Blev inget blogginlägg om San José, Sao Paolo och Doha i går, som utlovat. Det kan vi tacka Comhem för. Internethaveri deluxe.

Hur som helst.

Rotterdam ångar på, i egenskap av veckans tveklöst mest intressanta turnering. Och hittills har vi faktiskt bjudits på ett och annat spännande resultat.

Jarkko Nieminen fullkomligt mosade framtidslöftet David Goffin i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0. Inte ett enda game vann han alltså, Goffin. 65-38 till Nieminen i totalt antal poäng. Inte så ojämnt som man kan vänta sig av en sådan utskåpning kanske, men fortfarande helt bedrövligt av en spelare som Goffin.

Okej, inomhustennis är inte hans starka sida (däremot Nieminens), men att bli så här totalt utskåpad är likväl pinsamt.

Vidare körde problembarnet Ernests Gulbis över hemmahoppet Robin Haase i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Inte särskilt oväntat att Gulbis skulle vinna, men en smula förvånande att han gjorde det så överlägset.

Under dagen har vi bara bjudits på en skräll i Rotterdam. 125-rankade Michael Bachingar avfärdade 18-rankade Andreas Seppi i raka set: 6-3, 6-4. Seppi verkar visserligen ha plågats av hälsoproblem (drog sig ur Zagreb Indoors förra veckan på grund av feber) och är i tveksam form efter åttondelsfinalen i Australiska öppna, men överraskande att han föll så lätt.

I övrigt kan nämnas att Roger Federer inte hade några som helst bekymmer mot 64-rankade Grega Zemlja: 6-3, 6-1. Även Juan Martín del Potro vann sin öppningsmatch (i går), mot Gaël Monfils: 6-3, 6-4.

* * *

Precis som i Rotterdam pågår inomhustennis i amerikanska San José, mest känt för sina NHL-hajar: SAP Open. Regerande mästaren Milos Raonic är förstaseedad, USA-ettan John Isner andraseedad.

Det snabba underlaget ger mammutservare som dessa båda herrar maximal utdelning, vilket inte gör det särskilt svårt att tippa just de två i final. Ja, om det inte vore för Isners katastrofala form, alltså. Inledde året riktigt uselt och tvingades sedan hoppa av Australiska öppna på grund av skada.

Lite tveksamt huruvida han hunnit både rehabiliteras och hittat formen, så risken att han åker ut redan i första omgången mot 130-rankade kanadensaren Vasek Pospisil får betraktas som överhängande.

I övrigt kan nämnas att 79-rankade Blaz Kavcic förlorade en mycket svängig tillställning mot forne världsettan Lleyton Hewitt i gårdagens förstarunda: 3-6, 6-4, 7-6(4). Nämnas bör att Kavcic hade 3-1 och breakboll och andra set innan han lät Hewitt klösa sig tillbaka in i matchen och kvittera.

I tredje set hade han sedan återigen 3-1 och 40-15 men lät segern rinna honom ur händerna igen. Givetvis starkt av Hewitt att kämpa till sig den segern, men bedrövligt av Kavcic att tappa en sådan komfortabel ledning två gånger om. Det håller inte på den här nivån.

Och hemmahoppet Ryan Harrison åkte på en stjärnsmäll mot Benjamin Becker i går: 6-7(3), 7-5, 6-3. Becker reducerar nu till 2-1 i inbördes möten.

I dag har endast en match hunnit spelas i San José och den mest intressanta drar i gång någon gång i natt – Steve Johnson mot Ivo Karlovic. Två servekanoner ställs alltså mot varandra redan i första omgången. Lär inte bli särskilt välspelat (om man med välspelat menar långa dueller, snabba tempoväxlingar och stor spelmässig variation), men sevärt.

Svårt att peka ut en favorit där, men med tanke på hemmafördelen och att Karlovic inte orkar hålla i en formtopp mer än två-tre matcher i stöten känns det som att Johnson borde gå segrande ur den här servefesten.

Sett till hela turneringen känns det inte osannolikt att Raonic tar sig till sin tredje raka final. Farligaste utmanaren på vägen dit är i första hand Sam Querrey i en eventuell semifinal, men Denis Istomin kan ställa till bekymmer redan i kvarten. Brukar leverera i San José (semifinal 2010, kvartsfinal 2011, final 2012).

På den undre halvan är det lite mer ovisst. Isner får väl ändå ses som någon slags favorit, men ryker han tidigt kan exempelvis Tommy Haas kliva fram och säkra en finalplats. Eller Steve Johnson.

2010 års titulant och 2011 års finalist Fernando Verdasco åkte förresten ut direkt, efter 3-6, 3-6 mot 105-rankade Tim Smyzcek.

* * *

I Sao Paolo har det än så länge inte hänt något överväldigande. David Nalbandian vann i dag, med vissa besvär, sin öppningsmatch mot Jorge Aguilar: 7-5, 5-7, 6-3.

Rafael Nadal går in i turneringen först i morgon och möter då 140-rankade Joao Sousa, som besegrade 91-rankade Ruben Ramirez Hidalgo (avbröt matchen efter 7-6 i första set).

Nadals baneman i Vina del Mar, Horacio Zeballos, avbröt sin match i tredje set. 151-rankade Paul Capdeville dansar således vidare till andrarundan efter 6-7(5), 6-0, 3-0.

Om vi ska ta en titt på lottningen kan vi snabbt slå fast att Nadals väg till final inte kantas av några som helst farliga motståndare, precis som i Vina del Mar. Jeremy Chardy står sannolikt återigen för motståndet i semifinalen, alternativt Thomaz Bellucci.

I finalen lär det däremot bli betydligt tuffare. Efter den bedrövliga insatsen i Vina del Mar betvivlar jag starkt att Juan Mónaco tar sig dit. Nej, det troliga är att Nadals landsman, andraseedade världselvan Nicolás Almagro, står på andra sidan nätet på söndag.

Och i så fall tror jag faktiskt att Almagro vinner sin första match i karriären mot Nadal – på nionde försöket (har 0-8 i inbördes möten, 2-20 totalt i set). Om nu inte Nadal som av ett trollslag börjar röra sig som han gjorde under grussäsongen 2012. Vilket, milt uttryckt, inte känns helt troligt.

* * *

IFranska öppna2011 låg hon under med 3-6, 1-4 innan hon lyckades samla ihop sig och vända matchen (3-6, 6-4, 6-0).

I gårdagens reprismatch hade Maria Sjarapova inte lika stora bekymmer med 172-rankade 19-åringen Caroline Garcia: 6-3, 6-2 i världstreans öppningsmatch i Doha på drygt en timme och 15 minuter.

Även världstvåan Serena Williams och världsettan Victoria Azarenka vann sina öppningsmatcher, mot 160-rankade lucky losern Daria Gavrilova (6-2, 6-1) respektive 62-rankade Romani Oprandi (6-2, 6-3). Azarenka har nu tio raka segrar under säsongsinledningen.

Hittills är tio seedade spelare klara för åttondelsfinal: Azarenka, Williams, Sharapova, Agnieszka Radwanska, Sara Errani, Petra Kvitová, Samantha Stosur, Caroline Wozniacki, Nadia Petrova och Ana Ivanovic.

Av dem är det troligt att alla utom Errani, Stosur, Wozniacki och Ivanovic tar sig vidare till kvartar och semifinaler.

• Errani möter nämligen Daniela Hantuchova som trivs bra på hardcourt, leder över Errani med 5-2 i inbördes möten och dessutom slog italienska världssexan så sent som i januari, i Brisbane.

• Stosur möter Svetlana Kuznetsova. Brukar bli ganska öppna tillställningar när de möts, Kuznetsova har 3-1 i inbördes. Dessutom pressades Stosur till tre set mot 60-rankade Monica Niculescu (6-4, 1-6, 6-3), vilket inte direkt är att betrakta som ett styrkebesked. Kuznetsova betydligt mer imponerande mot Marion Bartoli i sin andrarunda (6-4, 6-4).

• Wozniacki möter en formstark Mona Barthel. Wozniacki leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men Barthel har 14-3 i matchfacit i år och vunnit en titel på två finaler. Dessutom var hon omutlig mot världsfemman Angelique Kerber i sin andrarunda: 6-1, 6-2.

• Ivanovic möter Agnieszka Radwanska. Radwanska har inte bara fem raka segrar över Ivanovic (och tappat blott ett set på de fem matcherna), utan har dessutom en övertygande 6-2, 6-4-seger över forna världsettan i årets Australiska öppna färskt i minnet. Hon har dessutom 13-1 i matchfacit hittills i år och sett rysligt stark ut under säsongsinledningen.

Inte särskilt långsökt att tippa Azarenka mot Williams i final, men jag tror att framför allt Radwanska och Sjarapova/Kvitová har nästan lika stora chanser att ta sig dit. Om Kvitová kan skaka av sig sin svaga säsongsinledning och undermåliga prestation i Australiska öppna, alltså.

Det var en sådan där dag när Novak Djokovic inte bara bestämt sig för att vinna – utan dessutom göra det med största möjliga marginal.

Alla som följer tennis vet hur svårt det är att utklassa David Ferrer, på grund av hans snabbhet, uthållighet och enorma krigarhjärta. Han kämpar och sliter som ingen annan, vägrar ge sig och stressar motståndaren med sitt fläckfria försvarsarbete.

Men när Djokovic har en sådan dag då han är på det här spelhumöret, ja då behöver han inte vänta på de små ljusglimtar som normalt sett är det enda Ferrer bjuder på – utan då river han upp stora hål i Ferrers försvarsmur och dundrar in winner efter winner med skoningslös precision.

Normalt brukar inte spanjoren skärras av den typen av dominans, både spelmässigt och psykologiskt, som Djokovic tog fasta på i dag. Han brukar hålla känslorna i schack och gneta vidare under tystnad.

I dag kunde man inte ens med ögonbindel ta miste på hans frustration.

Novak Djokovic såg ju ut som en grizzly på banan – Ferrer som en uppgiven chihuahua.

Världsfemman fick liksom inte en syl i vädret. Djokovic dirigerade spelet, dikterade tempot och fick Ferrer precis dit han ville. Han spelade svårt med helt otrolig bollträff och pricksäkerhet, bärgade poängen snabbt och undvek på så vis de långa malande duellerna som hade gett spanjoren en chans att knoga sig in i matchen.

När det väl blev lite längre bollande fick han Ferrer att dansa efter den serbiska pipan och gick stärkt ur dem, eftersom de bara gjorde honom ännu varmare i kläderna.

Inte för att han behövde det. Världsettan spelade i en annan liga från start till mål. Vissa stunder såg det ut som en match mellan Barcelona och Degerfors. Vilket säger en hel del med tanke på vem som stod för motståndet i denna Grand Slam-semifinal.

Knappt en och en halv timme tog det för Djokovic att fullborda sin 6-2, 6-2, 6-1-kross. Han vann 91 procent av poängen i sin förstaserve, 79 procent i andra serve. 41 av 75 poäng i Ferrers serve (Ferrer lyckades bara plocka sju poäng i Djokovics servegame). 85-41 i poäng totalt. Serben bärgade alltså mer än dubbelt så många poäng som spanjoren.

Makalöst.

Den där episka maratonmatchen mot Stanislas Wawrinka var tydligen en välbehövlig spark i baken för Djokovic, som kanske blev lite väl bekväm efter de busenkla inledande matcherna.

Spelar han så här dansar han hem sin tredje raka titel i Australiska öppna utan större bekymmer på söndag.

* * *

Maria Sjarapova tappade fästet totalt mot Li Na i semifinalen. Efter att ha bärgat tio raka set och 60 av 69 game föll hon platt som en pannkaka: 6-2, 6-2. Sjarapova blev bruten totalt fem gånger i matchen och förvaltade endast en av sju breakbollar.

Känns snöpligt. Hade väldigt gärna sett en Sjarapova i superform i en repris på fjolårets final.

Victoria Azarenka gjorde nämligen sitt jobb mot Sloane Stephens. Hon sviktade visserligen i andra set och brände sex matchbollar, men bärgade till slut segern efter skadetimeout: 6-2, 6-4.

En inte helt okontroversiell skadetimeout, för övrigt.

De fyra semifinalbiljetterna är redan bokade och klara. På herrsidan behåller Big Four sin dominans, trots Rafael Nadals frånvaro, och på damsidan har de två högst seedade spelarna överlevt sina respektive kvartsfinaler.

Utan vidare omsvep tar vi en titt på vad morgondagen har att erbjuda:

√ Novak Djokovic (1) – David Ferrer (5)
Man ska inte på något sätt avfärda Ferrer som ofarlig för Djokovic, det vore nonchalant. Spanjoren har inte bara tillryggalagt sin bästa säsong i karriären utan också prickat in sin formtopp i Melbourne och framför allt under de senaste åren utvecklat ett betydligt mer potent spel på hardcourt.

Djokovic sviktade visserligen i åttondelsfinalen mot Stanislas Wawrinka, men mot Tomás Berdych i kvarten var han – med undantag för andra set – omutlig. Dessförinnan såg han helt oslagbar ut, men då så klart mot svagare motstånd.

Spelmässigt kommer den här matchen, som ni alla vet, bjuda på ytterst lite blixtrande offensiv. Djokovic kommer att vara den som dikterar spelet och Ferrer lär endast ta till de aggressiva slagen när han känner sig tvingad att göra det.

Det betyder dock inte att Djokovic kommer att ha full kontroll över matchen. Det har man sällan mot Ferrer, om man inte har så mycket krut i durken att man lyckas spränga igenom hans försvar. Nej, det här lär bli en malande tillställning. Långa dueller, där respektive spelares defensiva kvaliteter är de mest framträdande. Och Djokovic kommer gå segrande ur de flesta av dem, eftersom han kan sätta Ferrer under större press.

Om det inte varit för att Ferrer inte alls såg speciellt het ut mot Nicolás Almagro i kvarten så hade jag nog tyckt att Ferrer haft goda chanser att störa Djokovic ordentligt. Visserligen starkt av världsfemman att vända 0-2-underläge, men det var mycket han inte fick att stämma i den matchen. Samtidigt verkar Djokovic ha gått stärkt ur maratonmatchen mot Wawrinka och har dessutom det psykologiska övertaget i och med 9-5-ledningen i inbördes möten (8-2 på hardcourt, 4-0 i Grand Slam-sammanhang).

Nej, jag ser inte annat än att Djokovic tar det här med 3-1 i set.

√ Maria Sjarapova (2) – Li Na (6)
Om Li Na trivs som fisken i vattnet i Melbourne har Sjarapova hittills visat sig vara en Poseidon. 60-9 i gamefacit efter fem matcher talar sitt tydliga språk.

Men kommer hon få det så lätt mot Li Na? Nja, inte riktigt. Jag tror visserligen att det blivit en lite mer oviss och spännande match om Agnieszka Radwanska tagit sig till semifinal, men världssexan har onekligen tillräckligt med dynamit i arsenalen för att utmana Sjarapova på samma villkor.

Att Sjarapova leder med 8-4 i inbördes möten och vann deras samtliga tre möten förra året (i två av matcherna bjöd hon kinesiskan på en ”bagel”, och i de två tappade hon bara sammanlagt sju game, 4+3) ska också tas in i ekvationen.

Om inte något drastiskt händer med Sjarapovas form så ser jag inget annat än att hon välter även detta hinder, i jakten på sin andra raka final i Melbourne.

√ Victoria Azarenka (1) – Sloane Stephens (25)
… där hon med största sannolikhet möter rivalen Victoria Azarenka igen. En repris på fjolårsfinalen, alltså. Men den här gången tyder mycket på att Sjarapova går segrande ur den bataljen.

Nu måste Azarenka först ta sig förbi 19-åriga Sloane Stephens, dock. Det har visat sig lättare sagt än gjort.

Bland andra (en skadskjuten) Serena Williams har misslyckats.

Min gissning är att Azarenkas rutin och stabilitet blir avgörande i den här matchen. Stephens kommer säkerligen att periodvis diktera både tempo och spel, men nerverna kommer att stå i vägen för framtidslöftet. Mot Azarenka har man inte råd med formdippar, vilket bland andra Sjarapova bittert fått erfara.

Det vore ju rysligt kul om Stephens sluggade sig hela vägen till final (och karriärens första Grand Slam-trofé?), och om självförtroendeboosten hon fått efter segern över Williams kan göra henne så respektlöst och trygg i sig själv och sitt spel så har hon onekligen chansen att skriva historia i Melbourne – men magkänslan säger ändå att Azarenka i en semifinal blir en för svår nöt att knäcka.

Ni vet hur man brukar beskriva Roger Federers, Rafael Nadals och Novak Djokovics killer instinct, va?

Federer tycker att han borde vinna, Nadal är livrädd för att förlora och Djokovic har kommit på att han kan vinna.

Några år efter att Djokovic kommit på att han kan vinna började han dessutom bestämma sig för att han ska vinna. Det var den beslutsamheten som gav upphov till hans sagolika säsong 2011.

Den beslutsamheten fick sig också en och annan törn förra året, då han inte nådde sina mest prioriterade mål: att vinna Franska öppna och London-OS.

I ett och ett halvt set mot Stanislas Wawrinka tyckte Djokovic snarare att han borde vinna – helst utan att anstränga sig alls. Det vet vi ju hur det fick. Det var först när han bestämde sig för att vinna (eller inte förlora, beroende på hur man ser på saken) som han till slut kom undan med hedern i behåll.

Mot Tomás Berdych, däremot, tog världsettan inga som helst risker.

Det syntes redan i första set tydligt att han bestämt sig för att vinna. Berdych gavs ingen pardon och serben tog enkelt ledningen efter tre break och överlägsna 6-1.

I andra set drog han ner på takten. Förmodligen för att han ville bärga segern med minsta möjliga energiförbrukning. Han slarvade lite i egen serve och tappade udden i sitt returtagande. Det förvaltade Berdych på bästa möjliga sätt. Pressade ut Djokovic i hörnen, prickade linjerna med blytunga servar och var framme vid nät titt som tätt.

Världssexan ska även ha en eloge för den kyla han visade prov på när han avstyrde tre breakbollar i egen serve vid ställning 5-4.

Ingen skräll alls att Berdych plockade ett set mot Djokovic, men de flesta skriver nog under på att världsettan hade en högre växel att lägga i vid behov.

Den växeln lade han i omgående i tredje set. Plötsligt både servade och returnerade han betydligt mer resolut, vilket gav honom två break och ny 6-1-kross. Berdych höjde sig visserligen något i tredje set, men med ett nytt tidigt break kunde han förhållandevis enkelt hålla ifrån och serva hem matchen vid ställning 5-4 (efter tre brända matchbollar).

Matchbilden var ganska väntad. Eftersom Djokovic som bekant är en av världens bästa returtagare och, när han spelar i närheten av sitt bästa, har sådan otrolig längd på sina returer, fick inte Berdych den utdelning han behöver i sin egen serve.

Han är i desperat behov av den utdelningen eftersom hans styrkor som spelare inte innefattar returnerande, vilket innebär att han inte är något större hot mot Djokovic i serbens servegame.

Vidare är Berdych som allra bäst när hans aggressiva offensiv går på högvarv. Då kan han nämligen pressa tillbaka motståndaren och sedan avsluta poängen framme vid nät, vilket han gjorde otaliga gånger i dag – men inte tillräckligt ofta. Anledningen till det är att Djokovic satte för hög press i sina returer, vilket tog udden av Berdychs offensiv i egen serve.

Det där skapar ju som ni förstår en del osäkerhet också. Berdych hade behövt chansa mycket mycket mer än han gjorde, men när han väl satsade fick han inte valuta för det, eftersom han gjorde det i fel lägen. Därför hamnade han alldeles för ofta i nötande cross court-dueller, backhand mot backhand, vilka Djokovic vinner majoriteten av, alla dagar i veckan, mot Berdych.

Han skulle helt enkelt ha spelat som Stanislas Wawrinka i förrgår för att ha en rimlig chans i den här matchen, men vågade inte. Om Djokovic inte gjort den där felberäkningen i andra set hade han förmodligen vunnit i raka set.

Det säger en del om Djokovics höga nivå, med tanke på hur Berdych hittills krossat allt som stått i hans väg.

* * *

Nicolás Almagro gjorde tydligen en av sitt livs matcher, men föll trots det mot landsmannen David Ferrer i fem set. Har bara kunnat kolla i efterhand nu på eftermiddagen (reprisen på Eurosport, alltså), och de där gamen där Almagro servar för matchen i fjärde set (vid 5-4 och 6-5) var snudd på bedrövliga.

Annars såg han ju sjukt stark ut, Nico. Dominerade fullständigt i de två första seten, torskade ett tajt tredje.

4-6, 4-6, 7-5, 7-6(4), 6-2 blev det slutligen till Ferrer, som själv beskriver vändningen som ”ett mirakel”.

Världsfemman var tydligen inte speciellt stabil i de där två första seten. Inte så bra, med tanke på vem han möter i semifinalen. För Djokovic lär inte missa två chanser att serva hem matchen…

* * *

Maria Sjarapova kostade på sig fem dubbelfel. Det kan man ju göra när man är så överlägsen som världstvåan just nu är.

Snudd på sensationellt att Ekaterina Makarova tilläts stjäla hela fyra game, lika många som Venus Williams förra veckan.

Sjarapova valsar vidare till semifinal med 60-9 i gamefacit. Galet.

* * *

Li Na lyckades alltså slå igenom Agnieszka Radwanskas ogenomträngliga försvarsmur. Var tydligen inte så vackert (från något håll) alla gånger, men imponerande av världssexan att bryta världsfyrans segersvit, som stannade på 13 raka segrar.

Kvartsfinaler!

Det är nu det nästan börjar kännas lite vemodigt. En hel Grand Slam-vecka har gått och fyra omgångar avverkats. Endast åtta av totalt 128 spelare återstår.

Hur som helst. Vad har vi då att vänta oss under morgondagen? Vi tar en titt:

David Ferrer (5) – Nicolás Almagro (11)
De båda spanjorerna har mött varandra hela tolv gånger. Ferrer har vunnit samtliga matcher. Åtta på grus, fyra på hardcourt. Många av de ganska överlägset, dessutom. I Grand Slam-sammanhang har de dock bara mötts en gång tidigare, i US Open 2006. Den gången blev det seger i raka set för Ferrer, efter två tiebreaks och sedan en total utskåpning i tredje set.

Världsfemman har sett ruggigt stark ut i Melbourne hittills. Almagro har inte riktigt haft anledning att imponera. Jerzy Janowicz i tredje omgången var förvisso ett potentiellt hot men kämpade med formen och avfärdades i raka set. Janko Tipsarevic avbröt i tredje omgången på grund av skada.

Det där kan ju verkligen ligga världselvan i fatet. Överlag tror jag ändå att det har marginell påverkan på slutresultatet. Almagro kan helt enkelt inte mota undan Ferrer över fem set. Det har han, framför allt, inte psyket för. Det blir säkert jämnt i något eller några set, men han kommer inte orka hålla ånga och fokus uppe.

Agnieszka Radwanska (4) – Li Na (6)
Radwanska har bärgat 13 segrar så här långt under 2013, alla utan att tappa set. Li Na har sett stabil ut i Melbourne, och hon har bevisligen förmågan att slå igenom Radwanskas försvarsmur. Världssexan leder med 5-4 i inbördes möten, och tre av de segrarna kom under imponerande fjolårssäsong.

I Sydney hade hon dock inte mycket att sätta emot. Blev 6-3, 6-4 till Aga där.

Samtidigt är Li Na den klart aggressivare och offensivt kraftfulla av de två, vilket har visat sig vara effektiva egenskaper i Australiska öppna 2013. Radwanska besitter å sin sida ett spelsinne som inte är av denna värld och har en sällsynt förmåga att klä av kraftpaket inpå bara skinnet. Hon är en tennisens MacGyver, typ.

Att underlaget är något snabbare än vanligt gynnar så klart Li Na med sin tyngre serve och hårdare grundslag, men bara marginellt eftersom Radwanska är en så pass snabb och skicklig returtagare.

Hon viker dessutom aldrig ner sig och lyckas ofta hitta ett sätt att gneta sig ur underlägen. Världssexan är tvärtom smärtsamt dålig på att hålla känslorna i schack i viktiga lägen och har den dåliga vanan att låta matcher rinna henne ur händerna för att hon inte kan stänga dem.

Som ni säkert förstår kan detta alltså bli en gastkramande fight mellan två diametralt olika spelare. Går säkert till tre set – och slutar med att Radwanska tar sig till sin första Australiska öppna-semifinal i karriären.

Maria Sjarapova (2) – Ekaterina Makarova (19)
Makarova har varit överraskande bra så här långt och utmanövrerade Angelique Kerber enkelt.

Sjarapova?

Hennes form kan inte beskrivas som annat än omänsklig – världstvåan har osannolika 48-5 i gamefacit efter fyra omgångar. Hon har alltså vunnit 90 procent av sina game i Melbourne. Nio av tio. Dessutom: det är två spelare som delar på de där fem gamen (fyra för Venus Williams och ett för Kirsten Flipkens).

Det är faktiskt helt sanslöst.

Mycket mer behöver därför inte sägas om den här matchen, annat än att Sjarapova vinner.

Novak Djokovic (1) – Tomás Berdych (6)
Ni vet redan allt om hur Stanislas Wawrinka pressade superserben till fem set i åttondelsfinalen och hade lägen att vinna matchen. Fem timmar var de ute på banan. Det borde väl till och med göra självaste Novak Djokovic lite mör, eller?

Jodå. Klart det där känns i kroppen knappt två dagar efter matchboll. Frågan är om det räcker för att Berdych ska kunna fälla honom.

Jag tror inte det. Det vill säga, jag tror inte att det blir avgörande för matchen. Djokovic är van vid såna där maratonmatcher. Han är liksom lite av en maratonmatchernas man. Han spelade fem timmar mot Andy Murray i semifinalen förra året, och vann ändå finalen över Rafael Nadal – efter sex timmars spel.

Han är duktig på att spela energisnålt, den gode Novak. Dessutom har han förmodligen en återhämtningsförmåga utöver det vanliga.

Så, för att Berdych ska vinna den här matchen gäller det att Djokovic uppträder så där nonchalant som mot Wawrinka i första och halva andra set. Då har världssexan en chans att jobba upp ett övertag som Djokovic inte orkar hämta in.

Om världsettan däremot är sugen på att spela tennis redan från start, då tror jag att han vinner. Det kan säkert bli jämnt, Berdych tar nog minst ett set. Men vinner, det gör han inte. Om Wawrinka kan spela så där bra och inte vinna, då kommer Djokovic inte att låta Berdych fälla honom.

Min förhoppning är att Djokovic går stärkt ur den där nattmanglaren mot Wawrinka. Tar Berdych, som kanske förväntar sig en trög inledning, lite på sängen.

Jag hoppas också att han gör proceduren så kort som möjligt, om han nu vinner. Det vore liksom trist om han måste tillryggalägga två maratonmatcher före semifinalen, vilket mot Ferrer inte direkt är till gagn.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.

Åttondelsfinaler!

Det är nu turneringen kommer i gång på allvar. Agnarna har skiljts från vetet och snart är det bara de åtta klart bästa spelarna som kvarstår.

Så, låt oss ta en titt på vad söndagen har att erbjuda i matchväg:

√ David Ferrer (5) – Kei Nishikori (18)
Har potential att bli turneringens bästa match (och är på förhand den mest intressanta av söndagens åttondelar), men jag tror tyvärr inte att det blir så. Ferrer är helt enkelt för bra. Han avfärdade en vilt sluggande Marcos Baghdatis enkelt och har prickat in en rejäl formtopp i Melbourne.

Spanjorens och japanens tre tidigare möten har varit jämna historier, och jag tror kanske inte att Ferrer direkt krossar Nishikori. Jag kan bara inte riktigt se att Nishikori i nuvarande form rår på honom.

Hoppas hur som helst på en riktigt välspelad match. Jäkligt trist att den ska gå mitt i natten, bara…

√ Angelique Kerber (5) – Ekaterina Makarova (19)
Möttes tre gånger under 2012 (Eastbourne, Montréal, Wimbledon), Kerber vann samtliga i raka set. Mycket talar för en repris i Melbourne. Tycker Kerber sett precis så stabil ut som jag väntat mig.

Makarova har hittills haft en ganska behaglig resa och bara satts på prov av Marion Bartoli. Det klarade hon.

Kerber är dock en helt annan femma. Makarova trivs visserligen i Australiska öppna (chockbesegrade Serena Williams i raka set förra året), men hon måste spela oerhört aggressivt och med ytterst små marginaler för att inte låta Kerber förvandla matchen till en gnuggande baslinjestrid. En sådan vinner nämligen världsfemman alla dagar i veckan.

Om inte Makarova har en förträfflig dag på jobbet tror jag Kerber fixar det här i två hyfsat jämna set.

Nicolás Almagro (11) – √ Janko Tipsarevic (9)
Okej, man kan visserligen ha invändningar mot att en världsnia tappar 2-0-ledning i set mot en kvalspelare och sedan pressas till fem set igen i nästkommande match, men faktum är att Tipsarevic har imponerat i Melbourne så här långt.

Han klev in i turneringen med grym form och har vässat den ytterligare under resans gång. Den knepiga tredjeomgången mot Julien Benneteau var dessutom nyttig, eftersom fransmannen tvingade världsnian att testa fler delar av sitt register än exempelvis Ricardas Berankis.

Tipsy har bara mött Almagro en gång tidigare, och den gången blev det förlust i raka set. Det var dock på gruset i Franska öppna, spanjorens favoritunderlag, så det här kommer med andra ord att bli en helt annan match.

Serbens fördel ligger i serven. Inte för att den är bättre än spanjorens (världselvan har en av tourens mest underskattade), utan för att han är en mycket bättre returtagare. Hittar han bara stabiliteten i sin egen serve är därför sannolikheten för att han bryter Almagro större än att Almagro bryter honom. Enkel matematik.

Det som talar för Almagro är att underlaget (som är något snabbare än vanligt) hittills belönat offensiva spelare. Hans offensiv är som bekant giftigare än Tipsarevics. Det krävs dock att man spelar på hög nivå för att lyckas slå igenom serben under en hel match, och den mentala biten är ytterligare en av Almagros svagheter. Har svårt att hålla fokus uppe, helt enkelt.

Det blir en klassisk kamp mellan attack och försvar, och jag tror att den mer defensive Tipsarevic går segrande ur striden.

Kirsten Flipkens (43) – √ Maria Sjarapova (2)
Sjarapova vann 28 raka game innan Venus Williams slutligen satte punkt för den makalösa sviten. På tre matcher har världstvåan således smått omänskliga 36-4 i gamefacit så här långt.

Kirsten Flipkens har aldrig tagit set mot Sjarapova.

Vad som talar för att hon gör det nu?

Absolut ingenting.

Kevin Anderson (31) – √ Tomás Berdych (6)
Kevin Anderson har verkligen imponerat hittills, särskilt i matchen mot Fernando Verdasco. Men räcker den fina formen för att fälla Berdych?

Nej, inte på rak arm. Det kommer förmodligen att bli en ganska enformig match. Båda spelar gärna flackt och har främsta vapnen i serve och forehand.

Berdych är dock överlag en mycket bättre försvarsspelare, och på alla plan där de påminner om varandra är Berdych helt enkelt vassare. Blir säkert en jämn match, som deras fyra tidigare möten (4-0 i inbördes för Berdych), men världssexan står som segrare efter fyra eller fem set.

√ Li Na (6) – Julia Görges (18)
Två ojämna spelare. Li Na har en sällsynt förmåga att klappa ihop i viktiga lägen, särskilt när hon börjar närma sig seger. Görges blandar och ger, och var väldigt oförutsägbar under i stort sett hela 2012. Kan smälla till med chockskrällar ibland (som mot Agnieszka Radwanska i första omgången i London-OS förra året) men väger oftast lätt mot topp 10-spelare.

Li Na har sett stark ut i Australiska öppna hittills och tagit sig till åttondelen utan att tappa set, medan Görges pressats till tre set i två av sina matcher. Om bara Li Na lyckas hålla nerverna i styr ska hon så klart vinna den här matchen.

√ Novak Djokovic (1) – Stanislas Wawrinka (17)
Novak Djokovic har tio raka segrar över Stanislas Wawrinka. Sist schweizaren tog ett set mot serben var i Basel 2009. Sist han vann en match var i Wien 2006.

För att strö lite extra salt i såren är Djokovic dessutom i brutalt bra form och har i princip pulvriserat allt motstånd hittills.

Allt annat än seger i raka set för superserben är därför en smärre sensation. Särskilt med tanke på att det spel som Wawrinka allra helst spelar (går i princip ut på att jaga motståndaren från hörn till hörn med offensiva grundslag och hitta lägen att slå winners) passar sig särdeles illa mot just Djokovic.

Ana Ivanovic (13) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Okej, vi hoppar över alla klyschor om att Radwanska är ett mobilt bollplank och en damernas David Ferrer, etcetera, för att så att säga cut to the chase: Radwanskas vapen är mer effektiva än Ivanovics.

För att forna världsettan ska kunna vinna måste hon ha grym längd på sina grundslag och hålla duellerna korta för att på så vis hindra Radwanska från att slita sönder hennes matchrytm.

Vilket inte låter sig göras så lätt mot en så pass snabb och träffsäker försvarsspecialist som Radwanska. Särskilt inte som Ivanovic dessutom har en tendens att kollapsa mentalt när det egna spelet inte är hundraprocentigt.

Världsfyran behöver alltså i princip bara störa Ivanovic tillräckligt mycket för att skapa osäkerhet och segern är hennes. Lätt som en plätt.

Ivanovics tre segrar över Radwanska har visserligen kommit på hardcourt, men senast hon slog henne var för nästan fem år sedan. Lägg till Radwanskas obesegrade svit – tolv raka matcher, alla utan att tappa set – och situationen blir genast ännu mörkare för Ivanovic.

De första tredjerundorna är överstökade. Ingen av matcherna jag såg kommer väl att gå till historien som turneringens mest bländande, men visst bjöds vi på bra tennis.

Matchen mellan Kevin Anderson och Fernando Verdasco var exempelvis härlig förmiddagsunderhållning. Det var lätt att imponeras av Anderson, som är i ett litet stim just nu efter framgångarna i säsongsinledningen. Att han har en tung serve och giftig offensiv visste vi redan, men mot spanjoren försvarade han sig dessutom riktigt bra. Vann en hel del poäng på sin raka backhand som svar på Verdascos cross court-forehand.

Samtidigt var spanjoren inte tillräckligt resolut i sitt spel, bjöd bort för många enkla poäng i egen serve och kunde inte hålla samma nivå genom hela matchen. I fjärde sets tiebreak – vid ledning 2-1 i set och ett minibreak upp – klappade han ihop, slarvade bort sina chanser och förlorade setet.

Han inledde sedan avgörande set stabilt, höll sin serve enkelt och naggade ständigt på Andersons serve.

Men så kom en ny koncentrationsdipp vid ställning 3-2 till Anderson, som sydafrikanen förvaltade på bästa sätt – och tre game senare var Verdasco utslagen ur turneringen: 4-6, 6-3, 4-6, 7-6(4), 6-4.

Lite överraskande att Anderson spelar så bra, men är inte särskilt förvånad över Verdascos genomklappning. Man kommer oftast långt på att hålla jämna steg med honom och vänta på att formdippen ska komma. När man dessutom spelar så offensivt som Anderson, och gång på gång sätter de där svåra slagen, ja då blir det genast lite lättare.

Lite synd, på sätt och vis. Hade gärna sett Verdasco i en åttondel mot  Tomás Berdych (slog som väntat forne världsåttan Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-2, 6-2) nu när han ändå visat upp så pass god form i Melbourne, men det ska bli minst lika intressant att se vad Anderson kan ställa till med.

Nu har Berdych i och för sig sett grymt stark ut hittills så förväntar mig inga underverk, men så som Anderson spelat under säsongsinledningen borde han åtminstone kunna ge världssexan lite skrämselhicka.

* * *

28 raka game.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28.

Sen sprack den gyllene sviten – och det kändes nästan lite onödigt.

Så överlägsen har Maria Sjarapova varit hittills. Stackars Venus Williams blev totalt bortgjord ute på banan i dag.

Blott fyra game hade hon lyckats norpa när matchen var över efter en timme och 20 minuters spel: 6-1, 6-3.

Sure, Venus har för länge sedan passerat zenit i karriären och hämmas av sin sjukdom, men det är inte ofta hon blir överkörd på det här sättet. Särskilt inte när hon är i så pass bra form som hon varit i Australiska öppna.

Aningen synd egentligen, att vi inte bjöds på den där blockbuster-matchen vi hade hoppats på – men riktigt kul att se Sjarapova i sådan storform. Det är nästan så att man börjar få för sig att hon kan utmana självaste Serena Williams…

I nästa omgång möter Sjarapova 43-rankade Kirsten Flipkens, som slog Valeria Savinykh: 6-2, 4-6, 6-3.

Känns som att en ny ”double bagel” inte är en omöjlighet efter Sjarapovas monumentala uppvisning i dag, om man säger så.

* * *

Marcos Baghdatis hade, precis som väntat, inte mycket att säga till om i sin tredjerunda mot David Ferrer – och då spelade ändå Baggen inte på något sätt dåligt.

Tvärtom.

Han gjorde sin klart bästa match i turneringen, men Ferrer var hela tiden älgakliv före honom: han hann ifatt de läckert slagna stoppbollarna och fick inte bara över bollen, utan dundrade den förbi en uppgiven Baghdatis med helt otagbara cross court-passeringar och sluga chippar.

Hur hårt Baghdatis än slog eller hur högt tempot än blev (okej, inte blixtsnabbt, men ändå) kändes det som att Ferrer hela tiden hade evigheter på sig att komma rätt till bollen och välja det mest effektiva slaget i repertoaren.

Han läste sönder Baggen, medan cyprioten hade svårt att hantera Ferrers envisa nötande (särskilt mot Marcos backhand).

Det blev seger i raka set för spanjoren: 6-4, 6-2, 6-3. Ett ordentligt styrkebesked från världsfemman inför åttondelsfinalen mot Kei Nishikori, som avfärdade 82-rankade Evgeny Donskoy relativt enkelt: 7-6(3), 6-2, 6-3.

Den drabbningen har potential att bli turneringens klart bästa match.

Om den faktiskt också blir det?

Nej. I alla fall inte om David Ferrer spelar som han gjorde mot Baghdatis. Då kommer inte heller Nishikori att ha så mycket att säga till om.

Nishikori må ha rätat ut frågetecknen runt sitt knä, åtminstone någorlunda, men han har hittills haft en väldigt bekväm lottning och inte ställts inför några svåra prövningar.

Nishikori och Ferrer är två väldigt lika spelare, vilket historiskt har passat Nishikori väl. Japanen är duktig på att anpassa sig efter motståndet och accelerera i sin offensiv när så behövs. Han är en snabb och skicklig bollare med stora defensiva kvaliteter, och har inga problem med att hantera monotona dueller.

Men.

Om Ferrer uppträder med samma resoluta självklara säkerhet som mot Baghdatis kommer Nishikori att få det otroligt tufft, och jag tror inte riktigt att japanen är i tillräckligt bra form efter höstens skadeuppehåll.

Måste ändå medge att en del av mig hoppas att Nishikori är i så bra form som han rimligtvis kan vara i. Dels för att matchen skulle vinna på det, men också för att det vore kul att se Nishikori gå långt i Melbourne och röra om lite i grytan. Tror han skulle ha god chans att slå Janko Tipsarevic/Nicolás Almagro i en kvartsfinal (Almagro slog 22-årige Jerzy Janowicz i raka set – 7-6, 7-6, 6-1 – och Tipsarevic nötte ner Julien Benneteau i en jämn femsetare: 3-6, 6-4, 2-6, 6-4, 6-3).

* * *

Novak Djokovic har fortfarande inte tappat set: 6-4, 6-3, 7-5 blev det mot en glatt showande Radek Stepanek.

Härnäst väntar Stanislas Wawrinka, som besegrade Sam Querrey i raka set: 7-6(6), 7-5, 6-4. Oväntat ”lätt” seger för Wawrinka, måste jag säga. Den matchen kändes betydligt mer öppen på förhand.

* * *

Agnieszka Radwanska håller liv i segersviten – i dag kom tolfte raka triumfen, via 6-3, 6-1 mot framtidsnamnet Heather Watson.

I åttondelen möter världsfyran Ana Ivanovic, som slog Jelena Jankovic: 7-5, 6-3.

* * *

Även Angelique Kerber sluggade sig vidare till åttondelsfinal, men blott 17 år gamla, 105-rankade, amerikanen Madison Keyes lät sig inte besegras så lätt: 6-2, 7-5.

Kerber möter 19-rankade Ekaterina Makarova, som slog Marion Bartoli i tre set (6-7, 6-3, 6-4), i åttondelsfinal.

* * *

Även världssjuan Li Na är klar för åttondelsfinal, efter seger över 29-rankade Sorana Cirstea: 6-4, 6-1. Där väntar Julia Görges, som slog Jie Zheng: 6-3, 1-6, 7-5.

Två omgångar har avverkats. Vilket känns ganska skönt, för nu börjar snart allvaret. Få ”ovärdiga” spelare tar sig så långt som till tredje omgången, ännu färre förbi den. (Ordet ”ovärdiga” får här gestalta väldigt lågt rankade spelare som halkar vidare tack vare skadade motståndare, busenkla lottningar eller andra omständigheter – i brist på bättre ord. Ni förstår säkerligen vad jag åsyftar.)

Låt oss ta en titt på några intressanta matcher under morgondagen. De är inte många, för de toppseedade spelarna ska givetvis segla vidare utan problem – men det finns några guldkorn:

Julien Benneteau (38) – √ Janko Tipsarevic (9)
Tipsarevic såg oerhört stark ut i sin öppningsmatch mot Lleyton Hewitt, men svajade mot Lukas Lacko. Lacko spelade visserligen väldigt bra i slutet av matchen, men en spelare som Tipsarevic ska inte tappa en 2-0-ledning i set mot en spelare som Lacko. Det var ett litet svaghetstecken från Tipsarevic, det första under hela 2013 faktiskt, och det kan Benneteau komma att exploatera. Jag säger inte att jag gör det, för att jag tror ändå att Tipsy grejar det här, men han lär få det tufft. Benneteau är en knepig motståndare med stort slagregister och ryckigt spel. Han är riktigt duktig på att störa motståndarens rytm, men saknar de tyngsta vapnen i de här sammanhangen. Kan ändå passa Tipsarevic dåligt efter den krävande matchen mot Lacko. Ny femsetare? Inte helt omöjligt, men min gissning är att världsnian vinner i fyra.

√ Nicolás Almagro (11) – Jerzy Janowicz (26)
Janowicz har verkligen inte övertygat i Melbourne, men det var onekligen starkt att vända 0-2 i set mot Somdev Devvarman i andra omgången, och Simone Bolelli såg ordentligt bortgjord ut i första, trots att Janowicz inte spelade på topp. För att fälla Almagro i en Grand Slam-turnering behöver han dock nå upp i samma nivå som i Paris i höstas. Känns tveksamt att han kommer göra det. Än har vi knappt sett skymten av den där orubbliga skrällmaskinen under 2013, vilket ger mig anledning att tro att äventyret i Melbourne tar slut för Janowicz i natt/i morgon.

Kevin Anderson (31) – √ Fernando Verdasco (24)
Båda har imponerat så här långt. Verdasco pressades visserligen till fem set mot David Goffin i öppningsmatchen, men avfärdade därefter Xavier Malisse i raka set. Anderson surfar fortfarande på en formtopp, men har haft väldigt lyckosam lottning i de första omgångarna av Australiska öppna (slapp exempelvis Juan Mónaco, och fick i stället möta ynglingen Andreij Kuznetsov). Svårtippad match. Det för Australiska öppna ovanligt snabba underlaget (okej, det är ju inte snabbt, men snabbare än vanligt) gynnar visserligen Andersons kraftspel, men han missgynnas av vind och värme (har inte världens bästa uthållighet och lär således snabbt bli trött om det är för hett). Samtidigt är Verdasco rutinerad och trivs bra i Melbourne (nådde semifinal 2009). Tror spanjoren går segrande ur en fysiskt krävande match, efter att ha tappat ett eller två set (förmodligen matchens första).

√ David Ferer (5) – Marcos Baghdatis (35)
Rent spelmässigt den mest intressanta matchen. Resultatmässigt? Nja. Allt annat än seger för Ferrer är en dunderskräll. Han tappade visserligen oväntat set mot Tim Smyczek, men det spelar inte så stor roll här. De båda möttes i Melbourne 2010 och då pressades Ferrer till fem set efter att Baghdatis plockat de två första, men världsfemman har förbättrat sitt hardcourt-spel avsevärt sedan dess. Ferrer är dessutom bättre på alla de för matchen viktigaste punkterna: bollandet, träffsäkerheten, försvarsspelet, uthålligheten, snabbheten. Baghdatis har möjligen, i sina bästa stunder, vassare offensiva vapen, men inte tillräckligt för att kunna tränga igenom Ferrers försvar. Det är dock inte som att Baghdatis är totalt underlägsen på övriga punkter: han är en skicklig bollare och kommer hänga med bra i duellerna, men att bara hålla liv i poängen och hoppas på misstag från Ferrer är dödfött. Baghdatis måste hitta sätt att hacka sönder Ferrers rytm, och det är inte det lättaste.

Venus Williams (26) – √ Maria Sjarapova (2)
Turneringens första blockbuster. Venus har överraskat hittills – men Sjarapova har rätat ut alla frågetecken som fanns inför turneringen och inte tappat ett enda set. Svårt att tippa annat än seger för Sjarapova, med andra ord. Allt annat vore en ordentlig skräll. Jag förutsätter dock att Venus lyckas knycka ett gäng game av världstvåan.

Heather Watson (50) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Tror dessvärre inte att Watson kommer bjuda upp till kamp mot Radwanska, som rider på en helt otrolig formvåg just nu. Den här matchen är mest intressant ur någon sorts framtidsaspekt. Watson är ett av de stora framtidsnamnen – tillsammans med bland andra Sloane Stephens och Laura Robson – och jag vill gärna se hur hon står sig mot en så ung men ändå väldigt rutinerad konkurrent som Radwanska i en Grand Slam-turnering.

√ Ana Ivanovic (13) – Jelena Jankovic (21)
Att döma av det jag sett av dessa båda forna världsettor i Melbourne borde Ivanovic vinna enkelt. Leder dessutom med 7-3 i inbördes möten. Men, det är ju alltid kul att se två forna världsettor göra upp – dessutom när de kommer från samma land och matchupen därför har en mer dynamisk rivalitet.

Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR