Att Richard Gasquet är klar för sin blott andra semifinal i år (den första i Estoril i april, där han föll mot Juan Martín del Potro i finalen) är en smula överraskande – men så är ju det här också en ganska konstig Masters-turnering, med tanke på nyligen avslutat OS-spektakel.

Även fjolårets Canada Masters (då i Montreal) bjöd på en del skrällar – Rafael Nadals och Murrays respass i andra omgången, Roger Federers i tredje för att nämna några.

Det året levererade dock världsettan Novak Djokovic och vann sin nionde titel det året, efter finalseger över amerikanen Mardy Fish.

I år ställs Djokovic (slog först Sam Querrey 6-4, 6-4, sedan Tommy Haas 6-3, 3-6, 6-3 under gårdagen) mot landsmannen Janko Tipsarevic, som endast tappade 14 game under sina två matcher i går (6-2, 6-4 mot Marin Cilic, 6-4, 6-4 mot Marcel Granollers), i semifinalen.

Gasquet, som först skrällde mot världssjuan Tomás Berdych 6-4, 6-2 och sedan kämpade ner fjolårsfinalisten Mardy Fish 5-7, 6-1, 6-2, möter John Isner i sin semifinal.

Isner slog turneringens andra stora mammutservare, hemmafavoriten Milos Raonic: 7-6, 6-4.

Som upplagt för en final mellan Isner och Djokovic, alltså?

Ja, det ser onekligen så ut. Står visserligen 1-1 i inbördes möten mellan Isner och Gasquet, men de har inte mötts sedan 2010 (Belgrad, 2-6, 7-6, 6-3 till Isner) och formtoppen Isner prickade in redan i Newport har hängt med genom Atlanta och OS hela vägen till Toronto. Gasquet har inte varit i en Masters-final sedan Toronto Masters 2006 (förlust mot Roger Federer) och Isner spelade sin första i Indian Wells i år (förlust mot samme Federer).

Prestigefull semifinal, alltså. Kanske kan Gasquet orka med en skräll till?

Semifinalen mellan Djokovic och Tipsarevic känns inte lika ”öppen” (om man nu kan kalla den andra öppen – Isner borde ju rimligtvis vinna den). Om inte Novak klappar ihop fullständigt borde han inte ha några problem med sin landsman på favoritunderlaget.

Tipsarevics skrällseger i Madrid på det förhatliga smurfgruset kanske till och med ligger världsnian i fatet nu. Djokovic lär ju vara helt obeskrivligt revanschsugen efter alla ups and downs under våren och sommaren.

Omställningen från månader av grus (rött som blått) och gräs till favoritunderlaget hardcourt var givetvis inte utan problem för Novak Djokovic, men han lyckades bärga en behaglig seger över Bernard Tomic (6-2, 6-3) när han inledde sitt titelförsvar i Toronto i natt.

Framför allt i första set såg världstvåan en smula trögfotad och svajig ut, men räddade de sex breakbollar han bjöd Tomic på.

I andra set såg vi lite mer av den Djokovic vi vant oss vid sedan hans makalösa fjolårssäsong. Totalt tappade han bara tre(!) poäng i egen serve i det setet och tog tillvara på en breakmöjlighet, vilket räckte till seger.

På ett sätt var det tursamt för Djokovic att få möta just Tomic i sin första match. 19-åringen från Australien har förvisso potential med sitt oförutsägbara spel men saknar den tyngd som krävs mot spelare som Djokovic. Tomic, som dessutom befinner sig i en djup formsvacka, har helt enkelt oerhört svårt att utnyttja jetlag och snabb omställning till nytt underlag för att kunna störa Djokovic. Precis som Flavio Cipolla, som var otroligt ineffektiv mot en efter OS-guldet känslomässigt och fysiskt dränerad Andy Murray.

Hoppas nu att de hinner komma in i rytmen ordentligt till nästa match, där de båda möter servemonster: Sam Querrey (som, tyvärr, slog ut Kei Nishikori enkelt med 6-2, 6-3) respektive Milos Raonic.

Querrey har på tre försök bara lyckats plocka ett set av Djokovic (Davis Cup 2010) medan Raonic slog Murray i Barcelona i raka set i år (6-4, 7-6). Blir intressant att se hur matchbilden blir nu, när det är på hardcourt där båda känner sig betydligt mer bekväma än på grus.

* * *

Mellan Murrays och Djokovics matcher i går kväll/i natt fördrev jag tiden med att kolla på den mellan Tommy Haas och Gilles Simon. Nu är visserligen Simon ofta en rysligt uddlös spelare som inte direkt bjuder på sprakande tennis, men det var ändå riktigt kul att se Haas spela. Att han tappade huvudet och pangade bollen kilometer utanför linjen så många gånger att man tappade räkningen efter ett halvt game gjorde liksom ingenting – det berodde ju helt enkelt på att han var så oerhört taggad.

Han älskar verkligen att spela tennis, den där Haas. Och det syns.

Kul att den forne världstvåan lyckats kravla sig upp till en 25-plats hittills i år. Trots att han spelar en ganska ålderdomlig tennis med en flyhänt men inte alltid så träffsäker enhandsbackhand tycker jag att han bjuder på stor underhållning.

Bara en sån sak som att han, trots att han leder matchen överlägset och har ett järngrepp om taktpinnen, kastar racketen i marken i frustration efter att ha smackat en given winner åt helskotta visar hur extremt mycket han vill vinna.

– Om du fortfarande åtnjuter framgång och fortfarande tror på dig själv och din kropp tillåter dig att spela vid 32, 33, 34 års ålder och alltid känner att du kan göra bra ifrån dig, varför inte fortsätta? Man kan lika gärna njuta av det så länge man kan och göra det bästa av det, säger han efter seger.

Ja, varför inte?

* * *

Alla gårdagens resultat:

Inte helt oväntat har två av de toppseedade spelare som flög direkt från London och OS till Toronto åkt på respass direkt: tredjeseedade världssexan Jo-Wilfried Tsonga föll mot Jeremy Chardy (4-6, 6-7) och sjätteseedade världsnian och OS-bronsmedaljören Juan Martín del Potro mot Radek Stepanek (4-6, 6-7).

– Jag kom hit i måndags natt. Det är inte lätt att spela efter en så stor ansträngning i OS, men jag försökte ändå. Nu behöver jag tid att återhämta mig om jag vill hålla mig frisk. Det är en fantastisk turnering här i Toronto. Jag hade velat spela fler matcher men Radek spelade bättre och var en värdig vinnare i dag, säger del Potro efter förlusten.

Desto roligare då att se guldmedaljören Andy Murray, som reste till Toronto i går men tvekade in i det sista om han över huvud taget skulle spela i turneringen. Att Murray var både fysisk och mentalt dränerad efter den spektakulära triumfen i London var tydligt, men världsfyran hanterade situationen oerhört professionellt och spelade tillräckligt bra för att förhållandevis enkelt utmanövrera Flavio Cipolla – trots problem med sitt knä (börjar verkligen bli en följetong, de där benen).

Murray slog in blott 50 procent av sina förstaservar och hade nästan 30 provocerade misstag, men räddade samtliga sex breakbollar han hade emot sig samtidigt som han bröt Cipolla fyra gånger.

Cipolla var otroligt ineffektiv och Murray behövde bara två matchbollar i italienarens serve vid ställning 5-3 för att stänga matchen.

Hoppas Murrays fina form håller i sig.

* * *

Noterar att Tomás Berdych efter lite om och men tog sig förbi första omgången sedan Halle i juni. Slog Julien Benneteau: 6-7(10), 6-4, 6-4.

Har vinden vänt nu, Tomás?

* * *

Philipp Kohlschreiber slog Fabio Fognini enkelt: 6-2, 6-2. Möter John Isner i nästa omgång. Kan bli en intressant match.

* * *

Snart inleder Novak Djokovic sitt titelförsvar, mot ynglingen Bernard Tomic som äntligen bröt sin trista förlustsvit (sju raka förluster) mot 100-rankade Michael Berrer: 6-3, 3-6, 6-3.

Blir riktigt intressant att se hur Djokovics form och spelhumör ser ut.

Novak Djokovic var en av favoriterna till singelguldet i London-OS – men turneringen slutade i tårar för serbiske världstvåan, som lämnade England utan medalj efter förlust mot Juan Martín del Potro i bronsmatchen.

Nu menar tennisstjärnans före detta coach, den serbiske tennisgurun Jelena Gencic, att orsaken till Djokovics svaga insats i OS kan bero på personliga problem som hindrat världstvåan från att fokusera hundraprocentigt på tennisen den senaste tiden.

– Det är väldigt synd att han inte vann en medalj, men jag kan inte säga att jag inte förutsett denna utgång. Även om ingen ville offentliggöra det så fanns det skäl till varför hans uteblivna triumf kunde förutses. Han har definitivt problem, kroppsligt och mentalt, men han har lyckats övervinna liknande problem tidigare när det var som värst för honom. Novak når inte upp till sin högsta nivå och det är upp till hans team att identifiera anledningarna och reda ut dem. Man når inte framgång utan hårt arbete. Han tyngs av personliga problem och nu lider hans tennis av det, säger Gencic till sajten Blic Online.

Gencic vill dock inte specificera vad för typ av problem det kan röra sig om. Hon säger vidare att hon är överraskad av att se sin forne adept ”bli mer utmattad” än sina motståndare:

– Jag läser i tidningen att Novak säger att han ”ska till Toronto, trots allt”. Vad handlar det där ”trots allt” om? Jag känner honom, och jag tror att han inser vilken situation han befinner sig i och att han måste ändra på saker och ting om han vill komma tillbaka på rätt spår. Jag skulle bli orolig eftersom han ofta säger att han är trött. De måste identifiera orsakerna och varför det här händer – om det handlar om hans fysik eller är någonting utanför tennisen som tröttar ut honom.

Jelena Gencic är en före detta tennis- och handbollsspelare, och blev efter karriären tenniscoach. Som sådan har hon upptäckt talanger som Novak Djokovic, Goran Ivanisevic och Monica Seles.

Röken har knappt hunnit lägga sig, baksmällan precis tagit vid.

När London-OS nu är över för tennisens del går touren in i en ny fas – höstsäsongen, med US Open som monumental höjdpunkt.

Men dessförinnan ska ett gäng andra turneringar avverkas. Först ut är säsongens sjätte Masters-turnering: Canada Masters (eller Canadian Open/Rogers Cup/Toronto Masters).

Avhoppen på herrsidan har varit många och tre topp tio-spelare saknas (världsettan Roger Federer, världstrean Rafael Nadal och världsfemman David Ferrer) samt en hel drös andra spelare på rankningslistans övre region.

Titelförsvararen Novak Djokovic är således förstaseedad, OS-guldmedaljören Andy Murray andraseedad.

Några matcher har redan spelats under kvällen. Värt att nämna bland dem är att Donald Young nu bokfört sin 16:e raka förlust (6-3, 6-7, 0-6 mot Jeremy Chardy). Young är nu alltså bara fem förluster från att tangera Vincent Spadeas gamla rekord från 1999/2000. Wow…

Så här har det sett ut i Masters-sammanhang på herrsidan hittills i år:

Indian Wells: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Miami: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Madrid: Roger Federer – Tomas Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Rom: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3

… och så här såg det ut förra året:

Indian Wells: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 6-2
Miami: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – David Ferrer 6-4, 7-5
Madrid: Novak Djokovic – Rafael Nadal 7-5, 6-4
Rom: Novak Djokovic – Rafael Nadal 6-4, 6-4
Montreal: Novak Djokovic – Mardy Fish 6-2, 3-6, 6-4
Cincinnati: Andy Murray – Novak Djokovic 6-4, 3-0
Shanghai: Andy Murray – David Ferrer 7-5, 6-4
Paris: Roger Federer – Jo-Wilfried Tsonga 6-1, 7-6(3)

Notera att Rogers Cup/Canadian Open spelades i Montreal förra året (turneringen arrangeras vartannat år i Montreal, vartannat år i Toronto – därav det inofficiella namnet ”Canada Masters”).

Ser hur som helst en smula annorlunda ut i år jämfört med förra året. Blir väldigt intressant att se hur Andy Murray – som vann turneringen 2009 och 2010 – presterar efter sitt OS-guld. ”Drömfinal” mellan honom och Djokovic? Nja, skulle kanske inte sätta mina besparingar på det. Vore så klart väldigt kul om någon av spelarna utanför Big Four tog tillfället i akt och klev fram nu när både Federer och Nadal (+ Ferrer) saknas.

På damsidan (WTA Premier 5-turneringen spelas för övrigt i Montreal) är det egentligen bara titelförsvararen och dubbla OS-guldmedaljören Serena Williams som saknas. Blir spännande att se vem som tar kommandot där i hennes frånvaro. Maria Sjarapova? Victoria Azarenka? Angelique Kerber?

Mer om säsongens sjätte Masters-turnering under veckan!

Personligen känner jag mig lite snuvad på en drömfinal mellan Roger Federer och Novak Djokovic – men att det i stället är Andy Murray som svarar för motståndet när Federer jagar sin efterlängtade guldmedalj gör inte finalen mindre intressant på något sätt.

Jag tycker att Murray är den som genomgående svarat för den mest imponerande prestationen så här långt. Särskilt i semifinalen mot Djokovic, där han i mitt tycke gjorde sin bästa match i år (tillsammans med Wimbledon-kvarten mot David Ferrer).

Spelmässigt har han faktiskt sett starkare ut än Federer, som svajat betänkligt mer än en gång. Det som främst imponerar med världsettan är hur han lyckas krångla sig ur tuffa lägen även när han inte bjuder på sin bästa tennis – gång på gång. Hans lägstanivå är helt enkelt så otroligt hög, och dessutom har han alltid sin fantastiska serve att luta sig mot när vinden blåser åt fel håll.

Vi pratar ofta om spelare som John Isner, Milos Raonic, Sam Querrey, Andy Roddick och till viss del Tomás Berdych och Juan Martín del Potro när superservare kommer på tal – och glömmer bort Federer, som inte har den hårdaste men däremot en av de mest effektiva servarna på ATP-touren. Faktum är att världsettan med sina 88 procent är den sjätte bäste spelaren på att hålla sin serve (på ATP-listan som sträcker sig tillbaka till 1991).

Hans pålitliga serve räddade honom mot del Potro. Kan den rädda honom mot Murray i dagens final?

Andy Murray är en av världens bästa returnerare, så svaret på den frågan är inte självklart. I Wimbledon-finalen tidigare i sommar bröt han Federers serve två gånger, men blev själv bruten fyra. Det räckte till att vinna ett set – men han förlorade som bekant matchen med 3-1.

Om även finalen avgjorts i tre set tror jag att Murray haft en riktigt god chans att bärga guldet. När den nu avgörs i fem set talar givetvis mycket för Federer. Utom en sak: han har, liksom Murray, aldrig tidigare spelat en match om ett OS-guld.

I Grand Slam-sammanhang är han helt överlägsen och har genom sin karriär upplevt flesta tänkbara scenarier, vilket så klart är en stor fördel mot en mindre rutinerad spelare – som Murray. I dag är han själv precis lika orutinerad, och OS-frossan har slagit till i mindre betydelsefulla matcher för världsettan (öppningsmatchen mot Alejandro Falla och gårdagens semi mot Juan Martín del Potro, exempelvis).

– Det är så ovanligt för honom att befinna sig i en position där han försöker åstadkomma någonting nytt eftersom han har uppnått så mycket inom tennisen. Jag hoppas att det kan utjämna saker och ting lite. Det kommer att bli en tuff match. Uppenbarligen måste jag spela fantastisk tennis för att vinna, säger Murray.

Federer själv tar dock fasta på det faktum att han har så enormt stor erfarenhet av stora, betydelsefulla matcher:

– Det kanske är det som har hjälpt mig under åren, att ofta vara i sådana situationer, du vet, att spela för någonting riktigt riktigt stort, spela för rekorden, historieböckerna, stora vinster, titlar, allt det där. Ärligt talar var det kanske just det som höll mig lugn, mer än att faktiskt spela på Wimbledons Centre Court, sade Federer efter den episka semifinalen mot del Potro i fredags.

Om Murray spelar lika bra som mot Djokovic i sin semifinal, inte faller tillbaka i gamla hetlevrade mönster och dessutom utnyttjar publikens stöd, ja då kan han faktiskt vinna den här finalen.

Om Federer å sin sida spelar sin bästa tennis, litar fullt ut på sin erfarenhet och inte låter OS-frossan kuva honom ska det mycket till för att hemmafavoriten ska kunna stoppa honom.

Själv hoppas jag på ett rafflande avgörande i femte set – åt endera håll. Unnar så klart Federer ett OS-guld för lång, trogen och på alla sätt fantastisk tjänst, men kanske ännu mer unnar jag Murray den finaste av medaljer. Så att han äntligen förstår att han kan vinna de betydelsefulla matcherna och de stora titlarna, så länge han inte låter sig själv stå i vägen.

Hur det än slutar i dag (förmodligen i Federers favör om vi nu ska våga oss på att tippa) kommer vi säkerligen att bjudas på en magisk OS-final mellan två av tourens absolut bästa spelare.

* * *

Om inte Novak Djokovic är helt mentalt tömd och bruten efter den tuffa förlusten mot Andy Murray i semifinalen borde han rimligtvis slå Juan Martín del Potro i bronsmatchen. Sett till turneringen som helhet vore det dock mest rättvist om del Potro lämnar London med en medalj.

I vilket fall som helst kommer argentinaren i alla fall att belönas med positionen som världsåtta på rankningslistan. Janko Tipsarevic har i nuläget 3,320 poäng och får 70 för sin plats i åttondelsfinalen – del Potro får som minst 270 poäng och landar då på 3,450 (Janko på 3,390).

Om det nu inte är några poäng från fjolåret som hinner avräknas före måndag, alltså.

Toronto Masters har drabbats av ett nytt tungt avhopp. Nyligen meddelade Rafael Nadal att han tvingas stå över 1000-turneringen på grund av sin knäskada.

Nu väljer även Roger Federer, som tog sig vidare till OS-final efter en fyra och en halv timme lång batalj mot Juan Martín del Potro i går, valt att dra sig ur tävlingen.

Även världsfyran David Ferrer, världstolvan Nicolas Almagro, 18-rankade Fernando Verdasco, 19-rankade Gaël Monfils (på grund av skada), 21-rankade Andy Roddick och 24-rankade Stanislas Wawrinka har valt att stå över Toronto Masters (även känt som Canadien Open eller Rogers Cup).

Världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray kommer att vara toppseedade i turneringen.

Det är ofta lätt att peka på förlorarens brister när en skräll, stor som liten, äger rum. Om exempelvis Juan Martín del Potro slagit Roger Federer i dag hade nog de flesta, med all rätt, sett Federers många oförklarliga missar som en av de största anledningarna.

Men så händer det också att spelaren på andra sidan nätet helt enkelt är starkare – trots att den på papperet bättre spelaren bjuder på tennisgodis.

Som i dagens semifinal mellan Novak Djokovic och Andy Murray.

Djokovic, som sett ordentligt ojämn ut genom turneringen, var taggad till tänderna och gick ut offensivt direkt från start. Han hade fått nog av dramatik och nu skulle han bjuda på sin allra bästa tennis.

Vilket han i mångt och mycket också gjorde.

Problemet var bara att Andy Murray hade bestämt sig för precis samma sak – och dessutom hade drygt 10.000 galna åskådare på sin sida.

Matchen liknade ofta en sluggerfest, men till skillnad från Federers och del Potros stenhårda kavalkad landade de flesta bollarna innanför linjerna. Murray stampade plattan i mattan redan från matchens första game och hade sedan inga som helst planer på att lätta på foten. När Djokovic levererade stenhårda djupa forehandslag svarade Murray med att trycka tillbaka dem med samma kraft.

Det brukar inte funka mot en spelare som Djokovic, som har en så otroligt kraftfull slägga, bred repertoar och egentligen inga uppenbara svagheter. Det ger sällan särskilt mycket utdelning att ge igen med samma mynt, helt enkelt.

Men Murray, till skillnad från så många andra på touren som försökt sig på detta, orkade hålla den höga pressen uppe och tack vare sitt fantastiska spelsinne kom han allt som oftast rätt till bollen. På den punkten tycker jag att Murray är bland de bästa – ja, kanske till och med den bäste – på touren, nämligen att förutse var motståndaren ska serva/placera sina slag.

Murrays högoktaniga offensiv stressade Djokovic, som för en gångs skull inte hade kraft att plocka fram sina bästa servar och sitt bästa spel när pressen på honom var som allra störst.

I första set tappade han sin serve vid ställning 6-5 till Murray. Historien upprepade sig i andra set – efter att Djokovic först missat en gyllene chans att ta ledningen och serva för matchen vid ställning 4-4, men då Murray krutade in en förstaserve i 217 km/h.

När Murray sedan återigen tog ledningen med 6-5 slarvade Djokovic bort tre livsviktiga servar och hade plötsligt bjudit hemmafavoriten på lika många matchbollar.

Här väntade man sig att Djokovic, som så oerhört många gånger förr, skulle stanna upp, intala sig själv att loppet inte är kört och sedan dundra in ett par servess och en osannolik forehand/backhand i endera kryss, otagbar för Murray.

Vad som hände?

Murray stood his ground, Djokovic missade en förstaserve och fjösade sedan en retur i nät.

Ridå ner, applåder – gott folk, världsfyran Andy Murray är i OS-final!

Det är ju faktiskt helt makalöst. Och det är faktiskt så rättvist som det kan bli, givetvis så klart för att Murray verkligen var den bättre spelaren i just den här matchen – men också för att han har gjort en fantastiskt bra turnering.

Jag gillar verkligen den här nya, tålmodiga, mentalt starka Murray. Den gamla hetlevrade Murray skymtade förbi ibland, när han gjorde några korta gästspel i den nya Murrays kropp och kastade racketar i marken eller skrek rakt ut i frustration vid missade poäng.

Men det gör absolut ingenting en dag som denna. Det kunde han kosta på sig. Det är förståeligt att man stundtals har känslorna lite utanpå kroppen i en sådan här match, när så mycket står på spel.

Nu ser jag fram emot en riktigt grym final mellan Murray och Federer. Kan Murray knäcka schweizarens mentala övertag och få revansch efter förlusten i Wimbledon-finalen?

Definitivt – i alla fall om han spelar som mot Djokovic i dag.

Kamrater!

Blev ingen analys av damernas kvartar i går som utlovat. Tiden rann iväg. Kör den nu i stället, innan vi raskt går vidare till dagens semifinaler:

Skrällarna i OS-tennisen har inte duggat så tätt som vi trott inför turneringen. Bortsett från världstvåan Agnieszka Radwanska har de toppseedade spelarna levererat.

I går bjöds vi dock på en ordentlig stjärnsmäll, när Maria Kirilenko slog ut fjolårets Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i raka set: 7-6(3), 6-3. Kirilenko hade inte en enda breakboll emot sig och behövde således bara bryta Kvitová en gång för att bärga segern – detta alltså mot en spelare som som med sitt matchfacit 16-4 i Wimbledon är en fruktad grässpelare.

Makalöst.

Blir intressant att se hur Kirilenko hanteras av Maria Sjarapova.

* * *

… som hade vissa bekymmer med veteranen Kim Clijsters, men slutligen kunde stänga butiken i två raka set: 6-2, 7-5. Framför allt i andra set kämpade sig Clijsters in i matchen, men världstrean har en osviklig förmåga att plocka fram sitt allra bästa spel när det gäller.

* * *

Victoria Azarenka var på gott spelhumör. Spelade riktigt bra emellanåt, särskilt i första set. Lyckades pressa tillbaka Angelique Kerber med tunga grundslag som ofta precis klippte linjerna. Tyska världssjuan hade känslorna utanpå kroppen och man riktigt såg frustrationen i hela hennes uppenbarelse.

Kerber höjde sig förvisso efter första set (som slutade 6-4 till Azarenka efter en tappad serve och två egna servegenombrott) och hämtade upp ett riktigt tufft underläge i andra. Ett set som annars präglades av de många servegenombrotten – fyra för Azarenka, tre för Kerber.

När Kerber kvitterat till 5-5 kändes det som att hon kunde tvinga fram ett tiebreak, men Azarenka höll sin serve och stängde sedan matchen genom att bryta Kerbers dito.

Det är riktigt kul att se Azarenkas tunga artilleri när hon har marginalerna på sin sida. Det kommer verkligen att behövas i semifinalen mot Serena Williams.

* * *

… som krossade Caroline Wozniacki i sin kvartsfinal: 6-0, 6-3.

Siffrorna är dock inte fullt så genanta för Wozniacki som de vid en första anblick ger intrycket av att vara. Hon bjöd upp till kamp och var faktiskt inte helt chanslös mot den dominanta världsfyran – hon var bara inte tillräckligt bra för att rubba henne på allvar.

– Det var inte ett snabbt första set. Det var ändå 32 minuter, inte som att det var 15 minuter. Hon spelade riktigt tufft. Men jag vet att jag kan rada upp hundra slag i en duell om så krävs, och det måste man vara beredd på när man spelar mot Caroline. Hon är så stabil, det finns en anledning till att hon var världsetta, som Williams uttryckte sig efter matchen.

Matchen var över på drygt en timme och 20 minuter – att jämföra med Sara Errani, som plockade fyra set av Williams men avfärdades på knappt en timme.

* * *

Sådärja, låt oss då gå igenom dagens semifinaler när vi ändå är i gång:

HERRARNAS SINGEL:

Roger Federer (1) – Juan Martín del Potro (9)
Det krävdes ingen spådam för att gissa att matchen mot John Isner i går skulle bli en smula enformig. Tråkig, om man så vill. Men Federer gjorde nästan allting rätt, hanterade en monsterservare som de bör hanteras och förbättrade på så vis den inbördes statistiken (4-1 till världsettan nu). Juan Martín del Potro ligger närmare Isner i spelartyp än exempelvis Rafael Nadal eller Andy Murray, men har en betydligt bredare repertoar. Argentinaren har historiskt haft svårt på gräset på grund av den låga studsen (”Delpo” är 1,98 lång) och sin begränsade rörlighet. Serven och de tunga grundslagen är det dock inga fel på alls, och får han det offensiva spelet att funka är han en skräckinjagande spelare att möta. Dock inte för Federer, som vunnit samtliga matcher mot världsnian sedan de båda tunga förlusterna 2009 (US Open och ATP World Tour Finals). del Potro hade ”turen” att slippa David Ferrer i kvartsfinalen och fick i stället möta Kei Nishikori, som han inför gårdagens match aldrig förlorat ett set mot på tre möten. Nishikori är förvisso en riktigt bra spelare, men inte den utmaning som del Potro behövt inför en semifinal mot Federer. Har svårt att se hur han ska kunna rubba världsettan, när inte ens monsterservaren Isner orkade ta ett set av honom.

Novak Djokovic (2) – Andy Murray (4)
Dagens tveklöst mest intressanta möte. Murray hade en tuff åttondelsfinal mot Marcos Baghdatis, men följde upp den arbetssegern med att enkelt utmanövrera Nicolás Almagro i kvartsfinalen: 6-4, 6-1. Samtidigt har Djokovic verkligen blandat och gett i den här turneringen. Om Victoria Azarenka stundtals varit en Dr. Jekyll/mrs Hyde har Djokovic varit en Bruce Banner/The Incredible Hulk – nästan i varenda match (bortsett från den mot Andy Roddick). Mot Andy Murray måste han få bukt med detta schizofrena spelhumör, ett eller ett par misstag kan stå honom dyrt. Särskilt med tanke på att i princip hela publiken står på världsfyrans sida i dag. Känner dock att det är föga troligt att Djokovic viker ner sig när matchen om guldet är så nära. Det kan bli jämnt, det kan bli en förkrossande seger i raka set – det kan man aldrig säkert veta när ”Djoker” beter sig så här – men jag tror att det slutligen blir han som sträcker sin knutna näve mot skyn i en välkänd segergest. Det massiva publikstödet och Murrays fina form till trots.

DAMERNAS SINGEL:

Victoria Azarenka (1) – Serena Williams (4)
Williams har 8-1 i inbördes möten mot Azarenka, senaste förlusten kom i finalein i Miami 2009 (6-3, 6-1). Deras fyra senaste möten har Williams vunnit i raka set. Givet detta samt Williams superform är det oerhört svårt att inte se amerikanska världsfyran som favorit i den här semifinalen. Lyckas Azarenka plocka sitt första set mot Williams sedan Australiska öppna 2010? Det är den stora frågan.

Maria Sjarapova (4) – Maria Kirilenko (15)
Kirilenko lyckades skrälla mot Petra Kvitová och har i och med det skrällpotential även i dag. Skillnaden är att det är att hon slåss om medaljer nu – och att det är en formtoppad och, efter Wimbledon-floppen och den förlorade tronen som världsetta, revanschsugen Sjarapova som står på andra sidan nätet. Kirilenko måste inte bara upprepa sin fläckfria prestation i går – hon måste dessutom hålla känslorna i schack när så mycket nu står på  spel. Här tror jag att Sjarapovas rutin och kyla blir avgörande.

Han är expert på att visa var skåpet ska stå, den gode herr Roger Federer. Så även i dag mot John Isner, som inte tappat ett enda servegame i sina tre föregående matcher.

Federer råkar även vara expert på att hålla nerverna i styr och plocka fram sina taktiskt mest effektiva slag mot krångliga spelare som Isner, som med sin stenhårda serve och korta bolldueller gör det svårt för motståndaren att hitta sin matchrytm.

Världsettan spelade precis som väntat mot den långe amerikanen – offensivt i egen serve, lite mer avvaktande i Isners dito. Federer kunde helt enkelt luta sig mot sitt eget stabila servande och breda repertoar, och invänta de små öppningar i Isners servegame som brukar komma. Behöver knappast påpeka hur extremt viktigt det är att ta tillvara på de chanserna, vilket Federer gjorde med bravur (trots två tappade breakbollar vid ställning 4-4).

Det breaket, fram till 5-4 i första set, och några minibreak i andra sets tiebreak var det enda Federer behövde för att sätta stopp för världselvans OS-äventyr.

Matchsiffrorna 6-4, 7-6(5) är rättvisa och inte det minsta överraskande. Isner är otroligt dominant i egen serve, har en stenhård forehandslägga och dessutom känsliga handleder framme vid nät. Just nätspelet får dock i regel endast se prov på i egen serve, där han kan pressa tillbaka motståndaren för att sedan döda bollen med en stoppboll eller smash.

Som returnerare skulle jag vilja påstå att han är en av de allra sämsta bland topp 40-spelarna på ATP-touren – och det är också givetvis Isners absolut största svaghet. Att det räcker med ett enda servegenombrott för att slå amerikanen håller så klart inte på den här nivån, mot motståndare av Federers kaliber. Särskilt inte på gräs, när Federer prickat in sin absoluta formtopp.

Trots några svaga servegame kändes det aldrig som att Federer var det minsta hotad och det, tillsammans med det faktum att Isner i ärlighetens namn inte är överdrivet underhållande att titta på, gjorde det svårt att riktigt tända till på den här matchen.

Desto roligare då att vi bjuds på ett par drömsemifinaler i morgon. Vilket det faktiskt blir, i och med att Rafael Nadal inte deltar på grund av skada, Tomáz Berdych fått tidigt respass och David Ferrer åkte på en chockförlust mot Kei Nishikori i går. Känns verkligen som att de fyra starkaste spelarna, alla dessutom topp tio-spelare, gör upp om medaljerna i den här turneringen.

Juan Martín del Potro, som slog Federer i en episk US Open-final 2009, tog sig förhållandevis enkelt förbi sin kvartsfinalmotståndare Kei Nishikori: 6-5, 7-6(4). Argentinske världsnian tappade visserligen en 5-3-ledning och kunde ha servat hem matchen vid ställning 5-4, men var omutlig i tiebreak.

Federer har visserligen sex raka vinster över del Potro (12-2 i inbördes möten; senaste förlusten kom i ATP World Tour Finals 2009, två månader efter US Open-förlusten), men givet den goda form de båda visat upp här i London-OS kan det här bli en riktigt intressant sammandrabbning.

* * *

Novak Djokovic fortsätter att vara något av en gåta här i London. Visserligen bjöd inte Jo-Wilfried Tsonga på sin allra bästa tennis, särskilt inte i första set där han blev fullständigt utspelad (1-6), men OS-frossan tycks slå till med jämna mellanrum.

Riktigt starkt av Djokovic att hämta upp Tsongas 3-0-ledning i början av andra set, dock. Där kändes det som att musten gick ur den underhållande Tsonga, som ibland blev alldeles för ivrig och svarade för några huvudlösa felbeslut och enkla misstag. När Djokovic väl servade för matchen vid ställning 5-4 kändes det lite som att Tsonga redan gett upp.

Väldigt synd med tanke på hur bra fransmannen presterat både i Wimbledon och här i OS (och dessförinnan även i Franska öppna, där han hade fyra matchbollar mot just Djokovic i kvartsfinalen).

Även på den här halvan bjuds vi på en drömsemifinal – mellan Djokovic och hemmahoppet Andy Murray, som utmanövrerade spanjoren Nicolás Almagro: 6-4, 6-1.

Känns på förhand som den absolut intressantaste matchen hittills i OS. Båda har, när de spelat på toppen av sin förmåga, imponerat oerhört. Murray faktiskt lite mer än Djokovic, som ju svajat betänkligt.

Givet Djokovics enorma kapacitet får man nog ändå hålla världstvåan som favorit, men efter finalen i Wimbledon och fyra stabila insatser i OS gör man rätt i att inte räkna bort världsfyran. Går det till skiljeset kan faktiskt vad som helst hända – och vi får inte glömma att tusentals fanatiska fans lär göra allt för att heja fram sin stora tennisstjärna till en OS-final på hemmaplan…

* * *

Återkommer med lite snack om damernas kvartsfinaler när matchen mellan Maria Sjarapova och Kim Clijsters är färdigspelad.