BREAKING NEWS: Forne världsettan Andy Roddick kommer att sluta med tennisen efter US Open.

Roddick meddelade beslutet på en presskonferens i kväll.

– Jag vet inte om min kropp håller för att spela ett år till. Jag har bestämt mig för att detta blir min sista turnering, säger han under konferensen.

Ett ganska oväntat besked. Särskilt att det kommer så här mitt under pågående turnering. Ingen skräll att just US Open blir amerikanens sista turnering i karriären, dock – det var trots allt här, på hemmaplan, som han bärgade sin första och enda Grand Slam-titel 2003 efter finalseger över Juan Carlos Ferrero.

Rykten om Roddicks pensionering började florera redan efter Australiska öppna i år, där han tvingades avbryta matchen mot Lleyton Hewitt i tredje set på grund av skada.

Och de där skadorna har sedan kommit och gått under året. Efter chocksegern över rivalen Roger Federer i Miami Masters vann han inte en match på tre månader, och det var under den här enorma formsvackan som snacket om hans pensionering kom i gång på allvar.

Det spekulerades framför allt i att årets Wimbledon skulle bli hans sista i karriären, men få hade nog väntat sig att han skulle kasta in handduken mitt under pågående säsong. Kanske spela Australiska öppna 2013? Till och med Franska öppna? Så blev det alltså inte.

Men vad betyder Roddicks beslut att lägga racketen på hyllan för tennisen?

Rent sportsligt: inte särskilt mycket.

Roddick var länge en stabil topp 10-spelare men har inte varit en kraft att räkna med sedan den där svidande Wimbledon-finalen mot Federer 2009 (Federer vann med 16-14 i avgörande set). Det var runt 2009-2010 som Roddicks skadeproblem började accelerera, med ett crescendo i slutet av 2011/början av 2012.

Hans sätt att spela tennis är dessutom i ärlighetens namn hopplöst daterat. Han tillhör den sortens spelare som för det mesta blint förlitar sig på sin blytunga serve och som aldrig riktigt förstått att backhanden måste användas som ett vapen och inte som en spade att bara blocka slagen med för att nå framgång i dagens moderna spel. Försvarsspelet har dessutom aldrig varit hans paradgren, en aspekt i spelet som blir allt viktigare.

Det finns helt enkelt gott om aggressiva powerspelare som gör det mycket bättre än Roddick. Och det har därför inte känts relevant att följa honom där han skvalpat runt i topp 20-30-träsket.

På andra plan är det däremot givetvis en stor förlust. Roddick är populär, han är karismatisk och han är nästan alltid rolig att titta på. Liksom världssexan Jo-Wilfried Tsonga bjuder han sällan på det mest effektiva spelet på touren, men däremot ofta underhållande.

Inte för att det går att jämföra de båda på något sportsligt plan. Tsonga är en betydligt mer modern och relevant spelare än Roddick (och visst ligger väl Roddick i lä även vad gäller spexighet, men han är en expressiv person som dessutom också bjuder på sig själv under presskonferenser efter matcherna).

På det hela taget är det en stark karaktär, ja faktiskt en ikon, vi nu förlorar. En stjärna som släcks på tennisens himlavalv.

Personligen tycker jag att han gör helt rätt. Jag är av den åsikten att en spelare bör lägga av på topp, när zenit passerats men innan det stora – alltid lika ovärdiga – raset inträffar.

Andy Roddick är dessutom smart. På det här sättet kliver han av tennisbanan med en riktig jädra smäll, i stället för att, som många andra veteraner, fasa ut sig själv i skymundan. Just nu är Roddick fortfarande relevant, just i detta nu är han till och med den största nyheten i tennisvärlden.

Han gav helt enkelt sig själv chansen att en sista gång bada i strålkastarljusen och behandlas som den stjärna han en gång var.

Jag unnar honom det. För det är han värd.

Det har inte varit så många skrällar hittills, men US Open anno 2012 sticker ut på andra sätt. Mardy Fishs seger över Nikolaj Davydenko i kväll (4-6, 6-7, 6-2, 6-1, 6-2) var den tionde i turneringen där vinnaren vänt ett 0-2-underläge. Det är dubbelt så mycket som någon av de andra Grand Slam-turneringarna i år.

• I Australiska öppna var det fem.
• I Franska öppna ”bara” fyra.
• I Wimbledon fem.

Vadan detta? Svårt att svara på, men kanske tar det en stund (läs: två set) för vissa spelare att vänja sig vid det snabba underlaget. Fortsätter det i den här takten kommer vi hur som helst få se fler 0-2-vändningar än i de tre andra Grand Slam-turneringarna tillsammans.

Galet.

Här är alla matcher i år där vinnaren vänt ett 0-2-underläge:

Australiska öppna

Viktor Troicki-Juan Carlos Ferrero 4-6, 6-7(3), 6-2, 7-6(3), 6-2

Alexander Dolgopolov-Greg Jones 1-6, 4-6, 6-1, 6-1, 6-2

Bernard Tomic-Fernando Verdasco 4-6, 6-7(3), 6-4, 6-2, 7-5

Lukas Lacko-Ivan Ljubicic 3-6, 4-6, 6-3, 6-4, 6-4

Kei Nishikori-Matthew Ebden 3-6, 1-6, 6-4, 6-1, 6-1

Franska öppna

Michael Berrer-Jürgen Melzer 6-7(5), 4-6, 6-2, 6-2, 6-3

Paul-Henri Mathieu-Björn Phau 2-6, 4-6, 6-4, 6-3, 6-0

Novak Djokovic-Andreas Seppi (4-6, 6-7(5), 6-3, 7-5, 6-3

Roger Federer-Juan Martín del Potro 3-6, 6-7(4), 6-2, 6-0, 6-3

Wimbledon

Nicolas Almagro-Olivier Rochus 6-7(4), 3-6, 7-6(4), 6-2, 6-4

Inigo Cervantes Huegun-Flavio Cipolla 2-6, 6-7(4), 6-3, 6-2, 6-1

Malek Jaziri-Jurgen Zopp 4-6, 4-6, 6-3, 6-4, 9-7

Florian Mayer-Philipp Petzschner 3-6, 3-6, 6-4, 6-2, 6-4

Roger Federer-Julien Benneteau 4-6, 6-7(3), 6-2, 7-6(6), 6-1

US Open

Philipp Petzschner-Nicolas Mahut 1-6, 4-6, 6-4, 7-5, 7-6(3)

Paul-Henri Mathieu-Igor Andreev 2-6, 4-6, 7-6(1), 7-6(4), 6-1

Marin Cilic-Marinko Matosevic 5-7, 2-6, 6-4, 6-2, 6-4

Janko Tipsarevic-Guillaume Rufin 4-6, 3-6, 6-2, 6-3, 6-2

Ernests Gulbis-Tommy Haas 3-6, 4-6, 6-4, 7-5, 6-3

Gilles Muller-Mikhail Youzhny 2-6, 3-6, 7-5, 7-6(6), 7-6(6)

Fabio Fognini-Edouard Roger-Vasselin 3-6, 5-7, 6-4, 6-4, 7-5

Guillermo García-López-Juan Mónaco 3-6, 1-6, 6-4, 7-6(6), 7-6(3)

Alexandr Dolgopolov-Jesse Levine 3-6, 4-6, 6-4, 6-1, 6-2

Mardy Fish-Nikolaj Davydenko 4-6, 6-7(4), 6-2, 6-1, 6-2

Jag kan nästan svära på att beslutet att ställa upp i Winston-Salem Open veckan före årets sista Grand Slam-turnering var en bidragande orsak (någonting jag och Stefan Holm diskuterade i Sportbladets tennispodcast inför turneringen).

Oavsett vilket kvarstår faktum: femteseedade Jo-Wilfried Tsonga är utslagen ur årets US Open efter förlust mot 52-rankade Martin Klizan (6-4, 1-6, 6-1, 6-3).

Turneringens första stora skräll – och Klizans första seger mot en topp 10-spelare på blott andra försöket (förlorade mot världstian John Isner i Winston-Salem).

Helt rättvist, dessutom. Klizan gjorde mer eller mindre vad som förväntades av honom, medan världssexan Tsonga svarade för en helt horribel insats. Fem dubbelfel, 36 oprovocerade misstag och sju tappade servegame är helt enkelt alldeles för dåligt för en spelare av hans kaliber.

Det ska tilläggas att inte heller Klizans siffror är särskilt snygga (sju dubbelfel och 42 oprovocerade misstag, till exempel) och han bjöd i ärlighetens namn inte på bländande tennis, men han spelade precis tillräckligt stabilt och smart för att utnyttja alla luckor som Tsonga blottade.

Svajade visserligen i fjärde set då han var nära att tappa en 4-1-ledning, men det spelade inte så stor roll när Tsonga bjöd på vad som kan ha varit ett av turneringens absolut sämsta servegame vid ställning 5-3, när det gällde som allra mest.

Jag minns faktiskt inte när jag sett Tsonga serva så ineffektivt som i den här matchen. Förmodligen i någon grusmatch förra eller förrförra året. Minns faktiskt inte ens när jag såg Tsonga göra en så usel match över huvud taget. Att han släpper servegame förhållandevis enkelt och till och med tappar set lite slentrianmässigt är inte så ovanligt, men det här… Nej, det här var en total genomklappning. Vi fick ju inte se tillstymmelsen till den där karakteristiska kampandan som alltid kickar in när han befinner sig i knepiga lägen. Och den evigt glada spexaren var ju som bortblåst.

Tycker förvisso inte att han rörde sig lika snabbt och mjukt (ja, han har faktiskt ett väldigt smidigt rörelseschema för att vara så stor) som han brukar, men tyckte mig samtidigt inte se några överdrivna krämpor. Det ligger annars nära till hands att anta att den där märkliga skadan han ådrog sig i Toronto fortfarande plågar honom.

Det är med stor sannolikhet en del av förklaringen. Samt att han slösade bort värdefull energi och tid till ordentliga förberedelser i Winston-Salem förra veckan.

Jag gillar i regel skrällar, men det är alltid tråkigt när orsaken till dem är att den spelare som bär favoritskapet gör en dålig match än att högoddsaren gör en magisk, vilket alltid borde krävas från de lägre rankade spelarna i en sådan här match.

Klizan spelade bra, absolut – men egentligen inte tillräckligt för att fälla en toppseedad spelare i en Grand Slam-turnering. Det kan rimligtvis inte råda någon som helst tvekan om den saken.

Riktigt kul för Klizan är det däremot, förstås. Och jag unnar honom faktiskt den här segern. Den vänsterhänte 52-rankade slovaken har med sitt tunga baslinjespel verkligen potential att gå långt. Har dessutom redan, blott 23 år gammal, en riktigt giftig backhand när den klaffar (vilket den ofta gör). Rätt ovanligt i dag, då många inte får fason på just backhanden förrän lite högre upp i åldrarna.

I nästa omgång möter han Jeremy Chardy eller Matthew Ebden. Ebden är inte särskilt skräckinjagande, men ett möte med Chardy kan bli tufft. Han har kapaciteten att slå även de högre rankade spelarna, men är rätt så ojämn. Hoppas hur som helst att han slår Ebden. Klizan-Chardy kan bli en riktigt intressant match.

Tsonga däremot, han får lämna Flushing Meadows med svansen mellan benen. Det här är hans sämsta resultat i en Grand Slam sedan Australiska öppna 2007 (förlust i första omgången mot Andy Roddick).

Därmed är således en av inte särskilt många semifinalkandidater blåst av banan.

Hans benprotes, inte helt olik dem ”Blade runner” Oscar Pistorius har, kan så klart vara uppseendeväckande.

Men själv hoppas Ryan McIntosh att tiden han tillbringar med att jaga bollar och överräcka vatten och handdukar till världens bästa tennisspelare ska gå obemärkt förbi.

McIntosh, en soldat i amerikanska armén som förlorade sitt vänstra ben när han trampade på en landmina i Afghanistan för två år sedan, fördriver tiden i slutet av sommaren med att jobba på Flushing Meadows för 7,75 dollar i timmen. Hans mål: att försöka vara hjälpsam och osynlig på samma gång – en inspiration för personer med liknande handikapp men inte en distraktion för dem han arbetar för.

– Jag är bara en bollkalle när jag är här. Det är samma sak när jag är i armén. Jag är bara en soldat. Jag är ingen speciell. Jag ser inte mig själv som en skadad krigare. När jag har min uniform på mig så syns inte det. Och det är mitt största mål även här, säger han till pressen på plats i New York.

– De frågade mig ”kan du kasta en tennisboll?”. Jag svarade ”jag har kastat handgranater, så jag tror att jag kan hantera en tennisboll”.

Om allt går som han hoppas så ska McIntosh ta en paus från sitt jobb – att hjälpa sårade soldater att sporta under tiden de återhämtar sig från sin skada – och börja hårdträna inför Paralympics 2016.

Så underbart amerikanskt/brittiskt putslusig rubrik på Tennis.com, så lånar den av dem.

Veteranen Tommy Haas sejour i US Open blev dessvärre inte så lång. Det blev respass direkt i öppningsmatchen för 34-åringen, som tappade en 2-0-ledning och föll i fem set mot Ernests Gulbis: 3-6, 4-6, 6-4, 7-5, 6-3.

– Han spelade väldigt bra, jag var överraskad. Han spelade fantastiskt. Men jag visste exakt vad som rörde sig i hans huvud, och jag visste vad som rörde sig i mitt. Jag låg under med ett break i tredje set men när jag kom tillbaka visste jag att vad som helst kunde hända. Det var allt. Det var en fysisk match, säger 24-årige Gulbis efter matchen.

Inte helt oväntat påpekar många att Haas inte riktigt har fysiken som krävs i Grand Slam-sammanhang på grund av sin ålder.

– Visst, det är tufft med återhämtningen när man blir lite äldre, även om man är rätt så fit. Det är kanske bara ett halvt steg, eller ett halvt steg av ett halvt steg, som saknas. Du vet, det räcker helt enkelt inte mot de här unga, vältränade killarna ibland. Så börjar man spela tennis som det inte är meningen att man ska spela, går på för många (vinnande) slag och spelar inte säker tennis. Det är då det kan sluta med förlust, säger han.

Det blev ingen storslagen sista turnering för trefaldiga US Open-vinnaren Kim Clijsters. 7-6(4), 7-6(5) mot 18-åriga Laura Robson innebär att 25-rankade belgiskan gjort sitt på WTA:s singeltour. När också äventyret i dubbeln är över kommer Clijsters att lägga racketen på hyllan för gott.

– Det har varit en otrolig resa och många drömmar har förverkligats för mig tack vare tennisen. Som liten flicka fick jag racketar under julgranen och Steffi Graf– och Monica Seles-kläder, och jag ville ha på mig dem i sängen när jag sov, jag var så exalterad. Så att ha varit en del av damtennisen, och på toppen av damtennisen under så många år – man tänker inte på det när man är mitt i det, det är som att man går på autopilot… Nu när man tänker på det, så har det varit en galen bergochdalbana ibland, säger hon efter förlusten.

Hon har dock lämnat tennisen en gång förut, i maj 2007, men kom tillbaka efter en över två år lång paus. Nu insisterar 29-åringen på att hon den här gången verkligen menar det när hon säger att hon slutar för gott efter US Open, där hon rönt så stora framgångar. När hon kom tillbaka från sin paus 2009 var hon oseedad och till och med nollrankad eftersom hon bara hunnit spela i två turneringar – men vann ändå US Open det året.

Clijsters avslutar sin karriär med 523-127 i matchfacit (80,5 i vinstprocent) och 41 titlar, däribland fyra Grand Slam-bucklor (US Open 2005, 2009 och 2010, Australiska öppna 2011). Hon har varit världsetta i totalt 20 veckor, senast i februari 2011.

89-rankade Robson hade bara en seger mot en topp 25-spelare inför matchen och ses av förklarliga skäl, särskilt hemma i Storbritannien, som en potentiell framtida toppspelare.

I nästa omgång möter hon världstrean Maria Sjarapova, som krossade 78-rankade Lourdes Dominguez Lindo 6-0, 6-1 i går.

– Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra i slutet av matchen, summerar Clijsters sin sista singelmatch i karriären, mot Robson.

På frågan vad hon ser mest fram emot nu svarar hon utan att tveka:

– Att vara hemma.

Sitter på Gröna Lund och rattar vår bevakning av Rockbjörnen, men kan givetvis inte låta bli att snegla lite på US Open – och blev alldeles glad i hela själen över att USA:s ”comeback kid” Brian Baker tog sig vidare till andra omgången efter en övertygande tresetsseger över 92-rankade Jan Hajek: 6-3, 6-4, 6-2.

Bakers första seger i US Open på sex år. Förlorade som bekant mot Xavier Malisse på Flushing Meadows 2005, innan alla skador och operationer satte stopp för hans karriär.

– Det betyder allt för mig att vara tillbaka här. Sju år är en lång tid. Jag är exalterad över att få fortsätta, säger han efter segern.

Blir givetvis oerhört intressant att följa hans Grand Slam-resa i New York.

Den har kallats ”veckans hetaste match”. Inte så mycket för att folk förväntar sig en vidöppen nagelbitare, utan för att de båda kombattanterna är landsmän (argentinare) som inte har särskilt mycket till övers för varandra, om man säger så.

Men tyvärr, alla Juan Martín del Potro– och David Nalbandian-fans, det blir inget superhett möte mellan rivalerna. Veteranen Nalbandian tvingas dra sig ur på grund av en sträckning i bröstmuskeln.

– Jag är jätteledsen över att inte kunna delta i säsongens sista Grand Slam-turnering och jag hoppas vara tillbaka till Davis Cup-matchen mot Tjeckien i september, säger han i ett officiellt uttalande via US Tennis Association.

Nalbandian och del Potro skulle ha mötts i första omgången i dag. Världsåttan kommer i stället att få möta en ”lucky loser” (en spelare som förlorar i kvalomgången men får spela i huvudturneringen på grund av att någon drar sig ur på grund av skada eller sjukdom i sent skede). Vem det blir avgörs i dag.

Nalbandian har spelat i en Grand Slam-final,Wimbledon 2002, förlust mot Lleyton Hewitt, och minst en semifinal i övriga Grand Slam-turneringar.

Hon tvingades avbryta semifinalen i New Haven förra veckan på grund av en knäskada. Och vilan mellan Premier-turneringen och årets sista Grand Slam blev inte oväntat alldeles för kort – i US Open blev det respass direkt i första omgången, efter 2-6, 2-6 mot 96-rankade Irina-Camelia Begu.

Wozniacki avslutade matchen med ett lindat knä efter en skadetimeout. Begu avslutade matchen med sin första US Open-seger någonsin.

Det här är andra gången i år som världsåttan misslyckas att ta sig vidare från förstarundan. I Wimbledon blev det förlust mot Tamira Paszek i tre set (5-7, 7-6, 6-4).

Wozniacki har varit i en US Open-final (2009, förlust mot Kim Clijsters) och två semifinaler (2010 och 2011).

Hann inte riktigt flagga för en av dagens mest intressanta matcher, men lyckades i alla fall få tillräckligt med tid över för att själv faktiskt se den.

Jag pratar alltså om matchen mellan världssjuan Tomás Berdych och framtidslöftet David Goffin.

Om Roger Federer fick den lättaste öppningsmatchen (Donald Young) och Andy Murray den ”bästa” (Alex Bogomolov) så fick världssjuan onekligen den svåraste.

Själv tyckte jag på förhand att den var intressant mest för att Berdychs form varit ett så stort frågetecken under rätt lång tid nu. Goffin är en väldigt spännande spelare att följa, men fortfarande lite för ung och orutinerad för att utmana toppspelarna på allvar på den här nivån.

Gillar dock hans oförutsägbara naivitet skarpt. Fascinerande också att han har sådant tryck i bössan trots att han i ärlighetens namn är rätt så… spinkig, om man får säga så.

Hur som helst.

På sätt och vis höll matchen vad den lovade, på sätt och vis inte. Tyckte överlag att Goffin såg betydligt starkare ut än Berdych. Tog kommandot omgående, styrde och ställde, jagade ut världssjuan i hörnen, dundrade in ett gäng servess, försvarade sig bra. Kändes som att Berdych stundtals hade oerhört svårt att läsa Goffins spel.

Tyvärr kunde inte den 56-rankade belgaren ta tillvara på det övertag han så ofta skapade. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att påstå att han hade matchen helt och hållet i egna händer, men trots att setsiffrorna 7-5, 6-3, 6-3 ser riktigt trevliga ut för Berdych fick världssjuan slita hårt för den här segern (och hade i vissa ganska viktiga lägen marginalerna på sin sida, minst sagt). Den tappade 4-2-ledningen i första set och de många breakbollarna han hade emot sig tyder på fortsatt osäkerhet kring serven, som normalt sett är Berdychs starkaste vapen. Att han avstyrde smått ofattbara 16 av 18 av de där breakbollarna tyder dock å andra sidan på att kylan i avgörande lägen finns kvar, medan Goffin har en del att jobba på där.

Berdych har med andra ord på intet sätt rätat ut alla surrande frågetecken, men att han tog sig igenom en så pass svår öppningsmatch så relativt oskadd måste ändå ses som ett styrkebesked.

* * *

Det var riktigt nära att kvällen för min del slutade i bitter frustration. Milos Raonic inledde ju så bra mot Santiago Giraldo och såg ut att fixa en enkel repris på segern i Wimbledon (6-4, 6-4, 6-4 i öppningsmatchen).

Men efter att ha bärgat första set med 6-3 var det som att allt bara rasade som ett illa byggt korthus för kanadensaren, av ytterst oklar anledning. Han dundrade enkla returer i nät, skickade forehandslag upp på läktaren, tycktes ta fel beslut i nästan alla lägen. Och när inte ens serven, Raonics paradgren, funkade – ja, då var han plötsligt riktigt illa ute. 6-3 i första set blev 4-6 i andra och 3-6 i tredje.

Dessutom fixade Giraldo ett tidigt break i fjärde. Då trodde i alla fall jag att det var kört, att Raonic skulle vika ner sig så där som han gjorde mot Stanislas Wawrinka i Cincinnati.

Men icke!

21-åringen samlade ihop sig, studsade tillbaka, vände på steken – och bärgade fjärde och femte set med 6-4, 6-4. Väldigt skönt, så klart. Särskilt med tanke på att en oerhört naiv del av mig går och hoppas på att hans stora genombrott ska komma här i US Open.

Skönt också att även motståndaren i nästa omgång, Paul-Henri Mathieu, spelade en femsetare i sin öppningsmatch i går (mot Igor Andreev). Då missgynnas han kanske inte så överdrivet mycket av dagens långa match.

Här kan ni förresten lyssna på min och Stefan Holms syn på Raonics chanser i US Open i Sportbladets tennispodcast. Obs! Spola cirka fem minuter in i klippet.

* * *

Sofia Arvidsson slog som väntat Kimiko Date-Krumm: 6-4, 6-2. Arvidssons fjärde seger i US Open-sammanhang (har nu tagit sig vidare till andra omgången lika många gånger). Kul naturligtvis, särskilt efter de tunga nederlagen i Wimbledon och London-OS.

Möter dock Ana Ivanovic, som mosade 176-rankade Elina Svitolina i raka set (6-3, 6-2), i nästa omgång. Riktigt svårt för Arvidsson, som har 1-3 i inbördes möten mot forna världsettan. Hittills enda segern kom dessutom i Luxemburg – för nio år sedan…

* * *

Världstvåan Agnieszka Radwanska hade, precis som ettan Victoria Azarenka och trean Maria Sjarapova i går, inga som helst problem i sin öppningsmatch: 6-1, 6-1 mot 91-rankade Nina Bratchikova som fick minimal utdelning på det mesta i matchen.

Ska bli intressant att se hur hennes svårpenetrerade försvar står sig mot de mer offensivt tunga spelarna  här på det snabba hardcourt-underlaget längre fram i turneringen.