Har varit bortrest i dag och således helt levt under radioskugga vad gäller dagens semifinaler. Följde givetvis livescore i Roland Garros förträffliga officiella app, men kunde dessvärre inte titta på matcherna.

Och hann inte, som ni kanske märkt, få ut några tips. Sånt händer. Men kan väl säga som så att jag inte var det minsta missnöjd när jag väl såg slutresultaten:

• Min favorit i den här turneringen, skrällspelaren Sara Errani, besegrade världssexan Samantha Stosur i vad som verkade vara en härligt jämn tillställning (7-5, 1-6, 6-3).

• Maria Sjarapova, som i och med sin finalplats i Franska öppna återerövrat tronen som WTA-drottning, detroniserade världsfyran Petra Kvitova i tre raka set (6-3, 6-3). Det är första gången på fyra år som Sjarapova kan titulera sig världsetta. Oerhört välförtjänt efter en hittills strålande säsong.

Och den stundande finalen mellan de båda har alla förutsättningar att bli helt magisk: Det är Erranis första Grand Slam-final och Sjarapovas första Franska öppna-final någonsin. En seger för Sjarapova innebär att hon kompletterar samlingen (hon har sedan tidigare en Wimbledon-titel från 2004, en US Open från 2006 och en Australiska öppna från 2008) – en seger för Errani innebär karriärens första GS-titel.

Spännande? Onekligen.

Föga förvånande följde Rafael Nadal den gastkramande kvartsfinalen mellan Novak Djokovic och Jo-Wilfried Tsonga, som brände totalt fyra matchbollar mot världsettan.

Enligt Nadal gjorde hemmafavoriten två ödesdigra misstag:

– Tsonga spelade stundtals fantastiskt. Han hade otur, det är sant. Men han spelade fel på två väldigt viktiga matchbollar. Det första var en backhandpassering. Han placerade bollen på det kanske sämsta stället – motståndarens forehand. Där skulle han ha spelat mot mot hans backhand, men situationen var så klart väldigt svår.

– Efteråt slog han en forehand mot nätet i sin andra matchboll. Det var förmodligen inte rätt slag att slå. Men sådan är sporten. Båda förtjänade att vinna. Djokovic räddade många bollar, kämpade hårt och behöll sitt fokus. Så båda hade varit den rätta vinnaren, men det blev Novak. Bra gjort.

http://www.youtube.com/watch?v=1T2dYXhW8n0

Det är ju på något vis lite synd att David Ferrer tvingas möta en omänskligt formstark Rafael Nadal i sin första semifinal på Roland Garros någonsin.

Mot Andy Murray (6-4, 6-7, 6-3, 6-2) visade han, återigen, att hårt slit lönar sig – och att inget utpräglat vapen alls ibland är det allra bästa vapnet.

Vissa toppspelare har en tendens att lita blint på att en eller ett par paradnummer (stenhård serve, sylvass slice, bombastisk backhand, furiös forehand) ska kirra biffen i ur och skur, och har grymt svårt att hitta andra lösningar när de där förmågorna går i baklås.

Fördelen för Ferrer är att han egentligen inte har någon sådan exceptionell egenskap att falla tillbaka på. Det han har är snabba fötter, uthållighet och framför allt vinnarskalle: Varje boll är en stenhård kamp, varenda seger frukten av ett envist gnetande. Det är inte särskilt glamouröst, men nog så effektivt. Och framför allt – det är beundransvärt.

Kanske hade de där snabba fötterna och vinnarskallen räckt mot en Novak Djokovic som sviktat betänkligt i Paris? Kanske hade de räckt mot en Roger Federer som sett osedvanligt otålig och barsk ut på Roland Garros?

Det kommer dock inte att räcka mot Rafael Nadal. Kanske lyckas han ta ett set, i så fall det första i turneringen mot gruskungen, i semifinalen. Kanske kommer han att dränera sin landsman på välbehövlig energi inför dennes stundande final. Men någon skräll ska vi inte vänta oss. Den hade kanske kunnat komma mot Djokovic eller Federer (även om det är föga troligt), men det får vi tyvärr aldrig veta.

* * *

Nicolás Almagro ska ha en stor fet eloge för att han lyckades stjäla hela 11 game från Nadal – mer än någon annan i turneringen så här långt.

Men särskilt spännande var det ju aldrig. Snarare väntat att Almagro skulle gå ut stenhårt och bränna allt krut redan i första set. Om han hade kunnat hålla uppe tempot så hade han säkert haft en god chans att ställa till det lite för den gode herr Nadal, men det är inte många som orkar hålla en så pass hög nivå mot en så bra spelare som ”Rafa”.

7-6, 6-2, 6-3 känns både rättvist och helt rättvist. Världstvåan sällar sig i och med segern till en diger skara Franska öppna-legendarer, som alla har 50 vinster eller mer på Roland Garros: Guillermo Vilas (56), Roger Federer (54), Ivan Lendl (53), Andre Agassi (51) och Nicola Pietrangeli (50).

HERRAR:

Nicolás Almagro (13) – √ Rafael Nadal (2)
Almagro har inte lyckats besegra den spanske megastjärnan på sju tidigare försök. Vad som talar för att han skulle lyckas den här gången, mot en Nadal om för tillfället är i sin livs form? Tja, att världstvåan ramlar och bryter båda benen, handlederna och nyckelbenet. Men fan om inte Nadal skulle vinna ändå.

√ David Ferrer (6) – Andy Murray (4)
Slitvargen Ferrer har verkligen gnuggat sig fram under radioskugga på Roland Garros i år. Har en riktigt bra grussäsong bakom sig och självförtroendet på topp, medan Murray fått kämpa hårt för att hitta formen. Tveklöst dagens mest intressanta match. Ferrer må inte ha de giftigaste vapnen i sin arsenal, men jag tror att han nöter ner Murray i fyra eller fem set. Det är på tiden att veteranen når en Grand Slam-semifinal igen (sist var i Australiska öppna 2011 efter en sensationell kvartsfinalseger över Nadal, och dessförinnan US Open 2007) – och var passar väl det bättre än på favoritunderlaget i Paris?

DAMER:

Kaia Kanepi (25) – √ Maria Sjarapova (2)
Sjarapova behöver ”bara” gå till final för att återerövra tronen som världsetta. Hon har haft några ups and downs här i Paris, men överlag sett tillräckligt stark ut för att gå hela vägen – vilket jag också tror att hon gör.

Jaroslava Sjvedova (142) – √ Petra Kvitová (4)
Svårtippat. Kvitová är självklart den givna favoriten, men Sjvedova har inte gått av för hackor i den här turneringen. Tror ändå att fjolårets Wimbledon-vinnare ror det här i land.

David var en poäng från att fälla Goliat och i samma veva svara för årets skräll – vid fyra olika tillfällen. En sketen boll från att stoppa världsettan i hans jakt på en Calendar Grand Slam.

Ingen sammanfattade situationen bättre än Novak Djokovic själv.

”Sta se desava?!”, skrek han ut i raseri när han dundrade bollen i nät och på så vis bjöd in Jo-Wilfred Tsonga i det tiebreak som hade kunnat bli hans undergång i den här kvartsfinalen och turneringen.

”Vad är det som händer?!”

En på alla sätt och vis berättigad fråga och en tanke som förmodligen for genom alla de 15 000 huvuden som satt i publiken och följde den här helgalna tillställningen.

När chanserna berövats hemmafavoriten av en helt ofattbart stark världsetta och han slutligen fallit med 8-6 i tiebreak i fjärde set, låste sig spelet fullständigt i femte. Självförtroendet var som bortblåst och taktpinnen överlämnad till Djokovic.

Och Goliat, till skillnad från sin David, behöver nästan aldrig mer än en matchboll. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.

Oerhört tråkigt, naturligtvis. Med en så hängiven publik borde man ha kunnat kräva en bättre insats från Tsonga i femte set. Han hade ju, som han själv konstaterat inför matchen, ingenting att förlora.

6-1, 5-7, 5-7, 7-6, 6-1 är dock ett helt rättvist resultat. Slutsatserna som kan dras av denna osannolika kvartsfinal är:

• att Djokovic fortfarande underskattar sina motståndare – i söndags var det Andreas Seppi, i dag var det Tsonga. Det duger verkligen inte i en semifinal mot Roger Federer och en eventuell final mot Rafael Nadal.
• att det verkar snudd på omöjligt att fälla Djokovic på grus om man inte heter Nadal i efternamn.
• att semifinalen mot Federer är vansinnigt öppen och oviss, särskilt med tanke på att även världstrean stundtals uppträtt nonchalant och lojt.
• att Djokovic måste höja sitt spel flera snäpp om han ska ha ens en mikroskopisk chans i den där efterlängtade finalen.

Men mer än något annat är det ett kvitto på att The Big Four fortfarande håller Grand Slam-turneringarnas semifinaler som gisslan. Om nu inte David Ferrer utmanövrerar Andy Murray i morgon, vilket jag tror att han gör.

Men det är en annan historia som får berättas någon annan gång.

Vilken vändning!

Juan Martín del Potro ägde inledningsvis kvartsfinalen totalt och tog en välförtjänt 2-0 ledning efter 6-3, 7-6.

Där och då såg Roger Federer ut som en bruten.

Men skam den som ger sig – och fy dig om du någonsin underskattar världstreans förmåga att samla ihop sig och leverera sin allra bästa tennis just när det behövs som allra mest.

Federer tog kommandot direkt efter den snöpliga förlusten i tiebreak (7-4) och dundrade hem tredje och fjärde set med 6-2 respektive 6-0.

Argentinske världsnian, som återigen såg ut att plågas av sin knäskada, höjde sig i avgörande set – men inte tillräckligt. 6-3 innebär en ny semifinal för Federer – karriärens 31:a i Grand Slam-sammanhang. Bolltrollaren tangerar därmed Jimmy Connors gamla rekord.

* * *

Novak Djokovic var riktigt illa ute mot i den här matchen sensationellt starke hemmafavoriten Jo-Wilfred Tsonga – men som så många gånger förr reste sig den serbiske giganten på nio, räddade totalt fyra matchbollar i egen serve och vann sedan tiebreak med 8-6.

Djokovic leder i skrivande stund med 3-0 i avgörande set efter ett tidigt servegenombrott. Frågan är om Tsonga, som börjar se både fysiskt och mentalt utmattad ut efter det nervdallrande fjärde setet, kan komma tillbaka nu och fixa skrällen som för bara en halvtimme sedan nästan kändes självklar.

Skulle ju onekligen glädja de dryga 15 000 i publiken som så oerhört gärna vill se sin stora tennisstjärna i semifinal på hemmaplan.

Det låg i luften när Andreas Seppi tog ledningen med 2-0 i set över Novak Djokovic.

Nu har hemmafavoriten Jo-Wilfred Tsonga chansen att fälla kolossen på Roland Garros – redan i kvartsfinal.

Världsfemman bjuder stundtals på bländande spel och osedvanligt stark defensiv. Setbollen – i Djokovics serve! – var ett riktigt konststycke, i klass med Federer och Nadal.

Frågan är om han pallar stå emot nu när ”Djoker” lär brassa på allt vad han förmår i fjärde set.

* * *

Även världstrean Roger Federer är illa ute, men har i alla fall lyckats reducera till 2-1 i set efter säkra 6-2 i andra.

Federer har vänt 2-0-underläge vid sex tillfällen i karriären – och Juan Martín del Potro har aldrig förlorat en match där han tagit ledningen med 2-0.

Som upplagt för en riktig nagelbitare, alltså.

Det är inte varje dag man ser världstrean och gentlemannen Roger Federer skrika ”håll käften!” till publiken.

Men han har all anledning att ropa ut sin frustration.

Efter en klar seger för Juan Martín del Potro i första set (6-3), där Federer bjöd på fler oprovocerade misstag och konstiga felslag än någonsin, vaknade han till något i andra set.

Men i tiebreak agerade argentinske världsnian resolut, medan Federers osäkerhet tog sig uttryck i märkliga beslut och ovan nämnda aggressioner mot publiken.

Frågan är hur favoriten och fjolårsfinalisten ska kunna vända på det här. Spelet stämmer inte alls, och framför allt hans backhand har stundtals varit direkt usel.

Kan inte låta bli att undra om härdsmältan har med yttre omständigheter att göra – en tanke lätt att tänka, eftersom vi som tittare är väldigt ovana vid att se meste mästaren spela så långt under sin kapacitet.

Fortsättning följer…

Vi har ju tidigare konstaterat att det sista hoppet om svensk framgång släcktes i och med dubbelspelaren Robert Lindstedts uttåg i andra omgången.

Vilket ju också stämmer – om vi snackar seniorturneringen.

På juniorsidan lever faktiskt hoppet vidare, i och med Rebecca Petersons seger över åttondeseedade kroaten Donna Vekic i andra omgången (6-3, 6-7, 6-4).

Det var ju inte jättelänge sedan Daniel Berta blev förste svensk på 25 år att vinna juniorklassen i Franska öppna (2009). Kanske kan Rebecca upprepa den bedriften, så här tre år senare?

Hålla tummarna och hoppas kan man ju alltid.

Jo-Wilfred Tsonga vet vad som krävs för att besegra Novak Djokovic i fransmannens första kvartsfinal i Franska öppna någonsin – ett smärre mirakel.

Men Tsonga fortsätter att odla sin roll som underdog och menar nu att det kan vara till serbiske världsettans nackdel:

– Jag tror att det är tuffare för honom för han måste vinna. Jag kommer att ha en frihet på banan och har ingenting att förlora. Pressen kommer att ligga på honom, säger han inför dagens sammandrabbning.