Episkt!

Ja, det är verkligen ingen överdrift när man ska beskriva åttondelsfinalen mellan världsettan Novak Djokovic och 18-rankade Stanislas Wawrinka.

Men låt oss ta det från början:

Ni vet hur jag brukar försöka undvika att avfärda förluster som resultatet av att den förlorande spelaren hade en dålig dag på jobbet.

Det är ibland svårt att avgöra om en person spelar dåligt för att han eller hon verkligen har just en dålig dag på jobbet, eller för att motståndaren får honom eller hennes att se dålig ut.

Exempelvis är Andy Murray och Novak Djokovic experter på att ta fram det allra sämsta ur sina vederparter, vilket bland andra Roger Federer fått erfara upprepade gånger.

Just i dag var det dock inga som helst problem att tolka vad som hände på banan i ett och ett halvt set.

• Novak Djokovic servade uselt. Han slog bara in 56 procent förstaservar och vann blott 50 procent av dem. Siffran för andraserve var så låg som 26 procent. Föga förvånande tappade han tre raka servegame i första set.

• Djokovic såg inte alls närvarande ut i matchinledningen, kom fel till bollen mest hela tiden och levererade elva oprovocerade misstag.

• Stanislas Wawrinka å sin sida var på tårna från start, utnyttjade varenda chans han fick och använde Djokovic som slagpåse med sin serve, sin forehandslägga och sin raka backhand.

När Djokovic sedan tröttnade på att bli nertryckt i skosulorna vid ställning 1-4 i andra set förändrades matchbilden. Världsettan jobbade sig successivt in i matchen, började visa känslor och hittade tillbaka till den där fina bollträffen som gett honom tre enkla segrar, utan att tappa set, hittills i turneringen.

Serben kunde sedan skaffa sig de lägen han behövde för att först kvittera matchen via 7-5 och sedan ta ledningen via 6-4.

Dock inte utan bekymmer. Han fick visserligen någorlunda ordning på sin serve men hade förtvivlat svårt att vinna de egna servegamen komfortabelt, och tappade flera gånger 40-0 och 40-15-övertag.

Att han inte hittade stabiliteten blev kostsamt för Djokovic. Wawrinka högg nämligen som en kobra, satte otroligt hög press och stressade Djokovic i varje duell då han gavs chansen till det.

Han lyckades dessutom hålla längd på sina slag och vägrade vika ner sig, vilket hänt fler än en gång tidigare. Lägg därtill att han hade marginalerna med sig i sin högoktaniga offensiv och ni förstår varför han lyckades få världsettan ur balans.

Wawrinkas signaturslag, den raka enhandsfattade backhand som han driver igenom med dödande bestämdhet, fångade Djokovic på fel fot gång på gång.

Mest imponerande var ändå att han spelade så där bra under hela matchen. Inga plötsliga formdippar, inga mentala kollapser. Han bara matade på och satt som en liten flisa i Djokovics psyke. Inte ens när han i slutet av fjärde set tvingades till medical timeout på grund av kramp(?) i benet vek han ner sig. Han bet ihop, fortsatte gnugga och tvingade fram ett skiljeset efter ett helt vansinnigt välspelat tiebreak, 7-5.

När Wawrinka sedan bröt världsettan omgående i femte set var det nog många som kände att skrällen låg i luften.

Men Djokovic är ju van vid sådana situationer – och han vet vad han måste göra för att krångla sig ur dem. Han bröt tillbaka, höll sedan serve efter 15-40-underläge och därifrån var det egentligen en fråga om uthållighet.

När den aspekten blir en avgörande beståndsdel i ekvationen vinner oftast Djokovic. Frågan då var därför hur mycket bränsle Wawrinka hade kvar i tanken.

Det skulle visa sig räcka fram till 4-4, 40-15 i Djokovics serve. Med fyra räddade breakbollar (som i sammanhanget får betraktas som minimatchbollar) visade Djokovic varför han varit världsetta i sammanlagt 63 veckor hittills.

De följdes sedan åt fram till 11-10, när Djokovic efter två brända matchbollar och nästan fem timmars spel piskar in en helt fenomenal passering som viner förbi Wawrinka.

Vilket antiklimax för schweizaren, som under hela matchen spelat så makalöst bra. Han gör onekligen sitt livs match och tårarna efter den där matchbollen är helt förståeliga. Som han spelade hade en skräll faktiskt inte varit det minsta förvånande.

Snarare är det ett enormt styrkebesked från Djokovic, att under långa stunder spela så instabilt och osäkert, och ändå lämna banan med ett triumfatoriskt segervrål: 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10.

Att han såg ut att ha känningar i ryggen och ibland hade problem med fotfästet tycker inte jag förtar Wawrinkas insats det allra minsta.

För kontentan av punkterna och resonemangen ovan är att Djokovic inledde vansinnigt svagt och bjöd bort första set, varför man kan argumentera för att serbens tillkortakommanden där vägde tyngre än att Wawrinka spelade riktigt bra.

Men den analysen stämmer inte alls in på resten av matchen. Djokovic hämtade sig, reste sig och visade under långa stunder prov på den tennis som tagit honom till den absoluta toppen. Samtidigt gav Wawrinka exempel efter exempel på varför han en gång i tiden var världsnia (och med den kapacitet han besitter är det en gåta att han inte är topp 10 i dag – vilket han onekligen varit om bara kontinuiteten funnits där).

Tack vare det bjöds vi under denna dag på turneringens tveklöst bästa match.

Vem hade trott det på förhand?

Inte jag, i alla fall…

Åttondelsfinaler!

Det är nu turneringen kommer i gång på allvar. Agnarna har skiljts från vetet och snart är det bara de åtta klart bästa spelarna som kvarstår.

Så, låt oss ta en titt på vad söndagen har att erbjuda i matchväg:

√ David Ferrer (5) – Kei Nishikori (18)
Har potential att bli turneringens bästa match (och är på förhand den mest intressanta av söndagens åttondelar), men jag tror tyvärr inte att det blir så. Ferrer är helt enkelt för bra. Han avfärdade en vilt sluggande Marcos Baghdatis enkelt och har prickat in en rejäl formtopp i Melbourne.

Spanjorens och japanens tre tidigare möten har varit jämna historier, och jag tror kanske inte att Ferrer direkt krossar Nishikori. Jag kan bara inte riktigt se att Nishikori i nuvarande form rår på honom.

Hoppas hur som helst på en riktigt välspelad match. Jäkligt trist att den ska gå mitt i natten, bara…

√ Angelique Kerber (5) – Ekaterina Makarova (19)
Möttes tre gånger under 2012 (Eastbourne, Montréal, Wimbledon), Kerber vann samtliga i raka set. Mycket talar för en repris i Melbourne. Tycker Kerber sett precis så stabil ut som jag väntat mig.

Makarova har hittills haft en ganska behaglig resa och bara satts på prov av Marion Bartoli. Det klarade hon.

Kerber är dock en helt annan femma. Makarova trivs visserligen i Australiska öppna (chockbesegrade Serena Williams i raka set förra året), men hon måste spela oerhört aggressivt och med ytterst små marginaler för att inte låta Kerber förvandla matchen till en gnuggande baslinjestrid. En sådan vinner nämligen världsfemman alla dagar i veckan.

Om inte Makarova har en förträfflig dag på jobbet tror jag Kerber fixar det här i två hyfsat jämna set.

Nicolás Almagro (11) – √ Janko Tipsarevic (9)
Okej, man kan visserligen ha invändningar mot att en världsnia tappar 2-0-ledning i set mot en kvalspelare och sedan pressas till fem set igen i nästkommande match, men faktum är att Tipsarevic har imponerat i Melbourne så här långt.

Han klev in i turneringen med grym form och har vässat den ytterligare under resans gång. Den knepiga tredjeomgången mot Julien Benneteau var dessutom nyttig, eftersom fransmannen tvingade världsnian att testa fler delar av sitt register än exempelvis Ricardas Berankis.

Tipsy har bara mött Almagro en gång tidigare, och den gången blev det förlust i raka set. Det var dock på gruset i Franska öppna, spanjorens favoritunderlag, så det här kommer med andra ord att bli en helt annan match.

Serbens fördel ligger i serven. Inte för att den är bättre än spanjorens (världselvan har en av tourens mest underskattade), utan för att han är en mycket bättre returtagare. Hittar han bara stabiliteten i sin egen serve är därför sannolikheten för att han bryter Almagro större än att Almagro bryter honom. Enkel matematik.

Det som talar för Almagro är att underlaget (som är något snabbare än vanligt) hittills belönat offensiva spelare. Hans offensiv är som bekant giftigare än Tipsarevics. Det krävs dock att man spelar på hög nivå för att lyckas slå igenom serben under en hel match, och den mentala biten är ytterligare en av Almagros svagheter. Har svårt att hålla fokus uppe, helt enkelt.

Det blir en klassisk kamp mellan attack och försvar, och jag tror att den mer defensive Tipsarevic går segrande ur striden.

Kirsten Flipkens (43) – √ Maria Sjarapova (2)
Sjarapova vann 28 raka game innan Venus Williams slutligen satte punkt för den makalösa sviten. På tre matcher har världstvåan således smått omänskliga 36-4 i gamefacit så här långt.

Kirsten Flipkens har aldrig tagit set mot Sjarapova.

Vad som talar för att hon gör det nu?

Absolut ingenting.

Kevin Anderson (31) – √ Tomás Berdych (6)
Kevin Anderson har verkligen imponerat hittills, särskilt i matchen mot Fernando Verdasco. Men räcker den fina formen för att fälla Berdych?

Nej, inte på rak arm. Det kommer förmodligen att bli en ganska enformig match. Båda spelar gärna flackt och har främsta vapnen i serve och forehand.

Berdych är dock överlag en mycket bättre försvarsspelare, och på alla plan där de påminner om varandra är Berdych helt enkelt vassare. Blir säkert en jämn match, som deras fyra tidigare möten (4-0 i inbördes för Berdych), men världssexan står som segrare efter fyra eller fem set.

√ Li Na (6) – Julia Görges (18)
Två ojämna spelare. Li Na har en sällsynt förmåga att klappa ihop i viktiga lägen, särskilt när hon börjar närma sig seger. Görges blandar och ger, och var väldigt oförutsägbar under i stort sett hela 2012. Kan smälla till med chockskrällar ibland (som mot Agnieszka Radwanska i första omgången i London-OS förra året) men väger oftast lätt mot topp 10-spelare.

Li Na har sett stark ut i Australiska öppna hittills och tagit sig till åttondelen utan att tappa set, medan Görges pressats till tre set i två av sina matcher. Om bara Li Na lyckas hålla nerverna i styr ska hon så klart vinna den här matchen.

√ Novak Djokovic (1) – Stanislas Wawrinka (17)
Novak Djokovic har tio raka segrar över Stanislas Wawrinka. Sist schweizaren tog ett set mot serben var i Basel 2009. Sist han vann en match var i Wien 2006.

För att strö lite extra salt i såren är Djokovic dessutom i brutalt bra form och har i princip pulvriserat allt motstånd hittills.

Allt annat än seger i raka set för superserben är därför en smärre sensation. Särskilt med tanke på att det spel som Wawrinka allra helst spelar (går i princip ut på att jaga motståndaren från hörn till hörn med offensiva grundslag och hitta lägen att slå winners) passar sig särdeles illa mot just Djokovic.

Ana Ivanovic (13) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Okej, vi hoppar över alla klyschor om att Radwanska är ett mobilt bollplank och en damernas David Ferrer, etcetera, för att så att säga cut to the chase: Radwanskas vapen är mer effektiva än Ivanovics.

För att forna världsettan ska kunna vinna måste hon ha grym längd på sina grundslag och hålla duellerna korta för att på så vis hindra Radwanska från att slita sönder hennes matchrytm.

Vilket inte låter sig göras så lätt mot en så pass snabb och träffsäker försvarsspecialist som Radwanska. Särskilt inte som Ivanovic dessutom har en tendens att kollapsa mentalt när det egna spelet inte är hundraprocentigt.

Världsfyran behöver alltså i princip bara störa Ivanovic tillräckligt mycket för att skapa osäkerhet och segern är hennes. Lätt som en plätt.

Ivanovics tre segrar över Radwanska har visserligen kommit på hardcourt, men senast hon slog henne var för nästan fem år sedan. Lägg till Radwanskas obesegrade svit – tolv raka matcher, alla utan att tappa set – och situationen blir genast ännu mörkare för Ivanovic.

De första tredjerundorna är överstökade. Ingen av matcherna jag såg kommer väl att gå till historien som turneringens mest bländande, men visst bjöds vi på bra tennis.

Matchen mellan Kevin Anderson och Fernando Verdasco var exempelvis härlig förmiddagsunderhållning. Det var lätt att imponeras av Anderson, som är i ett litet stim just nu efter framgångarna i säsongsinledningen. Att han har en tung serve och giftig offensiv visste vi redan, men mot spanjoren försvarade han sig dessutom riktigt bra. Vann en hel del poäng på sin raka backhand som svar på Verdascos cross court-forehand.

Samtidigt var spanjoren inte tillräckligt resolut i sitt spel, bjöd bort för många enkla poäng i egen serve och kunde inte hålla samma nivå genom hela matchen. I fjärde sets tiebreak – vid ledning 2-1 i set och ett minibreak upp – klappade han ihop, slarvade bort sina chanser och förlorade setet.

Han inledde sedan avgörande set stabilt, höll sin serve enkelt och naggade ständigt på Andersons serve.

Men så kom en ny koncentrationsdipp vid ställning 3-2 till Anderson, som sydafrikanen förvaltade på bästa sätt – och tre game senare var Verdasco utslagen ur turneringen: 4-6, 6-3, 4-6, 7-6(4), 6-4.

Lite överraskande att Anderson spelar så bra, men är inte särskilt förvånad över Verdascos genomklappning. Man kommer oftast långt på att hålla jämna steg med honom och vänta på att formdippen ska komma. När man dessutom spelar så offensivt som Anderson, och gång på gång sätter de där svåra slagen, ja då blir det genast lite lättare.

Lite synd, på sätt och vis. Hade gärna sett Verdasco i en åttondel mot  Tomás Berdych (slog som väntat forne världsåttan Jürgen Melzer enkelt: 6-3, 6-2, 6-2) nu när han ändå visat upp så pass god form i Melbourne, men det ska bli minst lika intressant att se vad Anderson kan ställa till med.

Nu har Berdych i och för sig sett grymt stark ut hittills så förväntar mig inga underverk, men så som Anderson spelat under säsongsinledningen borde han åtminstone kunna ge världssexan lite skrämselhicka.

* * *

28 raka game.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28.

Sen sprack den gyllene sviten – och det kändes nästan lite onödigt.

Så överlägsen har Maria Sjarapova varit hittills. Stackars Venus Williams blev totalt bortgjord ute på banan i dag.

Blott fyra game hade hon lyckats norpa när matchen var över efter en timme och 20 minuters spel: 6-1, 6-3.

Sure, Venus har för länge sedan passerat zenit i karriären och hämmas av sin sjukdom, men det är inte ofta hon blir överkörd på det här sättet. Särskilt inte när hon är i så pass bra form som hon varit i Australiska öppna.

Aningen synd egentligen, att vi inte bjöds på den där blockbuster-matchen vi hade hoppats på – men riktigt kul att se Sjarapova i sådan storform. Det är nästan så att man börjar få för sig att hon kan utmana självaste Serena Williams…

I nästa omgång möter Sjarapova 43-rankade Kirsten Flipkens, som slog Valeria Savinykh: 6-2, 4-6, 6-3.

Känns som att en ny ”double bagel” inte är en omöjlighet efter Sjarapovas monumentala uppvisning i dag, om man säger så.

* * *

Marcos Baghdatis hade, precis som väntat, inte mycket att säga till om i sin tredjerunda mot David Ferrer – och då spelade ändå Baggen inte på något sätt dåligt.

Tvärtom.

Han gjorde sin klart bästa match i turneringen, men Ferrer var hela tiden älgakliv före honom: han hann ifatt de läckert slagna stoppbollarna och fick inte bara över bollen, utan dundrade den förbi en uppgiven Baghdatis med helt otagbara cross court-passeringar och sluga chippar.

Hur hårt Baghdatis än slog eller hur högt tempot än blev (okej, inte blixtsnabbt, men ändå) kändes det som att Ferrer hela tiden hade evigheter på sig att komma rätt till bollen och välja det mest effektiva slaget i repertoaren.

Han läste sönder Baggen, medan cyprioten hade svårt att hantera Ferrers envisa nötande (särskilt mot Marcos backhand).

Det blev seger i raka set för spanjoren: 6-4, 6-2, 6-3. Ett ordentligt styrkebesked från världsfemman inför åttondelsfinalen mot Kei Nishikori, som avfärdade 82-rankade Evgeny Donskoy relativt enkelt: 7-6(3), 6-2, 6-3.

Den drabbningen har potential att bli turneringens klart bästa match.

Om den faktiskt också blir det?

Nej. I alla fall inte om David Ferrer spelar som han gjorde mot Baghdatis. Då kommer inte heller Nishikori att ha så mycket att säga till om.

Nishikori må ha rätat ut frågetecknen runt sitt knä, åtminstone någorlunda, men han har hittills haft en väldigt bekväm lottning och inte ställts inför några svåra prövningar.

Nishikori och Ferrer är två väldigt lika spelare, vilket historiskt har passat Nishikori väl. Japanen är duktig på att anpassa sig efter motståndet och accelerera i sin offensiv när så behövs. Han är en snabb och skicklig bollare med stora defensiva kvaliteter, och har inga problem med att hantera monotona dueller.

Men.

Om Ferrer uppträder med samma resoluta självklara säkerhet som mot Baghdatis kommer Nishikori att få det otroligt tufft, och jag tror inte riktigt att japanen är i tillräckligt bra form efter höstens skadeuppehåll.

Måste ändå medge att en del av mig hoppas att Nishikori är i så bra form som han rimligtvis kan vara i. Dels för att matchen skulle vinna på det, men också för att det vore kul att se Nishikori gå långt i Melbourne och röra om lite i grytan. Tror han skulle ha god chans att slå Janko Tipsarevic/Nicolás Almagro i en kvartsfinal (Almagro slog 22-årige Jerzy Janowicz i raka set – 7-6, 7-6, 6-1 – och Tipsarevic nötte ner Julien Benneteau i en jämn femsetare: 3-6, 6-4, 2-6, 6-4, 6-3).

* * *

Novak Djokovic har fortfarande inte tappat set: 6-4, 6-3, 7-5 blev det mot en glatt showande Radek Stepanek.

Härnäst väntar Stanislas Wawrinka, som besegrade Sam Querrey i raka set: 7-6(6), 7-5, 6-4. Oväntat ”lätt” seger för Wawrinka, måste jag säga. Den matchen kändes betydligt mer öppen på förhand.

* * *

Agnieszka Radwanska håller liv i segersviten – i dag kom tolfte raka triumfen, via 6-3, 6-1 mot framtidsnamnet Heather Watson.

I åttondelen möter världsfyran Ana Ivanovic, som slog Jelena Jankovic: 7-5, 6-3.

* * *

Även Angelique Kerber sluggade sig vidare till åttondelsfinal, men blott 17 år gamla, 105-rankade, amerikanen Madison Keyes lät sig inte besegras så lätt: 6-2, 7-5.

Kerber möter 19-rankade Ekaterina Makarova, som slog Marion Bartoli i tre set (6-7, 6-3, 6-4), i åttondelsfinal.

* * *

Även världssjuan Li Na är klar för åttondelsfinal, efter seger över 29-rankade Sorana Cirstea: 6-4, 6-1. Där väntar Julia Görges, som slog Jie Zheng: 6-3, 1-6, 7-5.

Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Dag tre av årets första Grand Slam-bjöd inte på några spelmässiga guldkorn. Maria Sjarapova har fortfarande inte förlorat ett enda game så här långt, efter att ha krossat Misaki Doi (6-0, 6-0), och Agnieszka Radwanska noterade sin elfte raka seger under 2013: 6-3, 6-3 mot 55-rankade Irina-Camelia Begu.

Dessutom förverkligade Venus Williams ett blockbuster-möte med Sjarapova i tredje omgången, genom att besegra Alize Cornet i raka set: 6-3, 6-3.

På herrsidan körde Novak Djokovic över Ryan Harrison (6-1, 6-2, 6-3) och Tomás Berdych mosade 92-rankade Guillaume Rufin (6-2, 6-2, 6-4), medan David Ferrer tappade set mot 125-rankade Tim Smyczek (6-0, 7-5, 4-6, 6-3). Även Kei Nishikori ångar på: 7-6(4), 6-4, 6-1 mot Carlos Berlocq.

Janko Tipsarevic genomgick någon form av härdsmälta under matchen mot Lukas Lacko och tappade en 2-0-ledning i set. Kom till slut undan med blotta förskräckelsen: 6-3, 6-4, 3-6, 4-6, 7-5. Inte direkt ett styrkebesked inför tredjerundan mot knepiga Julien Benneteau, som besegrade landsmannen Edouard-Roger Vasselin i fyra set: 5-6, 7-5, 7-6(5), 7-6(5).

* * *

Dagens klart tråkigaste nyhet stod USA:s comeback-kid Brian Baker för. Efter att i tiebreak ha bärgat första set mot landsmannen Sam Querrey skadade Baker sitt knä illa, tvingades avbryta matchen och fördes ut från banan i rullstol.

Beskedet kom från arrangörerna strax efteråt: menisken är skadad och han väntas bli borta från touren i fyra månader.

Hjärtskärande besked för en spelare som vid 27 års ålder spelar Australiska öppna för första gången – på grund av en sex år lång skadefrånvaro mellan 2005 och 2011.

– Han är den sista personen som förtjänar det här. Han gör allting rätt, behandlar sin kropp bra och bara försöker komma tillbaka, och så händer något sånt här. Det är sådan otur, säger landsmannen och vännen Sam Querrey.

Mellan 2005 och 2008 opererades Baker inte mindre än fem gånger: vänstra höften 2005, ljumsken 2006, högra armbågen i februari 2008, vänstra höften igen i april 2008 och högra höften i juni 2008. Det här är alltså första gången som just knäet satt stopp för honom, vilket säkerligen gör det hela så mycket mer smärtsamt.

Under frånvaron från touren jobbade han som assisterande tenniscoach på Belmont University i Nashville.

* * *

”Heaven save us.”

Ja, så muttrade enligt uppgift den australiske kommentatorn under matchen mellan världsnian och hemmahoppet Samantha Stosur och 40-rankade Jie Zheng.

Stosur ledde med 5-2 i avgörande set men missade chansen att serva hem matchen vid två tillfällen – och avslutade kollapsen med ett dubbelfel, som grädde på moset.

Med det satte hon punkt för ännu ett fiasko på hemmaplan. Bittert.

* * *

Veteranen Radek Stepanek stångar sig vidare till tredje omgången, efter seger över Feliciano Lopez: 6-2, 6-2, 6-4. Ingen skräll alls om ni frågar mig. Stepanek imponerade mot Viktor Troicki i första omgången och hade 7-2 i inbördes möten mot Lopez inför matchen.

Möter dock Djokovic i tredje omgången, och där blir det troligen en relativt enkel seger för superserben.

* * *

Jerzy Janowicz hamnade i 0-2-underläge i set mo Somdev Devvarman. Redan i första set tappade han dessutom huvudet fullständigt och skällde ut domaren efter ett i hans ögon felaktigt domslut (finns inte hawkeye på de mindre banorna).

Något överdriven reaktion för 26-rankade 22-åringen, men skönt att se lite känsloyttringar ute på banan. Alla kan inte vara som Roger Federer, liksom. Kändes därför ungefär lika överdrivet som Janowicz reaktion att ge honom en varning, som domaren gjorde.

Nåväl. Matchen slutade 6-7(10), 3-6, 6-1, 6-0, 7-5. Starkt att hämta in underläget förvisso, men inget bra resultat för Janowicz. Han ska helt enkelt inte hamna i det läget från första början mot en spelare som Devvarman, kan man tycka.

Inget illa mot indiern, han är en duktig spelare. Men han är trots allt 551-rankad och har brottats med skador under de senaste åren (spelade bara tre ATP-matcher under hela 2012 – förlorade samtliga).

Janowicz möter Nicolás Almagro, som slog Daniel Gimero-Traver i raka set (6-4, 6-1, 6-2), i tredje omgången. Mot honom måste 22-åringen spela betydligt bättre än så här om han inte vill åka ur turneringen med huvudet före.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

I regel tycker jag att de absolut roligaste matcherna att titta på är dem mellan två diametralt olika specialister. Som offensiva mammutservaren Milos Raonic mot bollsäkra försvarsmuren Andy Murray. Eller defensivt aggressiva Novak Djokovic mot offensivt aggressiva Jo-Wilfried Tsonga (eller Nikolaj Davydenko när han spelar som bäst).

Men även matcher mellan utpräglade specialister i samma skola har högt underhållningsvärde eftersom spelarna då ofta tvingas kliva ut ur sin ”comfort zone” för att hitta sätt att ta kommandot, vilket skapar en intressant dynamik. Det har inte minst den defensiva topptrion Djokovic, Murray och Rafael Nadal gett prov på otaliga gånger i möten sinsemellan.

Jag skulle vilja påstå att de mest välspelade matcherna mellan två specialister av samma skola är de mest fascinerande och mångfacetterade att som tittare följa.

Matchen mellan världsnian Janko Tipsarevic och forne världsettan Lleyton Hewitt hade alla möjligheter att bli just en sådan match.

Så blev det tyvärr inte.

De båda formstarka kombattanterna följdes åt i första set, som avgjordes i tiebreak: 7-6(4) och fördel Tipsy.

När sedan Lleyton svarade med att fixa dubbelbreak och komfortabel 3-0-ledning i andra set trodde nog många (mig själv inkluderad) att det här mycket väl kunde bli en femsetsthriller. Att möta Hewitt i en kvällsmatch inför de galna hemmafansen i Melbourne är inte synonymt med ”tursam lottning”. Tvärtom.

Men trots att Hewitt spelade så bra, med sina mått mätt, rådde han inte på Tipsarevic. Trots att han hade så mycket medvind i ryggen. När han sedan misslyckades med att bärga setet i egen serve vid ställning 5-4 rasade korthuset ihop. Han hämtade visserligen in ett 0-3-underläge i tredje set men fick till slut se sig besegrad i raka set: 7-6(4), 7-5, 6-3.

Det mest imponerande är egentligen hur Hewitt lyckas stå emot Tipsys grundslagskavalkad så bra med så pass små medel. Hewitts slag var som en lätt vårbris som på sin höjd fick några av serbens hårstrån att fladdra förnämt, medan världsnians pumphagel från baslinjen borrade sig djupt in i australierns planhalva. Dessutom är 81-rankade veteranens serve på tok för opålitlig. Addera en total oförmåga att vinna de viktigaste poängen och ni har svaret på varför hans stjärna bleknat till oigenkännlighet.

Spelmässigt är de annars ganska lika: båda är snabba och bollsäkra baslinjegnuggare som fokuserar på att vårda bollen i duellerna i väntan på att stora ytor ska öppnas upp eller att motståndaren ska tabba sig.

Grejen är bara att Tipsarevic gör det där så otroligt mycket bättre. Hewitts försök att kliva in i banan och avsluta med en winner var fruktlösa eftersom Tipsys returer, även i trängda situationer var så djupa och därför inte gav hemmafavoriten de lägen han så desperat suktade efter.

Starkt av världsnian att ro hem segern i raka set. Att både första och andra set teoretiskt hade kunnat sluta lite hur som helst är ovidkommande. Tipsarevic var helt enkelt alldeles för bra för Hewitt och seglar välförtjänt vidare till nästa omgång.

Där möter han Lukas Lacko, som slog Gilles Müller: 6-2, 6-4, 7-6(3). Frågan då är väl hur många game han släpper ifrån sig. Fem, typ?

* * *

Av Maria Sjarapovas skada syntes ingenting i öppningsmatchen mot 107-rankade Olga Putjkova: 6-0, 6-0. Hoppas hon kan leverera även mot tuffare motståndare.

* * *

Novak Djokovic hade som väntat inga som helst bekymmer mot 61-rankade Paul-Henri Mathieu: 6-2, 6-4, 7-5. I nästa omgång möter världsettan 20-åringen Ryan Harrison, som slog ut Santiago Giraldo i fyra set: 2-6, 6-4, 7-5, 6-4.

Amerikanens skrällchanser får dock ses som obefintliga. Han har aldrig tagit set mot Djokovic och har helt enkelt inte kapacitet att rå på superserben än på ett tag.

* * *

Veteranen Venus Williams tappade bara ett game mot 80-rankade Galina Voskoboeva: 6-1, 6-0. 32-åringen möter 68-rankade Marina Erakovic i andra omgången. En inte överdrivet svår uppgift för forna världsettan, kan tyckas.

* * *

En av de på förhand mest intressanta spelarna att iaktta under herrarnas Australiska öppna är tveklöst Jerzy Janowicz. Efter att ha chockat motståndarna och hela tennisvärlden i ParisMastersi höstas måste han nu leva med pressen som följer av att lyftas fram som en av framtidens stjärnor.

I Auckland föll han ihop under den pressen, mot Brian Baker.

Men i Melbourne höll han huvudet något sånär kallt och bjöd stundtals på bländande tennis mot en alltid så ojämn Simone Bolelli: 7-5, 6-4, 6-3. Detta efter att ha vänt underläge 0-3 och 1-4 i första set.

38 oprovocerade misstag under tre set är väl i högsta laget, särskilt som majoriteten av dem var busenkla transportslag. Men det hör till när man spelar så aggressivt som Janowicz. Han går väldigt ofta för winners med rak forehand och backhand, och vill gärna avsluta duellerna snabbt.

Vinner man 81 procent av sina förstaservar gör det liksom inte så mycket. Dessutom fick 26-rankade polacken en hel del gratispoäng från Bolelli, som har enorma problem med att hålla koncentrationen uppe under en hel match – särskilt i bäst av fem set. Vek ner sig alldeles för lätt när Janowicz började få vind i seglen i första set.

Jerzy behöver dock jobba på sin andraserve. 17 av 40 vunna poäng (43 procent) är knappt godkänt. Och omdömet lämnar en del övrigt att önska. Kunde han bara spela smartare och mer effektivt så skulle han vara ett riktigt monster till tennisspelare. Men det där kommer nog med ålder och erfarenhet.

I andra omgången möter han hur som helst 551-rankade Somdev Devvarman, som slog Björn Phau i raka set: 6-3, 6-2, 6-3. Borde bli en promenadseger för Janowicz, och han möter i så fall troligen Nicolás Almagro i tredjerundan. Det kan bli en riktigt intressant match.

* * *

Världsfyran Agnieszka Radwanska håller liv i sin segersvit efter 7-5, 6-0 mot 307-rankade Bobana Bobusic.

* * *

Världsfemman David Ferrer gjorde rent hus i sin öppningsmatch mot 126-rankade Olivier Rochus: 6-3, 6-4, 6-2. Matchen i sig var inte särskilt intressant, utan en sån där klassisk öppningsmatch som Ferrer bara gnuggar sig igenom.

* * *

Två spelare vände underläge 0-2 i set till seger med 3-2: Mikhail Juzjnyj och Radek Stepanek: Juzjnyj mot hemmaspelaren Matthew Ebden (4-6, 6-7, 6-2, 7-6, 6-3) och Stepanek mot Viktor Troicki (5-7, 4-6, 6-3, 6-3, 7-5).

* * *

Dagens skräll stod framtidslöftet Andreij Kuznetsov för. 79-rankade 21-åringen slog ut världstolvan Juan Mónaco i raka set: 7-6(3), 6-1, 6-1. Mónaco blev dock enligt uppgift skadad under matchens gång.

Kuznetsov möter hur som helst servekanonen Kevin Anderson, som besegrade Paolo Lorenzi (3-6, 7-6, 6-3, 6-4), i nästa omgång.

* * *

Nicolás Almagro fick som förutspått en tuff uppgift i sin öppningsmatch. Efter tre timmar och fem set stod han till slut som segrare mot 175-rankade 23-åringen Steve Johnson. Imponerande insats av amerikanen. Honom vill vi så klart se mycket mer av i framtiden.

* * *

 

Forna världsettan Jelena Jankovic var som sagt ett par nummer för stor för svenskhoppet Johanna Larsson: 6-2, 6-2. Jobbig förlust för Larsson naturligtvis, men så var det också en av nitlotterna hon åkte på.

* * *

Kei Nishikori såg väl inte alldeles för skadad ut mot Victor Hanescu? Seger i fyra set blev det i alla fall: 6-7(5), 6-3, 6-1, 6-3. Nu hoppas vi att knäet håller hela vägen till en åttondelsfinal mot David Ferrer.

* * *

Albert Ramos var tveklöst en av fjolårets mest överskattade spelare, i alla fall inför säsongen och under våren, men i öppningsmatchen mot publikfavoriten och finalisten i 2006 års upplaga av turneringen Marcos Baghdatis var 51-rankade spanjoren riktigt riktigt bra.

Det är dock oerhört svårt att nöta ner Baghdatis när man spelar med så små marginaler som Ramos gjorde, något spanjoren blev varse i femte set. Vid sidan av att han fick kramp (eller gjorde sig i illa på något sätt) i benet så hade den snabbe lille cyprioten helt enkelt mer bensin i tanken när det hela gick in i ett avgörande skede.

6-7(0), 7-6(4), 6-4, 3-6, 6-3 är riktigt fina förlustsiffror för Ramos, som normalt gör sig mycket bättre på grus än hardcourt. Förvisso svidande med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men Baghdatis är som sagt ingen lätt nöt att knäcka.

Särskilt inte i Melbourne.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Säsongsupptakten med ett gäng mer eller mindre ljumma 250-turneringar är så äntligen över.

Inte för att det på något vis varit tråkigt att följa bataljerna i Brisbane, Sydney, Auckland, Doha, Chennai och så vidare – utan för att det nu äntligen är dags för årets första Grand Slam!

Låt oss därför, som brukligt är inför dessa fyra högtider under året, gå igenom turneringens lottning sektion för sektion. Vi börjar med herrarnas i dag och betar av damernas i morgon.

FÖRSTA SEKTIONEN

På papperet en enkel resa till semifinal – och därefter final – för titelförsvaren Novak Djokovic. Roger Federer är säkert glad över att slippa Tomás Berdych på sin halva, men tjecken har aldrig lyckats ge Novak skrämselhicka på samma sätt. 60-rankade veteranen Paul-Henri Mathieu ska givetvis inte vara några som helst problem för världsettan i öppningsmatchen.

I övrigt en ganska tråkig sektion, får man lov att säga. Sam Querrey kan möjligtvis ta sig till en åttondel mot Djokovic, men det är tveksamt om han kommer palla den galna hettan Down Under.

Ska så klart bli intressant att följa ynglingarna Andreij Kuznetsov, David Goffin och Ryan Harrison, men det känns inte som att Australiska öppna 2013 blir genombrottsturneringen för någon av dem. Harrison kan mycket väl ryka redan i första omgången mot Santiago Giraldo, vilket han gjorde i raka set i London-OS förra sommaren.

Vore kul om Fernando Verdasco kunde sprattla till och få revansch efter förlusten i första omgången förra året (mot Bernard Tomic), men har svårt att se att han ens har skrällpotential. 

Stanislas Wawrinka och Juan Mónaco? Risk för att de blir några av de första seedade spelarna att åka ut, men man vet aldrig med dessa båda herrar. Kan lika gärna ta sig till åttondel mot Djokovic/Berdych.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Tomás Berdych.
Bubblare: Sam Querrey.

ANDRA SEKTIONEN

Här lär det hända grejer. Till att börja med har vi en David Ferrer i god form, en Janko Tipsarevic i till synes lika god form (båda har bärgat sina första titlar i år – i Chennai respektive Auckland) och däremellan ett helt koppel intressanta spelare: höstens stora utropstecken Jerzy Janowicz, lovande 21-åringen Grigor Dimitrov, den snabbe lille giganten Kei Nishikori (om han är hel och frisk), hetlevrade Nicolás Almagro och publikfavoriten Marcos Baghdatis, för att nämna några.

Tipsarevic har åkt på en synnerligen tuff lottning: Lleyton Hewitt inför forne världsettans hemmafans är ingen lätt öppningsmatch, trots att han sett sina bästa dagar. Vill det sig illa kan Tipsy sedan stöta på både Dimitrov (eller alltid lika svårspelade Julien Benneteau) och Janowicz/Almagro innan det är dags för David Ferrer i kvartsfinalen.

En åttondel mellan Ferrer och Nishikori är den match jag helst av allt vill se i den här sektionen, men givet Nishikoris skadebekymmer under vintern ligger vägen vidöppen för fjärdeseedade spanjoren.

Vore även intressant att se en åttondel mellan Almagro och Tipsarevic också. I deras hittills enda möte vann Almagro i raka set – dock på spanjorens favoritunderlag grus (Franska öppna 2012). Även Almagro har åkt på en knepig motståndare i första omgången: 23-årige sluggern Steve Johnson.

Apropå Janowicz tycker jag att det är på sin plats att skruva ner förväntningarna en aning. Jag såg hans match mot Brian Baker i Auckland och jag var i ärlighetens namn inte det minsta förvånad över att han förlorade den. 22-åringen har ett väldigt stort spel i sig, men det räcker som bekant inte i dessa sammanhang. Det gäller för honom att hålla för pressen när nu både motståndare och betraktare känner till hans namn och kapacitet.

Det gjorde han inte i Auckland. Han störde Bakers matchrytm med sitt oortodoxa spel, precis som han gjorde mot de snopna kombattanterna i Paris, men Baker hade mer tålamod, större mental styrka (visserligen rysligt starkt av Jerzy att hämta in 1-5 i tredje set, men lika imponerande av Baker att slutligen knyta ihop påsen efter åtta brända matchbollar) och spelade betydligt smartare.

Jag tror därför inte att han kommer ställa till med någon skräll i Melbourne, men med tanke på hans relativt enkla lottning borde han åtminstone kunna ta sig till tredje omgången. Ger vi oss till tåls lär vi säkerligen se mer av Jerzy längre fram under året.

Och Dimitrov? Tja, han har goda chanser att äntligen ta sig förbi andra omgången, men mycket roligare än så blir det nog inte.

Han går vidare till semifinal: David Ferrer.
Skrällvarning: Kei Nishikori, Nicolás Almagro.
Bubblare: Janko Tipsarevic.

TREDJE SEKTIONEN

Till en början barnsligt enkelt för Andy Murray, men i åttondelen blir det lite knepigare. Här väntar förmodligen Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils eller Gilles Simon, nämligen. Av dessa tre är det egentligen bara en frisk och hel Monfils som kan ställa till med ordentliga besvär, men Simon och Dolgopolov är jobbiga spelare att möta även de och ska inte underskattas.

I kvartsfinalen möter Murray hur som helst Juan Martín del Potro. Argentinarens största hinder på vägen dit är Marin Cilic, och honom tappade han inte ett enda set mot på fyra matcher under 2012 (totalt tio raka set).

För skojs skull tycker jag att ni ska hålla ett öga på Aljaz Bedene. 77-rankade 23-åringen tog sig till semifinal i Chennai (slog ut Wawrinka på vägen) och gjorde en bra match mot Kevin Anderson i Sydney. Spelade mestadels Challengers förra året, men kan förmodligen klättra några pinnhål på världsrankningen om han fortsätter leverera som han gjort i säsongsinledningen.

Han går vidare till semifinal: Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro.
Bubblare: Marin Cilic.

FJÄRDE SEKTIONEN

Federer slipper förvisso Berdych, men har å andra sidan ett helt knippe andra jobbiga spelare på sin halva. Trots den inneboende talangen hos Benoit Paire är 23-åringen givetvis en munsbit för den schweiziske armékniven i öppningsmatchen, men Nikolaj Davydenko redan i andra omgången är allt annat än en mjukstart – i alla fall om forne världstrean spelar som han gjorde i Doha.

I tredje omgången kan han sedan möta Bernard Tomic. Ingen överdrivet svår nöt att knäcka, men visst har 20-åringen skrällpotential om han dyker upp med boostat självförtroende och kampvilja. Tänk om Tomic skulle bli den första att slå Federer före kvartsfinalen i en Grand Slam-turnering sedan Gustavo Kuerten i Franska öppna 2003? Det vore ju nåt det. Fast det är så klart inte särskilt troligt.

22-årige superlöftet Milos Raonic har här en förbaskat god chans att leverera i GS-sammanhang. Inte ens Philipp Kohlschreiber borde stå i vägen för avancemang till åttondelsfinal mot Federer, tycker jag. Givet den här busenkla lottningen ska han bara mäkta med det, Raonic. Annars börjar nog tålamodet tryta hos de allra flesta som höjt honom till skyarna under de senaste åren.

Om det inte vore för lårskadan hade Jo-Wilfried Tsonga varit en solklar kvartsfinalist. Nu känns det i stället som att Richard Gasquet är något av en favorit i hans ställe, efter fransmannens imponerande tävlingsvecka i Doha.

Ska även (som vanligt) bli kul att följa Tommy Haas, även om jag inte tror att han tar sig längre än till andra eller tredje omgången. Han har inte fysiken för matcher i bäst av fem set, helt enkelt.

Han går till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Richard Gasquet.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Murray slår Federer.
FINALEN: Djokovic slår Murray.

JAG VET att magkänslan för knappt två månader sedan sade att Murray skulle ta hem sin andra GS-buckla redan i Melbourne, men det var ju innan jag hade sett lottningen (host, host). Okej, jag tror visserligen fortfarande att Murray kan nå hela vägen fram – jag skulle till och med kunna gå så långt som till att det är 55-45 fördel Djokovic – men det vore snudd på tjänstefel att inte tippa serben som slutsegrare i en turnering han vunnit tre av de fem senaste åren, och efter ett så otroligt starkt avslut på säsongen 2012.

Världsettan trivs som fisken i vattnet på det medellångsamma (kan man säga så?) underlaget och vill säkerligen visa var skåpet ska stå efter det svidande nederlaget i US Open.

Å andra sidan kan Murray spela mer avslappnat och har dessutom bevisat för sig själv att han kan vinna när det betyder som mest. Och visst kommer han att trivas med att stå i Djokovics skugga i stekheta Melbourne, och på så vis själv undslippa press och höga förväntningar.

Nåväl. Väldigt mycket talar för att Djokovic bärgar sin tredje raka Australiska öppna-titel. En del saker talar för Murray.

Och ett och annat talar även för Federer. Som att det trots allt bara var tre år sedan han vann här sist. Nu tror jag visserligen inte att han vinner här i år, men man ska aldrig räkna ut maestron.

Det blir inget Serbia Open i år.

Turneringen, som ägs och arrangeras av Novak Djokovic och hans familj, har inte lyckats locka toppspelare och stora sponsorer inför årets upplaga. Förra året avstod Djokovic själv att delta i 250-turneringen av personliga skäl.

– Ett av de svåraste besluten i min karriär, kommenterade världsettan avhoppet.

Familjen Djokovics företag Family Sport menar att man ”tagit det mest rationella beslutet under omständigheterna”.

Redan i maj, innan 2012 års upplaga av Serbia Open hunnit spelas klart, började rykten om att familjen Djokovic planerade att sälja turneringen florera. Detta efter att Novaks morbror Goran Djokovic avgått som vd.

– Vi kommer inte att sälja i dagsläget. Vi är väldigt stolta över turneringen och har i huvudsak fått positiv respons, men den kräver mycket tid och energi från mig och min familj. Vi får se vad som händer, hävdade Novak då.

Serbia Open, som var Serbiens enda ATP-turneringen, skulle ha spelats mellan 29 april och 5 maj. Turneringen arrangerades första gången 2009 och har nu köpts tillbaka av ATP.

Om det har hänt något värt att prata om under tennisdagen?

Jo, det får man ju säga att det har.

Vi börjar med Grigor Dimitrov, som piskade Milos Raonic i raka set i Brisbane: 6-3, 6-4. Värt att notera är att Raonic inte vann en enda poäng i Dimitrovs förstaserve. Dimitrov bärgade alltså 26 av 26 möjliga poäng. Lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller Raonics returtagande, om man säger så.

Annars tycker jag inte att man ska dra på för stora växlar efter den här matchen. Dimitrov verkar ha fått en välbehövlig boost av att ansluta sig till svenska tennisakademien Good to Great (som drivs av svenska ex-proffsen Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström) och stärkte sitt självförtroendekapital ytterligare i och med segern över Brian Baker i tisdags.

Det här var säsongens första match för andraseedade Raonic, så förhoppningsvis har han betydligt mer imponerande spel att visa upp under året.

* * *

Andy Murray svajade ordentligt mot 199-rankade hemmahoppet John Millman. Efter att ha blivit totalt överkörd i första set ryckte visserligen Millman upp sig och började spela på toppen av sin förmåga, men att Murray tappade andra set får till stor del tillskrivas Murray själv.

Millman satte väldigt hög press på Murray, hade bra djup på sina slag och dessutom ett rätt ordentligt bett i sin backhand – medan världstrean stundtals såg ut att vara totalt likgiltig inför matchen och dess resultat. Trots att han backade tillbaka, till sin ”comfort zone” någon meter från baslinjen, så kunde han inte för sitt liv hitta rytmen i sitt spel och tappade sin serve två gånger.

Trots att Millman brände två setbollar i egen serve utjämnade han slutligen, men kunde sedan inte hålla jämna steg med Murray när skotten lade i en högre växel i avgörande set.

Murray stapplar således vidare till kvartsfinalen med inte särskilt imponerande 6-1, 5-7, 6-3. Där möter han Denis Istomin, som slog ut Martin Klizan i tisdags och forne världsettan och hemmafavoriten Lleyton Hewitt i dag: 7-5, 7-5.

Inte helt olikt Istomin att leverera under säsongsinledningen. Tog sig till kvartsfinal i Brisbane även förra året, fast då efter walkover från Tommy Haas i åttondelen. I Sydney gick han hela vägen till semifinal, där han föll mot Jarkko Nieminen (som sedan vann turneringen).

* * *

Sloane Stephens gjorde en beundransvärd insats mot Serena Williams i Brisbane, men föll ändå i raka set: 6-4, 6-3.

– Hon pressade mig definitivt. Jag har alltid sagt att hon är en bra spelare. Hon är väldigt lugn, något jag aldrig varit under hela min karriär. Det visar på stor mognad, berömmer Williams efter matchen.

I semifinalen möter Williams rivalen Victoria Azarenka, som fullkomligt mosade Ksenia Pervak: 6-1, 6-0 efter drygt en timmes spel.

Det blir trettonde mötet mellan världsettan och världstrean. Williams leder med 11-1. Ökar hon på de siffrorna till 12-1, eller mäktar Azarenka med en reducering?

* * *

I den andra semifinalen möts två skrällspelare: 136-rankade lucky losern Lesia Tsurenko, som ersatte skadade Maria Sjarapova, och 36-rankade Anastasia Pavlychenkova. Pavlychenkova följde upp sin åttondelsseger över Petra Kvitová med att besegra fjärdeseedade Angelique Kerber i kvarten: 7-6(3), 7-6(3).

Tsurenko är klar för sin första WTA-semifinal i karriären.

– Jag kanske kände lite press i går när jag klev ut på banan, men det var allt. När det var över så kände jag ingen press längre. Jag bara njuter av allt just nu, säger lucky losern.

* * *

153-rankade Daniel Brands slog ut fjolårsfinalisten Gaël Monfils i raka set: 6-1, 7-5. Ser man enbart till kapacitet är det givetvis en skräll, men förlusten är inte alls förvånande med tanke på Monfils skadehistoria.

Tycker att han ska vara nöjd med en kvartsfinalplats och försöka hålla fast vid den positiva attityd han visade upp ute på banan mot Philipp Kohlschreiber i åttondelen och Mousa Shanan Zayed i öppningsmatchen.

* * *

Noterade förresten Novak Djokovics förlust mot Bernard Tomic i förrgår, men fäste ingen större vikt vid den. Hopman Cup är en väldigt rolig turnering att titta på, men den har helt enkelt inte samma nerv som pågående ATP- och WTA-turneringar eftersom den inte distribuerar några rankningspoäng.

Djokovics nederlag känns därför som något av en axelryckning, trots att den kommer så tätt inpå Australiska öppna. Som individ kan han liksom kosta på sig det, eftersom inga poäng och, i ärlighetens namn, inte överdrivet mycket prestige står på spel. Att det däremot smärtar hans serbiska själ att äventyra kollektivet i en sådan turnering är en helt annan sak.

* * *

14-rankade John Isner drar sig för övrigt ur Hopman Cup på grund av knäskada, vilket grusar USA:s chanser att nå final. Isners knä lindades under hans förlustmatch mot Jo-Wilfried Tsonga (6-3, 6-2) i dag och amerikanen sade efter matchen att han plågas av ”en liten inflammation”.

Blir intressant att se om han får ordning på knäet lagom till Australiska öppna, där han har 90 poäng (nådde tredjerundan 2012) att försvara.

* * *

Alla dagens resultat:

För WTA-statistik, klicka här.

Tennisspektaklet är i gång igen. Som vi har längtat!

Och vad passar väl dagen till ära bättre än att gå igenom herrarnas respektive damernas topp 10 och se vad de kan bjuda oss på under 2013?

Blir en härlig nyårspresent från Tennisbloggen.

HERRARNAS TOPP 10:

1. NOVAK DJOKOVIC
25 år, ATP-matchfacit 2012: 75-12 (6 titlar) 

2011 års gigant kom att regera även 2012. Inte fullt så överlägset, men de två Grand Slam-finalerna (Franska öppna och US Open) utöver titeln i Australiska öppna är det som skiljer honom från motståndartrion i Big Four (Rafael Nadal vann en av två finaler, likaså Andy Murray; Roger Federer vann sin enda final). För andra året i rad samlade han dessutom ihop flest segrar av alla på touren.

Superserben har återigen pekat ut Franska öppna som huvudprio, men det ligger betydligt närmare till hands att tro att han försvarar sin titel i Melbourne för andra året i rad (har vunnit 2008, 2011 och 2012). I Paris kan i värsta fall en fullt återhämtad Rafael Nadal återigen grusa hans planer på att inkassera en Career Grand Slam. Om inte är det svårt att se vem som ska kunna stå i vägen för honom. Juan Martín del Potro? Tomás Berdych? Jo-Wilfried Tsonga? De har mycket kvar att bevisa, och varken Federer eller Murray är helt bekväma på underlaget.

Han kommer förmodligen aldrig att dominera Wimbledon på samma sätt som han gjorde 2011, och där kommer troligen Murray och Federer tillsammans få bära favoritskapet. US Open kan dock mycket väl bli Djokovics turnering även den. Tre raka finaler, totalt fyra i karriären (2007, 2010, 2011, 2012), bevisar om något att han trivs på Flushing Meadows – och han lär vara gruvligt sugen på revansch efter nederlaget mot Murray.

Räknar kallt med att 2013 blir någonting mitt emellan 2011 och 2012 för Djokovic: sex-sju titlar totalt, varav en eller två Grand Slams. Avslutar året som världsetta för tredje säsongen i rad.

2. ROGER FEDERER
31 år, ATP-matchfacit 2012: 71-12 (6 titlar)

Meste mästaren svarade för en riktigt bra säsong och bärgade inte bara sin 17:e GS-buckla i karriären, utan nådde (och passerade) även den magiska 300-veckorsgränsen som världsetta. Finns inte mycket kvar för Federer att vinna, förutom OS som ligger tre och ett halvt år framåt i tiden efter nederlaget i London.

Schweizaren har dock visat att han fortfarande håller absoluta världsklass och kan fortsätta slåss om de allra största titlarna. Om Nadals skada är så allvarlig som vi fruktat är det Federer som har allra bäst chans att stoppa Djokovic från att slutföra en Career Grand Slam under 2013.

Annars tror jag att han prioriterar Wimbledon och US Open. Wimbledon är som bekant hans vardagsrum, och i US Open har han chansen att ensam hålla rekordet i totalt antal titlar under Open Era (har fem titlar, samma antal som Jimmy Connors och Pete Sampras).

Räknar med att en taggad Federer tillryggalägger ännu en stark säsong med tre till sex titlar totalt och åtminstone en Grand Slam-final. Avslutar året som världstrea- eller fyra.

3. ANDY MURRAY
25 år, ATP-matchfacit 2012: 56-16 (3 titlar)

Lyckades inte bara ta sig till final i Wimbledon, utan bärgade också OS-guldet inför en extatisk hemmapublik på samma arena – och fick äntligen lyfta sin första Grand Slam-buckla i karriären efter femsetsseger över rivalen Novak Djokovic i US Open.

Att han bara vann tre titlar totalt känns lite i lägsta laget med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men det var tveklöst de fyra slamsen och OS som stod i fokus för britten. När han nu bevisat både för omvärlden och sig själv att han kan ta sig hela vägen och vinna de stora titlarna kommer han förhoppningsvis att spela betydligt mer avslappnat och med mycket större självförtroende under 2013.

Räknar kallt med att han når en eller två Grand Slam-finaler. Fullt möjligt att han fördubblar sin Grand Slam-skörd under året och klättrar ännu högre, poängmässigt, på rankningen. Borde vinna åtminstone en Master och det är inte alls osannolikt att han avslutar året som världstvåa bakom Djokovic.

4. RAFAEL NADAL
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-6 (4 titlar)

Inledde 2012 strålande. Bjöd Djokovic på en ordentlig holmgång i Australiska öppna och slog sedan rivalen i tre raka finaler under grussäsongen (Monte Carlo, Rom och Franska öppna), innan resten av säsongen spolierades av knäskadan. Hur 2013 blir är ännu höljt i dunkel – särskilt efter hans beslut att stå över Australiska öppna senare i januari.

Om Nadal ska vinna sin tolfte Grand Slam i karriären under året så lär det bli i Franska öppna. Han trivs förvisso på gräset i Wimbledon och har bärgat två titlar på fem finaler där, men det är helt enkelt inte realistiskt att utgå ifrån att han blir en topputmanare om de största titlarna så snabbt efter det långa skadeuppehållet.

Det troliga scenariot är att Nadal koncentrerar sig uteslutande på de viktigaste turneringarna under grussäsongen (Monte Carlo, Barcelona, Madrid, Rom och Franska öppna). Beroende på hur mycket han spelar och om han inte hämmas av skadan så lär han avsluta året runt 2-5 på världsrankningen.

5. DAVID FERRER
30 år, ATP-matchfacit 2012: 76-15 (7 titlar)

Är redan uppe och nosar på fjärdeplatsen på rankningen. Är i skrivande stund blott 185 poäng bakom landsmannen Nadal, och eftersom Rafa inte kommer att kunna försvara sina 1,200 poäng i Australiska öppna blir Ferrer världsfyra och Spanienetta efter turneringen. Som fjärdeseedad har han dessutom goda chanser att ta sig till semifinal (förlorade mot Djokovic i kvarten förra året).

Välförtjänt med tanke på vilken fantastisk säsong Ferrer tillryggalagt, men att inte nå toppnoteringen världsfyra helt av egen kraft är måhända lite smolk i bägaren. Hur det än är med den saken så kommer Ferrer troligen att fortsätta på den inslagna vägen under 2013.

Med Nadal borta under säsongsinledningen har han kanske sin bästa chans i karriären att bärga en Grand Slam (Franska öppna), men även om Rafa inte hinner hitta tillbaka till storformen lagom till dess håller jag det inte för troligt att det blir någon GS för Ferrer. Den outtröttlige spanjoren kommer förmodligen att få nöja sig med att hamna högt upp på listor över de bästa spelarna som aldrig vunnit en Slam…

Att han lyckas dansa hem en till Master är däremot inte otänkbart. Antingen någon av grusturneringarna (Monte Carlo, Madrid, Rom) eller Paris, där han är regerande mästare.

6. TOMÁS BERDYCH
27 år, ATP-matchfacit 2012: 61-23 (2 titlar)

När Berdych tog sig till semifinal i Franska öppna 2010 och final i Wimbledon samma år – efter imponerande segrar över Roger Federer och Novak Djokovic i kvartsfinal respektive semifinal – utsågs han nog av många till en ny topputmanare om Grand Slam-titlarna. Sedan dess har han dock inte lyckats leva upp till förväntningarna. Semifinalen i US Open (återigen efter kvartsfinalseger över Federer) 2012 är det närmaste han har kommit.

Han har inte heller lyckats utmana om Masters-bucklorna: efter segern över Ivan Ljubicic i Paris 2005 har han tagit sig till blott två finaler (Miami 2010, förlust mot Andy Roddick, och Madrid 2012, förlust mot Federer).

Under 2012 visade han dock att han höjt sin lägstanivå och hittat en stabilitet i sitt spel, bortsett från en formsvacka under senvåren och sommaren (med förluster i första omgången av både Wimbledon och OS som absoluta bottennapp).

De luckor han har i framför allt defensiven behöver tätas för att han ska kunna nå nästa nivå, men precis som alla andra spelare som befinner sig i sfären precis utanför Big Four gynnas Berdych av Nadals frånvaro. Lyckas han bara hitta sätt att kompensera bristerna, exempelvis med större strategisk variation då han tenderar att bli aningen lättläst, har han kapaciteten att nå minst kvartsfinal i samtliga Slams.

7. JUAN MARTÍN DEL POTRO
24 år, ATP-matchfacit 2012 (65-17, 4 titlar)

Lyfts ofta fram som toppkvartettens allra största utmanare – med rätta. Till skillnad från spelare som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga så vet faktiskt del Potro hur det känns att lyfta en Grand Slam-buckla. Det har tagit lång tid för honom att ta sig tillbaka efter den förödande handledsskadan 2010, både spel- och rankningsmässigt, men under 2012 hittade han tillbaka till sin gamla storform.

Problemet är bara att övriga toppspelare har höjt sig sedan del Potro sist befann sig på den här nivån. Det högoktaniga kraftspel som fick motståndarna att darra av skräck och som tog honom hela vägen på Flushing Meadows 2009 räcker helt enkelt inte längre.

Glädjande då att del Potro anammat delar av den mer försvarsinriktade tennisfilosofin under 2012. Personligen tycker jag att han vårdar bollen på ett helt annat sätt än back in the days, och har defensiva kvaliteter som många storvuxna spelare saknar. Kan han bara förbättra uthålligheten och mejsla fram strategier för hur han ska vinna de mest fysiskt krävande matcherna i bäst av fem set så kommer han med stor sannolikhet att leva upp till förväntningarna under 2013.

Och med det menar jag inte nödvändigtvis att han vinner en Grand Slam. Nej, det får nog i dagsläget ses som osannolikt. Men semifinaler och möjligen en final borde han mäkta med.

Vad gäller Masters-turneringarna bör 2012 betraktas som en besvikelse för del Potro. Han har fortfarande bara nått en enda final i karriären (Toronto 2009, förlust mot Andy Murray). Totalt fem semifinaler, varav två under 2012, är godkänt – men en Grand Slam-utmanare måste givetvis kunna leverera och gå hela vägen även i Masters.

8. JO-WILFRIED TSONGA
27 år, ATP-matchfacit 2012: 55-25 (2 titlar)

Ett bra år för Tsonga, trots att han tappat tre placeringar på rankningen sedan februari. Tsonga är dock en spelare som trivs i de stora sammanhangen, så blott en Grand Slam-semifinal (Wimbledon), en kvart (Franska öppna), en åttondelsfinal (Australiska öppna) och en förlust redan i andra omgången (US Open) får ses som ett svagt GS-facit.

Inför 2013 har han anlitat Roger Rasheem som ny coach (har tidigare tränat Lleyton Hewitt och Gaël Monfils). Förhoppningsvis bär samarbetet frukt – sedan finalen i Australiska öppna mot Novak Djokovic 2008 har tennisvärlden gått och väntat på att Tsonga ska blomma ut i sin fulla prakt. Det har han tyvärr inte gjort hittills, trots imponerande insatser i Wimbledon 2011 (vände 0-2 i set mot Roger Federer i kvartsfinalen) och 2012 (tog sig till semifinal, där han föll mot Andy Murray), och i Franska öppna 2012 (hade fyra matchbollar mot Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Att han har kapaciteten att slå toppkvartetten och utmana om både Masters och Slams har han redan bevisat. Nu måste han bara börja göra det i praktiken också – och på regelbunden basis.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett steg i rätt riktning för Tsonga. Vid sidan av del Potro ser jag honom faktiskt som toppkvartettens klart största utmanare. Blir inte ett dugg förvånad om han tar sig till en GS-final, typ Australiska öppna eller Wimbledon.

9. JANKO TIPSAREVIC
28 år, ATP-matchfacit 2012: 57-28 (1 titel)

Det är onekligen imponerande att Tipsarevic lyckats nagla sig fast inom topp 10 under en hel säsong, men det går inte att ignorera känslan av att han befinner sig där på lånad tid. Han har goda defensiva kvaliteter och har börjat utveckla en riktigt giftig serve, men han har egentligen inte mycket att sätta emot övriga topp 10-spelare och blev föga förvånande totalt överkörd i World Tour Finals i november.

Har väldigt svårt att tro att han höjer sig till den nivå som krävs för att han ska kunna utmana om GS och Masters under 2013. Ett troligare scenario är att han trillar ur topp 10 och parkerar sig någonstans runt 11-20.

10. RICHARD GASQUET
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-22 (1 titel)

”Baby Federer” smög sig igenom 2012 under radarn och seglade obemärkt upp på en tiondeplats, på samma poäng som Nicolás Almagro, efter att ha inlett året på plats 19.

Gasquet har bevisligen kapaciteten att stabilisera sig som en topp 10-spelare, men knappast motivationen och attityden – i alla fall att döma av hans loja uppträdanden både på och utanför banan genom åren.

Är vid sidan av Tipsarevic den svagaste av spelarna i segmentet under Big Four och det ska mycket till för att han ska börja utmana om Grand Slam-titlarna under 2013.

Om han fortfarande är en av världens tio bästa spelare vid årets slut? Det är helt och hållet upp till Gasquet.

DAMERNAS TOPP 10:

1. VICTORIA AZARENKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 69-10 (6 titlar)

”Vika” är en värdig världsetta – trots att hon är WTA-tourens näst bästa spelare. Det kan vi tacka eller beskylla Serena Williams och hennes spartanska spelschema för, beroende på hur man ser på saken.

Azarenka inledde 2012 med att bärga sin första Grand Slam-titel i Australiska öppna och fortsatte sedan med att rada upp segrar. 26 raka blev det totalt under årets första tre månader, innan hon föll mot Marion Bartoli i Miami.

GS-bucklan, finalen i US Open (förlust mot Williams), OS-bronset och de övriga fyra titlarna skvallrar om Azarenkas höga nivå. Hon lär fortsätta hålla ångan uppe under 2013 och är en av Williams farligaste utmanare i GS- och Premier Mandatory-sammanhang.

2. MARIA SJARAPOVA
25 år, WTA-matchfacit 2012: 60-11 (3 titlar)

Lyckades säkra en Career Grand Slam i Franska öppna – åtta år efter hennes första Grand Slam-triumf (Wimbledon 2004). Har dock plågats av skador och sjukdomar även under 2012, vilket gör det svårt att tippa hennes 2013. En frisk Sjarapova är alltid en potentiell GS-vinnare och Azarenkas största konkurrent om förstaplatsen (givet Williams bantade schema), men får hon inte ordning på framför allt axeln, som stör hennes serve något oerhört, kommer hon få ordentliga problem under 2013.

3. SERENA WILLIAMS
31 år, WTA-matchfacit 2012: 58-4 (7 titlar)

WTA-tourens stora gigant har kommit tillbaka med full kraft efter den svåra skadan 2010: Wimbledon, US Open och dubbla OS-guld säger det mesta om hennes dominans.

Under 2013 är det därför inte det minsta långsökt att tro att hon kan mäkta med en äkta Grand Slam (vinna alla fyra GS-titlar under samma säsong) – den första sedan Steffi Graf 1988. Akilleshälen är så klart Franska öppna, en turnering hon bara vunnit en gång (2002). Att hon fortsätter dominera Wimbledon och US Open, som hon vunnit fem respektive fyra gånger, är dock högst sannolikt. Hon får dessutom leva med att bära det stora favoritskapet i Australiska öppna efter den formidabla avslutningen på säsongen 2012.

Är hon frisk och motiverad kommer hon att vinna Australiska, Wimbledon och US Open utan större problem. Franska öppna blir en svårare nöt att knäcka, men tar hon sig bara förbi de knepiga förstarundorna och på så vis vinner tillbaka självförtroendet på grus är det svårt att avgöra vem som har bäst chans att stoppa henne.

4. AGNIESZKA RADWANSKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 59-19 (3 titlar)

Avslutade 2011 som världsåtta och var under senvåren 2012 nära att bli världsetta. Att hon avslutade året som världsfyra får ändå ses som ett väl godkänt resultat. Wimbledon-finalen var hennes första Grand Slam-final i karriären och hon har gott om tid på sig att bärga sin första titel i de största sammanhangen.

Radwanska känns i nuläget lite som en Andy Murray före 2012: en spelare strax utanför (i damernas fall) topptrion, som har kapaciteten och potentialen att utmana, men i praktiken inte riktigt nått ända dit än.

Förväntar mig att Radwanska tar ytterligare kliv framåt under årets säsong. Har goda chanser att upprepa bedriften att nå en GS-final, men håller det för osannolikt att hon vinner en redan under 2013. Framför allt måste hon börja leverera mot tuffare motstånd: nio förluster på tio matcher mot topptrion under 2012 är förstås på tok för dåligt.

5. ANGELIQUE KERBER
23 år, WTA-matchfacit 2012: 60-22 (2 titlar)

En oerhört intressant spelare och ett framtidsnamn på WTA-touren. Tog tennisvärlden med storm under 2012 och klättrade från plats 32 i slutet av 2011 till nuvarande plats 5.

Nådde tredje omgången i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna, semifinal i Wimbledon och åttondelsfinal i US Open 2012 – ett strålande Grand Slam-facit, med andra ord. Kan säkerligen upprepa, kanske till och med förbättra, det resultatet i år och lär stabilisera sig som en given topp 10-spelare och framtida titelutmanare.

6. SARA ERRANI
25 år, WTA-matchfacit 2012: 55-22 (4 titlar)

Avslutade de fyra senaste åren inom topp 50 (på plats 45 2011). Det var således många som höjde på ögonbrynen när hon som 21-seedad tog sig hela vägen till final i Franska öppna i år. Hon fortsatte på den inslagna vägen och noterade sina bästa Grand Slam-prestationer under 2012 (kvartsfinal i Australiska öppna, tredje omgången i Wimbledon och semifinal i US Open).

Med 55-22 i singelmatchfacit kan man knappast påstå att hennes position som världssexa är oförtjänt, om än överraskande. Blir väldigt intressant att se vad hon kan åstadkomma under 2013. Min gissning är att den jämnhet hon visade framför allt under årets andra hälft är ett kvitto på att hon etablerat sig som topp 10-spelare och inte har några som helst planer på att lämna den prestigefulla skaran på världsrankningen.

7. LI NA
30 år, WTA-matchfacit 2012: 42-17 (1 titel)

Li Na är en av WTA-tourens största gåtor. Hon har ett kraftfullt och väldigt offensivt spel som tagit henne långt i tennissammanhang (seger i Franska öppna 2011 och final i Australiska öppna samma år), men den mentala biten lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte alls ovanligt att hon kollapsar fullständigt och låter solklara segrar glida henne ur händerna.

Det duger förstås inte om man ska slåss om Grand Slam-titlar och höga placeringar på världsrankningen.

Li Na kan mycket väl bita sig kvar inom topp 10 ytterligare ett år, men i så fall snarare närmare 10-strecket än 5-strecket.

8. PETRA KVITOVÁ
22 år, WTA-matchfacit 2012: 46-17 (2 titlar)

Petra Kvitová är tillsammans med Angelique Kerber och Agnieszka Radwanska det mest lovande framtidsnamnet på WTA-touren. Till skillnad från sina något äldre kolleger har hon dock redan bärgat en Grand Slam-buckla – Wimbledon 2011 – och dessutom WTA Championships samma år.

Kvitová har därför inte bara visat att hon har potential, utan likt del Potro på herrsidan visat vad hon faktiskt går för även i praktiken.

Hon har dessvärre plågats av skador under 2012, och får hon inte ordning på det tidigt under 2013 kan hon tyvärr ha en tuff säsong framför sig. Vilket vore oerhört synd eftersom hon spelmässigt är bland de fem bästa i världen när allt klaffar.

9. SAMANTHA STOSUR
28 år, WTA-matchfacit 2012: 44-24 (0 titlar)

Det var faktiskt bara ett år sedan hon besegrade Serena Williams i US Open, men det känns ändå som att tiden börjar rinna iväg för Stosur. En semifinal (Franska öppna) och en kvart (US Open) är ett godkänt Grand Slam-facit, men det räckte bara till en niondeplats på världsrankningen. Länge simmade hon dessutom strax utanför topp 10.

Finns en stor risk för att 2013 blir en besvikelse för Stosur, och att hon landar någonstans runt plats 15 på rankningen innan året är slut.

10. CAROLINE WOZNIACKI
22 år, WTA-matchfacit 2012: 50-21 (2 titlar)

Wozniacki har aldrig varit WTA-tourens bästa men däremot dess högst rankade spelare. I takt med att kvaliteten på touren höjts och topp 10-spelarna stabiliserat sig på en högre (och framför allt jämnare) nivå har verkligheten kommit ikapp Nordens stolthet i tennisvärlden.

Personligen tyckte jag att det var ett genidrag att anlita Thomas Johansson, trots att han inte kunde engagera sig som coach på heltid. Döm därför om min, och förmodligen många andras, förvåning när han hux flux fick sparken i höstas.

Wozniacki är en spelare som likt Lleyton Hewitt lyckats utnyttja en sällsynt lucka mellan två tennisgenerationer (och i Wozniackis fall även distribueringen av rankningspoäng). Att fortsätta på inslagen väg är därför som att klampa runt i kvicksand – det är dödfött och slöseri med både tid och potential.

Wozniacki måste helt enkelt utvecklas som spelare för att någonsin komma tillbaka till toppen igen. Blott 22 år gammal har hon onekligen tid på sig att fixa det, om viljan finns. Det kommer dock inte att hända redan 2013. Blir inte det minsta förvånad om raset på rankningen fortsätter, även om jag tror att det är mer troligt att hon naglar sig fast runt plats 10-15.