De har inte mötts i en kvartsfinal (eller tidigare) på nio år.

Men nu kan det alltså vara dags igen.

Vi pratar förstås om rivalerna Roger Federer och Rafael Nadal.

Nadal som pulvriserade landsmannen David Ferrer i finalen i Acapulco förra veckan (6-0, 6-2), Federer som förlorade mot Tomás Berdych i Dubai-semifinalen.

Att Nadal bestämt sig för att ställa upp i Indian Wells Master beror enligt egen utsaga på att knäna känns tillräckligt rehabiliterade för att kunna testas på hardcourt. Sanningen är förmodligen att det har en hel del att göra med det jippo han just nu deltar i, tillsammans med bland andra Juan Martín del Potro och legendaren Pete Sampras, i New York.

Men, det är givetvis glädjande att äntligen se hans namn i startfältet i en större turnering. Nu hoppas vi bara att han faktiskt spelar också. Vilket han sannolikt gör (men jag förvånas inte om han hoppar av under resans gång, som i Miami Masters förra året).

Med det sagt: Låt oss nu i vanlig ordning ta en titt på nämnda startfält (Indian Wells Masters har en draw på 128, by the way):

ÖVRE HALVAN

Novak Djokovic har väl fått en glidarlottning, om man nu vill svänga sig med sådana ord. Ställs inte för något överdrivet stort hot förrän i kvartsfinalen, där Jo-Wilfried Tsonga eller Milos Raonic kan vänta. Tsonga har han sju raka segrar mot (9-5 totalt i inbördes möten) och Raonics form har verkligen inte varit att lita på hittills under året.

Marin Cilic huserar också i Djokovics sektion, men inte heller han har hittat formen ordentligt.

Några skrällvarningar? Nja. Grigor Dimitrov får tack vare lottningens omfång en bye till andrarunda, vilket är trevligt, men längre än till en tredjerunda tar han sig så klart inte. Personligen hoppas jag att Jack Sock besegrar den kvalspelare (ännu inte klart vem) han möter i första omgången, för en batalj mot landsmannen i Sam Querrey i andra. Ska också bli intressant att se vad Marinko Matosevic har att komma med, om han nu lyckats skaka av sig skadan han ådrog sig i Memphis.

Värt att notera är också att Mardy Fish gör sin comeback i Indian Wells, på den här halvan, efter sin långa sjukfrånvaro.

På andra sidan av halvan bär givetvis Andy Murray favoritskapet, och han är också den enda spelare som kan betraktas som en nitlott för Djokovic i lottningen. Har svårt att se hur del Potro ska kunna rubba någon av dessa båda herrar i nuläget, men en kvart mellan argentinaren och Murray kan bli intressant.

I övrigt är det Kei Nishikori jag tänker hålla ett extra öga på. Är ju som bekant rysligt farlig när han är i form, som i Memphis för ett par veckor sedan, men går tyvärr sönder titt som tätt. Vore intressant att se vad han kan ställa till med mot Murray i en eventuell åttondelsfinal. En tredjerunda mellan Nishikori och Dolgopolov tackar jag inte heller nej till, trots att Dolgopolov varit i katastrofalt dålig form på sistone.

Andra spelare som möjligen kan ställa till besvär är Nicolás Almagro, Tommy Haas och Jeremy Chardy, men jag håller det inte för troligt i dagsläget.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro, Kei Nishikori.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga.

Han går vidare till final: Novak Djokovic.

* * *

UNDRE HALVAN

Okej, det är alltså här det blir riktigt intressant. För första gången sedan Miami 2004 kan alltså Federer och Nadal mötas före en semifinal i dessa sammanhang (World Tour Finals ej inkluderat). Den gången, för nio år sedan, vann Nadal i raka set redan i tredje omgången (6-3, 6-3).

Repris i år? Knappast, men jag är övertygad om att Federer är ruskigt missnöjd med hur lotten fallit för hans del.

Om Nadals knä håller och han inte drar sig ur har han ytterst få potentiellt farliga hinder på sin väg. Marcos Baghdatis är ett av dem. Cyprioten har visserligen 1-7 i inbördes mot Nadal, men brukar kunna pressa spanjoren. Särskilt på hardcourt.

Den andra är Janko Tipsarevic. Serben har dock aldrig lyckats ta set mot honom på tre försök och har dessutom visat prov på bedrövlig form efter Australiska öppna.

Federer har en lite knepigare väg att vandra. Kan möta Julien Benneteau redan i tredje omgången och därefter fjolårsfinalisten John Isner. Sistnämnda är dock tveksamt. Tror inte att han tar sig förbi Stanislas Wawrinka, och i så fall är Federers biljett till kvarten säkrad.

Så, det stora numret är givetvis den eventuella kvartsfinalen mellan Federer och Nadal. Vem som skulle vinna den står skrivet i stjärnorna. Vi vet att Nadals formkurva är stigande – han rörde sig otroligt mycket bättre i Acapulco än Sao Paolo och Vina del Mar, var orubblig mot Ferrer i finalen och har den senaste tiden haft en bollträff som gör att han teoretiskt borde klara sig rätt bra på hardcourt – medan Federer haft något av en formsvacka sedan Australiska öppna.

Jag är ändå beredd att satsa mina slantar på att Federer kniper semifinalplatsen. Dels för att jag inte är säker på att Nadal faktiskt fullföljer sitt engagemang i Indian Wells, dels för att Federer faktiskt prioriterar den här turneringen. En motiverad Federer borde helt enkelt slå en ännu inte fullt återställd Nadal på hardcourt, lyder mitt enkla resonemang.

På andra sidan tycker jag att formstarke Tomás Berdych är solklar favorit. Ferrer hade varit det om det inte vore för att han faktiskt inte var överdrivet bra i Acapulco, finalplatsen till trots. Vissa frågetecken kring hans form just nu.

Richard Gasquet borde bli Berdychs kvartsfinalmotståndare.

Måste slänga in en brasklapp på båda halvor också: Eftersom kvalspelet pågår för fullt vet vi ännu inte vilka spelare som åker på jokrar som Ernests Gulbis (slog Edouard Roger-Vasselin i Delray Beach-finalen i söndags), Daniel Brands eller Ivo Karlovic.

Okej, inte överdrivet skräckinjagande kanske, men framför allt Gulbis har kapaciteten att göra lite skada på sin halva.

De går vidare till semifinal: Roger Federer, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Richard Gasquet, Julien Benneteau.
Bubblare: David Ferrer, Rafael Nadal.

Han går vidare till final: Roger Federer.

FINALEN: Djokovic besegrar Federer.

Damernas lottning tar vi en titt på i morgon!

Nej, det blir ingen drömfinal i Dubai. Okej, det där med ”drömfinal” är ju ett jäkla slitet uttryck, men ni fattar.

Det blir inte världsettan mot världstvåan. Det blir inte Novak Djokovic mot Roger Federer.

Det blir Novak Djokovic mot Tomás Berdych. Världssexan.

Detta sedan schweizaren tappat överläge med 1-0 i set och bränt tre matchbollar mot den respektlöse tjecken. Kunde tyvärr bara följa matchen sporadiskt och trodde väl i ärlighetens namn att det var klappat och klart när Federer förhållandevis enkelt bärgade första set, 6-4.

I andra set hamnade han dock tidigt ur fas, blev bruten vid 2-3 och gav således Berdych chansen att serva hem setet vid 5-3. Det misslyckades han dock med och det hela fick avgöras i tiebreak.

Och det var alltså här som Federer brände sina tre matchbollar, den ena i egen serve. Slutade så småningom 10-8 till Berdych, vilket gav världssexan ordentlig vind i seglen.

Han bröt schweizaren vid 2-2 i tredje set och höll fokus uppe ända in i mål. Han kunde till och med kosta på sig att bränna några break- och matchbollar på vägen. För när han skulle serva för matchen vid 5-4 var han kassaskåpssäker – och nollade världstvåan.

Berdych har nu vunnit fem av sina senaste åtta matcher mot Federer (Fed har 11-6 totalt).

– Han har ett väldigt tungt spel, en stor serve som kanske gör det svårare att spela mot honom på de snabba banorna än de långsammare. Man kanske kan flytta runt honom lite mer, men samtidigt har han mer tid på sig inför slagen och han har anpassat sig väl efter hur spelet utvecklats, säger en besviken Federer efter nederlaget.

– Jag lämnar så klart den här matchen med mycket ånger. Jag servade för matchen, hade chanser i början av andra set när han inte riktigt kommit in i matchen än. Det var några poäng där saker bara inte hände för mig, tillägger han.

Ja, att han nu misslyckats med att försvara sina titlar i både Rotterdam och Dubai borde oroa schweizaren en smula. De förlorade poängen innebär nämligen att världstrean Andy Murray plötsligt har läge att ta över hans plats som tvåa på rankningen redan i Indian Wells (men mest troligt sker skiftet i så fall i Miami).

Om Murray vinner Indian Wells, eller går till final medan Federer åker ur tidigt, är saken klar. Detta eftersom Murray fick respass redan i andra omgången förra året, vilket gav blygsamma 25 poäng – medan Federer, återigen, har en titel att försvara.

I Miami är förutsättningarna de omvända (Murray finalist förra året, Federer åkte ut i tredje omgången), men skotten har ändå goda chanser att gå om på rankningen om han misslyckas i Indian Wells.

På den övre halvan gick det lite lättare för Djokovic. Andra set blev visserligen en prövning på flera sätt. Först tog del Potro ledningen med 3-0 efter ett tidigt break, sedan bärgade Djokovic fem raka game – för att sedan bli bruten när han servade för matchen vid 5-3.

I efterföljande tiebreak visade dock Djokovic varför han är världsetta – och varför han inte förlorat en ATP-match sedan Paris Masters (mot Sam Querrey). Han har nu 27 segrar på sina 30 senaste matcher, och är hittills obesegrad i år.

I Dubai gick kvartsfinalerna precis som väntat. Busenkla segrar för samtliga seedade spelare:

• Roger Federer-Nikolaj Davydenko 6-2, 6-2
• Novak Djokovic-Andreas Seppi 6-0, 6-3
• Juan Martín del Potro-Daniel Brands 6-4, 6-2
• Tomás Berdych-Dmitry Tursunov 6-3, 6-2

Så har vi då två rafflande semifinaler att se fram emot: Federer-Berdych och Djokovic-del Potro.

En väldigt ofördelaktig matchup för Federer. Trots att han har två raka förluster mot del Potro tror jag faktiskt att han hellre mött honom. Berdych är helt enkelt överlag en jobbigare motståndare för schweizaren. Delvis för att världssexan inte har någon som helst respekt för världstvåan och dels för att han är jämnare i sitt spel.

del Potro måste liksom spela på sin absoluta topp under ganska stora delar av matchen för att kunna slå Federer, och ändå beror Federers förluster mot argentinaren ofta på att han själv slarvar och tappar fokus.

Berdych har måhända en något lägre högstanivå än del Potro, men betydligt högre lägstanivå, och han gör inte längre grova misstag på regelbunden basis (när han väl gör det kan det gå illa, som mot Jo-Wilfried Tsonga i Marseille, men det kräver också att motståndaren har tungan rätt i mun typ hela tiden). Det där stressar Federer.

Givet schweizarens stabilitet efter den nonchalanta öppningsmatchen mot Malek Jaziri – samt det faktum att Berdych rimligtvis borde vara sliten efter sitt tuffa spelschema – tror jag att Federer går vinnande ur den här bataljen. Han behöver ju egentligen bara hålla sig på en lagom hög nivå genom hela matchen och trötta ut Berdych.

Djokovic är nog mer nöjd med sin matchup. Han hade visserligen inte sett Berdych heller som något överdrivet stort hot, sluggers får sällan serben ur balans. Djokovic har hur som helst 7-2 i inbördes möten mot del Potro. Senaste förlusten kom i bronsmatchen i London-OS, där Novak uppträdde märkligt omotiverat (dessutom spelades ju OS på gräs, världsettans sämsta underlag).

Att del Potro enligt uppgift har skadekänningar i handleden gör inte heller saken särskilt bättre för argentinaren. Han kan möjligen plocka ett set, om i World Tour Finals, men mer än så bör det inte bli. Inte på hardcourt utomhus, mot världens just nu bästa tennisspelare.

Mycket talar alltså för en drömfinal mellan Djokovic och Federer i Dubai.

* * *

Inte heller i Acapulco bjöds vi på några skrällar: David Ferrer slog Paolo Lorenzi (6-3, 6-1), Nicolás Almagro slog Horacio Zeballos (6-3, 6-4), Rafael Nadal slog Leonardo Mayer (6-1, 7-5) och Fabio Fognini slog Santiago Giraldo (7-5, 6-4). Endast Fognini var knapp favorit i sin kvart, övriga tre var så stora favoriter att de inte kan ha inbringat många bettingslantar.

Nu ställs alltså Nadal mot sitt första riktigt potenta hot sedan comebacken drog i gång i början av februari. Kan inte påstå att jag låtit mig imponeras av gruskungen än, men visst har han sett klart bättre ut än i Vina del Mar och Sao Paolo.

Tillräckligt bra för att slå Almagro? Ja, förmodligen. Särskilt med tanke på att Almagro med största sannolikhet kommer att underprestera. Han är inte bra på att hantera press, världstolvan.

Till synes formstarke (och evigt oförutsägbare) Fabio kanske kan stressa Ferrer en smula. Om ens det. Han har vunnit blott ett set mot Ferrer på fyra matcher. Så sent som i förra veckan åkte han på en rejäl torsk mot spanjoren i kvarten (6-2, 6-1). Allt annat än seger för världsfyran är att betrakta som en skräll av sensationella mått.

* * *

Samtliga resultat:

I Dubai har alla seedade spelare haft relativt smärtfria matchdagar i dag.

Alla utom en: Mikhail Juzjnyj, som torskade mot 97-rankade Daniel Brands i raka set: 6-4, 6-4.

Såg Roger Federers andrarunda mot Marcel Granollers och man kan väl säga som så, att schweizaren tog den på betydligt större allvar än öppningsmatchen mot Malek Jaziri. 6-3, 6-4 blev det till världstvåan efter ganska stabilt servande och två förvaltade breakbollar.

55-rankade Roberto Bautista-Agut pressade Novak Djokovic i andra set, men världsettan tog ändå hem segern i raka: 6-1, 7-6(4).

Värlssexan Tomás Berdych besegrade en vilt kämpande, och skadad, Tobias Kamke: 7-5, 6-1.

Och världssjuan Juan Martín del Potro såg inte ut att vara överdrivet skadehämmad mot Somdev Devvarman: 6-4, 6-4.

Vilket leder oss till kvartsfinalerna, som ser ut så här:

Novak Djokovic-Andreas Seppi
Juan Martín del Potro-Daniel Brands
Tomás Berdych-Dmitry Tursunov
Roger Federer-Nikolaj Davydenko

Det här är ju som upplagt för semifinaluppgörelser mellan de fyra toppseedade spelarna. Precis som förra året. Störst skrällpotential har väl formstarka Daniel Brands, men bara för att det råder vissa tveksamheter kring del Potros fysiska status.

Pånyttfödde Dmitry Tursunov då? Nja. Han har föga smickrande 1-6 i inbördes möten mot Berdych och åkte på storstryk mot densamme så sent som i Marseille förra veckan. Har gått sju år sedan han sist slog tjecken. Hans skrällchanser får därför betraktas som ytterst små.

Det samma gäller för Nikolaj Davydenko. 18-2 till Federer i inbördes möten, och Davydenko har svajat sedan succén i Doha tidigare i år.

Andreas Seppi? 0-9 i inbördes möten mot Djokovic. Vann visserligen två raka set i Franska öppna förra året innan serben samlade ihop sig och pressade honom dessutom till tiebreak i Cincinnati i höstas, men riktigt så mycket kommer nog inte Novak släppa till den här gången.

* * *

I Acapulco åkte Stanislas Wawrinka ut redan i första omgången, mot 43-rankade Fabio Fognini: 6-2, 7-6(3).

Och David Nalbandian torskade i en tresetare mot 71-rankade Aljaz Bedene: 4-6, 6-0, 6-4. Intressant spelare, Bedenez. Hade 4-4 i ATP-matchfacit under hela förra året – efter nattens bravader har han redan 5-5, med ett par imponerande segrar i bagaget (Wawrinka i Chennai, Horacio Zeballos i Buenos Aires).

Rafael Nadal hade inga problem alls mot 157-rankade Diego Sebastian Schwartzman: 6-2, 6-2. Och David Ferrer tappade blott tre game mot 129-rankade Antonio Veic: 6-0, 6-3. Ännu lättare gick det för Nicolás Almagro, som gick nästan helt prickfri ur sin batalj mot 476-rankade Cesar Ramirez: 6-0, 6-1. Att Ramirez trots allt vann 25 poäng får väl ses som en smärre sensation.

* * *

Kei Nishikori är trasig. Igen. Den här gången är det ryggen som krånglar. 23-åringen tvingades kasta in handduken mot Ivo Karlovic vid ställning 4-5 i första set. Ytterst tråkigt, med tanke på den goda form han visade upp i Memphis förra veckan.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare. John Isner pressades visserligen till tre set mot Jesse Levine (7-6, 5-7, 6-4) och enligt uppgift var det kanadensaren Levine (som tills för några månader sedan tävlat för USA) som hade publikens stöd. Trots att Isner är toppseedad hemmaspelare, alltså.

Titelförsvararen Kevin Anderson slog 101-rankade Tim Smyzczek: 6-3, 6-4. Inga konstigheter.

* * *

Samtliga resultat:

Två dagar in i turneringen har vi alltså redan bjudits på lika många skrällar i Dubai.

Det började med att Nikolaj Davydenko krossade världsnian Janko Tipsarevic: 6-0, 7-5. Eller ja, i alla fall resultatmässigt. Matchens två första game höll på i över 30 minuter. Helt sjukt. Davydenko låg dessutom under med 1-4 i andra set innan han älgade sig fram till segern.

Tennisdagen fortsatte hur som helst med ännu ett tungt fall, när världsåttan och nyblivna Marseille-mästaren Jo-Wilfried Tsonga förlorade mot 32-årige landsmannen Michael Llodra i raka set: 7-6(3), 6-2.

– Jag var i Frankrike i går. Anlände precis. Det var svårt att ha bra reaktionsförmåga. Jag kan inte spela ordentligt mot Michael eftersom han avslutar allt på två, tre slag. Så man får inte tid att hitta en bra rytm. När man inte är i fysiskt topptrim är det tufft att ha bra precision och snabba reflexer, förklarar Tsonga efter nederlaget.

Dålig bortförklaring, om ni frågar mig – och en av anledningarna till att Tsonga inte vunnit någon Grand Slam ännu (eller ens tagit sig till en andra final). Jag menar, Tomás Berdych – Tsongas finalmotståndare i går – måste också ha anlänt till Dubai nyligen, och han lyckades ändå vinna sin öppningsmatch enkelt: 6-1, 6-3 mot Rajeev Ram.

Okej, Berdych firade säkerligen inte sitt ”silver” på samma sätt som Tsonga firade sin tionde buckla i karriären, men om man av sådana anledningar är i så usel fysisk form kanske man bör fundera på om man ska ställa upp i nästkommande turnering över huvud taget.

Nåväl.

Det var nära att dubbelskrällen vi bjöds på i dag blev en trippelskräll. Juan Martín del Potro hade nämligen enorma bekymmer i sin öppningsmatch mot Marcos Baghdatis: 4-6, 6-4, 7-6(4).

Första set var helt fri från breakbollar – fram till setets absolut sista game, när del Potro efter ett ovanligt svagt servegame hamnade i 15-40-underläge och tre setbollar mot sig. Baghdatis behövde bara en.

I andra set var rollerna ombytta och del Potro behövde bara förvalta en breakboll, utan att själv ha någon emot sig, för att bärga setet. I tredje set hämtade sedan argentinaren upp ett 1-3-underläge och räddade tre matchbollar innan han slutligen kunde säkra avancemang i turneringen efter ett avgörande tiebreak.

Enligt uppgifter efter matchen känner världssjuan, enligt egen utsago, av handledsskadan som spolierade hela säsongen 2010. Märktes inte jättemycket under matchen. Ersatte inte sina backhandslag med den där uddlösa slicen som han använde mot Viktor Troicki i Cincinnati förra året, om ni minns. Den gången var det visserligen en inflammation, men ändå.

Redan i går bjöds vi ju faktiskt nästan på en skräll. Precis som mot Julien Benneteau i Rotterdam var världstvåan Roger Federer provocerande nonchalant och tappade första set mot 128-rankade Malek Jaziri, innan han studsade tillbaka och gjorde processen kort i följande set.

Vid sidan av Berdych är det i alla fall en seedad spelare som gjort sitt jobb: Novak Djokovic. 6-1, 6-4 blev det mot landsmannen Troicki. ”En bye hade fått Nole att jobba hårdare”, som någon skrev på Twitter efter första set (bye innebär att en seedad spelare står över första omgången, vilket förekommer i mindre turneringar, för er som inte visste det).

Bör även noteras att svenske Robert Lindstedt i par med Nenad Zimonjic är vidare i dubbeln, efter seger över Eric Butorac/Paul Hanley: 6-3, 6-4.

* * *

I Delray Beach har det inte hänt något av större intresse under dagen. Jack Sock slog Matthew Ebden (6-3, 6-3), vilket var glädjande men inte särskilt oväntat. Och problembarnet Ernersts Gulbis goda form verkar hålla i sig. Den här gången var det veteranen James Blake som avfärdades, dessutom i raka set: 6-1, 6-4.

Okej, en skräll bjöds vi faktiskt på: 154-rankade Daniel Munos de la Nava slog hemmahoppet Ryan Harrison: 6-2, 1-6, 6-3. Spanjoren är en 31-årig Challenger-spelare som hade 4-10 i ATP-matchfacit inför den här matchen. En föga smickrande förlust för 76-rankade framtidslöftet inför hemmapublik, med andra ord.

* * *

Alla dagens resultat:

Måndag, ny vecka, nya tag på respektive tour.

Vi tar en snabb titt på veckans startfält.

* * *

DUBAI TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500 (hardcourt)
Dubai, Förenade Arabemiraten

Stjärnspäckat, som vanligt. Världsettan Novak Djokovic på övre halvan, världstvåan och regerande mästaren Roger Federer på den undre. Däremellan världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världsnian Janko Tipsarevic.

De två med lägst rankning av de seedade spelarna är Andreas Seppi (19) och Mikhail Juzjnyj (32).

Spontant har Federer fått den tveklöst tuffaste lottningen av toppduon – han har Berdych, Tsonga och Tipsarevic på sin halva. Tipsy visserligen i tveksam form och Berdych/Tsonga kommer direkt från final i Marseille, med minimal tid för förberedelser.

Denna trio ska dock inte underskattas i dessa sammanhang – samtliga tog sig till kvartsfinal förra året.

Djokovic har bara del Potro att oroa sig över, och han har historiskt inte ingjutit så mycket rädsla hos världsettan. Novak leder med förkrossande 7-2 i inbördes möten och har tre raka segrar över argentinaren (7-1 i set).

En final mellan Djokovic och Federer hade därför känts mest trolig, om det inte varit för schweizarens nonchalans i sin öppningsmatch mot 128-rankade Malek Jaziri (5-7, 6-0, 6-2). Detta alltså i första matchen efter en minst lika arrogant uppvisning mot Julien Benneteau i Rotterdam för två veckor sedan (som slutade i kvartsfinalfiasko).

Återstår att se vem av Berdych och Tsonga som får chansen att fälla racketkonstnären på nytt. Om nu inte någon av dem åker ut på vägen. Konstigare saker har hänt, trots att skrällarna inte brukar dugga så tätt just i Dubai. För att vara en 500-turnering har den här ovanligt hög status bland toppspelarna.

Vore kul om Bernard Tomic kunde ställa till med lite besvär för Tipsarevic, eller potentiellt Federer, även om jag inte tror att han har vad som krävs för att störa topp 10-stjärnorna i en sådan här tävling. Än.

* * *

MEXICAN OPEN
ATP 500 (grus)
Acapulco, Mexiko

Rafael Nadals stora elddop. Det är här han bjuds på tillräckligt tufft motstånd för att man ska kunna avgöra vartåt hans comeback barkar. Ett första minitest redan i öppningsmatchen, mot flinke Diego Sebastian Schwartzman (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen – Schwartzman är 170 centimeter lång).

20-åringen ser inte mycket ut för världen, men likt många andra spelar som inte riktigt har den där tunga fysiken som krävs för ett kraftfullt grundspelar väger han upp det med precision, snabbhet och tennisintelligens. Kommer förmodligen bara vinna några strögame, men helt klart intressant att hålla ögonen på.

Första riktiga testet kommer i semifinalen, mot Nicolás Almagro. Ja, egentligen redan i kvartsfinalen mot Thomaz Bellucci, men brasilianarens form är ytterst tveksam (torskade i första omgången i Buenos Aires förra veckan, mot ovan nämnda Schwartzman, och i andra omgången på hemmaplan i Sao Paolo veckan dessförinnan).

Om det inte vore för Nadal så hade det här givetvis, återigen, varit David Ferrers turnering. Världsfyran har vunnit tre titlar i rad här, och inleder turneringen med en färsk titel från Buenos Aires i bagaget för andra året i rad.

Hans största hot på vägen mot final är Stanislas Wawrinka, som pressade Ferrer till tre set i Buenos Aires-finalen. I övrigt består startfältet mestadels av en hop grusspecialister som normalt inte ska rå på någon av de fyra högst seedade spelarna.

En final mellan Ferrer och Nadal känns högst trolig, om inte Nadal är lika skakig som i Vina del Mar och Sao Paolo och torskar i en eventuell semifinal mot Almagro.

Kuriosa: Åtta av de tio senaste åren har minst en av finalisterna varit spanjor. De senaste tre åren har finalerna varit helspanska uppgörelser.

* * *

DELRAY BEACH INTERNATIONAL TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250 (hardcourt)
Delray Beach, USA 

Veckans av förklarliga skäl minst stjärnströdda turnering, eftersom toppspelarna befinner sig i antingen Dubai eller Acapulco (eller tar ledigt, som Andy Murray, Richard Gasquet och Milos Raonic).

John Isner och Tommy Haas är toppseedade. Memphis-vinnaren Kei Nishikori fjärdeseedad. I startfältet finns även Sam Querrey, Alexandr Dolgopolov och Kevin Anderson (som gör sin första turnering efter Australiska öppna).

Nishikori trivs bra i Delray Beach. Bärgade sin första ATP-titel här 2008 (och har dessutom under flera år bott i Florida). Vilket förmodligen är anledningen till att han ens ställer upp, med tanke på att han spelade final i Memphis så sent som i går.

Kevin Anderson är regerande mästare och med tanke på att hans lottning är snarlik fjolårets har han goda chanser att upprepa bedriften. Om inte Nishikori går sönder eller känner sig sliten efter förra veckans turnering håller jag dock honom som favorit till finalplatsen på den övre halvan.

På den undre får Sam Querrey bära favoritskapet. Inte för att han är i särskilt god form eller spelat överdrivet bra på sistone, utan av den enkla anledningen att resten av sektionen är så pass svag: Tommy Haas tvingades lämna walkover i Memphis, Dolgopolov förlorade sin kvartsfinal mot Marinko Matosevic efter väldigt lojt uppträdande, Denis Istomin är visserligen i bra form men har spelat väldigt mycket på sistone vilket borde ta ut sin rätt snart och resten är egentligen inte mycket att hänga i julgranen.

Matosevic är för övrigt spelklar. Trots skadan mot Nishikori i Memphis-semifinalen. Har dock åkt på en otroligt tuff lottning och måste ta sig förbi Isner, Anderson och Nishikori för att ta sig till final – vilket givetvis försämrar hans chanser att upprepa sin bedrift från ifjol, då han gick hela vägen till final, avsevärt.

Att tippa den här turneringen känns verkligen som ett lotteri, så jag drar till med Nishikori mot Dolgopolov i final. Bara för att det skulle bli en kul match som jag gärna vill se.

Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).

Om vi börjar i Memphis kan vi snabbt konstatera att världstolvan Marin Cilic har ofattbart svårt att stänga matcher, även mot på papperet svagare motstånd. i Davis Cup i början av februari pressades han till fem set mot Paolo Lorenzi. I veckans öppningsmatch mot Ivan Dodig tappade han första set.

I gårdagens åttondelsfinal mot Igor Sijsling var det dags igen, och den här gången tvingades han rädda tre matchbollar för att bärga segern: 7-6(2), 3-6, 7-6(7).

I kvartsfinalen ställs han mot Kei Nishikori, som avfärdade kvalspelaren Donald Young enkelt: 6-3, 6-3. 22-rankade japanen känns som favoriten i den matchen, givet Cilics svajiga form. Blir säkert jämnt, det brukar deras matcher bli (2-2 i inbördes möten), men jag har inte imponerats av Cilic hittills i år.

En annan förhandsfavorit som det gick ännu sämre för är Sam Querrey. 21-rankade amerikanen föll väldigt oväntat mot 53-rankade Marinko Matosevic: 3-6, 6-4, 7-5. Querrey är den högst rankade spelaren Matosevic slagit sedan Eastbourne förra året, där han skrällbesegrade då 19-rankade Richard Gasquet.

I kvartsfinalen möter han Alexandr Dolgopolov, som inte imponerade mot kvalspelaren Rhyne Williams: 6-4, 4-6, 6-4. Dolgopolov vände visserligen ett 4-1-underläge i första set men hade därefter en hel del bekymmer med 159-rankade amerikanen. Lite oroväckande.

Tur därför att han möter just Matosevic, som inte är en särskilt skräckinjagande kvartsfinalmotståndare, sin skräll till trots.

På den undre halvan fick Feliciano Lopez fribiljett till kvarten efter att Tommy Haas tyvärr dragit sig ur på grund av sjukdom. Han möter 20-årige Jack Sock, som slog landsmannen James Blake i raka set: 7-5, 6-4.

Med tanke på att han redan avfärdat två högst kompetenta hardcourt-spelare känns det inte som att Lopez borde vara ett oöverstigligt hinder för Sock. Gissar att han når sin första ATP-semifinal här i Memphis.

Och Denis Istomin ångar på. Efter busenkel seger över Lleyton Hewitt där han bara tappade tre game (6-1, 6-2, matchen var över på 59 minuter) har han nu säkrat sin fjärde kvartsfinal under säsongen. Riktigt bra formkurva för Istomin just nu, alltså.

I och med att han möter 34-årige lucky losern Michael Russel i kvartsfinalen känns hans avancemang till semifinal ganska given.

* * *

I Marseille sattes världssjuan Juan Martín del Potro verkligen på prov mot hemmafavoriten Michael Llodra i en repris av förra årets final. Llodras serve & volley-spel är märkligt effektivt mot ”the gentle giant”, och han satte dessutom argentinaren under hög press även i sitt returnerande.

del Potro hängde flera gånger löst, särskilt i tredje set. Då hade Llodra redan vunnit första set och tvingat fram ett tiebreak i andra, där världssjuan drog längsta strået. I tredje vann fransmannen sina servegame busenkelt medan del Potro fick kämpa för blotta livet och tvingades rädda breakboll efter breakboll.

Vid ställning 5-5 i Llodras serve gick fransmannen fram till 30-0 – men klappade sedan ihop totalt. I stället för break till komfortabla 5-3 vid ställning 4-3, 40-15 i del Potros serve var det alltså i stället argentinaren som gav sig själv chansen att serva hem matchen.

En chans han inte missade. Eller ja, han brände två matchbollar vid 40-0 men säkrade sedan sin sjätte raka seger sedan Rotterdam.

I kvarten möter han Gilles Simon, som slog Roberto Bautista-Agut: 6-3, 6-1.

del Potro har historiskt haft bekymmer mot bollfösaren Simon, och fyra av deras fem tidigare möten har gått till avgörande set. Med tanke på att det här är en inomhusturnering, vilket gynnar argentinaren, får man väl ändå säga att han borde kunna slå fransmannen i raka set den här gången.

I den andra kvarten på den undre halvan möts Jo-Wilfried Tsonga och Bernard Tomic. En högintressant match så klart, som Tsonga förmodligen vinner.

På den övre halvan tog Jerzy Janowicz en imponerande skalp när han avfärdade Julien Benneteau i raka set: 7-6(0), 6-3. Han möter därmed världssexan Tomás Berdych i kvarten. Turneringens hittills mest lovande match, vågar jag påstå. Tror visserligen inte att Janowicz rår på Berdych, men det vore kul om han motbevisade mig.

I den andra kvarten på övre halvan möts Dmitry Tursunov och Gilles Müller. Inte överdrivet het matchup där, särskilt med tanke på det starka startfältet i år.

* * *

I Buenos Aires är alla intressanta namn vidare: David Ferrer slog David Nalbandian (2-6, 6-4, 6-0), Stanislas Wawrinka körde över Daniel Gimeno-Traver (6-1, 6-4) och Nicolás Almagro utmanövrerade Andreij Kuznetsov (7-6, 6-2).

Kvartsfinalerna ser därför ut så här: David Ferrer-Fabio Fognini, Tommy Robredo–Julian Reister, Stanislas Wawrinka-Albert Ramos, Nicolás Almagro-Federico Delbonis.

Inte överdrivet mycket utrymme för skrällar där får man påstå.

Ny vecka, nya turneringar, nya vinnare och förlorare.

Det har redan hunnit bli tisdag och därför hög tid att ta en titt på veckans tävlingar och dess lottningar:

US NATIONAL INDOORS TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500/WTA International
Memphis, USA

Om vi börjar med att ta en titt på herrarnas lottning ser vi att världstolvan Marin Cilic är toppseedad, åtföljd av 13-rankade Milos Raonic och 16-rankade John Isner.

Raonic har rönt vissa framgångar i den här turneringen redan. Två raka finaler, närmare bestämt. 2011 blev det förlust mot numera pensionerade Andy Roddick och 2012 mot forne världsåttan Jürgen Melzer.

Årets titelförsvarare är redan utslagen (förlust mot Igor Sijsling), men Raonics chanser att nå en tredje raka final får anses goda. Dels med tanke på den fantastiska form han visade upp i San José och dels för att han redan enkelt avfärdat en del av spelarna på sin halva i år. Största hindret kan Isner utgöra i en eventuell semifinal. Om inte James Blake grejar en dunderskräll redan i andra omgången.

Vem som blir 22-åringens motståndare i finalen är lite mer öppet. Marin Cilic var inte prickfri i Zagreb men bärgade ändå titeln. I sin öppningsmatch mot Ivan Dodig i dag tappade han set. Illavarslande.

Kroaten har dessutom Kei Nishikori, Sam Querrey och Alexandr Dolgopolov på sin halva. Querrey var visserligen helt uddlös mot Raonic i semifinalen i San José, men har får ofta god utdelning på sin serve inomhus. I dagsläget oklart hur Nishikoris och Dolgopolovs formkurvor ser ut, men de har alltid potential att gå långt i turneringar med få seedade spelare inom topp 20.

Vill väldigt gärna se antingen Nishi eller Dolgo i finalen och kan mycket väl bli så. Håller det inte för troligt att Cilic går till två raka finaler, särskilt med tanke på att många av hans segrar i år varit allt annat än övertygande.

Beträffande damernas lottning får vi börja med att konstatera att det här är Sofia Arvidssons turnering. Hon vann sin första WTA-titel i karriären här 2006 och andra 2012, och spelade däremellan en final (2010). Svenskhoppet slog kvalspelaren Jana Cepelova i raka set och i andra omgången väntar hennes motståndare i finalen förra året: 71-rankade Marina Erakovic.

Därefter väntar liknande spelare som förra året för andraseedade Arvidsson. Exempelvis Heather Watson. Största hotet på vägen till final är förmodligen Jamie Hampton, som tillryggalagt en riktigt bra säsongsinledning (med tresetaren mot Victoria Azarenka i Australiska öppna som absoluta höjdpunkt).

Blir inte alls förvånad om hon slår ut Arvidsson och snuvar svenskan på en fjärde final – om nu inte Arvidsson spelar med lika högt självförtroende som hon brukar göra i Memphis.

På den övre halvan har förstaseedade Kirsten Flipkens åkt på en ganska svår andrarunda: Lesia Tsurenko. De båda har bara mötts en gång tidigare, och den drabbningen gick Flipkens segrande ur. Båda har gjort bra ifrån sig hittills i år, men det känns som att det väger över lite till Flipkens fördel – och i så fall finns det inte mycket som står i hennes väg mot finalen.

Flipkens och Hampton i final, kanske? Tja, varför inte.

* * *

OPEN 13
ATP 250
Marseille, Frankrike

Memphis må vara ett 500-event, men det råder ingen tvekan om vilken turnering som är veckans hetaste.

I startfältet i Marseille trängs nämligen världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet (som torskade mot Gilles Müller i öppningsmatchen).

Hit har också intressanta spelare som Bernard Tomic (slog Martin Klizan i förstarundan) och Jerzy Janowicz valt att åka. Ett stjärnspäckat startfält för att vara en 250-turnering, alltså.

del Potro har tveklöst fått den största nitlotten. Gilles Simon borde inte vara några större problem för argentinaren i en eventuell kvartsfinal, men i semin väntar med stor sannolikhet Tsonga. Världsåttan åkte visserligen på en chockförlust mot Sijsling i Rotterdam. På hemmaplan brukar han dock alltid prestera.

Svårt att säga om det blir del Potro eller Tsonga i finalen, men det lär bli någon av dem.

Om Tomic kan skrälla? Kanske, men med tanke på startfältet är det inte särskilt troligt.

Toppseedade Berdych lär inte sättas på prov av Janowicz, som ser ut att bli hans motståndare i tredje omgången. 26-rankade polacken har helt enkelt inte hittat formen under säsongsinledningen.

Hans största hot är i stället Tipsarevic i en eventuell semifinal (med tanke på Gasquets tidiga utträde borde Tipsy plocka sin semibiljett enkelt). Serben leder med 5-3 i inbördes möten och har visat sig vara en knepig motståndare för den hårt sluggande tjecken.

Med tanke på Berdychs goda (och Tipsys högst oklara) form får världssexan ändå ses som favorit både till finalplatsen och titeln.

* * *

DUBAI OPEN
WTA Premier
Dubai, Förenade Arabemiraten

Betydligt häftigare uppställning i år än förra året. Trots att världstvåan Victoria Azarenka dragit sig ur på grund av fotskada så är sju topp 10-spelare representerade i Dubai.

Suveränen Serena Williams ser ut att ha en enkel resa mot semifinal. Där kan hon dock stöta på Petra Kvitová, som gav henne huvudbry i Doha. Eller titelförsvararen Agnieszka Radwanska, som inte borde vara några problem för världsettan. Hon får hoppas på polsk seger i kvarten, helt enkelt.

Kampen om den andra finalplatsen är vidöppen, efter att Azarenka dragit sig ur. Angelique Kerber har visserligen inlett säsongen svajigt men är alltid en kraft att räkna med. Troligast är dock att Sara Errani norpar den där guldbiljetten. Eller Samantha Stosur.

* * *

COPA CLARO
ATP 250
Buenos Aires, Argentina 

Lite av ett sömpiller, med vissa ljuspunkter. David Ferrer, till exempel. Världsfyrans första turnering sedan Australiska öppna (Davis Cup ej inräknat). Bortsett från en eventuell andrarunda mot David Nalbandian är spanjorens lottning löjligt enkel. Men så är ju inte startfältet så skräckinjagande heller.

Och Nalbandian, förresten. Ferrer har aldrig förlorat mot argentinaren och tappat blott ett set på grus (4-0 på underlaget, 8-5 i inbördes möten totalt). Nej, Ferrers finalplats känns rätt säker, får man lov att påstå.

På den undre halvan ligger det nära till hands att lyfta fram världselvan Nicolás Almagro som finalfavorit. Här huserar dock även 17-rankade Stanislas Wawrinka. Förutom att han visade upp riktigt god form i Australiska öppna (kvartsfinalförlust mot Novak Djokovic i en episk femsetsrysare) har han genom åren rönt framgångar på grus (två titlar på fem finaler) och har plusstatistik mot Almagro (4-3 totalt, 2-1 på grus).

Lär dessutom vara revanschsugen efter semifinalförlusten mot spanjoren förra året. En final mellan Ferrer och Wawrinka känns därför inte särskilt långsökt. Bortsett från Almagro i en eventuell semifinal har ingen av dem några seriösa utmanare på vägen dit.

Kan noteras också att Horacio Zeballos, som skrällslog Rafael Nadal i Vina del Mar för två veckor sedan, åkte ut redan i första omgången mot 76-rankade Aljaz Bedene. Drygt 2,80 gånger pengarna på Bedene inför matchen. Lättförtjänta pengar.

Zeballos åkte ut i förstarundan även i Sao Paolo förra veckan (mot Federico Delbonis, avbröt matchen på grund av utmattning). Ser ut som att argentinaren går till historien som en klassisk one hit wonder. Är någon förvånad (Lex Lukas Rosol)?

37:e titeln i karriären på grus.

Det är den direkta, absoluta och lite torra slutsatsen man kan dra efter Rafael Nadals finalseger över David Nalbandian i Sao Paolo: 6-2, 6-3.

Men i dagar som dessa är det inte ett stigande antal troféer i spanjorens skrytskåp som spelar störst roll under pågående comeback. I dag, precis som alla andra dagar sedan den 7 februari, är det (förutom hans sargade knän) Nadals rörelseschema och matchform som är i blickfånget.

David Nalbandian är det närmaste Nadal kommit ett elddop. Inför alla andra matcher har man förutsatt att han ska vinna, om än inte så överlägset som vi är vana vid på grus. Mot Challenger-spelaren Horacio Zeballos blev det förlust i Vina del Mar-finalen förra veckan, i fredags upplevde han ett nära döden-ögonblick mot Carlos Berlocq och i gårdagens semifinal tappade han set mot en spelare som inför turneringen spelat blott en match på ATP-nivå.

Nalbandian var därför på sätt och vis en tacksam finalmotståndare. En spelare med kapacitet att sätta spanjoren på prov – ordentligt. En spelare som kunde ge oss ledtrådar om vad Nadal verkligen går för, eftersom han har vapnen att pressa världsfemman till att lägga ribban högre.

Inför matchen, alltså.

Det är inte riktigt likt Nalbandian att visa överdrivet mycket respekt för sin motståndare (eller någon annan, för den delen), så att han lät sig skrämmas av vem som stod på andra sidan nätet håller jag för osannolikt. Men Nalbandian nådde inte upp till den nivå jag hoppats på.

Vad som däremot är likt Nalbandian är de där plötsliga formsvackorna under pågående match. När han spelar som bäst är han brutalt effektiv, men han har svårt att hålla fokuset uppe.

Precis så var det i dag.

Att Nadal för en gångs skull belastade sina knän och bjöd oss på sina sedvanliga grusglidningar i sidled räckte för att bärga första set enkelt med 6-2. Spanjoren rörde sig avsevärt bättre än under hela den här och förra veckan, och bollträffen var överlag närmare det vi är vana vid än tidigare i turneringen.

Stundtals kändes det lite som att Nadal i föregående matcher, både i Vina del Mar och Sao Paolo, försökt belasta knäna så lite som det bara är möjligt utan att tappa sin killer instinct. Det har gått hyfsat bra hittills – med undantag för finalen i Vina del Mar, då det straffade sig rejält mot en Zeballos som spelade i trans.

Mot Nalbandian visste han att det inte skulle räcka. Och mycket riktigt var han nära att låta karriärens totalt 37:e grustitel glida honom ur händerna i andra set, när han inledningsvis vacklade och tappade två av sina servegame till 0-3. Sedan var det Nalbandians tur att visa prov på slapphänthet. Efter att ha skaffat sig en komfortabel 40-0-ledning i egen serve, och en ypperlig chans att ge sig själv 4-0 i setet, bjöd han bort hela gamet och öppnade på så vis dörren för Nadals upphämtning.

Det dröjde inte länge förrän 0-3 plötsligt var 5-3. Nadal servade sedan hem segern resolut – och efter åtta månaders lång väntan kunde han så äntligen bjuda sina fans på det karaktäristiska ”segerbettet”.

Vad kan vi då dra för slutsatser kring Nadals comeback efter den här finalen? Låt oss göra det enkelt för oss och spalta upp det i några punktform:

• Knäet ser inte ut att direkt hämma honom, men det är samtidigt tydligt att det inte är helt läkt. Det vill säga: Han kan belasta det på ett sätt som för hans spelstil får anses tillbörligt, men han vågar inte göra det fullt ut av rädsla att förvärra den smärta han trots allt i liten mån fortfarande känner av.

• Formkurvan pekar uppåt. Inte speciellt brant, men ändå. Svagt uppåt. Bollträffen börjar infinna sig och rörelseschemat såg i dag betydligt smidigare ut än tidigare under den här turneringen och i Vina del Mar.

• Det är fortfarande på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser kring vartåt det barkar. Kan måhända anses aningen fegt, men så är det. Det jag däremot med säkerhet kan fastslå är att den här segern ger Nadal en välbehövlig självförtroendeboost. En direkt nödvändig sådan inför Acapulco. Där kommer motståndet att vara betydligt tuffare och insatsen högre. I och med det har i alla fall närvaron i Sao Paolo fyllt sitt syfte, efter debaclet i Vina del Mar.

Det är efter Acapulco som vid med största sannolikhet kommer att kunna dra de riktiga slutsatserna. Efter den turneringen är det nämligen dags för årets första Master, i Indian Wells (tätt åtföljd av Miami), och i mitten av april bär det av till Monte Carlo.

Har han inte nått upp till den nivå han önskar göra till dess är sannolikheten att han drar sig ur en av sina absoluta favoritturneringar oroväckande hög, och i så fall kan hans comeback bli ett stort fiasko.

Titeln och finalförlusten till trots.

* * *

Inför matchen mellan Nadal och Nalbandian såg jag givetvis den som dagens mest intressanta och ansåg mig därför tvingad att avbryta bevakningen av finalen mellan Serena Williams och Victoria Azarenka.

Det skulle jag inte ha gjort, med facit i hand.

Visst, det var kul att se Nadal bärga sin första titel på åtta månader, men den spelmässigt ganska undermåliga matchen (speciellt från Nalbandian) måste ha stått sig slätt mot den dramatik vi bjöds på i Doha.

Azarenka tog tidigt kommandot med ett servegenombrott i första set, men Williams kämpade sig tillbaka. Första set avgjordes i tiebreak, till Azarenkas fördel.

När Williams sedan gick ut med förnyade krafter och körde över nuvarande världsettan (Williams blir ny världsetta på måndag) med 6-2 kändes det som att det här trots allt skulle bli en hyfsat vanlig dag på jobbet för USA-ettan.

Men icke.

I avgörande set var rollerna ombytta. Azarenka kämpade sig till ett 4-1-överläge som Williams aldrig förmådde jobba ikapp.

Slutresultatet: 7-6(2), 2-6, 6-3. Riktigt imponerande av Azarenka förstås, som gick in i den här finalen med föga smickrande 1-11 i inbördes möten mot Williams.

* * *

Julien Benneteau gjorde sin vana trogen sitt allra allra bästa i Rotterdam-finalen mot Juan Martín del Potro.

Men, sin vana trogen, föll han återigen på mållinjen.

Okej, han kom aldrig närmare den där mållinjen än ett tiebreak i första set, men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att imponeras av Benneteaus osläckbara kämpaglöd. Han lyckades redan i inledningen åstadkomma någonting som ingen annan i turneringen mäktat med, nämligen att bryta del Potros serve.

Trots det låg han i setets slutskede under med 4-5 – i del Potros serve.

Han bröt igen.

Där och då kändes det faktiskt som att han förtjänade titeln, trots att del Potro i alla avseenden var den bättre spelaren.

Argentinaren tenderar fortfarande att vika ner sig och tappa viktiga poäng och game på grund av något så banalt som irritation över att en duell eller slag eller vad som helst inte går precis och in i minsta detalj som han vill. Vilket är en del av förklaringen till att han brände chansen att serva hem första set.

I tiebreaket var han dock kassaskåpssäker, och det momentum han vann då tog han med sig in i andra set. Han tog kommandot med ett tidigt break och höll sedan ett järngrepp om det hela vägen in i mål: 7-6(2), 6-3.

del Potros 14:e titel i karriären – och Benneteaus totalt åttonde raka finalförlust.

Man lider förstås med fransmannen, som får leva med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” ett tag till.

Kanske under resten av sin karriär.