2)

Serena Williams har aldrig vunnit Cincinnati Masters. Hon har vunnit åtta titlar i år, på nio finaler. Enda finalförlusten kom i Doha, mot just Azarenka.

Men att världstvåan ska upprepa den bedriften i dag… Den där segern i Doha är ett av bara två undantag som bekräftar Serena-regeln i den här ”rivaliteten” (första kom i Miami 2009).

Williams leder alltså med 12-2 i inbördes möten. Sist de möttes, i Rom i våras, blev det kross: 6-1, 6-3.

Azarenka är visserligen i bra form, men det räcker som bekant sällan (läs: aldrig) mot Williams. I dag måste världsettan göra en svag insats för att Azarenka ska ha en chans.

Vilket inte är en omöjlighet. Williams har knappast varit hundraprocentig så här långt i turneringen. I semifinalen mot Li Na blev hon bruten inte mindre än fem gånger (bärgade själv sju servegenombrott). Givetvis underkänt betyg med tanke på det vapen Williams besitter i och med sin serve.

Bedömer visserligen inte Azarenkas chanser att vinna som speciellt stora, men inte heller som försvinnande små. Ska hon följa upp den där finalsegern i Doha och finslipa den inbördes statistiken är det här ett bra läge att göra det.

Okej.

Vi måste börja med att prata om en av veckans absolut konstigaste matcher. Den mellan Juan Martín del Potro och John Isner.

En semifinal där del Potro visade hur man effektivt förlorar en match man haft ett järngrepp om från början till ruinens brant.

Isner var hela tiden under press i egen serve. Han bjöd visserligen bara på en breakboll i första set, men tvingades hela tiden krångla sig ur halvjobbiga lägen – medan del Potro gled igenom sina servegame retligt enkelt.

Första set avslutades med ett kliniskt tiebreak, där det enda minibreaket (på ett svagt serve & volley-försök från Isner) gav världssjuan en 1-0-ledning.

Andra set fortsatte i samma anda. Amerikanen kämpade med att få full utdelning i sin serve och var underlägsen i baslinjeduellerna, medan argentinaren enkelt flöt igenom servegame efter servegame.

Matchens första break kom i andra sets åttonde game, vilket gav del Potro chansen att serva hem matchen.

Han tog sig fram till matchboll.

Och slog dubbelfel.

Några poäng senare hade Isner brutit tillbaka – och del Potro kastat taktpinnen i sjön. Därifrån var det mer eller mindre amerikanens match.

Åtta av de 14 första poängen i efterföljande tiebreak vanns av returneraren, vilket var bevis nog på nervositeten från båda spelarna. Det var dock Isner som hela tiden låg steget före och förvaltade slutligen sin femte setboll.

I tredje set var del Potro kuvad mentalt. Tappade serve direkt och hamnade i en brant uppförsbacke. Situationen blev givetvis inte bättre av att Isner byggt upp massivt momentum efter vändningen i andra set. Trots tre chanser att bryta tillbaka för argentinaren hamnade Isner snart i samma läge som världssjuan i andra set.

USA-ettan gjorde inga misstag – och säkrade sin plats i finalen via 6-7(5), 7-6(9; 6-3, som första amerikanen i en Masters-final sedan han själv nådde den i Indian Wells förra året (förlust mot Roger Federer).

Solen var visserligen brutal på den sida som del Potro servade ifrån när han hade 5-3 och matchboll i det där andra setet, men jag tycker att det är en svag ursäkt. Fram till dess hade han inte bjudit på en enda breakboll, solen till trots. Återigen tappade han fokus/blev nervös i ett matchavgörande läge. Den här gången kunde han inte reparera skadan.

Starkt av Isner att kämpa på och inte förlora tron på sig själv trots del Potros stora spelmässiga övertag inledningsvis, men förlusten får del Potro ta på sig. Att förlora på den här nivån med matchboll i egen serve, det är dåligt. Riktigt dåligt.

Finalplatsen innebär att Isner är som sämst rankad 14 i morgon. Som bäst 11 (om han vinner finalen).

http://www.youtube.com/watch?v=IKK7Ej0kjTw

Lättare sagt än gjort. Där möter han nämligen extremt formtoppade Rafael Nadal. Spanjoren gjorde en riktigt bra men inte fläckfri insats mot Tomás Berdych. Servade gudomligt i första set (vann 20 av 22 procent av poängen i förstaserve, 24 av 28 poäng totalt i egen serve).

I andra fick han plötsligt gummiarm och bjöd tidigt in tjecken i matchen. Världssexans glädje blev dock kortvarig eftersom Nadal bröt tillbaka omgående, men han Nadal hade fortsatta bekymmer i egen serve genom resten av setet.

Det hela gick till tiebreak, där Berdych mer eller mindre klappade ihop (eftersom Nadal höjde sig ytterligare ett snäpp). Matchsiffrorna blev till slut 7-5, 7-6(4) och världstrean har nu chansen att bli den fjärde spelaren någonsin att vinna både Canada Masters och Cincinnati Masters samma år (Andre Agassi gjorde det 1995, Patrick Rafter 1998 och Andy Roddick 2003).

Om man bortser från den fantastiska serven i första set, som tydligen var temporär, var Nadals returer mest imponerande. Eller snarare: hur han returnerade. Tittar man på hur han placerade sig vid baslinjen såg det helt slumpmässigt ut. Som att han aldrig stod på samma ställe två gånger. Verkligen spridda skurar där.

Tror det handlade dels om att han försökte förutspå var Berdych skulle placera sin serve och på så sätt ge sig själv bästa tänkbara utgångsläge (en lärdom efter kvarten mot Roger Federer, där schweizaren relativt ostört och mördande effektivt kunde attackera Nadals backhand med sin serve).

Men också dels om att stressa Berdych. Tvinga honom att variera sin serve och därmed ta större risker. En framgångsrik taktik. Han fick visserligen blott fyra breakbollar (förvaltade två), men Berdych vann ”bara” 62 procent av poängen i egen serve. Framför allt – Nadal satte press på honom, gjorde honom osäker. Det var det viktigaste.

Slutligen tror jag också att det delvis handlade om att Nadal laborerade lite inför en eventuell final mot del Potro eller Isner. Han kan liksom kosta på sig det när han är i så här grymt bra form.

Nadal mot Isner i final alltså. Känns ju på förhand som att Nadal tar hem säsongens tredje hardcourttitel. 26:e Mastern i karriären. Femte totalt i år.

Men mer om det lite senare.

Blott två speldagar kvar.

Vi kastar oss rakt in i hetluften.

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – TOMÁS BERDYCH (6)

Berdych fick en överraskande enkel resa mot Andy Murray i kvartsfinalen. Han servade visserligen bra, men inte alls så förträffligt som siffrorna låter påskina (bjöd på bara fyra breakbollar, räddade samtliga – och det alltså mot tourens tveklöst bästa returnerare).

Nadal har förkrossande statistik mot tjecken: 14-3 i inbördes möten. 13 raka segrar (med 30-2 i setfacit).

Spanjoren har inga problem med att neutralisera Berdychs offensiv. Han ger honom helt enkelt inte alls lika mycket att jobba på som exempelvis Murray i går. Världssexan bemästrar inte de toppade slag Nadal levererar, tillåts inte stå och bomba sönder spanjorens försvarsmur från baslinjen och måste hela tiden slå ett eller några extra slag för att vinna poängen.

Det där stressar Berdych. Och när han blir stressad, då kommer missarna. Han är överlag en stabil spelare, men strategiskt monoton. Har ingen riktigt fungerande plan B när han hamnar i underläge. Lägg därtill det massiva psykologiska övertag Nadal jobbat fram genom åren och uppförsbacken blir genast ganska brant för Berdych.

Det känns därför som att den här matchen helt och hållet ligger i Nadals händer. Är han trött efter det hårda matchandet de senaste två veckorna? Kan urladdningen mot Roger Federer i natt ha tagit udden av hans makalösa formtopp en smula?

Sådant får Berdych sätta sitt hopp till.

För om Nadal presterar på samma nivå som hittills i Montréal och Cincinnati, då har inte världssexan en chans. Så dålig är den här matchupen för Berdych.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – JOHN ISNER (22)

Isner har faktiskt bara vunnit ett enda set mot del Potro på fyra matcher, och det var sist de möttes (i finalen i Washington häromveckan). Deras drabbningar har ändå varit hyfsat jämna och avgjorts med bara några enstaka servegenombrott. Som så ofta mot servekanoner.

Det intressanta i den här matchupen är att det faktiskt är tack vare argentinarens serve som han har det här övertaget. På fyra matcher och totalt tio set har han bara bjudit på totalt elva breakbollar – av vilka Isner vunnit blott en enda (i Washington). del Potro har å sin sida förvaltat sju av totalt 16.

Just serven är dock ett litet litet orosmoln för argentinaren. Endast mot Dmitrij Tursunov i kvartsfinalen har den varit så där kassaskåpssäker som den behöver vara mot Isner i kväll (81 procent vunna poäng bakom förstaserve). Dessutom har han genomgående varit ganska ojämn och tappat fokus i alla tre matcher (dessutom förlorat set mot Feliciano Lopez i åttondelen och Tursunov i kvarten).

Samtidigt rider Isner på en formvåg och boostade sitt självförtroende ordentligt i och med sin seger över Novak Djokovic.

Tycker därför att den här matchen har potential att bli jämn, men i slutänden är del Potro den mer kompletta spelaren och borde säkra en plats i sin andra Masters-final i år. Om inte annat så för att han

1) har något mer rutin i dessa sammanhang,

2) vet hur han ska hantera Isner, och

3) vill ge sig själv chansen att utkräva hämnd på Rafael Nadal efter finalförlusten i Indian Wells tidigare i år.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (5)

7-1 i inbördes möten till Williams, som dessutom har sex raka segrar över världsfemman (sist Li Na vann var i Stuttgart 2008, då efter att ha blivit nollad i första set).

Hon brukar kunna bjuda upp till kamp mot Williams med sitt högoktaniga spel men har inte det där lilla extra som krävs för att nå ända fram. Sist hon plockade set av världsettan var i Miami 2009 – sedan dess har Williams bärgat tolv raka set.

Att Agnieszka Radwanska lämnade walk over, vilket gav Li Na en extra vilodag, tror jag ligger henne i fatet i dag. Man behöver vara ordentligt varm i kläderna för att ta sig an Williams, oftast är till och med det långt ifrån tillräckligt – något hela WTA-touren fått erfara genom åren.

Därför inte särskilt mycket som talar för Li Na.

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (2) – JELENA JANKOVIC (15)

Statistiskt jämnt mellan de båda (4-3 i inbördes möten), men Azarenka har varit överlägsen i deras tre senaste möten (alla på hardcourt).

Jankovic körde visserligen lite överraskande fullständigt över Roberta Vinci i sin kvartsfinal, men Azarenka å sin sida imponerade mot en formtoppad Caroline Wozniacki.

Tycker generellt att Jankovic har fler vapen i sin arsenal än Wozniacki, men spelmässigt är det inte överdrivet mycket som skiljer de åt. Det här är således en bra matchup för Azarenka.

Och så väl som hon hanterade världstian i går, ungefär så bra kommer hon nog att hantera även Jankovic. Även om jag inte skulle bli förvånad om Jankovic tar set.

http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.

Några timmar kvar till avspark.

Vilket innebär att vi hinner kasta ett öga på damernas kvartsfinaler också.

Here goes.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – SIMONA HALEP (25)

På papperet en ickematch. Halep har visserligen pressat Williams till tre set på gräset i Wimbledon, men det var under Serenas mellanår 2011. På gruset i Rom i år (möttes i semifinal) blev det total kross: 6-3, 6-0. Anmärkningsvärt eftersom det är Williams klart sämsta underlag, medan Halep gjort en mycket bra säsong på just grus.

Halep har överlag inte direkt imponerat på hardcourt i år. Visserligen ett styrkebesked i sig att besegra Samantha Stosur, men Halep har också tre raka tresetare i kroppen.

Williams borde rimligtvis inte ha några större bekymmer. Svajade visserligen i öppningsmatchen mot Eugenie Bouchard men var kassaskåpssäker mot talangen Mona Barthel i går (6-4, 6-1).

* * *

√ VICTORIA AZARENKA (2) – CAROLINE WOZNIACKI (10)

Wozniacki leder faktiskt med 4-2 i inbördes möten (4-1 på hardcourt) och har tre raka segrar mot världstvåan.

Det har dock gått två år sedan de sist möttes. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna och det spelmässiga styrkeförhållandet mellan de båda är tveklöst det omvända.

Azarenka gjorde en bra match mot Magdalena Rybarikova i går (6-3, 6-4) medan Wozniacki hade problem mot Petra Kvitová (3-6, 6-2, 6-3). Att Azarenka är offensiv och väldigt jämn passar Wozniacki ganska dåligt, eftersom hennes spel i grunden går ut på att med sin defensiva säkerhet och jämnhet tvinga fram oprovocerade misstag (vilket är väldigt effektivt mot ojämna spelare som Kvitová).

Jag tror det blir svårt för Wozniacki att counterpuncha sig ur den här drabbningen, och eftersom hon inte har de offensiva vapen som krävs för att sätta Azarenka under tillräckligt hög press ska det mycket till för en skräll.

Dels måste Wozniacki attackera Azarenkas andraserve skoningslöst, dels måste hon försöka störa Azarenkas matchrytm med dynamisk strategi. Den variationen har världstian inte riktigt i sitt spel.

* * *

ROBERTA VINCI (12) – √ JELENA JANKOVIC (15)

Att Vinci står i drygt 1,70 och Jankovic i 2,10 måste bero på Vincis miniskräll mot Sara Errani va?

4-2 i inbördes möten till Jankovic, 2-2 på hardcourt. Deras två matcher mot varandra i år (Sydney och Miami) har båda gått till skiljeset. Tycker det här känns som en väldigt öppen match. 50/50 nästan.

Vincis första kvartsfinal i Cincinnati. Lika många för Jankovic, men hon har i sin också tur spelat två finaler (seger 2009, förlust 2011).

Tycker Jankovics segrar över Sabine Lisicki, Ekaterina Makarova och Sloane Stephens smäller lite lite högre än Vincis över Bethanie Mattek-Sands, Andrea Petkovic och Sara Errani.

Kanske rider Vinci på en formvåg. Då kan Jankovic, som själv haft en ganska tuff sommar, få det svårt. Men jag har en känsla av att forna världsettan tar det här. Får se om magkänslan är bu eller bä den här gången.

* * *

Li Na är redan klar för semifinal efter att världsfyran Agnieszka Radwanska lämnat walk over av personliga skäl.

Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=bS5vRPy4vcU

Ja ni, vänner.

Vi bjöds på lite dramatik i går – och majoriteten av den svarade en viss Roger Federer för.

Den formsvage schweizaren var totalt utspelad i första set. Såg inte ut att kunna slå ett slag rätt och självförtroendet tycktes han ha glömt i omklädningsrummet. Eller hotellrummet. Eller i hösten 2012.

35-årige Tommy Haas dikterade duellerna fullständigt och bärgade första set enkelt med 6-1. Fick alltså med sig två break trots att Federer slog in 70 procent förstaservar (vann blott 48 procent av dem).

Federers oförmåga att hitta någon som helst matchrytm höll i sig i andra set och världsfemman tappade sin serve omgående. Haas byggde sedan upp en komfortabel 4-2-ledning och hade alltså bara behövt hålla sin serve två gånger till för att vinna i raka set.

Då kom det stora raset.

För just i detta andra set går det inte att tala om något annat.

Vid 4-3 svarar Haas för sitt sämsta servegame i matchen och serverar Federer ett break på silverfat. Som schweizaren givetvis gladeligen tar emot.

Där tar Federer över matchen fullständigt. Haas räddar visserligen två setbollar vid 4-5 men blir sedan bruten på nytt.

I avgörande set håller båda serve (och räddar två breakbollar var) tills Federer slutligen får med sig ett break vid 4-3 och sedan servar hem matchen: 1-6, 7-5, 6-3.

Starkt av Federer att tålmodigt hålla fast vid sin plan och försöka hitta bollträffen och matchrytmen i stället för att panikartat byta strategi, men vilken choke av Haas. Det går verkligen inte att säga annat än att han hade matchen helt i egna händer vid 6-1, 4-2.

Ändå skönt att Federer vann. Frågan är hur han hade hanterat ännu en förlust av de proportionerna. När han nu valt att fortsätta spela tennis (trots att han kanske borde ha lagt racketen på hyllan efter det framgångsrika 2012) vill man ju helst att han ska sluta av egen vilja – inte för att han känner sig tvingad.

Nu blir det blockbuster-kvartsfinal mellan Federer och Rafael Nadal, som utmanövrerade 22-årige ”baby Federer” Grigor Dimitrov i tre set i natt: 6-2, 5-7, 6-2.

Mer om den matchen senare.

* * *

John Isner slog Milos Raonic med identiska siffror som sist de möttes (i Toronto förra året): 7-6(5), 6-4. Trots att Milos hade break och 4-1-ledning i andra set.

Tyckte kanadensaren hängde med riktigt bra ändå, särskilt med tanke på att han hade skadekänningar i axeln vilket påverkade hans viktigaste vapen: serven.

Dock tung förlust för 22-åringen, som trillar ur topp 10 efter bara en vecka. Världselva när nya världsrankningen släpps på måndag.

* * *

Andy Murray spelade lite halvslarvigt i första set mot Julien Benneteau men vann ändå komfortabelt med 6-2. Samma siffror i andra set.

Nu hade visserligen Benneteau skadekänningar och utgjorde aldrig något hot mot världstvåan, men det känns som att Murray kan bli riktigt giftig i Cincinnati och under hardcourtsäsongen i allmänhet.

* * *

David Goffin blev som väntat kanonmat för Novak Djokovic: 6-2, 6-0.

Juan Martín del Potro slarvade bort ett set mot Feliciano Lopez men är klar för kvartsfinal efter 6-4, 1-6, 6-4.

Likaså Tomás Berdych, som körde över Tommy Robredo: 6-3, 6-0.

Enda egentliga skrällen stod Dmitrij Tursunov för: 6-2, 6-4 mot världsfyran David Ferrer. Ingen skräll i ordets rätta bemärkelse med tanke på Tursunovs formtopp och Ferrers svacka (dessutom är hardcourt som bekant Ferrers sämsta underlag och han har normalt bekymmer vid byte av underlag).

* * *

På damsidan gick det mesta som förväntat. Ingen större skräll att Sara Errani torskade mot dubbelpartnern Roberta Vinci (6-4, 6-3). Errani hade bekymmer redan i Toronto förra veckan och är inte direkt en utpräglad hardcourtspelare (inte Vinci heller förvisso).

Något större skräll att Simona Halep slog Samantha Stosur: 6-4, 4-6, 6-2. Stosur hade 3-0 i inbördes möten inför matchen och Halep har ju inte direkt imponerat på hardcourt i år.

I övrigt kan nämnas att Jelena Jankovic nötte ner Sloane Stephens (3-6, 7-5, 7-5) och att Li Na slog Angelique Kerber i en repris på fjolårets final (6-4, 6-4).

* * *

Alla gårdagens resultat:

Okej. Gårdagen går kanske inte till historien som den mest bländande, den heller. Snarare lite lagom småputtrande.

Vi börjar med kolosserna: Rafael Nadals krossade Benjamin Becker (6-2, 6-2), Andy Murray körde över Mikhail Juzjnyj (6-2, 6-3) och Novak Djokovic avfärdade Juan Mónaco utan att spela särskilt bra (7-5, 6-2).

Djokovic tappade 4-1 till 5-4 i första set och hade mycket väl kunnat torska det setet, men höjde sig tillräckligt för att vända på steken igen. Därifrån var det sedan motorväg.

Såg bara delar av den matchen eftersom jag prioriterade den mellan Milos Raonic och Janko Tipsarevic, men kan väl säga som så att Djokovic inte direkt imponerade. Särskilt i det där första setet var han oerhört loj, men såg inte överdrivet fokuserad ut i andra heller.

Oroväckande? Nja. Inte så här tidigt. Det viktiga är att han ”gör sitt jobb” och går vidare. Men vid en sammantagen bedömning får man lätt känslan av att världsettan tappat en del av det självförtroende och den mentala styrkan som tagit honom dit han är i dag.

Då menar jag inte att han viker ner sig i avgörande lägen eller så. Nej, det handlar om att han fladdrar i fokus. Han är inte riktigt där mentalt alla gånger. Och när han inte är det, då slarvar han. Och när han slarvar så missar han. Och när han missar så tappar han självförtroende. Det där som gör honom snudd på omänsklig ibland. Som, när han presterar på topp, innebär att han i princip inte kan förlora, för att han gör det omöjligt för sin motståndare att vinna.

Det är klart, han ska inte behöva spela så mot en spelare som Mónaco, men jag tycker att han visat upp den här svagheten även i viktigare matcher. Den börjar liksom bli genomgående. Inte bra. Känns som att han behöver krossa en riktigt bra motståndare, som Juan Martín del Potro i en eventuell semifinal, för att börja tro på sig själv så där kompromisslöst som vi är vana vid igen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=CdVWlRj0Sjw

del Potro, förresten. Han såg riktigt bra ut mot Nikolaj Davydenko (7-5, 7-5).

Inte fläckfri. Tappade trots allt 5-2 till 5-5 i andra set och gjorde kanske sitt svagaste servegame när han skulle knyta ihop säcken vid 5-3, men på det hela taget en bra insats.

Håller honom fortfarande som favorit till semifinalplatsen. Underhållande match, för övrigt. Davydenko kan ju fortfarande bjuda på riktigt välspelad tennis, om än inte lika regelbundet som för några år sedan.

* * *

Vi måste prata lite om Raonic också. Han spelade faktiskt bättre mot Tipsarevic i går än han gjorde under hela förra veckan i Montréal, typ.

Serbens usla form är allmänt känd vid det här laget så det behöver vi inte gå in på. Raonic verkar hur som helst ha kalibrerat serven, vilket givetvis ger honom de enorma fördelar han är så beroende av. I första set hade han bara två breakbollar emot sig, båda i setets sista game (då han vände 15-40 till setseger).

Men det som imponerade var faktiskt hans grundspel. I Montréal var det fullständigt bedrövligt. Så fort en duell varade i fler än fem slag var poängen i princip redan förlorad för kanadensaren. Mot Tipsarevic hängde han med riktigt bra i baslinjeduellerna, även när serben försökte skruva upp tempot.

Okej, man får väl tillstå att Tipsarevic mer eller mindre spelade honom rätt i händerna. Han lyckades inte förflytta Raonic i sidled (vilket typ alltid är ett givet framgångsrecept) och spelade alldeles för mycket på säkerhet och kontroll. Inte så konstigt med tanke på att hans självförtroende körts ner i skosulorna de senaste månaderna, men han hade behövt ta större risker i den här matchen.

Han höjde sig visserligen i andra set men var ändå aldrig nära att rubba Raonic. Hade en breakboll, som Raonic med en näve tur och hjälp från nätkanten räddade.

Tiebreaket ägde kanadensaren från början till slut och 22-åringen tog sig relativt enkelt vidare till åttondelsfinal med setsiffrorna 6-4, 7-6(4).

* * *

Richard Gasquet lilla formsvacka håller i sig. Ingen skam i att förlora mot en John Isner i nuvarande form (och dessutom i USA), men fransmannen praktiskt taget gav bort andra set. Vek ner sig fullständigt. 7-6(6), 6-2 blev det till slut.

Så vi får alltså en servekanonfest mellan Isner och Raonic. Kan bli intressant. Isner är klar favorit bland oddssättarna (runt 1,50 mot Raonics 2,40). Ett rimligt odds, trots att matchen spelmässigt känns som en ganska öppen historia.

Isner är som sagt i bra form och presterar nästan alltid i USA. Har väl ingen imponerande historik i just Cincinnati, men har på hemmaplan en förmåga att höja sig till en nivå han normalt sällan når upp till.

Tror Isners favoritskap gynnar Raonic en smula, dock. Han gillar att kriga i underläge, eftersom han inte riktigt lärt sig hantera pressen av att bära favoritskapet än. Dessutom redan ganska mycket som står på spel för 22-åringen. Förlorar nämligen sin tiondeplats på världsrankningen om han förlorar.

* * *

I övrigt inte så mycket att tillägga. Tommy Haas slog Marcel Granollers enkelt (6-4, 6-1) och säkrade därmed en plats i åttondelsfinalen mot Roger Federer.

Tomás Berdych slog Jarkko Nieminen lika enkelt (6-3, 6-2) och formsvaga David Goffin slog förra veckans sensation Vasek Pospisil (7-5, 1-6, 7-6).

* * *

Alla gårdagens resultat:

Det har redan hänt en del i Cincinnati får man ju säga.

Jerzy Janowicz, som sett bra ut under i stort sett hela sommaren, föll pladask redan i första omgången: 1-6, 5-7 mot veteranen James Blake. Nu brukar ju amerikanerna normalt leverera på hemmaplan (och i princip bara på hemmaplan) men tycker ändå att det är anmärkningsvärt.

Under gårdagen svarade 19-åriga stjärnskottet Sloane Stephens för största skrällen i sin 2-7, 7-6(5), 6-3-seger över världstrean Maria Sjarapova. Första gången hon åker ur turneringen före final (WTA-upplagan har bara arrangerats fyra gånger tidigare, av vilka Sjarapova missat två; vann titeln 2011 och förlorade finalen 2010 mot Kim Clijsters).

* * *

I övrigt kan nämnas att Ernests Gulbis och Kei Nishikori fick tidiga respass, men det är inte så förvånande. Gulbis hade en tuff lottning i och med öppningsmatchen mot Mikhail Juzjnyj, som ryssen vann i raka set: 7-5, 6-3.

Nishikori föll mot Feliciano Lopez, även han i raka set: 6-4, 7-6(4).

* * *

Comebackande Brian Baker gjorde en bra match mot Denis Istomin i första omgången, men blev sedan totalt överkörd mot Grigor Dimitrov: 6-3, 6-2. Överlag godkänd comeback ändå. Hoppas han kan fullfölja säsongen nu.

* * *

Andrarundan mellan David Ferrer och Ryan Harrison var en märklig historia. Första set har potential att redan nu utses till turneringens absolut sämsta. Harrison uppträdde otroligt osäkert och strösslade banan med horribla missar.

Ferrer var inte mycket bättre. Brände åtta breakbollar (Harrison sju) och lyckades aldrig höja sig när det gällde som mest. Setet gick till tiebreak där Harrison slutligen slog bort sig efter ett initialt övertag.

I andra set höjde sig Harrison rejält medan Ferrer slappnade av en smula. Framför allt fick amerikanen ordning på sin serve – 51 procent inslagna förstaservar i första blev 61 procent i andra. Vilket så klart bidrog till att han kunde stävja Ferrer i egen serve, trots fyra nya breakbollar för spanjoren (måste vara första gången någonsin han bränner tolv raka breakbollar).

Harrison behövde bara en breakboll för att bärga ett servegenombrott som sedermera gav honom setet.

Tredje set inleddes sedan med matchens bästa game, som lämpligt nog avslutades med matchens bästa duell (klippet ovan).

Det är ju i sådana där lägen Harrison ger prov på varför han anses vara ett av USA:s största framtidshopp (lägg därtill att han smaskade in en serve i 245 km/h i samma set, delad sjundeplats på listan över hårdaste servarna i historien, så är bilden komplett).

Han lyckades dock inte fullborda sitt break och rasade sedan ihop i det där avgörande setet. 7-6(5), 3-6, 6-4 blev segersiffrorna för Ferrer (efter tappad 5-2-ledning).

Han hade lite tur i dag, världsfyran. Om Harrison hanterat pressen lite bättre och inte gett bort sitt servegame direkt efter breaket så hade han mycket väl kunnat vinna den här matchen. Så pass ojämn var Ferrer.

* * *

Roger Federer bytte tillbaka till sin ikoniska Wilson Pro Staff och vann sin öppningsmatch mot Philipp Kohlschreiber i raka set: 6-3, 7-6(7). Det såg ju lite stelt ut emellanåt och världsfemman hade break emot sig i andra set, men redde ut det till slut.

Får se hur hans fortsatta framfart i Cincinnati artar sig. Möter sannolikt Tommy Haas i nästa omgång och därefter troligen Rafael Nadal i en eventuell kvartsfinal.

* * *

Milos Raonic kämpade sig förbi USA:s andra stora framtidshopp Jack Sock, trots att han tappade första set: 3-6, 6-4, 6-3. Hoppas kanadensaren kan hitta formen på riktigt nu. Janko Tipsarevic i andra omgången borde inte vara något större problem, och sedan väntar Richard Gasquet eller John Isner i tredjerundan.

Självklart viktigast att få resultaten med sig, men mot Gasquet eller Isner (till och med mot Tipsarevic) krävs betydligt bättre spel, trots att förhållandena i Cincinnati gynnar kanadensaren.

Raonic slog som bekant Gasquet i första omgången i Cincinnati förra året, dessutom i raka set, och fransmannen har inte varit i sin bästa form den senaste tiden. Isner kan potentiellt vara en svårare nöt att knäcka, men bedömer ändå att 22-åringen har goda chanser att ta sig vidare.

Jag menar, kan han ta sig till final i Montréal utan att egentligen spela bra borde han kunna ta sig förbi ovan nämnda spelare om han bara höjer sig ett snäpp eller två.

* * *

Alla gårdagens resultat: