Finns det en mer värdig vinnare av Wimbledon 2012 än Roger Federer?

Nej, givetvis inte.

Plockar man fram sin allra bästa tennis när det behövs som mest förtjänar man att vinna. Besegrar man regerande mästaren och världsettan Novak Djokovic i fyra set förtjänar man att vinna. Och jobbar man sig in i en final – där man har en hel arena emot sig – på det vis som Federer gjorde, ja då förtjänar man verkligen att vinna.

Det var på alla sätt en välspelad final. Trots Federers många oprovocerade misstag i matchens inledning. Andy Murray gick, som väntat, ut väldigt hårt och aggressivt, och fick också med sig det där viktiga första setet (hans första i en Grand Slam-final i karriären). Det kändes förvisso som att Federer inte riktigt hittat matchrytmen – men mycket av det berodde faktiskt på att Murray spelade ruggigt bra.

Med sin i det närmaste ogenomträngliga defensiv och spelsinne är han en väldigt tuff motståndare att möta, som med sin taktiska finess tvingar fram missar och osäkerhet hos sina kombattanter.

När Federer väl fick ordning på sin varierade repertoar och lärde sig läsa Murrays strategi tog han över matchen mer och mer. I tredje och fjärde set styrde han spelet helt och hållet – medan Murray ständigt tvingades försvara sig (med benen) från tempoväxlingar och giftiga omställningar.

Murray såg faktiskt, för ovanlighetens skull, sliten ut i det där viktiga fjärde setet, det som han var tvungen att vinna för att hålla liv i matchen.

Samtidigt såg Federer, med sin enorma erfarenhet, väldigt lugn och trygg ut. Trots motgångarna i början av matchen. Ett tecken på mental styrka, naturligtvis – men också ett bevis på spelmässig bredd. Det var faktiskt taktiskt som Federer vann den här finalen. Inte på grund av styrka. Tung offensiv. Tät defensiv. Stabil serve. Eller överlägsen fysik.

Utan tack vare en kombination av allt det där. Han satt helt enkelt på alla avgörande trumfkort – och spelade dem helt rätt.

Murray hade väldigt svårt att hitta svar på den variationen. Vilket inte är vanligt, då Murray ofta visat sig vara den spelare på touren som hanterar varierat spel allra bäst. Mycket tack vare sina defensiva och taktiska kvaliteter.

Finalen i sig kanske inte kvalar in särskilt högt på en lista över de bästa Grand Slam-finalerna genom tiderna, men det var en fröjd att se Federer bärga sin sjunde titel här på Centre Court. Särskilt som motståndet faktiskt var betydligt bättre än vad man kanske kunnat vänta sig av en spelare som aldrig vunnit ett set i en GS-final.

Vill ge en stor eloge till Andy Murray. Han kämpade hela vägen och gav inte upp, trots tappat självförtroende, fysisk trötthet och mental underlägsenhet. Han har gjort en fantastisk turneringen och gjorde på alla sätt en fantastisk final. Tycker att han spelade rätt, med hög press i egen serve, mer eftertänksam defensiv i Federers serve och offensiva ruscher i långa bolldueller.

Men det räckte helt enkelt inte mot en Roger Federer som inte bara jagade sin sjunde buckla, utan också positionen som världsetta.

Kungen har återvänt.

Mycket fokus ligger så klart redan på Andy Murray, som bär en hel nations hopp och drömmar på sina axlar.

Men beträffande själva matchen i sig handlar det allra mesta ändå om Roger Federer. Ytterst få ger Murray mer än en måttligt stor chans att ta hem första brittiska Wimbledon-titeln på 76 år.

Jag känner lite likadant. Det är helt otroligt mycket som ska klaffa för att Andy ”den evige förloraren” Murray ska bärga den här segern. Låt oss för skoj skull kolla lite närmare på vad som faktiskt talar för världsfyran:

1. Formen. Har Murray någonsin spelat så bra tennis som han gjort i den här turneringen? Ja, det har han – i enstaka matcher. Murray har hållit en väldigt hög nivå genom hela Wimbledon. Han har alla verktyg som krävs för att fixa sin första Grand Slam-buckla i sitt fjärde försök. Frågan är bara om han kommer att använda de rätt – och om det hjälper mot Federer.

2. Psyket. Nu sätter ni förmodligen lunchkaffet i vrångstrupen. Men ja, faktum är att Murray visat en betydligt mognare sida av sig själv hittills i turneringen. Demonerna har jagats undan och temperamentet har hållits under kontroll. Starkt av en person som är känd för att tappa huvudet i avgörande lägen.

3. Publiken. Det har pratats mycket om den enorma pressen från folket – men om man vänder på det så kommer det ju att sitta tusentals hemmafans på Center Courts läktare för att heja fram sin stjärna.

4. Revanschlusten. Murray har förlorat två Grand Slam-finaler mot Federer (US Open 2008 och Australiska öppna 2010). Lägg därtill en finalförlust mot Novak Djokovic i Melbourne förra året och du förstår hur sugen Murray är på att äntligen greja den där bucklan.

5. Rankingpoängen. Vid seger inkasserar britten 1,280 friska poäng och landar på totalt 8,260 – bara drygt 600 poäng efter världstrean Rafael Nadal (när nya rankingen släpps efter Wimbledon, alltså).

Det mesta i dessa punkter stämmer även in på finalkombattanten Roger Federer, med något annorlunda motiveringar. Och det som talar allra mest för Federer är att han har lite (förvisso marginellt, men ändå) mer att spela för – då han har chansen att slå Pete Sampras rekord som total världsetta.

Det är därför näst intill omöjligt att på förhand tippa något annat än seger för meste mästaren.

Men vad som helst kan faktiskt hända i tennisen.

Det har Wimbledon 2012 bevisat med råge.

Svenske Robert Lindstedt, i par med rumänske Horia Tecau, förlorade alltså mot Jonathan Marray och Frederik Nielsen, som fick wildcard till turneringen, i går: 4-6, 6-4, 7-6, 6-7, 6-3.

Mer om matchen kan ni läsa här.

Själv såg jag inte ångestfinalen eftersom den gick förhållandevis sent på kvällen och jag var en smula utmattad eftersom jag kliver upp 04.30 på morgonen.

Hur som helst svenskens tredje raka finalförlust i Wimbledon. Kan knappt föreställa mig vad Lindstedt går igenom just nu. Måste kännas så oerhört tungt.

Så här har mardrömsfinalerna sett ut:

http://www.youtube.com/watch?v=RkwCp4btzGY

2010
Jürgen Melzer/Philipp Petzschner vs. Robert Lindstedt-Horia Tecau 6-1, 7-5, 7-5

2011
Bob Bryan/Mike Bryan vs. Robert Lindstedt/Horia Tecau 6-3, 6-4, 7-6(2)

http://www.youtube.com/watch?v=fN1mvcILgAI

2012
Jonathan Marray/Frederik Nielsen vs. Robert Lindstedt/Horia Tecau 4-6, 6-4, 7-6(5), 6-7(5), 6-3

Det hade inte behövt bli så där dramatiskt, Serena.

Första set gick ju så lekande lätt. Poff, bam, bong i bästa utklassningsstil och vips – 6-1.

Likaså inledningen av andra set. Kanske var det också därför som Williams plötsligt började se alldeles förslappad ut. Som att hon satte hjärnkontoret på vila och gick på tomgång.

Det var inte Agnieszka Radwanska sen att utnyttja. Med stabil serve och två sensationella genombrott stal hon andra set från en förvånad Williams, som i förmodligen redan låtit tankarna vandra iväg till prisceremonin.

Den är inte ovanligt alls att Serena slappnar av i andra set efter att ha vunnit första, men oftast hinner hon ladda om lagom till tiebreak. I dag hann hon inte ens dit. 7-5 till Radwanska, och helt plötsligt levde den här finalmatchen.

Den negativa trenden hängde som en våt filt över Serena även i inledningen av tredje set, innan hon lyckades bryta till 3-2 – efter att dessförinnan ha dundrat in fyra raka servess i egen serve.

Där vaknade inför matchen fyrfaldiga Wimbledon-vinnaren till liv igen. Resten av matchen var rätt mycket av en transportsträcka till matchboll, som Serena tjångade in. 6-2 – och karriärens femte titel i Wimbledon.

All heder åt Radwanska dock, som inte gav upp när det gick som allra tyngst. I stället visade hon prov på det där signifikativa tålamodet och jobbade sig sakta men säkert in i matchen. Hon lade framgångsrikt stor vikt vid defensiven och lät många gånger Serena slå sig trött för att på så vis provocera fram ett misstag.

Det kändes ändå som att matchen faktiskt låg helt och hållet i Serenas händer. Därför känns det väldigt rättvist att amerikanen jobbade sig ur sin tunga formsvacka och lyfte sitt spel till den nivå som krävdes för en seger.

För en mer värdig mästare av Wimbledon 2012 än Serena Williams, sett till hela turneringen, finns faktiskt inte.

Hon är redan solklar favorit.

Och inte förbättrades oddsen för världstrean Agnieszka Radwanska när det stod klart att hon har problem med andningen (enligt egen utsago på grund av det engelska vädret), vilket tvingade henne att dra sig ur dubbelturneringen.

Radwanskas odds står nu i drygt 5,50 gånger pengarna. Ett inte alltför skyhög siffra ändå, givet Serena Williams favoritskap i den här finalen. Williams har i dag chansen att slugga hem sin femte Wimbledon-titel och på så vis tangera storasystern Venus Williams facit i grästurneringen.

– Hon är en fantastisk spelare som slår tillbaka det mesta och jag förväntar mig en svår final, säger Williams inför matchen.

Som slutar med seger och den totalt 14:e Grand Slam-singelbucklan i karriären?

Ja, det mesta talar ju för det. Eller som SvD:s Jonas Arnesen uttrycker det:

”Osvuret är förstås bäst men argumenten som talar för Radwanska i hennes första Grand Slam-final är inte fler än att bollen är rund och att allt kan hända i idrott.”

En rätt hård dom, förvisso – men inte särskilt långt från sanningen.

* * *

Serena Williams har för övrigt chansen att ta dubbla Wimbledon-titlar – utöver singelfinalen mot Agnieszka Radwanska spelar hon också final i dubbelturneringen mot Andrea Hlavackova och Lucie Hradecka, i par med syster Venus.

Svenske Robert Lindstedt är, tillsammans med dubbelpartnern Horia Tecau, klar för sin tredje raka Wimbledon-final efter seger över Jürgen Melzer/Philipp Petzschner med setsiffrorna 6-4, 6-7(10), 6-4, 6-3.

I finalen möter de skrällparet Freddie Nielsen/Jonny Marray, som chockade med en fyrasetsseger över världstvåorna Bobby och Mike Bryan: 6-4, 7-6(9), 6-7(4), 7-6(5).

Nielsen och Marray är de första wildcard-par någonsin att ta sig till en dubbelfinal i Wimbledon. Marray är den första britten i en dubbelfinal sedan 1960.

Men vad i hela glödheta?!

Ja, vad var det som hände därute på Centre Court egentligen? Stenhårda pungslag, galna flygturer, akrobatiska trick, tappade guldlägen och så Hawkeye i matchavgörande läge.

Vi får nog ta det från början och gå igenom den här helknasiga matchen systematiskt:

Det började ju så oerhört bra för hemmafavoriten Andy Murray. Ja, kanske lite för bra. 6-3 i första set blev 6-4 i andra – och plötsligt är Murray blott ett set ifrån att ta sig till final på hemmaplan. I det läget talar precis allt för det.

Förutom en liten detalj: Jo-Wilfried Tsonga.

Tsonga, som i matchens inledning inte varit i närheten av sin högsta kapacitet, kliver ut på banan i tredje set med en helt annan blick än tidigare. En giftig blick. En jag-tänker-fan-inte-ge-mig-blick.

Bortsett från några bra game i egen serve blir världsfyran nästintill utklassad i det setet (som slutar 6-3 till Tsonga) och den där tjurskalliga, självdestruktiva Andy Murray börjar göra sig påmind.

Tsonga är plötsligt på helt strålande spelhumör och pressar tillbaka Murray ordentligt i fjärde set. När han räddar sig ur ett riktigt tuff 3-1-underläge känns det som att en sådan där klassisk Tsonga-vändning (lik den i Wimbledon-kvartsfinalen mot Roger Federer förra året) är på gång. Murray ser riktigt obekväm ut och håller sig med nöd och näppe – och lite hjälp från Tsongas 14 oprovocerade misstag, totalt 42 i matchen – kvar i matchen.

Tsonga är den klart bättre spelaren av de två. Trots det får Murray chansen att spela hem matchen vid ställning 6-5. Allt han behöver göra är att bryta Tsongas serve.

Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom franske världssexan kommit i gång ordentligt med pangandet.

Efter slarv, övermod och billiga misstag bjuder sedan Tsonga på två matchbollar vid ställning 40-15. Världssexan slår en stenhård serve långt ut till höger om Murray, som fångar upp den magnifikt och skickar den i en sagolik båge över banan.

Den landar utanför linjen.

Tror Murray – som borrar ansiktet i händerna och sjunker ihop som en säck potatis på gräset. Tsonga? Han bara garvar och går fram till nätet. Han är säker – bollen var inne.

Efter mycket om och men väljer Murray att utmana. Ett eventuellt avgörande ligger i Hawkeyes händer.

Bollen är inne. Med en hårsmån. Klipper linjen precis. Tsonga fortsätter garva och kramar om Murray, som helt tappat talförmågan. Han bara gråter. Kan inte tro att det är sant.

Oj. Oj. Oj. Vilken dramatik, vilka känsloyttringar!

Efter matchen, i intervjuerna med spelarna, visar det sig dock att Murray ”var säker på att den var inne när bollen lämnade min racket” och att Tsonga helt enkelt sagt till Murray att han var osäker, men trodde att den var ute. När det väl gick upp för Murray att linjedomaren dömt ut bollen valde han att utmana domslutet.

Nåväl.

Och det där pungslaget då, tänker ni? Ja, det är ju egentligen bara en liten parentes i sammanhanget. Vid ställning 5-3 i tredje set placerar Tsonga en stoppboll som Murray hinner upp, laddar kanonen – och drar till en stenhård forehand rakt på den ställda fransmannens juveler.

Det hade kunnat vara en smärtsam symbol för matchen. Om det inte varit för Tsongas beundransvärda kämpaglöd och sportslighet. Nästan poetiskt att se honom klappa om en skälvande Andy Murray efter den där dramatiska matchbollen i en makalös fajt som hade allt man kan önska sig.

Ja jag säger då det. Hur kan man inte älska tennis, liksom?

* * *

Murray är således, med setsiffrorna 6-3, 6-2, 3-6, 7-5, första manliga britten att nå final i Wimbledon sedan 1938, då Bunny Austin förlorade i tre raka set mot amerikanen Don Budge (1-6, 0-6, 3-6).

Det var som (nästan valfri svordom).

Jag erkänner. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade det inte på känn. Visst, jag både trodde och visste att det kunde hända, jag var inte bombsäker på att Novak Djokovic skulle ta det, men likväl. 3-1 i set till Roger Federer i en Grand Slam-semifinal mot världsettan och rivalen.

Nej, det hade jag inte väntat mig. Helt enkelt.

Vad jag däremot hade väntat mig var att matchen i sig skulle variera i både tempo och kvalitet under resans gång. Att båda skulle gå ut starkt. Och att första set skulle bli väldigt viktigt.

Så blev det också. Federer bärgade det där första, snabba setet med 6-3 efter blott 24 minuter, Djokovic tog kontrollen i andra och med de längre bollduellerna kom också poängen.

6-3 till superserben.

Ganska mycket enligt planen.

Men därefter hände något. Federer klev fram mer, vågade mer, tog lite större risker, litade på sig själv och fortsatte spela stabilt i egen serve där Djokovic sviktade. Matchens hittills jämnaste set fixade Federer med 6-4. Helt rättvist.

Här trodde jag att Djokovic skulle tända till, förvandlas till den där skräckinjagande, gudomliga jätte han så ofta förvandlas till i svåra underlägen och dominera i vanlig ordning.

Men så blev det inte.

I stället blåste vinden åt Federers håll, medan marginalerna inte riktigt var på Djokovics sida. Federer utmanade och utnyttjade framgångsrikt luckorna i hans annars så täta försvar, och Djokovic blev mer och mer ängslig.

Han var inte sig lik, världsettan – därom borde vi icke tvista. Om det sedan berodde på att Federer lyckades vända på steken och krypa under skinnet på honom för en gångs skull eller för att han helt enkelt inte hittade sin matchrytm låter jag vara osagt, men faktum är att det såg ut som att Djokovic slutade tro på sig själv när Federer sprang ifrån till 3-0, 4-1 och 5-2.

Vilket så klart är väldigt synd. Om Djokovic fått med sig några övertygande, snygga poäng på samma sätt som i andra och tredje set hade den här matchen kunnat se annorlunda ut.

Viktigt att poängtera är dock att Federer gjorde det mesta rätt, såg avslappnad ut och spelade sitt spel utan att någonsin vika ner sig. Federer var helt enkelt den mentalt starkare av de båda i dag – trots att Djokovic många gånger faktiskt var den bättre spelaren. Efter andra set var jag nästan övertygad om att den där sedvanliga vändningen med efterföljande övertygande seger skulle komma.

Men den kom inte – och i samma veva visade Novak Djokovic att han faktiskt är en man av kött och blod. Att hålla så otroligt hög nivå som Djokovic i 99 matcher av 100 gör är ju närmast omänskligt. Det går bara inte. Någon gång måste man tappa garden efter ett antal jabbar och högerkrokar. I dag var en sådan dag.

Jag tycker att det är orättvist både mot Djokovic och Federer att hävda att det inte var Federer som vann matchen, utan Djokovic som förlorade den. Världsettan gjorde inte en dålig semifinal – det var helt enkelt världstrean som gjorde en bättre.

Nu är det inte lång tid kvar till vad som har alla förutsättningar att bli den mest rafflande sammandrabbningen i en Grand Slam-turnering sedan… tja, 2008?

Då syftar jag faktiskt inte bara på kriget mellan Novak Djokovic och Roger Federer – även andra halvans möte mellan hemmahoppet Andy Murray och fransmannen Jo-Wilfried Tsonga kan mycket väl bli en riktigt nagelbitande thriller den med.

I omröstningen ”Vem vinner Wimbledon?” här i högerspalten, som drog i gång redan innan turneringen startat, är det i skrivande stund jämnt skägg mellan Djokovic och Federer, med liten fördel för ”Nole”. Intressant med tanke på att Roger tog ledningen tidigt och höll den ända fram till tredje eller fjärde omgången.

Men, låt oss nu dagen till ära börja om från början: Vilka två tror ni tar sig vidare till final? Rösta!

Diskussion om dagens semifinaler på redaktionen:

– Novak Djokovic måste vinna. Det är det enda jag bryr mig om. Det enda jag brinner för i sportvärlden.

– Han har sett otroligt stark ut. Har svårt att se hur Roger Federer ska kunna rubba honom, så som världsettan spelat.

– Han vinner hela skiten. Och Andy Murray mot Jo-Wilfried Tsonga, det bryr sig väl ingen om?

– Joho, det är också en riktigt intressant match! Murray kan ju bli första britt att vinna Wimbledon sedan tidernas begynnelse, typ. Dessutom är det riktigt kul att det blir en Wimbledon-finaldebutant. Klart mest kittlande halvan i årets lottning.

– Äh, han viker ju alltid ner sig. Sanna mina ord, Murray kommer aldrig någonsin att vinna en Grand Slam.

Japp, så går snacket i grova drag bland sportfånarna. Hur tror du att semifinalerna slutar?