Trötta på det blåa gruset i Madrid?

Då är ni inte ensamma. Novak Djokovic har bara hunnit spela en match i turneringen – och det räckte för att världsettan skulle gå till ny stenhård attack mot det kontroversiella underlaget.

– Antingen kommer jag ut i fotbollsskor eller så bjuder jag in Chuck Norris för att ge mig råd om hur jag ska spela på den här banan. Center court är omöjlig att röra sig på. När du glider på rött grus har du alltid känslan av att du kan stanna och återhämta dig i steget. Men här bara halkar man, vad man än gör, säger han till nyhetsbyrån AP.

Djokovic klagade öppet under i princip hela matchen mot kvalspelaren Daniel Gimeno-Traver i går, men lyckades hålla känslorna så pass mycket i schack för att ta hem segern i tre set: 6-2, 2-6, 6-3.

ATP menar att det blåa gruset testas i år. Beslut om det ska användes igen kommer först efter turneringen.

13-rankade Nicolas Almagro, som i sin öppningsmatch slog 53-rankade Santiago Giraldo (6-7, 6-3, 6-3), ansluter sig till det kritiska gardet i Madrid.

Likt världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal är han inte imponerad av det nya blåa gruset:

– Det är väldigt halt. Det är ett nytt, unikt underlag som inte används någon annanstans. Så här nära inpå Franska öppna föredrar vi att spela på rött grus. Banan är inte i bästa skick, man halkar mycket och det riskerar att bli många skador. Man måste anstränga sig för att hålla sig upprätt, säger han enligt Tennis.com.

Även Djokovic fortsätter kritisera det kontroversiella beslutet när turneringen nu dragit i gång:

– Det som är en smula nedslående är att man tagit beslutet utan att lyssna på spelarna. ATP borde ha gjort ett bättre jobb vad gäller att representera spelarnas rättigheter.

Mycket har kommit att handla om det blåa ”smurf-gruset”.

Men så är det ju tänkt att det ska spelas lite tennis i Madrid också.

Låt oss därför systematiskt gå igenom Smurf Masters turneringsträd sektion för sektion och vaska fram en förhandsfavorit:

FÖRSTA SEKTIONEN

Novak Djokovic har tveklöst fått turneringens ”bästa” lottning: I sin första match möter han en kvalspelare och riskerar inte att stöta på särskilt tufft motstånd förrän i kvartsfinalen, där han kan ställas mot världsåttan Janko Tipsarevic eller världstolvan Gilles Simon. Inte så skräckinjagande, direkt.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Gilles Simon.
Bubblare: Stanislas Wawrinka.

ANDRA SEKTIONEN

Världstrean Roger Federer, som tagit ett välbehövligt uppehåll sedan Miami Masters, lär vara allt annat än nöjd med sin lottning – redan i sin första match ställs han mot segraren i mötet mellan raketservaren Milos Raonic och sin gamle rival David Nalbandian. Framför allt Raonic är en mardrömsmotståndare i ett sådant här läge: Den 21-årige kanadensaren chockade ”Fed” i Indian Wells med sin explosiva serve och distinkta forehand (Federer vann till slut matchen med 6-7, 6-2, 6-4). Raonic har dessutom imponerat på gruset och nådde semifinal i Barcelona häromsistens, efter kvartsfinalseger över världsfyran Andy Murray. På vägen till final kan Federer också stöta på tufft motstånd i form av 18-rankade Richard Gasquet, 13-rankade Nicolas Almagro och världssexan David Ferrer. Den enda i denna skara spelare som faktiskt kan stoltsera med att ha besegrat Federer är Gasquet – och båda segrarna kom på grus (Monte Carlo 2005 och Rom 2011, 9-2 till Federer i inbördes möten totalt). Ferrer är dock en tung pjäs att välta i en eventuell kvartsfinal, särskilt om Gasquet dränerat ”Feds” energi i åttondelen. Jag tror ändå att Federer löser denna inte helt enkla uppgift – drömmen om att återta tronen som världsetta är tillräckligt stor.

Han går vidare till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic.
Bubblare: Richard Gasquet.

TREDJE SEKTIONEN

Turneringsträdets klart intressantaste och mest spännande gren, egentligen av två anledningar: The Twin Towers, John Isner och Juan Martin Del Potro. De båda jättarna kan mötas redan i åttondelsfinal i en äkta Clash of the Titans, om man snackar fysik och styrka alltså. Här huserar också den på grus så uddlösa världsfemman Jo-Wilfred Tsonga, 23-årige talangen Alexandr Dolgopolov och grusspecialisten Pablo Andújar. Del Potro har redan visat upp sina styrkor på grus (försvarade sin titel i Estoril så sent som i dag, till exempel) och Isner har också bevisat att han är att räkna med på underlaget med sin finalplats i Houston förra månaden. Av allt att döma lär det således stå mellan någon av dessa. Vem som bjuder upp till dans i kvartsfinalen är mindre intressant, men håller det för sannolikt att det blir Andújar eller Dolgopolov.

Han går vidare till semifinal: John Isner.
Skrällvarning: Alexandr Dolgopolov.
Bubblare: Pablo Andújar.

FJÄRDE SEKTIONEN

En inte helt lätt lottning för Rafael Nadal. Redan i sin första match tvingas han möta vinnaren i mötet mellan 54-rankade Nikolay Davydenko och rekordservande 60-rankade Ivo Karlovic. Davydenko är visserligen en spelare på dekis, milt uttryckt, men Nadal har historiskt haft otroligt svårt för den nu 30-årige ryssen: Fyra raka förluster (London och Shanghai 2009, Qatar 2010 och 2011) och 4-6 i inbördes möten är nattsvarta siffror som kan innebära problem på det psykologiska planet för världstvåan. Ivo Karlovic har visserligen aldrig besegrat ”Rafa” på fyra försök, men 33-årige veteranen är en erkänt tuff motståndare (Nadal har beskrivit sina matcher mot kroaten som ”lotterier”). I en eventuell kvartsfinal kan Nadal ställas mot världssjuan Tomas Berdych, som han besegrat i tio raka matcher sedan 2007 (senaste förlusten kom i Madrid 2006). Världstvåan, stärkt av sin otroligt imponerande öppning på grussäsongen, lär dock hålla för favorittrycket.

Han går vidare till semifinal: Rafael Nadal.
Skrällvarning: Kevin Anderson.
Bubblare: Tomas Berdych.

SEMIFINALERNA: Federer slår Djokovic, Nadal slår Isner.
FINALEN: Nadal slår Federer.

Tv-tittarna kommer att kunna se bollen bättre. Och färgen ”råkar” bara vara exakt samma som turneringens huvudsponsor.

Ja, så förklarar arrangörerna av Madrid Open det kontroversiella beslutet att ersätta det traditionella röda gruset med blått ”smurf-grus”.

Skitsnack, menar tennisstjärnorna.

– Jag älskar alla förbättringar men det här är ett misstag. Spelarna tjänar ingenting på det. Tennisen tjänar ingenting på det. Bara turneringens ägare tjänar på det här, säger världstvåan Rafael Nadal, ”smurf-grusets” största motståndare.

Han får medhåll av världsettan Novak Djokovic, som tillsammans med 23-rankade Milos Raonic är några av de första som tränat på det nya underlaget.

– Det första intrycket är att studsen är annorlunda. Särskilt vid slice studsar bollen lägre. Det är svårt att förutse hur bollen ska studsa, säger han enligt ESPN.

– När man slår på ”smurf-gruset” så studsar bollen lägre och de två banor jag spelade på var halare än vanligt, säger Milos Raonic.

Världsfyran Andy Murray är något mer neutral i sin bedömning.

– Jag förstår varför man gör så här, det gör turneringen unik och annorlunda. Ibland är det bra för (ATP-)touren. Men tajmingen gör det svårt för många spelare, det blir en helt ny upplevelse, säger han.

Forne WTA-världsettan Venus Williams går i helt motsatt riktning – och väljer i stället att hylla det djärva beslutet.

– Det är ett fashion statement. Jag önskar att jag hade kommit på det själv.

Madrid Open ägs av den rumänske och numera pensionerade tennisspelaren Ion Țiriac. Huvudsponsor är försäkringsbolaget Mutua Madrileña (därav turneringens officiella namn, Mutua Madrid Open).

– Ett av de svåraste besluten i min karriär.

Så beskriver världsettan Novak Djokovic beslutet att stå över nästa veckas Serbia Open, 250-turneringen som arrangerats av hans familj sedan 2009.

Orsaken till avhoppet är att Djokovic känner sig mentalt utmattad efter farfaderns bortgång den 19 april.

– Det är omöjligt för mig att tänka på tennis just nu, säger han enligt ESPN.

Serbia Open är Serbiens första och hittills enda ATP-turnering någonsin. Djokovics familj köpte turneringsveckan från arrangörerna av Dutch Open, som hölls i holländska Hilversum, Amsterdam och slutligen Amersfoort från 1957 till 2008, och flyttade turneringen till Serbiens huvudstad Belgrad.

Novak Djokovic har vunnit turneringen vid två tillfällen – invigningsåret 2009 samt 2011.

Att återerövra tronen som världsetta är inte högsta prio, enligt Rafael Nadal.

Trots segern i Monte Carlo i söndags ligger världstvåan fortfarande nästan 4.000 poäng efter Novak Djokovic.

– Utmaningen för mig är att spela bra i Barcelona, inte att bli världsetta. Det var viktigt att slå Novak, men om jag ska vara ärlig så var det viktigare att vinna i Monte Carlo. När karriären är över så är det bara titlarna och segrarna som återstår, inte vem jag lyckades slå för att vinna, säger han enligt Tennis.com.

Nadal befinner sig nu i Barcelona för att försvara sin titel i 500-turneringen Barcelona Open. Han möter vinnaren i mötet mellan 78-rankade Guillermo Garcia-Lopez och 65-rankade Olivier Rochus i sin första match.

I går var jag övertygad om att någonting annat än farfadern Vladimirs död låg bakom världsettan Novak Djokovics kollaps i den viktiga Monte Carlo Masters-finalen mot rivalen Rafael Nadal.

Nu vet vi vad någonting annat var för något: farfadern begravdes hemma i Serbien dagen före finalen.

– Det är ett faktum att jag inte hade någon känslomässig energi kvar, säger han.

Oerhört tungt för serbiske världsettan, som efter dödsbeskedet ändå stod för makalösa prestationer mot Alexandr Dolgopolov, Robin Haase och Tomas Berdych.

Hatten av för Nadal, som gjorde en riktigt bra finalmatch – men nu hoppas vi att Djokovic kan ta sig ur sorgen och hitta tillbaka till storformen snart.

Vad sysslade egentligen Novak Djokovic med?

Ja, det kan man verkligen fråga sig.

I en på förhand otroligt het – och viktig – final gör världsettan sin absolut svagaste insats i hela turneringen. Han möter en grymt taggad och fokuserad Rafael Nadal, men ser själv ut att tänka på något helt annat än att få bollen över nät (och innanför linjerna).

Har det med bortgången av hans farfar att göra?

Nej, inte enbart. Djokovic stod för en makalöst insats mot en glödhet Alexandr Dolgopolov samma dag som han fick beskedet om sin farfars död. Därefter avfärdade han Robin Haase och utmanövrerade en imponerande stark Tomas Berdych för att nå sin andra Monte Carlo-final i karriären (den första 2009, även då mot Nadal).

Självklart tog Djokovic farfaderns död hårt och det har märkts i hans spel under veckan – men i finalen svarade han för direkt amatörmässiga missar och riktigt lojt spel. Något annat måste ha påverkat världsettan mentalt. Han visste att Nadal hade allt att vinna – och mycket att förlora – på den här matchen och att rivalen därför skulle gå ut stenhårt. Vad som rörde sig i huvudet på Djokovic kommer förhoppningsvis att klargöras snart.

Segern betyder också att Nadal jagat iväg en hel del hjärnspöken efter så många tunga förluster mot den serbiske kolossen. Åttonde raka titeln i Monte Carlo kan vara ett första steg i en förändrad maktbalans mellan de båda giganterna. Om Nadal bärgar fler viktiga segrar och titlar under grussäsongen och på så vis stärker sitt självförtroende ytterligare, kan Djokovics jakt på en äkta Grand Slam (och Golden Slam!) vara ordentligt hotad.

Sitter med konstant gåshud och följer finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i Monte Carlo Masters. En otroligt viktig final, vilket jag redan slagit fast.

Nadal har just nu övertaget – mycket tack vare att Djokovic inlett svajigt. Tycks inte kunna hålla känslorna i styr. En matchbild som inte lär bli bestående – världsettan har mycket kvar att ge.

Som ni kanske märkt har jag ännu inte skrivit något om pågående Fed Cup här i bloggen. Detta beror inte på att jag ignorerat turneringen, utan att jag tyvärr varit tvungen att hårdprioritera. Kommer att skriva sammanfattande inlägg om turneringen, där Sveriges just nu bästa tennisspelare deltar, så snart jag har tid och möjlighet.

Until then – vamos Rafa, vamos Djoko!

Det blir en drömfinal i Monte Carlo i morgon.

Inte helt oväntat kämpade världsettan Novak Djokovic ner Tomas Berdych i tre set. Men segern satt långt inne – efter förlust med 4-6 i första laddade ”Djoker” om kanonerna och fullkomligt bombarderade världssjuan med sitt tunga artilleri. Som så många gånger förr växte han sig till en jätte på baslinjen, till synes oantastlig i sin magnifika gestalt.

Berdych svarade med en närmast sensationell insats – vilket inte minst märktes på Djokovics nästan övertydliga gester vid varje vunnen viktig boll. Men som vanligt i framtiden (om ni minns den klassiska reklamfilmen) har toppspelarna otroligt svårt att läsa världsettans spel, och det där lilla extra som krävs för att få honom i gungning tycks sitta långt inne.

Setsiffrorna 4-6, 6-3, 6-2 kändes helt rättvist.

* * *

Några timmar senare stod rivalen Rafael Nadal som segrare i en match mot skrällsemifinalisten Gilles Simon, en match som faktiskt blev mer spännande än väntat. Inför mötet hade Gilles Simon lyckats slå världstvåan i två av totalt 14 game – enda vinsten på fem försök kom i Madrid Open 2008, när turneringen fortfarande spelades på hardcourt.

Fransosen, som imponerat stort i Monte Carlo, fortsatte på inslagen väg och stressade fram flera breakbollar mot gruskungen. Hade han lyckats bryta Nadals serve vid något av dessa tillfällen hade matchen kunde få en helt annan dimension, men ”Rafa” var iskall i avgörande lägen.

Spanjoren, som plågats av sin återkommande knäskada sedan Miami Masters, var betydligt kvickare och mer rörlig än i kvartsfinalen mot Stanislas Wawrinka. Tack vare sitt snabba fotarbete – som äntligen närmat sig den nivå vi är vana vid – hamnade han ofta i forehandposition när Simon slog bollen mot hans backhand, ett av Nadals mest frekvent förekommande taktiska vapen.

Simons taktik – att med offensiva grundslag jaga ut Nadal i hörnen för att sedan röra sig upp mot nät – var effektiv om, än något vansklig, i egen serve. I defensiv tappning ledde den taktiken ofta till långa bolldueller som Nadal, sin vana trogen, i regel gick segrande ur. När han sedan fick chansen att serva hem matchen efter att återigen misslyckats med att bryta Simon var Nadal stabil som ett kylskåp. Pang, pang, pang, bom, pang – the end, tack och adjö.

* * *

Drömfinal alltså. Ja, det är faktiskt det. Inte för att Monte Carlo Masters är den mest glamourösa eller prestigefyllda turneringen på året. Inte alls.

Det är en drömfinal för att den kommer att säga så mycket om resten av säsongen. Det är giganternas första möte sedan Australiska öppna i början av året (seger för Djokovic efter tidernas längsta Grand Slam-final). Det är Djokovics chans att trycka Nadal så långt ner i skorna att sulorna spricker – Nadals chans att sätta Djokovic på plats och pulvrisera det psykologiska övertaget.

Den här finalen handlar om prestige i kubik, helt enkelt.

Extra mycket för Nadal. Det är inte bara så att han jagar sin åttonde raka titel i Monte Carlo – han har också en helt osannolik särställning att försvara. Låt oss titta lite på hårdkokta siffror:

• Sedan 2005, då han bärgade sin första titel, har Nadal vunnit 81 av 86 möjliga set (årets turnering inkluderad).
• De senaste fem åren har han endast förlorat två av 52 set – det ena mot just Djokovic 2009 (6-3, 2-6, 6-1), det andra mot Andy Murray 2011 (6-2, 2-6, 6-1)
• I år har Nadal vunnit samtliga åtta spelade set (Djokovic har tappat två set – ett mot Alexandr Dolgopolov och ett mot Tomas Berdych).