Gårdagens semifinaler gick som förväntat. Okej, kanske lite lättare för Serena Williams och Victoria Azarenka än förväntat.

6-0, 6-3 för Williams mot Li Na, 6-4, 6-2 för Azarenka mot turneringens stora skräll Flavia Pennetta.

Vilket ju betyder att mitt tips inför turneringen står sig. Inte precis överraskande, i och för sig. Båda har förvaltat respektive favoritskap och har under hela resans gång känts som de ”rättmätiga” finalisterna.

I kväll är det så dags för herrarnas semifinaler.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – STANISLAS WAWRINKA (10)

Novak slipper alltså Andy Murray, men frågan är om inte det är till världsettans nackdel i nuläget. Jag tycker förvisso inte att Murray såg ut att vara i så fasligt dålig form fram till kvartsfinalen (snarare så där typiskt trögstartad som han ibland tenderar att vara i tidiga skeden av turneringar), men det han presterade mot Wawrinka… Undermåligt, milt uttryckt.

Wawrinka har tillryggalagt en fantastisk turnering och blåst både Murray och Tomás Berdych (i åttondelsfinalen) av banan. Det är med andra ord ingen slump att Wawrinka i kväll gör upp om sin första Grand Slam-final i karriären – i sin första Grand Slam-semifinal i karriären.

Och vad har han att sätta emot Novak Djokovic?

Mycket.

12-2 i inbördes möten ser kanske inte så jätteimponerande ut (än mindre om man tittar på när de båda segrarna kom: 2006) men det är framför allt en specifik match vi ska fokusera på: åttondelsfinalen i årets Australiska öppna.

Djokovic hade då, i den turnering han rönt överlägset störst framgångar i, kört över föregående tre motståndare i raka set och gick ut på banan mot Wawrinka med både form och självförtroende på absolut topp.

Det slutade som ni vet i ett rafflande drama, som avgjordes först i femte sets 22:a game. 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10 blev det till slut, och då efter att Wawrinka haft flera riktigt bra chanser att ta kommandot i det där galna skiljesetet.

På Flushing Meadows har schweizaren nyttjat samma offensiva strategi och fått ännu högre utdelning. Att han har vapnen som krävs för att slå i princip vem som helst när han presterar på topp visste vi redan, men i US Open har han verkligen visat på allvar att han är en kraft att räkna med – och vilken sorts kraft.

Wawrinka, som alltid varit något av en grusspecialist, har äntligen – tack vare svenske tränaren Magnus Norman – justerat sitt spel på hardcourt.

Det jag främst är imponerad av är hans förbättrade fysik. Han har helt enkelt blivit både snabbare och uthålligare, men tror också att han jobbat mycket på sin sving. Han har (givetvis delvis tack vare den förbättrade fysiken) mycket lättare för att hitta rätt till bollen och får därmed en generellt renare träff, och behöver inte lika mycket tid att ladda kanonen.

Inte helt olikt Djokovic, faktiskt. Världsettan är ju minutiös i sina förberedelser inför varje sving, vilket har gjort det absolut nödvändigt för honom att alltid vara i kanonform. Om Djokovic vore snäppet långsammare och hade lite sämre kondition (vilket var fallet för några år sedan) så skulle han inte ha alls samma säkerhet i bollandet.

Nu trivs ju även Djokovic på US Open-underlaget (tre raka finaler – förlust 2010 och 2012, seger 2011 – är ett ganska bra kvitto på det) men tycker överlag att Wawrinka gynnas. Han kommer inte att kunna slå igenom Djokovic på samma sätt som mot Murray, men inte heller serben är direkt immun mot hög press.

Jag tror så klart på Djokovic. Ser man till helheten gjorde han ingen överdrivet bra match mot Mikhail Juzjnyj. Han borde ha vunnit den i raka set. Men så uppumpad, nästan förbannad, som han var i fjärde set (då han nollade ryssen). Det bådar gott.

I kväll måste han vara det från start. Han måste ha full fokus från första till sista poäng. För Wawrinka, han inte bara tror att han kan slå Djokovic – han vet det. Skrällsegrarna mot Berdych och Murray har bara stärkt honom i den övertygelsen.

Hur ska Nole hantera Wowrinka då? Dels måste han returnera bra, vilket inte borde vara ett problem för en av tourens klart bästa returtagare. Men framför allt måste han klippa av Wawrinkas vinklar och utmana honom på backhandsidan.

Det vill säga inte bli fastlåst i malande backhanddueller, för ur den positionen har världstian hela veckan bombat sin raka backhand förbi sina motståndare.

Nej, Djokovic måste sätta press och jaga Wawrinka i sidled, för att sedan avsluta poängen antingen vid nät eller med down-the-line-slag från baslinjen.

Djokovic måste också vara aggressiv i sitt försvarsspel. Det funkar inte att bara peta över bollen och vänta på misstag, som Murray gjorde i kvartsfinalen. Med sin nyvunna stabilitet behöver nämligen Wawrinka inte ta de onödiga risker defensiva specialister försöker provocera fram.

I grund och botten handlar det alltså om att möta Wawrinka på det offensiva planet. Om schweizaren tillåts diktera spelet och hela tiden blir serverad platta bollar som han kan göra precis vad han vill med (återigen, som i kvarten mot Murray), då är han omutlig.

Men så spelar ju sällan Djokovic. Typ aldrig. Spelmässigt kommer han med största sannolikhet att spela som han gjort hittills, kanske snäppet mer aggressivt. Nyckeln för serben blir att dels snabbt hitta sin matchrytm och dels inte låta tankarna sväva iväg mot en eventuell finaldrabbning mot rivalen Rafael Nadal.

För Wawrinkas del gäller det att hålla nerverna i styr. Mycket står på spel, betydligt mer än i Australiska öppna-åttondelen, och minsta nervdaller kan resultera i att bollträffen blir lite sämre – vilket i sin tur kan sänka moralen och självförtroendet.

Oddsen 1,20 på Djokovic och 4,40 på Wawrinka känns fullt rimliga. Betydligt större skräll om Wawrinka vinner den här matchen än att han slog Berdych och Murray, men knappast i paritet med Tommy Robredos skräll mot Roger Federer.

Vågar vi hoppas på en femsetare? Inte mig emot, även om jag tror att Nole tar det i fyra – och säkrar sin tionde final på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna.

* * *

√ RAFAEL NADAL (2) – RICHARD GASQUET (9)

Riktigt bra turnering av Gasquet så här långt, men att möta Nadal i superform i en GS-semifinal? En helt annan femma.

10-0 i inbördes möten för Nadal. 23-4 i setfacit. Gasquet har aldrig ens varit i närheten av att hota spanjoren.

Fransmannen gjorde taktiskt en nästan felfri match mot David Ferrer. Att den gick till fem set handlade enbart om att Gasquet inte orkade hålla den höga nivån genom tre-fyra set, vilket gör det ännu mer imponerande att han vann femte set med så klara siffror.

Inte helt omöjligt att världsnian tog det lite lugnt i tredje och fjärde set när Ferrer lade i en högre växel och ökade intensiteten. Såg i alla fall lite så ut under matchen. Skillnaden mellan de fem olika seten var väl inte direkt som natt och dag, men visst gasade han mer i första, andra och femte.

Så, vad har han att sätta emot Nadal i kväll?

Inte mycket.

Inte med tanke på hur extremt överlägsen Nadal varit hittills. Att mata loopade backhands cross court funkade mot Ferrer eftersom just backhandhörnet är världsfyrans största svaghet. I kväll hamnar de slagen i stället rätt i gapet på Nadals fruktade forehand.

Gasquet måste alltså spegelvända sin strategi och attackera Nadals backhand.

Det har många spelare gjort med gott resultat genom åren, men det krävs en kraft och millimeterprecision som knappt är av denna värld. Framför allt måste den aggressiva pressen upprätthållas genom en hel match.

Något knappt ens Djokovic, som var expert på att nedmontera Nadals försvar under hela 2011, mäktar med längre.

När nu Rafa dessutom börja spela betydligt mer aggressivt på hardcourt minskar marginalerna ytterligare.

Med tanke på vad Gasquet visat upp på Flushing Meadows så här långt tycker jag att han har kapaciteten att plocka ett set mot världstvåan.

Men mer än så? Nej. Ett set på sin höjd. Om han spelar på sin absoluta topp.

Om inte Nadal slåss om karriärens andra US Open-titel (och totalt 13:e GS-buckla) på måndag så bör ju någon rimligtvis äta upp sin hatt.

Känns som att den här texten måste inledas med Lleyton Hewitt.

För jisses, vilket läge han gav sig själv att säkra sin första Grand Slam-kvartsfinal på fyra år.

Och jisses, som han sumpade sina chanser.

Den forne världsettans (på senare år) förtvivlade oförmåga att stänga matcher manifesterades liksom i all sin skoningslösa prakt i just den här åttondelsfinalen. En åttondelsfinal där han långa stunder visade prov på det spel som en gång inbringade två Grand Slam-bucklor (US Open 2001 och Wimbledon 2002) och tog honom till rankningens absoluta topp – som den yngsta världsettan någonsin.

Det var en i allra högsta grad underhållande, om än ojämn, match. Båda matade sylvassa forehandprojektiler med knivskarp precision mot varandra, täckte hela banan med imponerande försvarsspel och bjöd på tennismagi med till synes omöjliga räddningar och kontringsslag.

Mikhail Juzjnyj började bäst, men Hewitt gnetade sig in i matchen – och ledde plötsligt med 2-1 i set och 4-1 i fjärde set, då nerverna för första gången gjorde sig påminda. Fem raka game för Juzjnyj och Hewitt stod återigen inför ett rafflande femte set (som mot Juan Martín del Potro i andra omgången).

Även i femte set höll Hewitt till en början den högre nivån. Juzjnyj fick visserligen ett break med sig tidigt, men kunde inte fullborda det.

Hewitt jobbade sig fram till ett 5-2-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid 5-3.

Han misslyckades.

Han misslyckades också med att förvalta sin gameboll vid 5-5, blev bruten – och lät därmed Juzjnyj fullborda sin mirakulösa vändning.

Ryssen gjorde inga fel och blåste den kuvade australiern av banan.

Ridå Hewitt.

Han har ju verkligen gjort en fantastisk turnering, vilket han ska vara nöjd med. Men att sagan tar slut på det här sättet… Nej, det blev en bitter sorti för olycksfågeln Hewitt.

Belöningen för Juzjnyj blir ett möte med Novak Djokovic, som detroniserade Marcel Granollers i raka set: 6-3, 6-0, 6-0.

Tror inte att ryssen har överdrivet mycket att sätta emot världsettan, vilket innebär att Novak kommer gå in i en eventuell semifinal mot Andy Murray utan att ha satts på prov ordentligt. Tror som jag skrivit tidigare att det kan ligga honom i fatet rätt rejält.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=7WhvsDRsMeQ

Stanislas Wawrinka avfärdade Tomás Berdych i fyra set i natt: 3-6, 6-1, 7-6(6), 6-2.

Inte ett dugg förvånad faktiskt. Wawrinka har sett stark ut hittills och verkar ha hittat tillbaka till storformen från i våras. Har dessutom inte så överdrivet svårt för Berdych. De påminner mycket om varandra rent spelmässigt, och när de möts handlar det oftast om vem som för stunden är jämnast i sitt spel.

Ska bli väldigt intressant att se vad Wawrinka kan åstadkomma mot Andy Murray, som tappade set mot Denis Istomin men slutligen vann enkelt: 6-7(5), 6-1, 6-4, 6-4.

8-5 till Murray i inbördes möten totalt, 6-2 på hardcourt. Brukar dock bli jämna matcher. Wawrinka har vad som krävs för att slå igenom Murrays försvar och kan mycket väl utgöra ett lika stort hot som Berdych skulle göra.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=AyYpiQj9DFc

På damsidan kan noteras att Serena Williams vuxit in i den här turneringen ordentligt – och börjar se så där löjligt överlägsen ut igen. 6-0, 6-0 blev det mot Carla Suarez Navarro. Finns inte mycket att klaga på där.

Och det blir mycket riktigt Li Na som står för motståndet i semifinalen. Världssexan hade vissa problem mot Ekaterina Makarova men vann till slut i tre set: 6-4, 6-7(5), 6-2.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=04PcIJ9vs_g

På den nedre halvan är Victoria Azarenka klar för kvartsfinal, efter en imponerande insats mot forna världsettan Ana Ivanovic. Ivanovic var fullkomligt omutlig inledningsvis och tog väldigt välförtjänt ledningen med 1-0 i set via 6-4.

Ivanovic bombade forehands down the line och borrade sig igenom Azarenkas försvar med tungt grundspel och fast beslutsamhet.

Men, precis som jag skrev inför matchen, är Azarenkas jämnhet Ivanovics största bekymmer. Världstvåan var beredd på en liten liten (egentligen knappt märkbar, men tillräcklig för förlorat momentum) dipp från Ivanovic i andra set och tog varenda chans hon fick.

Efter en svajig inledning på setet kunde Azarenka utjämna genom 6-3 och vann sedan skiljeset med 6-4.

Azarenka möter Daniela Hantuchova i kvarten.

Wow. Redan dags för årets sista Grand Slam.

Seedningen var inte mycket att orda om eftersom US Open, likt Franska öppna och Australiska öppna, följer världsrankningen rakt av och nu är även lottningen klappade och klar.

Låt oss i vanlig ordning göra en djupdykning:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Till att börja med: Novak Djokovic fick nitlotten Andy Murray, och bäddar alltså för en finalrepris från i fjol redan i semifinalen.

Behöver jag ens påstå att detta passar Murray mycket bättre än tvärtom? Förstaseedade Djokovic och andraseedade Rafael Nadal hoppades så klart på att få världsfyran David Ferrer på sin halva. Murray i sin tur ville nog hemskt gärna slippa Nadal i en eventuell semifinal. Han har erkänt svårt för spanjoren och dessutom bra statistik mot Djokovic (11-8 till Novak i inbördes möten, 7-5 på de senaste tolv mötena från 2011 till nu).

Fram till kvartsfinal är det mer eller mindre motorväg för Djokovic. Ricardas Berankis i öppningsmatchen, sedan Benjamin Becker/Lukas Rosol i andra omgången och troligen Grigor Dimitrov i tredje.

I åttondelsfinal? Känns förvånansvärt öppet. Fabio Fognini och Benoit Paire högst seedade potentiella motståndare. Båda fullkomligt opålitliga. Men Paire? Ptja. Kan lika gärna bli Marcel Granollers, känns det som. Upplagt för skräll. Men jag säger Paire.

I kvartsfinalen väntar troligen Juan Martín del Potro. På papperet inga jättestora hot mot argentinaren: Tommy Haas är i dålig form och överlag inte särskilt konkurrenskraftig över fem set, Mikhail Juzjnyj har bara mäktat med att plocka ett set mot del Potro på fyra försök och övriga spelare ska han bara besegra.

För Murrays del är Michael Llodra en ganska knepig öppningsmotståndare, men ska så klart vinna den matchen utan jättestora bekymmer. Därefter har han inga egentliga hot fram till kvartsfinal. Jag menar, att han i värsta fall möter Juan Mónaco i tredjerunda och Nicolás Almagro i åttondel lär inte hålla honom vaken om nätterna direkt.

I kvartsfinalen väntar dock sannolikt Tomás Berdych (som för övrigt i åttondelen eventuellt möter Kevin Anderson för sjätte gången i år). Nu är det ju på det viset att Berdych alltid är ett potentiellt hot mot toppspelarna. Han har dessutom 6-4 i inbördes möten, och två raka segrar, mot Murray.

Men.

Det är ganska stor skillnad på att möta Andy Murray i någon av årets alla Masters och i Grand Slam-sammanhang – i synnerhet US Open (och Wimbledon). När de båda möttes i semifinalen på Flushing Meadows förra året vann Berdych visserligen första set, men fick sedan storstryk (5-7, 6-2, 6-1, 7-6).

Håller Murray som klar favorit i den matchen, men visst måste det ses som en tuff lottning att potentiellt behöva slå Berdych, Djokovic och Nadal back-to-back?

Tycker för övrigt att ni ska hålla ett öga på framtidslöftet Jiri Vesely (möter Denis Kudla i första omgången, Berdych i andra om han vinner). Har 18-1 i Futures-matchfacit, alla på hardcourt, och 28-6 på Challenger-touren (1-1 på hard) i år. En intressant spelare som vi ska prata mer om vid tillfälle.

Hoppas också att Stanislas Wawrinka har tagit sig ur sin lilla formsvacka lagom till US Open.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Murray.
Skrällvarning: Berdych, del Potro.
Bubblare: Wawrinka, Anderson.

* * *

UNDRE HALVAN:

Stackars Ryan Harrison tvingas möta en formtoppad Nadal i första omgången. Bra öppningsmatch för Nadal. Harrison är tillräckligt bra för att störa honom och kanske tvinga fram en lite högre nivå än tomgångskörning, men ska så klart inte ens vara i närheten av att hota.

I andra omgången Vasek Pospisil eller kvalspelare. Sedan förhoppningsvis Fernando Verdasco. Ja, om han nu inte är slutkörd efter Winston-Salem. Har potential att bli ett intressant möte. Vore även lite kul om det blev Nikolaj Davydenko i tredje omgången (en av väldigt få spelare med plusstatistik mot Nadal).

Åttondelsfinal: Troligen John Isner.

Kvartsfinal: Möjligen Roger Federer.

På det hela taget ingen jättelätt lottning för Nadal, alltså. Nej, den måste nog betraktas som tuff, i alla fall på papperet. Trots att han slapp nitlotten Murray.

Trots den senaste tidens lågvattenmärken borde Federer ta sig till kvarten. Grega Zemjla i 1R, Santiago Giraldo/Carlos Berlocq i 2R, sannolikt Sam Querrey i 3R och Kei Nishikori i åttondel är en överkomlig lottning. Nishikori, förresten. Inte alls säkert att han tar sig till åttondel. Kan kanske bli Bernard Tomic – eller kanske Tommy Robredo.

David Ferrer då? Tja, han kan möta Ernests Gulbis i tredje omgången. Skulle han ens vara favorit då, på hardcourt, givet de senaste två veckornas svaga Masters-resultat? Det återstår att se. Även en eventuell åttondel kan bli tuff för världsfyran, eftersom Jerzy Janowicz har goda chanser att ta sig dit.

Janowicz imponerade inte direkt i Montréal och Cincinnati, men kan säkert hitta tillbaka till formen han visade upp i Wimbledon nu när det vankas Grand Slam igen.

Även Milos Raonic har fått en högst överkomlig lottning till åttondel: Kvalspelare i 1R, Thiemo de Bakker/Pablo Andújar i 2R, Feliciano Lopez i 3R.

Annars överlag den klart mest svårtippade sektionen. Richard Gasquet har väl inte imponerat på sistone men kan ändå hållas som favorit framför David Ferrer. Ska ju ta sig till åttondelsfinal utan större problem, men kan alltså möta Raonic där. Inte helt lätt.

Vill någonstans väldigt gärna tro på trion Janowicz, Raonic, Gulbis (Janowicz och Gulbis kan för övrigt mötas i åttondel). Men som sagt, oerhört svårtippad sektion. Jag menar, Gasquet har ju knappast en mördande lottning men att han ska ta sig till sin första GS-semifinal sedan Wimbledon 2007… Har det den senaste tiden egentligen funnits någonting i hans spel – om vi helt bortser från lottningen – som tyder på det? Tveksamt.

Och Ferrer ska man aldrig räkna ut helt, trots ganska dålig form och svår lottning. Tänker ändå dra till med Janowicz. Lika bra chansning som någon annan, känns det som på förhand.

Finns en hel del andra spelare att hålla koll på här: Gaël Monfils i den understa semifinalsektionen. Kan mycket väl slå ut Isner redan i andra omgången. Vore ingen megaskräll direkt. 19-årige Jack Sock i Ferrers åttondelssektion. Möter kvalspelare i första omgången, sedan troligen Janowicz. 24-årige Aljaz Bedene (som tyvärr trillat ur topp 100 efter en svag sommar) möter Dmitrij Tursunov i sin öppningsmatch. Möttes i kvalet i Cincinnati, gick till tre set (Tursunov vann).

Och 22-årige Andreij Kuznetsov möter Dudi Sela i sin öppningsmatch. Ingen omöjlig uppgift. Har tagit sig till 2R både i Australiska öppna och Wimbledon i år.

De går vidare till semifinal: Nadal, Janowicz.
Skrällvarning: Ferrer, Raonic, Gulbis, Federer.
Bubblare: Isner, Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Janowicz, Murray slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Murray.

* * *

Egentligen hopplöst att tippa GS-turneringar så här på förhand, men det är väl lite det som är tjusningen? Baserat på de senaste veckornas resultat är det till exempel svårt att inte hålla Nadal som favorit, men är det troligt att han vinner med den här lottningen?

Well. Det beror ju på en mängd olika faktorer (knän, trötthet, form etc).

En semifinal mellan Djokovic och Murray känns oerhört öppen. Där kan dagsformen avgöra helt och hållet. Har Djokovic en riktigt bra dag så vinner han. Har han det inte så vinner Murray. Tycker inte att Djokovic har sett tillräckligt hungrig och fokuserad ut på sistone. Han har liksom känts… opålitlig. Därför svårt att hålla honom som favorit.

Och Murray. Tycker han underpresterade både i Montréal och Cincinnati, men i Grand Slam-sammanhang skärper han alltid till sig.

Och så vidare, och så vidare. Brasklappar till höger och vänster.

Kan avslutningsvis säga att Nadal-Djokovic givetvis är drömfinalen. Men visst vore det kul med Federer-del Potro? Eller typ Janowicz-Berdych? Knappast troligt. Men roligt.

Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.

Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

Efter den smått mediokra semifinalen mellan landsmännen Milos Raonic och Vasek Pospisil hade nästan vilken match som helst upplevts som smått magisk (okej, grovt överdrivet, men ni fattar poängen).

Nu råkade det ju bli så att den andra semifinalen i Canada Masters – mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal – faktiskt var smått magisk, på riktigt.

Inte den bästa matchen som spelats mellan dessa båda herrar, men värdig den här fantastiska rivaliteten.

Djokovic hade problem med att hitta sin matchrytm, och jag tror faktiskt att det berodde väldigt mycket på Nadal. När såg vi honom spela så offensivt sist? Typ US Open 2010? Kanske. Kändes hur som helst som att Djokovic var en aning perplex av den aggressiva kavalkad som Nadal svarade för i första set.

Som så många gånger förr jobbade sig dock världsettan in i matchen och lyckades pressa tillbaka spanjoren i banan med sina genomborrande projektiler från baslinjen, vilket resulterade i flaschbacks från de där Masters-finalerna på hardcourt mellan de båda för två år sedan (Indian Wells och Miami 2011, då Djokovic nötte ner Nadal efter att ha förlorat första set).

Så blev det inte i dag. Nadal hittade position igen, smattrade på med sina blixtsnabba ben, slog penetrerande forehands och var mer resolut med sin backhand än typ någonsin. Spelade dessutom mycket mer varierat än vanligt och tvingade Djokovic att hela tiden vara på tårna.

Väldigt intressant att se Nadal spela på det viset. Han har verkligen lyckats utmejsla en tennis som inte är utpräglat nadaliansk men som funkar oväntat bra för honom på hardcourt. Han har helt enkelt börjat spela hardcourt, i stället för att försöka lira grustennis med små påtvingade justeringar.

Om vi kommer få se samma sorts Nadal i kväll? Tja, det sker nog inga världsomvälvande förändringar över en natt mitt under pågående turnering, men samtidigt behöver han ju inte spela så där mot Milos Raonic. Mot mammutservaren lämpar sig snarare det mer defensiva nadalianska spelet bättre, eftersom det i teorin räcker med ett break per set för att vinna i raka.

Jag förväntar mig att Nadal kommer spela mer avvaktande i kväll. Vänta ut Raonic, nöta ner honom och tvinga fram enkla misstag genom att bara hålla bollen i liv och förlänga duellerna.

Om Raonic spelar som mot Pospisil i går får han nöja sig med att vinna några enstaka game mot Nadal i kvällens final. Hoppas naturligtvis på att han ska rise to the occasion och bjuda på sin allra bästa tennis.

Tror dock inte ens att det räcker mot en Nadal i så här utomjordiskt bra form, men då kan det åtminstone bli en välspelad och förhållandevis spännande match.

Grundtipset är ändå att Nadal tar det här i raka set och att han därmed lyfter sin 25:e Masters-buckla i karriären (sjunde på hardcourt). Nadal förlorar inte sådana här matcher. Inte ens mot en Juan Martín del Potro (som ju med rätta ses som ett av de största hoten mot den absoluta toppen) i högform, som i årets Indian Wells.

Givet det är det därför oerhört svårt att se hur Raonic ens ska kunna ta set mot Nadal. Särskilt inte med tanke på att han i ärlighetens namn inte gjort en överdrivet bra turnering, rent spelmässigt. Han har fått resultaten med sig och det är i slutänden det enda som räknas, men han har inte spelat speciellt bra tennis.

Det måste man göra om man ens ska vara i närheten av att slå Rafael Nadal i de här sammanhangen.

Men men. You are very welcome to prove us wrong, Milos. Om inte annat så för det rena nöjet i att titta på finaltennis som varar i mer än en dryg timme.

Hoppsan, så fort tiden går ibland.

Har ju varit tyst som i graven här i bloggen den senaste tiden. Inte helt frivilligt, men varför ödsla dyrbara spaltmeter på att orda om det nu när det händer så mycket gött på touren?

Canada Masters har verkligen varit något utöver det vanliga. Inte riktigt i klass med Paris Masters förra året, men nästan. David Ferrer torskade sin öppningsmatch i raka set mot 83-rankade kvalspelaren Alex Bogomolov Jr (som gjort en bedrövlig säsong hittills och mest hållit till på Challenger-touren), Ernests Gulbis slog världstvåan Andy Murray i raka set i tredje omgången, Benoit Paire slog ut Stanislas Wawrinka för att sedan förlora nästa match mot 74-rankade Marinko Matosevic (som föll i raka set mot Rafael Nadal).

Och så har vi 22-årige, 71-rankade hemmafavoriten Vasek Pospisil, som fick ett wild card till turneringen. Pospisil inledde med att besegra John Isner i en tajt tresetare, utmanövrerade sedan veteranen Radek Stepanek i raka set och fällde sedan världssexan Tomás Berdych i tiebreak i avgörande set (precis som mot Isner).

Nikolaj Davydenko avbröt sedan kvartsfinalen efter bara tre spelade game, och plötsligt var doldisen Pospisil klar för sin blott andra ATP-semifinal i karriären (den första kom i Bogota, där han förlorade mot Alejandro Falla, så sent som i juli).

Hans motståndare där: Milos Raonic. Också han kanadensare – och även han en semifinaldebutant, fast i Masters-sammanhang (har som bäst nått kvartsfinal tidigare, i just Canada Masters och Cincinnati Masters förra året).

Raonic var så klart favorit inför mötet, men redan i inledningen av matchen stod det klart att Pospisil åtnjöt större delen av publikens stöd.

Den kanadensiska hemmapubliken uppskattar så klart Raonic och vad han redan åstadkommit i världstennisen, men de fullkomligt älskar den sorts framgångssaga Pospisil utgör: en lågt rankad doldis som från ingenstans tar sina motståndare och hela tennisvärlden med storm.

Sådant har alltid varit nervkittlande. Så även 2013.

Nåväl.

Den här historiska finalen – första gången någonsin två kanadensare spelat mot varandra i en semifinal – var tyvärr inte jättemycket att hänga i julgranen. Den började precis som väntat – med servesluggande, korta dueller och få breakmöjligheter.

Raonic tog tillvara på en av sina fyra breakbollar, vilket räckte till 6-4-seger i första set (Pospisil brände sina tre chanser).

Andra set var fullständigt bedrövligt från Raonics sida. Han blev bruten direkt och var under halva setet nere på chocklåga 40 procent förstaservar. Vann visserligen 90 procent av poängen när han väl lyckades slå in en förstaserve, men vad hjälper det när antalet förstaservar är så få? Han vann dessutom så lite som 17 procent i andraserve, alltså två av tolv poäng. Katastrofalt.

Pospisil behövde liksom egentligen inte anstränga sig för att utjämna. Bara vänta på att Raonic skulle slå bort sig. Eller missa en förstaserve, eftersom det typ var en garanterad poäng.

Inte speciellt överraskande, i och för sig. Raonic tenderar ibland att tappa fokus och visa på enorm kvalitetsskillnad mellan set. Ofta efter att ha vunnit första (samma visa mot Gulbis i kvartsfinalen, till exempel). Tänker att han i semifinalen kan ha störts av att både tvingas axla rollen som favorit och dessutom ha publiken emot sig. Gissar att han inte är van vid att inte ha åskådarnas kompromisslösa stöd på hemmaplan.

Raonic gjorde i dag ett skamligt andra set, som hans jämnåriga motståndare vann rättvist med 6-1 efter ytterligare ett break.

Avgörande set blev mer som det inledande. Hela setet kom återigen helt att handla om serven. Båda vann 69 procent av poängen i egen serve och vi bjöds inte ens på en enda breakboll. Tycker båda imponerade på så vis att de hela tiden lyckades plocka fram sina allra bästa servar och grundslag på de absolut viktigaste poängen.

Fram till tiebreak.

Här skulle Raonics rutin komma att bli avgörande.

För om vi ska vara ärliga: Pospisil var faktiskt väsentligt bättre i stora delar av spelet i dag. Han returnerade bättre. Han försvarade sig bättre. Han rörde sig bättre. Han var betydligt säkrare i både grundslag och spel. Vann majoriteten av poängen i baslinjeduellerna, var effektiv framme vid nät och lät sig inte skrämmas av Raonics nätruscher.

Raonic å sin sida svajade ordentligt i andra set och visade fortsatt osäkerhet i sitt grundspel. Försökte nästan hela tiden gå runt på sin forehand nere i backhandhörnet och slå den rakt, vilket är ett väldigt svårt slag (man måste placera bollen både djupt, hårt och nära sidlinjen för att inte motståndaren chansen att kontringsslå, eftersom man öppnar upp så stor yta till höger i banan). Ett slag han väldigt väldigt ofta missade.

Pospisil var den som svarade för det mest bländande spelet (även om just bländande spel generellt lyste med sin frånvaro i den här matchen), medan Raonic dundrade in större delen av sina poäng från serverutan.

Inget fel alls i det. Har man ett sådant extremt tungt vapen i sin arsenal som Raonic har i sin serve så är det inte ett dugg konstigt att man bärgar majoriteten av sina poäng – och segrar – tack vare just den.

I tiebreak kom hans rutin i dessa sammanhang väl till pass. Han tappade visserligen två minibreak och 3-0-ledning, men tack vare kyla och taktisk försiktighet lyckades han spela till sig två matchbollar vid 6-4 – och han bärgade segern på bästa tänkbara sätt.

En backhandduell resulterade i en stenhård inside out-forehand från Pospisil, som Raonic tvingas blocka. Pospisil rör sig fram mot nät, Raonic gissar att han planerar lägga sin smash i andra änden av banan och rusar dit. Raonics gissning är rätt, Pospisils smash blir inte den bästa och Milos chippar tillbaka bollen. Trots att han placerar den mitt i banan är Pospisil chanslös.

Och så skrivs nästa blad i Milos Raonics framgångssaga.

För han är tack vare den här segern inte bara klar för sin första Masters-final – han slår sig dessutom in på topp 10 för första gången någonsin när nya världsrankningen presenteras på måndag (på bekostnad av Richard Gasquet, som blev fullständigt mosad av Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Det är nästan lite ironiskt att det sker just nu, med tanke på att han överlag rent spelmässigt inte varit alls lika bra i år som förra året, men visar också hur viktigt det är att prestera i ”rätt” turneringar (vilket ju även Jerzy Janowicz är ett ypperligt bevis på efter hans framgångar i Paris Masters förra året och Wimbledon i år).

http://www.youtube.com/watch?v=IIEADogqQ-s

Det ska dock oerhört mycket till för att Raonic ska gå hela vägen i Montréal. I finalen väntar nämligen Novak Djokovic eller Rafael Nadal. Båda har varit i princip helt omutliga – Nadal har ännu inte tappat set, Djokovic förlorade visserligen ett mot Denis Istomin i åttondelsfinalen men har i sina två andra matcher förlorat sammanlagt sex game.

Blir oerhört intressant att se vem som vinner det mötet. Lutar ju onekligen åt att Djokovic når sin tredje raka final, givet att han inte förlorat mot Nadal på hardcourt på tre år. Sist Nadal vann på underlaget var i World Tour Finals 2010 – sedan dess har Djokovic vunnit fyra raka matcher och har totalt 8-4 i inbördes möten (på alla underlag) sedan 2011.

Vem det än blir så blir det onekligen en sevärd final i morgon. Personligen hoppas jag att Raonic svarar för sin bästa match i karriären och åtminstone hotar vem det nu än blir han möter. Ja, jag tycker faktiskt att det vore fantastiskt roligt om han till och med vann, även om det inte är särskilt troligt.

Men men. Det är en annan historia, som skrivs i morgon.

Vad hände egentligen?

Det är svårt att inte se igenom krutröken, förbi Andy Murrays fantastiska prestation, igenom britternas Wimbledon-eufori – och ställa sig just den frågan.

Den här matchen höll oftast fantastiskt hög kvalitet. Framför allt Murray men även rivalen Novak Djokovic slog helt omöjliga slag och bjöd på några av årets mest gastkramande dueller.

Men trots det, trots att matchen hade så löjligt högt underhållningsvärde, så var det någonting som inte riktigt stod helt rätt till.

Detta något var Novak Djokovic.

När det gällde som mest, då var Djokovic som sämst. Som när han gick fram till 4-1 i andra set, efter en lite svajig inledning, och sedan tappade sex av de kommande sju gamen.

Eller när han hade break och spelmässigt övertag i tredje set – och tappade till 4-5 i Murrays serve.

Enda gången som Djokovic egentligen kom upp i den där rysligt höga nivån vi är vana vid att se honom under ett helt game var i matchens absolut sista.

Murray hade 40-0 och tre matchbollar – i egen serve. Då plockar Nole fram några av sina absolut mest blixtrande returer och offensiva slag, utjämnar och skaffar sig breakbollar.

Att Murray lyckades hålla nerverna så pass mycket i styr att han räddade de där breakbollarna (tror det blev tre totalt) med tanke på den enorma press som vilade på hans axlar i det läget är outsägligt imponerande.

Och på något vis kändes det nästan som att även Novak Djokovic drog en lättnadens suck när Andy Murray slutligen bärgade Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år.

Jag menar inte att han vek ner sig där, för det gjorde han verkligen inte. Nej, det kändes bara som att Djokovic någonstans visste att han i det skedet av matchen, när han bränt de där breakbollarna och återigen hade matchboll mot sig, denna dag inte hade det i sig att vända på den här steken.

Jag vet inte riktigt varför Djokovic underpresterade som han gjorde. Strösslade banan med oprovocerade misstag (det blev 40 till slut, mot skottens 21) och gav Murray flera bjudgame.

Den gassande solen kan vara en del av förklaringen, även om det känns lite osannolikt. Jag menar, han var ju långa stunder helt underlägsen Murray i alla tre set, även det första.

Att han hade en fysiskt och psykiskt krävande långkörare mot Juan Martín del Potro i semifinalen i kroppen kan vara en annan förklaring. Tycker inte att det känns som en helt rimligt förklaring det heller. Han har trots allt haft mer tid än Murray att återhämta sig (Murrays semifinal mot Jerzy Janowicz var dock betydligt enklare).

Finalnerver? Inte helt omöjligt. Kan inte vara helt lätt att både ha en taggad Murray och 15,000 förväntansfulla hemmasupportrar mot sig i en Grand Slam-final.

Det mest sannolika är att det helt enkelt handlade om en kombination. Han var fortfarande en aning trött efter semin mot del Potro, vilket förvärrades av det stekheta vädret, och kände av en viss nervositet.

Framför allt tror jag inte att han hade hunnit återhämta sig från den mentala urladdningen mot del Potro. Tror faktiskt att den matchen naggade lite på hans självförtroende, trots att han vann den. Han kände sig helt enkelt hotad av del Potro och visste att Murray kan hota honom ännu mer om han inte gör en snudd på fläckfri match.

Så kom han helt fel in i matchen och lyckades inte jobba sig in i den mentalt.

I takt med att Djokovics självförtroende sjönk steg ju dessutom Murrays som en luftballong. Ett tag kändes det som att varenda slag han slog, oavsett från vilken position i banan han slog den, gick in.

Det blev mycket snack om Djokovic nu, och det är ju kanske en smula orättvist mot Murray.

För vilken match han gjorde.

Vid sidan av alla de där magiska passeringarna och de omöjliga vinklarna visade han återigen prov på sin taktiska briljans. Spelade oerhört balanserat genom hela matchen. Växlade tempo i precis rätt lägen, störde hela tiden Djokovics matchrytm med sitt varierade slagregister och var vattentät i försvarsspelet. Framför allt hans makalösa kontringsslag var en fröjd för ögat.

6-4, 7-5, 6-4 är fantastiska siffror i en Grand Slam-final mot världsettan. Att han gör en av sina absolut bästa matcher det här året just i finalen (efter att ha vänt 2-0-underläge i kvartsfinalen mot Fernando Verdasco och varit relativt illa ute i semifinalen mot Janowicz) är ruggigt imponerande.

Alla vi som höll Novak Djokovic som favorit inför den här matchen får ställa oss i skamvrån med dumstruten på.

Andy Murray satte oss verkligen på plats i dag. Oss och Novak Djokovic.

Han visade att Nole måste spela på topp även mot honom om han ska vinna deras finaldrabbningar. Precis som han gjorde i US Open förra året (och även i årets Australiska öppna, där han tog första set och hade möjligheter att plocka en 2-0-ledning).

Svårt att inte vara glad för Murrays skull en dag som denna. Inte bara för att han fick bärga Storbritanniens första Wimbledon-buckla på 77 år, utan också för att han suddar bort stämpeln som eventuell engångsvinnare i Grand Slam-sammanhang.

Nu har han vunnit OS-guld, US Open och Wimbledon. Varit finalist i fyra av de fem senaste GS-turneringarna (vunnit två, stod över Franska öppna i år).

Jag räknar kallt med att han kommer befästa sin roll som en av de främsta utmanarna om Grand Slam-titlarna ännu mer framöver.

Nu när han inte bara utmanar om dem.

Utan faktiskt vinner dem.

Så var vi plötsligt framme vid den allra sista tävlingsdagen.

Två Wimbledon-veckor går onekligen väldigt fort.

De toppseedade spelarna har fallit som käglor, men nu står vi ändå här med världsettan och världstvåan i final.

Novak Djokovic mot Andy Murray.

Den överlägsna, och tyvärr ofta styvmoderligt behandlade, världsettan mot publikfavoriten Murray.

Och vad har vi att vänta oss i dagens final?

Den blir förmodligen väldigt välspelad. Murray har en förmåga att plocka fram det bästa ur Djokovic, rent taktiskt (han spelar sällan lika blixtrande offensivt mot Murray som mot Rafael Nadal). Trots att underlaget är gräs kommer vi nog bjudas på en hel del strategiskt välavvägda dueller (eller ”nötande långtråkiga”, som vissa väljer att beskriva dem som).

Jag tror att det blir Djokovic som mestadels håller i taktpinnen. Det brukar vara så när de här båda möts.

Innan vi dyker ner i en djuplodande analys av förmodad matchbild kan vi ta en titt på siffrorna inför den här finalen. Vi börjar med Djokovic:

• Totalt 20 spelade set, 204 games (89 av dem i de två senaste matcherna).

• 275 winners totalt, i genomsnitt 45 per match. Som mest 80 (i semifinalen mot Juan Martín del Potro, som gick till fem set; i snitt 16 per set, vilket motsvarar 48 i en tresetare).

• 112 oprovocerade misstag, i snitt 18,6 per match (inför semifinalen låg snittet på 12,8 per match).

• 25 vunna returgame, i snitt 4,16 per match.

• I snitt 77,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 93 procent, mot Jeremy Chardy i tredje omgången). 64,6 procent i andraserve (som bäst 81 procent, mot Florian Mayer i första omgången). Bara sju dubbelfel på sex matcher.

• Totalt 76 ess, i snitt 12,6 per match.

Och så fortsätter vi med Murray:

• Totalt 21 spelade set, 207 games (90 av dem i de två senaste matcherna).

• 249 winners totalt, i genomsnitt 41,5 per match. Som mest 49 (mot Jerzy Janowicz i semifinalen).

• 102 oprovocerade misstag, i snitt 17 per match.

• 29 vunna returgame, i snitt 4,8 per match.

• 80,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 85 procent, mot Lu Yen-hsun i andra omgången och mot Tommy Robredo i tredje omgången). 57,3 procent vunna poäng i andraserve (som bäst 71 procent, mot Janowicz i semifinalen).

• Totalt 80 ess, i snitt 13,3 per match.

Det finns några intressanta detaljer i den här statistiken att analysera närmare inför finalen: Djokovic slår in 65 procent förstaservar och vinner alltså i genomsnitt 77,6 procent av dem. Murray slår in nästan lika många, 64,5 procent, och vinner 80,6 procent av dem. Har dessutom smaskat in fler ess totalt.

Det är anmärkningsvärt. Trodde faktiskt att Djokovic skulle ha det statistiska övertaget i egen serve, sett till just de siffrorna.

Ett övertag har han dock, trots allt – eftersom Murray bara vinner i snitt 57,5 procent av poängen i andraserve. Där kommer Djokovic sannolikt att vara obarmhärtig och bärga en del enkla poäng.

Vad gäller underlaget är det mycket svårare än jag trodde för bara två veckor sedan att peka ut en spelare som gynnas. Murray är teoretiskt den bättre av de båda på gräs. Rör sig naturligare, störs inte av den lägre (och mer oförutsägbara) bollstudsen och får mer utdelning på sin giftiga slice.

Djokovic har historiskt haft vissa problem på gräs (bortsett från det magiska 2011), till stor del beroende på att han får mindre tid på sig att förbereda sin sving och att höjden på bollstudsen inte är idealisk för honom.

I årets Wimbledon har han dock sett fullständigt orubblig ut. Rör sig lika ledigt på det gyllengröna gräset som på det röda gruset (dessutom ännu bättre nu när gräset vid baslinjen nötts ner). Egentligen bara i semifinalen mot del Potro som han halkat runt och haft lite problem med stadigheten.

När allt detta nu är sagt kan vi gå vidare med att poängtera fem saker som talar för respektive spelare. Vi börjar återigen med Djokovic:

1. FORMEN. Det går inte att säga annat än att världsetta är i superform. Gjorde inte sin bästa match i turneringen mot del Potro (som i sin tur spelade på toppen av sin förmåga) i semin men vann ändå det avgörande setet tryggt och var aldrig nära att förlora.

2. MOTIVATIONEN. Djokovic har bestämt sig för att vinna. Han har återhämtat sig från det tunga nederlaget mot rivalen Nadal i Franska öppna och är fast besluten att bärga sin andra titel i Wimbledon.

3. SERVEN. Djokovic har varit en riktigt skicklig servare de senaste tre-fyra åren. Den är inte den mest imponerade beståndsdelen i hans spel, men är en aning underskattad. I Wimbledon har han servat kassaskåpssäkert – vilket legat till grund för hans enklare segrar fram till semifinalen.

4. PSYKET. Djokovic är förmodligen den mentalt starkaste spelaren på touren. Han har en kuslig förmåga att plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövs som mest. Det väger upp de formsvackor han ofta hamnar i mitt under pågående match med råge, eftersom han nästan alltid vinner de viktigaste poängen.

5. VINNARSKALLEN. Novak har vunnit sex Grand Slam-titlar – fem av dem de senaste tre säsongerna. Spelade fyra raka GS-finaler från Wimbledon 2011 till Franska öppna 2012 och vann tre av dem. Har nått finalen i åtta av de senaste elva Grand Slam-turneringarna (bara missat Franska öppna 2011, Wimbledon 2012 och Franska öppna 2013). Djokovic vet vad som krävs för att vinna – och han gör det ofta.

Och så fortsätter vi med Murray:

1. PUBLIKEN. Supportrarna har lärt sig att älska världstvåan kompromisslöst, och har burit fram sitt hemmahopp under hela turneringen. I finalen kommer publiken uteslutande att stå på Murrays sida. Trots Djokovics dominans de senaste åren åtnjuter han inte samma kärlek som Roger Federer på gräset i Wimbledon.

2. SJÄLVFÖRTROENDET. Skotten har utvecklats enormt på det mentala planet. Visst, han skriker fortfarande ut sin frustration och har ibland ett väldigt negativt kroppsspråk, men nu för tiden hittar han sätt att omvandla det till positiv energi. Han gräver djupare och tar sig ur knepiga underlägen med en helt annan sorts beslutsamhet i dag – som mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen.

3. SPELSINNET. Andy Murrays taktiska speluppfattning och ”court coverage” kommer verkligen till sin rätt på gräs. När bollträffen inte finns där och spelet sviker har han alltid alternativa lösningar och strategiska ess i rockärmen. Han är en sällsynt smart tennisspelare, helt enkelt.

4. VARIATIONEN. Även Murrays varierade slagregister kommer till sin absoluta rätt på gräs. Slicen biter bättre, han får högre utdelning i egen serve. Men framför allt: tempoväxlingarna och de snabba omställningarna ger större effekt.

5. DEN MENTALA GRAN SLAM-SPÄRREN. Ja, att den inte finns där längre, alltså. Den där spärren, som i princip fick honom att krevera av pressen, försvann redan delvis efter Wimbledon-finalen och guldet i London-OS förra året. I Wimbledon gjorde han en fantastisk match och vann sitt första set i en GS-final, i OS slog han Federer i raka set. Det lade grunden för karriärens första GS-buckla i US Open samma höst.

Jag har tippat Djokovic som vinnare i årets Wimbledon och tänker stå fast vid det. Tror däremot inte att det blir en särskilt enkel seger för världsettan. Murray kommer troligen inte att bjuda på samma offensiva kavalkad som del Potro i semin, men skotten har onekligen andra vapen att utmana Djokovic med.

Hoppas så klart på en femsetare, men tror att Djokovic kan springa hem det här i fyra set. Vem som gynnas i ett eventuellt skiljeset är inte helt lätt att svara på, men tror ändå att det i så fall är Djokovic. Tror inte att den fysiskt krävande semifinalen påverkar honom så speciellt mycket i dag. Han har haft tillräckligt med tid till återhämtning.

Det var det.

15.00 smäller det. Du kan givetvis följa hela kalaset på www.aftonbladet.se. Undertecknad kommer att direktrapportera hela finalen. Ses då!