http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.

Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

Han var redan odiskutabel kung i Masters-sammanhang.

Nu är han det ännu mer.

Rafael Nadal bärgade i kväll sin 25:e buckla i dessa sammanhang – och har nu fyra fler än Roger Federer, som har näst flest genom tiderna (schweizaren har 21; Ivan Lendl vann dock 22 Grand Prix/Super 9-titlar, som sett till status motsvarar dagens Masters 1000).

Den moraliska finalen spelades redan i går, i semifinalen mot Novak Djokovic. En match där den makalöst formtoppade Nadal ändå fick kämpa och slita sig till segern: 6-4, 2-6, 7-6(2).

Mot Milos Raonic – första kanadensaren i final i Canada Masters sedan Robert Bédard 1958 – spelade Nadal lika aggressivt och resolut, men fick en betydligt enklare resa.

Jag trodde faktiskt att han skulle vara lite mer avvaktande. Nöta ner Raonic och låta honom slå bort sig. Men nej, Nadal hade en helt annan plan. Och han utförde den snudd på perfekt.

Dels stod han återigen betydligt närmare baslinjen i returtagandet än vi är vana att se honom. Dels satte han hela tiden hög press med offensivt sluggande. Framför allt den raka forehanden var oerhört effektiv, eftersom Raonic lämnade så stor yta just där när han slog backhandcross eller (framför allt) inside out-forehand från samma position.

Dessutom servade han smart och hittade hela tiden luckor när Raonic försökte gå fram på nät.

Raonic i sin tur gjorde återigen en medioker insats. Precis som mot Vasek Pospisil i semifinalen var han extremt nervös, och det var nästan plågsamt tydligt. Serven klickade och högriskreturneringarna resulterade bara i spridda skurar på fel sida om linjerna.

För att vara Raonic hängde han med hyfsat bra i de lite längre duellerna, men blev i slutänden alltid utmanövrerad i sidleds. Han är helt enkelt för långsam och för osäker i grundspelet. Slår alldeles för flackt mest hela tiden och tar onödiga risker.

22-åringen kan ändå glädja sig med att han tack vare finalplatsen slår sig in på topp 10 för första gången i karriären när världsrankningen uppdateras i morgon.

Välförtjänt, tycker jag – men som jag skrev i går lite ironiskt att det sker just nu, när han spelmässigt faktiskt överlag varit sämre än förra året. Raonic har faktiskt bara gjort två-tre riktigt bra turneringar i år (Australiska öppna, San José och Barcelona).

Canada Masters också förstås, men bara resultatmässigt. Han spelade aldrig särskilt bra. På sätt och vis bra, för då finns det ju marginal. Går dock inte riktigt att skaka av sig känslan av att topp 10-vistelsen kan bli kortvarig, den här gången.

Nåväl.

Snacka om styrkebesked från Nadal. Han gjorde typ max två-tre direkt svaga game genom hela matchen. I ett av dem räddade han tre breakbollar och vände 0-40, så han fick ju ordning på det till slut. Slog 17 winners och bara sju oprovocerade misstag (mot Raonics 8/22). Vann 79 procent i förstaserve, 92(!) procent i andraserve.

Det var nog Raonics klart största problem i dag, vid sidan av den klickande serven (slog bara in 50 procent förstaservar och vann blott 61 procent av dem): returerna i Nadals andraserve. De var helt enkelt på tok för dåliga. Han lyckades liksom inte åstadkomma någonting, ens när chanserna serverades som på ett silverfat.

Att han vaknade till liv i andra set och åtminstone försökte hitta lösningar räckte till en ganska fin poängskörd (typ åtta av tio eller något i den stilen) men bara två game.

6-2, 6-2 blev matchsiffrorna. 55-31 i poäng totalt till Nadal. Ganska överlägset. Spanjoren kunde inte ha gjort en mycket bättre final i en turnering han nu vunnit tre gånger (2005, 2008, 2013).

Blir väldigt intressant att se vad Nadal kan åstadkomma under återstoden av hardcourt-säsongen. Kan han spela på den här aggressiva typen av tennis på samma höga nivå över fem set blir han livsfarlig i US Open.

Ska vi gissa att han står över Cincinnati Masters nästa vecka, som han gjorde med Miami efter att ha vunnit i Indian Wells i början av året? Inte osannolikt. Känns inte som att han behöver hitta matchformen inför Flushing Meadows, direkt.

Efter den smått mediokra semifinalen mellan landsmännen Milos Raonic och Vasek Pospisil hade nästan vilken match som helst upplevts som smått magisk (okej, grovt överdrivet, men ni fattar poängen).

Nu råkade det ju bli så att den andra semifinalen i Canada Masters – mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal – faktiskt var smått magisk, på riktigt.

Inte den bästa matchen som spelats mellan dessa båda herrar, men värdig den här fantastiska rivaliteten.

Djokovic hade problem med att hitta sin matchrytm, och jag tror faktiskt att det berodde väldigt mycket på Nadal. När såg vi honom spela så offensivt sist? Typ US Open 2010? Kanske. Kändes hur som helst som att Djokovic var en aning perplex av den aggressiva kavalkad som Nadal svarade för i första set.

Som så många gånger förr jobbade sig dock världsettan in i matchen och lyckades pressa tillbaka spanjoren i banan med sina genomborrande projektiler från baslinjen, vilket resulterade i flaschbacks från de där Masters-finalerna på hardcourt mellan de båda för två år sedan (Indian Wells och Miami 2011, då Djokovic nötte ner Nadal efter att ha förlorat första set).

Så blev det inte i dag. Nadal hittade position igen, smattrade på med sina blixtsnabba ben, slog penetrerande forehands och var mer resolut med sin backhand än typ någonsin. Spelade dessutom mycket mer varierat än vanligt och tvingade Djokovic att hela tiden vara på tårna.

Väldigt intressant att se Nadal spela på det viset. Han har verkligen lyckats utmejsla en tennis som inte är utpräglat nadaliansk men som funkar oväntat bra för honom på hardcourt. Han har helt enkelt börjat spela hardcourt, i stället för att försöka lira grustennis med små påtvingade justeringar.

Om vi kommer få se samma sorts Nadal i kväll? Tja, det sker nog inga världsomvälvande förändringar över en natt mitt under pågående turnering, men samtidigt behöver han ju inte spela så där mot Milos Raonic. Mot mammutservaren lämpar sig snarare det mer defensiva nadalianska spelet bättre, eftersom det i teorin räcker med ett break per set för att vinna i raka.

Jag förväntar mig att Nadal kommer spela mer avvaktande i kväll. Vänta ut Raonic, nöta ner honom och tvinga fram enkla misstag genom att bara hålla bollen i liv och förlänga duellerna.

Om Raonic spelar som mot Pospisil i går får han nöja sig med att vinna några enstaka game mot Nadal i kvällens final. Hoppas naturligtvis på att han ska rise to the occasion och bjuda på sin allra bästa tennis.

Tror dock inte ens att det räcker mot en Nadal i så här utomjordiskt bra form, men då kan det åtminstone bli en välspelad och förhållandevis spännande match.

Grundtipset är ändå att Nadal tar det här i raka set och att han därmed lyfter sin 25:e Masters-buckla i karriären (sjunde på hardcourt). Nadal förlorar inte sådana här matcher. Inte ens mot en Juan Martín del Potro (som ju med rätta ses som ett av de största hoten mot den absoluta toppen) i högform, som i årets Indian Wells.

Givet det är det därför oerhört svårt att se hur Raonic ens ska kunna ta set mot Nadal. Särskilt inte med tanke på att han i ärlighetens namn inte gjort en överdrivet bra turnering, rent spelmässigt. Han har fått resultaten med sig och det är i slutänden det enda som räknas, men han har inte spelat speciellt bra tennis.

Det måste man göra om man ens ska vara i närheten av att slå Rafael Nadal i de här sammanhangen.

Men men. You are very welcome to prove us wrong, Milos. Om inte annat så för det rena nöjet i att titta på finaltennis som varar i mer än en dryg timme.

Hoppsan, så fort tiden går ibland.

Har ju varit tyst som i graven här i bloggen den senaste tiden. Inte helt frivilligt, men varför ödsla dyrbara spaltmeter på att orda om det nu när det händer så mycket gött på touren?

Canada Masters har verkligen varit något utöver det vanliga. Inte riktigt i klass med Paris Masters förra året, men nästan. David Ferrer torskade sin öppningsmatch i raka set mot 83-rankade kvalspelaren Alex Bogomolov Jr (som gjort en bedrövlig säsong hittills och mest hållit till på Challenger-touren), Ernests Gulbis slog världstvåan Andy Murray i raka set i tredje omgången, Benoit Paire slog ut Stanislas Wawrinka för att sedan förlora nästa match mot 74-rankade Marinko Matosevic (som föll i raka set mot Rafael Nadal).

Och så har vi 22-årige, 71-rankade hemmafavoriten Vasek Pospisil, som fick ett wild card till turneringen. Pospisil inledde med att besegra John Isner i en tajt tresetare, utmanövrerade sedan veteranen Radek Stepanek i raka set och fällde sedan världssexan Tomás Berdych i tiebreak i avgörande set (precis som mot Isner).

Nikolaj Davydenko avbröt sedan kvartsfinalen efter bara tre spelade game, och plötsligt var doldisen Pospisil klar för sin blott andra ATP-semifinal i karriären (den första kom i Bogota, där han förlorade mot Alejandro Falla, så sent som i juli).

Hans motståndare där: Milos Raonic. Också han kanadensare – och även han en semifinaldebutant, fast i Masters-sammanhang (har som bäst nått kvartsfinal tidigare, i just Canada Masters och Cincinnati Masters förra året).

Raonic var så klart favorit inför mötet, men redan i inledningen av matchen stod det klart att Pospisil åtnjöt större delen av publikens stöd.

Den kanadensiska hemmapubliken uppskattar så klart Raonic och vad han redan åstadkommit i världstennisen, men de fullkomligt älskar den sorts framgångssaga Pospisil utgör: en lågt rankad doldis som från ingenstans tar sina motståndare och hela tennisvärlden med storm.

Sådant har alltid varit nervkittlande. Så även 2013.

Nåväl.

Den här historiska finalen – första gången någonsin två kanadensare spelat mot varandra i en semifinal – var tyvärr inte jättemycket att hänga i julgranen. Den började precis som väntat – med servesluggande, korta dueller och få breakmöjligheter.

Raonic tog tillvara på en av sina fyra breakbollar, vilket räckte till 6-4-seger i första set (Pospisil brände sina tre chanser).

Andra set var fullständigt bedrövligt från Raonics sida. Han blev bruten direkt och var under halva setet nere på chocklåga 40 procent förstaservar. Vann visserligen 90 procent av poängen när han väl lyckades slå in en förstaserve, men vad hjälper det när antalet förstaservar är så få? Han vann dessutom så lite som 17 procent i andraserve, alltså två av tolv poäng. Katastrofalt.

Pospisil behövde liksom egentligen inte anstränga sig för att utjämna. Bara vänta på att Raonic skulle slå bort sig. Eller missa en förstaserve, eftersom det typ var en garanterad poäng.

Inte speciellt överraskande, i och för sig. Raonic tenderar ibland att tappa fokus och visa på enorm kvalitetsskillnad mellan set. Ofta efter att ha vunnit första (samma visa mot Gulbis i kvartsfinalen, till exempel). Tänker att han i semifinalen kan ha störts av att både tvingas axla rollen som favorit och dessutom ha publiken emot sig. Gissar att han inte är van vid att inte ha åskådarnas kompromisslösa stöd på hemmaplan.

Raonic gjorde i dag ett skamligt andra set, som hans jämnåriga motståndare vann rättvist med 6-1 efter ytterligare ett break.

Avgörande set blev mer som det inledande. Hela setet kom återigen helt att handla om serven. Båda vann 69 procent av poängen i egen serve och vi bjöds inte ens på en enda breakboll. Tycker båda imponerade på så vis att de hela tiden lyckades plocka fram sina allra bästa servar och grundslag på de absolut viktigaste poängen.

Fram till tiebreak.

Här skulle Raonics rutin komma att bli avgörande.

För om vi ska vara ärliga: Pospisil var faktiskt väsentligt bättre i stora delar av spelet i dag. Han returnerade bättre. Han försvarade sig bättre. Han rörde sig bättre. Han var betydligt säkrare i både grundslag och spel. Vann majoriteten av poängen i baslinjeduellerna, var effektiv framme vid nät och lät sig inte skrämmas av Raonics nätruscher.

Raonic å sin sida svajade ordentligt i andra set och visade fortsatt osäkerhet i sitt grundspel. Försökte nästan hela tiden gå runt på sin forehand nere i backhandhörnet och slå den rakt, vilket är ett väldigt svårt slag (man måste placera bollen både djupt, hårt och nära sidlinjen för att inte motståndaren chansen att kontringsslå, eftersom man öppnar upp så stor yta till höger i banan). Ett slag han väldigt väldigt ofta missade.

Pospisil var den som svarade för det mest bländande spelet (även om just bländande spel generellt lyste med sin frånvaro i den här matchen), medan Raonic dundrade in större delen av sina poäng från serverutan.

Inget fel alls i det. Har man ett sådant extremt tungt vapen i sin arsenal som Raonic har i sin serve så är det inte ett dugg konstigt att man bärgar majoriteten av sina poäng – och segrar – tack vare just den.

I tiebreak kom hans rutin i dessa sammanhang väl till pass. Han tappade visserligen två minibreak och 3-0-ledning, men tack vare kyla och taktisk försiktighet lyckades han spela till sig två matchbollar vid 6-4 – och han bärgade segern på bästa tänkbara sätt.

En backhandduell resulterade i en stenhård inside out-forehand från Pospisil, som Raonic tvingas blocka. Pospisil rör sig fram mot nät, Raonic gissar att han planerar lägga sin smash i andra änden av banan och rusar dit. Raonics gissning är rätt, Pospisils smash blir inte den bästa och Milos chippar tillbaka bollen. Trots att han placerar den mitt i banan är Pospisil chanslös.

Och så skrivs nästa blad i Milos Raonics framgångssaga.

För han är tack vare den här segern inte bara klar för sin första Masters-final – han slår sig dessutom in på topp 10 för första gången någonsin när nya världsrankningen presenteras på måndag (på bekostnad av Richard Gasquet, som blev fullständigt mosad av Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Det är nästan lite ironiskt att det sker just nu, med tanke på att han överlag rent spelmässigt inte varit alls lika bra i år som förra året, men visar också hur viktigt det är att prestera i ”rätt” turneringar (vilket ju även Jerzy Janowicz är ett ypperligt bevis på efter hans framgångar i Paris Masters förra året och Wimbledon i år).

http://www.youtube.com/watch?v=IIEADogqQ-s

Det ska dock oerhört mycket till för att Raonic ska gå hela vägen i Montréal. I finalen väntar nämligen Novak Djokovic eller Rafael Nadal. Båda har varit i princip helt omutliga – Nadal har ännu inte tappat set, Djokovic förlorade visserligen ett mot Denis Istomin i åttondelsfinalen men har i sina två andra matcher förlorat sammanlagt sex game.

Blir oerhört intressant att se vem som vinner det mötet. Lutar ju onekligen åt att Djokovic når sin tredje raka final, givet att han inte förlorat mot Nadal på hardcourt på tre år. Sist Nadal vann på underlaget var i World Tour Finals 2010 – sedan dess har Djokovic vunnit fyra raka matcher och har totalt 8-4 i inbördes möten (på alla underlag) sedan 2011.

Vem det än blir så blir det onekligen en sevärd final i morgon. Personligen hoppas jag att Raonic svarar för sin bästa match i karriären och åtminstone hotar vem det nu än blir han möter. Ja, jag tycker faktiskt att det vore fantastiskt roligt om han till och med vann, även om det inte är särskilt troligt.

Men men. Det är en annan historia, som skrivs i morgon.

Han hade aldrig förlorat i första omgången i en Grand Slam-turnering, oavsett underlag.

Någonsin.

Förrän nu.

Och plötsligt är Rafael Nadal, som efter sin makalösa comebackturné var en av de självklara guldkandidaterna, utslagen ur Wimbledon 2013.

Detta efter att doldisen Steve Darcis, vars dittills största seger i karriären kom mot Tomás Berdych i öppningsmatchen i London-OS förra året (hans första seger över en topp 10-spelare), skickat ut tvåfaldiga mästaren i raka set: 7-6(4), 7-6(8), 6-4.

Matchen som sådan behöver vi egentligen inte orda så mycket om. Darcis var den klart bättre spelaren genom hela drabbningen. Nadal rörde sig klumpigt, han hittade inte bollträffen och hans backhand var fullständigt bedrövlig.

Så bedrövlig att han gång efter annan försökte springa runt och slå forehand på bollar som inte ens Usain Bolt hade hunnit runda. Darcis servade stabilt, satte hög press med sina flacka grundslag och försvarade sig fantastiskt med både slice och vågade kontringar.

Nej, låt oss i stället prata om är Nadals påstådda skada. Den som både tv-kommentatorerna och fansen på Twitter skyllde hans dåliga spel på. Nadal ville själv inte prata om sina sargade knän efter chockförlusten utan avfärdade alla sådana frågor med orden: ”Inte rätt dag att prata om det.”

Ja, det stämmer att Nadal inte nådde upp till sin vanliga nivå.

Att han såg hämmad ut.

Att absolut ingenting stämde för honom, utom serven i tredje set (efter att ha tappat sin serve i setets allra första game).

Men skadad?

Var? Knäet? Uppenbarligen inte det omlindade vänstra, som han stampade i marken med i tid och otid. Det högra? Okej. Hade väl inte varit någon jätteskräll (ursäkta ordvalet) med tanke på Nadals skadehistoria.

Men.

När, var och hur ska han i så fall ha ådragit sig den skadan? I finalen i Franska öppna för två veckor sedan? Han såg sannerligen inte särskilt skadad ut i den matchen. Eller i någon match under den turneringen. Att han inte var i närheten av sin normala nivå såg nog alla, men om det var knäet (eller knäna) som hämmade honom så rör det sig med största sannolikhet om ett permanent tillstånd. Om att hans kropp är så sargad att det krävs minutiösa förberedelser även inför turneringar som spelas på gräs, ett underlag som historiskt varit skonsamt för honom.

Tittar vi på hans historia i London så talar mycket för just detta. Han har genom åren haft vissa problem med omställningen från grus till gräs och har alltid varit sårbar första veckan i Wimbledon. Till exempel låg han under med 2-1 i set mot både Robin Haase och Philipp Petzschner i andra respektive tredje omgången 2010. Hade 2-2 i tredjerundan mot Robin Söderling 2007, låg under med 0-2 mot Mikhail Juzjnyj i åttondelsfinalen samma år och mot 237-rankade Robert Kendrick i andra omgången 2006.

Att han stod över Gerry Weber Open inför årets Wimbledon var en försiktighetsåtgärd eftersom han spelat så mycket under våren, enligt tränaren tillika farbrodern Toni Nadal. Båda har ägnat de senaste tre-fyra månaderna åt att prata om hur bra det känts för Rafa hittills. Hur fantastisk och över förväntan hans comeback varit.

Vilket ju är sant.

Alla som inledningsvis tvivlade, inklusive jag, tystades redan i Acapulco – men framför allt i Indian Wells i mars, där han gick hela vägen och nötte ner en extremt formtoppad Juan Martín del Potro i finalen. På hardcourt.

Jag betvivlar inte att Nadal var skadad mot Lukas Rosol i andra omgången i Wimbledon förra året (då han chockförlorade i fem set, ni vet), även om tecknen under själva matchen inte var särskilt tydliga. Att han lyckades kämpa sig igenom Franska öppna det året tack vare kortisonsprutor och andra smärtstillande preparat. Att han inte var fysiskt redo för Wimbledon efter den tärande våren.

Nu? Hans spelschema har visserligen varit tuffare än under samma period 2012, men vi har inte sett några som helst tecken på spelhämmande skador.

Kanske är det faktiskt precis så som han säger direkt efter förlusten:

– Jag försökte förbereda mig så gott jag bara kunde inför den här turneringen. Jag visste att det skulle bli svårare än någonsin och det var det. Jag kan säga att jag kommer fortsätta jobba hårt och hoppas att jag har några fler år på mig att spela här.

Han fortsätter:

– Glad, det är jag inte. Men livet går vidare. För två veckor sedan vann jag en turnering, två veckor senare förlorar jag i första omgången. Det är det positiva och negativa med den här sporten. Det är tufft att förlora i första omgången, men livet går vidare. Det här är en segrarnas sport, inte förlusternas. Ingen kommer ihåg förlusterna. Jag vill inte minnas förlusterna.

De här två senaste blir nog svåra att glömma, dock.

Och Darcis skräll i London kommer sannolikt att veva i gång spekulationerna. Inte särskilt konstigt. Efter framgångarna under våren (final i samtliga nio turneringar han spelat, har vunnit sju av dem) var förväntningarna, med all rätt, skyhöga på Rafael Nadal.

När han nu är ute ur turneringen spricker den molntäta undre halvan upp och plötsligt skiner solen starkare än någonsin över hemmafavoriten Andy Murray och meste mästaren Roger Federer, som lär göra upp om en finalplats.

Tills vi vet mer om Nadals eventuella skada lyfter jag på hatten för Steve Darcis, som gjorde en riktigt bra match mot en på papperet mycket bättre spelare.

Det ska dock onekligen bli väldigt intressant att se vad Nadal och hans team har att säga om den här förlusten när 135-rankade belgaren fått sina 15 minuter i rampljuset.

Om det visar sig att han faktiskt är skadad, hur påverkar det resten av säsongen? Resten av hans karriär? Är det här början på slutet för The King of Clay?

Kanske – men troligen inte. Möjligen har han offrat Wimbledon 2012 och 2013 för att kunna vinna sin sjunde respektive åttonde Franska öppna-buckla. Om han tvingas offra mer än så för att behålla sin kungakrona på grus några år till återstår att se.

Men en sak är säker: Han kommer aldrig att bli någon Duke of Grass eller Count of Hardcourt om det fortsätter så här.

Seedning och lottning är överstökat.

På måndag smäller det – Wimbledon 2013, årets tredje Grand Slam och på förhand onekligen hittills mest intressanta.

Det går inte att säga något annat än att Wimbledon är den mest prestigefulla av de fyra Grand Slam-turneringarna och har de senaste 25 åren dessutom åtnjutit en väldigt exotisk inramning eftersom det är den enda som spelas på gräs (dessutom en av blott sex turneringar totalt som spelas på underlaget).

På måndag den 24 juni kickar alltså spektaklet i gång.

Lottningen genomfördes i dag och kort därefter publicerade jag min snabbanalys, men låt oss nu gå igenom respektive turneringsträd på djupet:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Drömlottning för Novak Djokovic, alltså. 33-rankade Florian Mayer är visserligen en erkänt skicklig grässpelare och en knepig motståndare i allmänhet, men borde inte utgöra något större hot mot världsettan i öppningsmatchen (Djokovic tappade bara nio game mot Mayer i fjolårets Wimbledon-kvartsfinal).

Bobby Reynolds/Steve Johnson i andrarundan är kanonmat och inte heller Jeremy Chardy i omgång tre ska kunna rubba serben.

Först i åttondelsfinalen bjuds vi på en någorlunda intressant matchup, då det kan bli antingen Tommy Haas eller Gilles Simon. Mest troligt Haas, eftersom han har 5-1 i inbördes mot Simon och är den bättre grässpelaren av de båda. Dessutom liten nitlott för Simon, som möter grässpecialisten Feliciano Lopez i första omgången. Ingen jätteskräll om Lopez vinner den matchen.

I kvartsfinalen väntar troligen världssexan (men sjundeseedade) Tomás Berdych eller världsnian Richard Gasquet. Berdych och Gasquet har aldrig mötts på gräs tidigare, så en åttondelsfinal mellan de båda blir ruggigt intressant. Så här på förhand håller jag Gasquet som knapp favorit i så fall.

Finns inte direkt någon spelare med överdrivet stor skrällpotential i den åttondelssektionen. Bernard Tomic? Tja, han trivs bra på gräs och har presterat i Wimbledon förut, men tror inte att han är redo att ta nästa steg i karriären än.

Sam Querrey? En skicklig grässpelare generellt, men rår inte på de högre seedade spelarna i sin sektion.

Kevin Anderson? Även han en duktig grässpelare, men möter Berdych i en eventuell tredjerunda. Deras femte möte bara i år, i så fall. Berdych har 8-0 i inbördes möten och totalt 19-3 i setfacit. Hyfsat överlägset, om man säger så. Grymt oturlig lottning för Anderson, alltså.

Så nej, en kvart mellan Djokovic och Berdych/Gasquet känns på förhand rätt så given.

Den nedre delen av den här halvan är betydligt mer intressant. David Ferrer stöter på motstånd värt namnet först i tredjerundan, där han kan möta Alexandr Dolgopolov. 24-åringen har dock problem på gräs. Är förvisso väldigt snabb, men hans rörelseschema hämmas och hans bollträff försämras på grund av den låga och oförutsägbara studsen. Klart övertag för Ferrer i den matchupen och har dessutom 5-1 i inbördes möten.

I åttondel ser det ut att bli 18-rankade Philipp Kohlschreiber, även om han har en ganska krokig väg dit. Ivan Dodig i öppningsmatchen är ingen given promenadseger. Denis Kudla och James Duckworth är visserligen duktiga grässpelare, men borde inte störa Kohlschreiber i andra omgången.

I tredje kan tysken möta 59-rankade Igor Sijsling. Holländaren är i bra form, har 2-0 i inbördes möten mot Kohlschreiber (dock på hardcourt och grus) och har ett spel som lämpar sig för gräs: Bra serve, är inte jättesnabb men rör sig ledigt på gräset, stabil enhandsfattad backhand, okej slice, trygg framme vid nät och flacka grundslag. Litet frågetecken kring hans fysiska form eftersom han tvingades dra sig ur ’s-Hertogenbosch på grund av sjukdom, men skrällvarning om han är fit for fight (vilket han sannolikt är).

Milos Raonic huserar också i den här sektionen, men har oerhört svårt att se honom som ett hot. Ingen vidare grässpelare och har verkligen inte visat god form i Halle och Eastbourne. Ryker troligen mot Sijsling i andra omgången.

På den nedre delen är Juan Martín del Potro kvartsfinalfavorit. Obefintligt motstånd för honom fram till tredje omgången, där han troligen möter Grigor Dimitrov. Tycker 22-årige bulgaren generellt är ofarlig mot högre rankade spelare i femsetsmatcher och övertygade inte alls i Queen’s Club Championships, men ska inte räknas ut helt. Särskilt inte med tanke på att del Potro brukar ha problem med omställningen till gräs. Hade en hel del tur i Queen’s förra veckan (borde ha förlorat mot Xavier Malisse redan i öppningsmatchen) och föll slutligen mot gräsräven Lleyton Hewitt i kvarten.

Med tanke på del Potros Grand Slam-erfarenhet har jag ändå svårt att inte hålla honom som kvartsfinalfavorit. Kan världselvan Kei Nishikori skrälla? Kanske, men då måste han först ta sig förbi Denis Istomin eller Andreas Seppi. Japanen kan hotas redan i andra omgången mot Aljaz Bedene. Tyckte han imponerade i Queen’s. Slog Paul-Henri Mathieu och pressade Querrey till tre rysligt jämna set.

I en matchup mellan del Potro och Nishikori är argentinaren klar favorit: 4-0 i inbördes och har aldrig tappat set (10-0 i setfacit).

Kastar dock in skrällvarning på framför allt Istomin, men även Seppi. Istomin är en riktigt bra grässpelare, och Seppi har utvecklat sitt spel avsevärt på underlaget de senaste åren. Gick till semifinal i Eastbourne den här veckan, till exempel (föll mot Gilles Simon).

I en eventuell semi mellan Ferrer och del Potro är det svårt att inte hålla Ferrer som favorit: 6-2 i inbördes möten och fyra raka segrar för spanjoren (utklassning i raka set i förra årets Wimbledon-åttondel). Sist del Potro besegrade Ferrer var i Miami 2009.

Frågan är om han hunnit ladda om efter finalförlusten mot Rafael Nadal i Franska öppna? Nederlaget i öppningsmatchen i ’s-Hertogenbosch mot Xavier Malisse var inte direkt oväntat, men likväl oroväckande.

De går till semifinal: Djokovic, Ferrer.
Skrällvarning: Berdych, Gasquet, del Potro, Kohlschreiber.
Bubblare: Istomin, Nishikori, Dimitrov.

Brasklappar kring Ferrer, som sagt. Känns som en ganska öppen fjärdedel. Många spelare som har chansen att kliva fram och komma upp sig i smeten.

* * *

UNDRE HALVAN:

Getingboet med stort g. Det var alltså Roger Federer som drog den stora nitlotten: Rafael Nadal redan i kvartsfinal.

Och de lär mötas i en ”drömkvart”. Nadal stöter förvisso troligtvis på Benoit Paire i tredje omgången, men med tanke på hur fransmannen presterat den senaste tiden… Nej, det ska mycket till för en skräll där.

Väldigt intressant vem att se vem Nadal möter i åttondelen, dock. Stanislas Wawrinka har bevisat att han inte ska räknas ut på gräs (är klar för final i ’s-Hertogenbosch) och Lleyton Hewitt visade god form i Queen’s.

Om inte Wawrinka är slutkörd efter veckan (vilket jag inte tror att han är) så tippar jag honom i åttondel mot Nadal. Kommer nog ändå bli en rysligt intressant öppningsmatch mellan schweizaren och Hewitt. På förhand en av de tveklöst mest intressanta matcherna i förstarundan.

John Isner? Förhållandevis enkel lottning fram till tredje omgången, men tar sig knappast längre än så.

Federer har även han motorväg till kvartsfinal. Victor Hanescu i öppningsmatchen, troligen Sergej Stakhovskij i andra omgången och Fabio Fognini eller Jürgen Melzer i tredje.

I åttondelsfinalen hoppas jag få se Jerzy Janowicz. Bra lottning för polacken. Möter 442-rankade 18-åringen Kyle Edmund i första omgången, Radek Stepanek i andra och Nicolás Almagro i tredje. Stepanek visserligen bra på gräs men i dålig form. 

Bra lottning även för 15-rankade Almagro. Typ inget motstånd alls fram till åttondelen, där det blir Janowicz. Eller kanske Stepanek, trots allt. Men nej, jag tror på Janowicz. Almagro vann deras hittills enda möte i raka set, i årets Australiska öppna. Som upplagt för en rafflande repris, med andra ord.

Vem det nu än blir så kommer han inte kunna hota Federer, och schweizaren har därmed säkrat en ”drömkvart” mot Nadal.

Som Nadal vinner?

Ja, så känns det ju onekligen på förhand. Dels på grund av Nadals fantastiska comeback, dels på grund av spanjorens mentala och statistiska övertag (20-10 i inbördes möten, två raka segrar i år). Dumt att räkna ut Federer helt och hållet där, men med tanke på hur de båda presterat i år är det svårt att inte se Nadal som klar favorit.

Halvknepig lottning för Jo-Wilfried Tsonga. David Goffin i öppningsmatchen är kanonmat för världssjuan, men Ernests Gulbis kan hota i andra omgången. Slog som bekant Berdych i första omgången förra året. I tredje väntar sedan med stor sannolikhet Julien Benneteau eller Xavier Malisse.

Det är inte så där galet skräckinjagande för en grässpelare av Tsongas kaliber, men inte heller helt enkelt.

I åttondelen väntar sedan med stor sannolikhet Marin Cilic. Marcos Baghdatis är ju normalt en tuff öppningsmatch, men cyprioten är helt under isen och har tio raka förluster sedan Rotterdam i februari (i ATP-sammanhang – vann en Davis Cup-match mot nollrankade Theophile Segodo i april).

Och så blir det slutligen en repris på förra årets Wimbledon-semi redan i kvartsfinal: Tsonga mot hemmahoppet Andy Murray.

Benjamin Becker är visserligen inte helt ofarlig på gräs, men rår inte på världstvåan i öppningsmatchen. 74-rankade Lu Yen-hsun har normalt skrällpotential på gräs men rår inte heller han på Murray. Nicolas Mahut har god chans att ta sig till tredje omgången.

I åttondelsfinalen borde rimligtvis Mikhail Juzjnyj stå för motståndet. Den klart bästa grässpelaren i den halvan av åttondelssektionen – där för övrigt Janko Tipsarevic är högst seedad (14). Frågan är om formsvage Janko ens tar sig förbi landsmannen Viktor Troicki i öppningsmatchen.

Juzjnyj i åttondelen är knappast ofarlig, men har ändå svårt att se att någon av ovanstående ska kunna sätta stopp för Murrays framfart.

Allt pekar på Nadal vs Federer och Murray vs Tsonga i kvartarna, med andra ord. Där känns Nadal och Murray som klara favoriter.

Och efterföljande semifinal? Fördel Nadal. 13-5 i inbördes möten, 3-0 på gräs (9-1 i setfacit). Det är ingen hemlighet att spanjoren har ett massivt psykologiskt övertag mot Murray, särskilt i Grand Slam-sammanhang (6-2 till Nadal; Murrays enda segrar kom i US Open 2008 och Australiska öppna 2010, då Nadal tvingades bryta matchen på grund av skada i tredje set).

De går till semifinal: Nadal, Murray.
Skrällvarning: Federer, Tsonga.
Bubblare: Cilic, Juzjnyj, Wawrinka, Janowicz.

Semifinalerna: Djokovic slår Ferrer, Nadal slår Murray.

FINALEN: Djokovic slår Nadal.

Grymt svårt att tippa en eventuell final mellan Djokovic och Nadal så här på förhand, utan att ha sett någon av dem spela en enda gräsmatch. Gräs är visserligen Djokovics sämsta underlag och Nadals näst bästa, men att Nadal inte får så hög utdelning på sin extremt toppade forehand och att snabbare underlag gynnar Djokovic gör att balansen jämnas ut.

Tror att Djokovic är grymt revanschsugen efter nederlaget i Franska öppna, och med den här lottningen känns det som att hela turneringen ligger i hans händer. Behöver liksom bara slå en enda Big Four-spelare för att få lyfta bucklan, medan Federer och Nadal måste slå tre och Murray två.

Drömfinalen skulle jag nog ändå säga är en mellan Djokovic och Federer, alternativt Djokovic och Murray. Nole-Fed vore roligast, eftersom vi inte sett dem göra upp i en GS-final sedan US Open 2007 och underlaget jämnar ut oddsen.

En final mellan Djokovic och Murray skulle kunna sluta lite hur som helst. Dels för att Murray skulle ha typ 15,000 galna hemmasupportrar på läktarna och dels för att underlaget gynnar Murray.

Nåväl. Klart är att Wimbledon 2013 tack vare/på grund av Nadals seedning blir en väldigt intressant historia.

* * *

Analys av damernas lottning kommer under helgen.

Okej, alla inbitna Roger Federer-fans – nu är det verkligen läge att snacka om otur.

Förutsättningarna inför årets Wimbledon-lottning var nämligen att Rafael Nadal som femteseedad var den stora nitlotten för övriga tre spelare inom Big Four (Federer, Novak Djokovic, Andy Murray).

Och det blev alltså Roger Federer som drog den nitlotten.

Schweizaren hamnar på samma halva som Nadal och fjolårsfinalisten Murray – och kan därför tvingas slå Nadal i kvartsfinalen, Murray i semifinalen och Djokovic i finalen för att försvara sin titel från 2012.

Mission impossible?

Det ser onekligen så ut. I alla fall på papperet.

Förutom Nadal och Murray hamnade även världssjuan Jo-Wilfried Tsonga på samma halva som schweizaren, nämligen. Vilket innebär att vägen till seger kan bli Nadal-Tsonga-Djokovic.

Ingen busenkel resa det heller, om man säger så.

Novak Djokovic å sin sida fick en riktig drömlottning. 33-rankade fjolårskvartsfinalisten Florian Mayer är förvisso en inte helt enkel öppningsmatch, men med tanke på att Djokovic detroniserade honom i raka set i kvarten förra året borde han inte kunna störa formstarke serben.

I övrigt har han Jeremy Chardy i tredjerundan, Gilles Simon eller Tommy Haas i åttondelsfinal, troligen Tomás Berdych eller Richard Gasquet i kvart och David Ferrer eller Juan Martín del Potro i semifinal (om vi enbart ser till de högst seedade spelarna, som vanligtvis i alla fall så här på förhand utgör de största hoten, alltså).

Känns onekligen som att vägen till final ligger helt vidöppen för Djokovic, med andra ord.

Väldigt mycket kommer därför att handla om den undre halvan i årets Wimbledon, som drar i gång på måndag 24 juni. Worst case scenario för Federer, Nadal och Murray är hyfsat jämbördiga:

• Federer: Nadal i kvart, Murray i semi, Djokovic i final.

• Nadal: Federer i kvart, Murray/Tsonga i semi, Djokovic i final.

• Murray: Tsonga i kvart, Federer/Nadal i semi, Djokovic i final.

Worst case scenario för Djokovic är följande:

• Berdych i kvart, Ferrer/del Potro i semi, Nadal/Federer/Murray i final.

Frågan där är väl egentligen vem som är Noles ”mardrömsmotståndare” i finalen. Spontant måste jag nog säga Federer. Känns som att en final mellan Nole och Rafa på gräs är typ 55-45 fördel Djokovic.. Mot Murray typ 50-50 med Nole som knapp favorit.

Mot Federer?

Där är det nog svag fördel Federer. Så här på förhand, alltså. Analysen i det här blogginlägget kan givetvis inte baseras på något annat än rena spekulationer. Den där maktbalansen kan rubbas helt och hållet efter två tävlingsveckor.

Däremot känns det inte alls troligt att Federer försvarar sin titel, i alla fall inte om Nadal går till kvartsfinal. Att slå Nadal och Murray eller Tsonga back-to-back, och sedan Djokovic i finalen… Nej, det är snudd på omöjligt till och med för Federer på gräs.

Av dessa tre måste man ändå säga att det är Nadal som fått den ”bästa” lottningen, eftersom han har ett mentalt och statistiskt övertag gentemot både Federer och Murray.

• 20-10 i inbördes möten mot Federer, 7-3 senaste tio och två raka segrar i raka set. 

• 13-5 i inbördes möten mot Murray, 7-3 senaste tio och 3-0 på gräs (9-1 i setfacit).

Där är så klart Djokovic i en eventuell final det största hotet mot spanjoren.

Den här undre halvan är verkligen ett getingbo i ordets rätta bemärkelse. Har svårt att se någon annan än Federer, Nadal, Murray och Tsonga ta sig till kvartsfinal.

Betydligt mer öppet på den övre halvan. Ferrer har förbättrat sitt grässpel avsevärt de senaste åren, men är inte direkt solklar favorit mot exempelvis del Potro i en eventuell kvartsfinal. Ferrer riskerar dessutom att möta (vanligtvis) knepige Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och den skicklige grässpelaren Philipp Kohlschreiber i åttondel (eller mammutservaren Milos Raonic, men det känns inte så troligt).

Även Kei Nishikori i en eventuell kvart (om han tar sig förbi del Potro, eller kanske Grigor Dimitrov?) känns som ett potentiellt hot.

Goda chanser för lägre rankade spelare att knipa kvartsfinalbiljetter och eventuell semifinaldito på den halvan, med andra ord.

Sammantaget känns det inte speciellt vågat att tippa Djokovic i final.

Frågan är vem han får möta där – Federer, Nadal eller Murray?

I går gick vi igenom seedningen. I morgon klockan 11.00 svensk tid (10.00 lokal tid) presenteras lottningen.

Passar med andra ord ganska bra att ta en titt på rankningen och hur toppstriden – eftersom det är den som står i fokus – kan påverkas i årets Wimbledon.

Tänkte därför gå igenom topp 5 spelare för spelare, med aktuell rankning och poängställning, och förklara vad som krävs för att respektive spelare ska förbättra (eller försämra) sin position när Wimbledon väl avslutats.

Here goes:

1. NOVAK DJOKOVIC (11,830)

– Ohotad etta. Kan som mest tappa 720 poäng, vilket skulle innebära 11,610 poäng totalt. Ingen spelare under honom kan ens nå 11,000 i Wimbledon.

* * *

2. ANDY MURRAY (8,560)

– Har final från förra året, och därmed 1,200 poäng, att försvara. Kan inte hota Djokovic om förstaplatsen, men i värsta fall förlora sin position som världstvåa till Roger Federer.

– Om Federer försvarar sin titel från 2012 måste Murray gå till minst semifinal för att det inte ska ske.

– Även David Ferrer och Rafael Nadal har teoretiska chanser att gå om Murray (beskrivs nedan).

* * *

3. ROGER FEDERER (7,740)

– Har 2,000 poäng att försvara. Kan ta tillbaka positionen som världstvåa om han vinner titeln samtidigt som Andy Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare.

– Om David Ferrer går till semifinal måste Federer vinna hela turneringen för att inte förlora sin position som världstrea (förutsatt att Murray behåller sin plats som världstvåa).

– Om Ferrer åker ut i kvarten måste Federer gå till final.

– Om Federer åker ur i semifinal eller tidigare går både Ferrer och Rafael Nadal om på världsrankningen oavsett hur det går för Ferrer (kan som lägst landa på 6,500 poäng – vid semifinalförlust för Federer slutar schweizaren på 6,460 poäng). Nadal har bara 45 poäng att försvara från 2012 och kan därför som lägst hamna på 6,850 poäng.

– Om Nadal går till final eller vinner titeln går han om Federer oavsett schweizarens prestationer i turneringen.

* * *

4. DAVID FERRER (7,220)

– Går om Federer om han försvarar sina poäng samtidigt som Federer inte vinner turneringen, om han går till kvartsfinal samtidigt som Federer inte går till final eller om Federer över huvud taget åker ur i semifinal eller tidigare.

– Går om Murray om han tar sig till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han vinner hela turneringen.

– Förlorar sin position som världsfyra till Rafael Nadal om han åker ur i kvartsfinal eller tidigare medan Nadal går till minst andra omgången, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Ferrer vinna för att inte Nadal ska gå om honom på rankningen.

– Kan teoretiskt även bli omsprungen av Tomás Berdych, om Berdych vinner hela turneringen samtidigt som Ferrer förlorar alla sina poäng (om Ferrer förlorar första omgången landar han på 6,510 – om Berdych bärgar titeln landar han på 6,505).

* * *

5. RAFAEL NADAL (6,895)

– Går om Ferrer om han tar sig till minst andra omgången samtidigt som Ferrer åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Nadal vinna för att gå om Ferrer på rankningen.

– Går om Federer på världsrankningen om Federer åker ur i semifinal eller tidigare, samt om han går till final eller vinner titeln. Om de båda möts i finalen går Nadal om Federer oavsett vem som vinner.

– Går även om Murray på rankningen om han vinner titeln (eftersom han då landar på 8,850 poäng), om han går till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han går till semifinal samtidigt som Murray åker ur i åttondelsfinal eller tidigare. Om Nadal inte tar sig längre än till kvartsfinal kan han inte gå om Murray. Nadal riskerar inte att förlora sin position som världsfemma eftersom han som lägst kan landa på 6,850 poäng och världssexan Berdych som mest på 6,505.

Den riktiga finalen spelades i fredags.

Det må låta krasst, eller till och med respektlöst mot David Ferrer, men det är faktum.

Redan inför och under den där episka ”semifinalen” mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var känslan att vinnaren i den bataljen också skulle vinna söndagens final.

Den känslan försvagades inte efter Ferrers överlägsna seger mot Jo-Wilfried samma dag. Den försvagades inte heller under lördagen (varför skulle den det?).

Och den hade inte försvagats lagom till finaldagen.

Trots regntunga förhållanden som normalt missgynnar Nadal.

De där få sakerna som talade för Ferrer inför matchen var både just för få och på tok för klena.

Förhandssnacket handlade därför, med all rätt, väldigt lite om vem som skulle vinna – utan uteslutande om hur många game eller eventuellt set The King of Clay skulle släppa till sin landsman och vän.

Matchen började precis som väntat: Ferrer gick ut hårt och offensivt, Nadal lite mer avvaktande. Det var ändå Nadal som fick med sig matchens första break till 3-1, men kunde inte förvalta det. Från 3-3 vann han dock tre raka game och bärgade därmed första set med 6-3.

Det var egentligen i det där första setet som Ferrer hängde med som bäst. Duellerna var i regel korta och Ferrer fick utdelning på sin aggressiva spelplan (som innebar stort risktagande).

I andra set gjorde han några av sina bästa game i matchen, tempot och intensiteten höjdes och duellerna blev längre. Problemet var att han också gjorde några av sina sämsta game och det blev promenadseger med 6-2 för Nadal – trots att setet med sina 52 minuter kom att bli matchens längsta.

Tredje set blev en logisk fortsättning på andra och Nadal kunde utan större bekymmer spela sig fram till matchboll och åttonde titeln i Franska öppna (tolfte Grand Slam-bucklan totalt i karriären) efter 6-3.

6-3, 6-2, 6-3 alltså. Sju tappade set. I en Grand Slam-final.

På papperet känns det givetvis inte speciellt värdigt, men Ferrer gjorde inte en dålig match.

Tvärtom.

Han spelade ofta helt rätt: aggressivt och offensivt. Satte hög press på Nadal med djupa crossar, returnerade stundtals sagolikt bra, klev väldigt ofta fram i banan och attackerade också nät mer än han brukar göra mot Nadal.

De absolut största problemen för Ferrer den här dagen, hans första GS-finaldag i karriären, var två till antalet:

• Han spelade som allra bäst i fel lägen. Var ofta den som dikterade spelet och hade greppet om poängen, men sällan när det handlade om just de viktiga poängen.

• Nadal spelade som allra bäst i rätt lägen. Sett till matchen som helhet gjorde gruskungen inte mer än en godkänd insats, men när han väl klev fram och skoningslöst ryckte taktpinnen ur näven på Ferrer så var han fullständigt överlägsen. Det var just i matchavgörande situationer som han valde att skruva upp tempot, öka intensiteten och spela mer aggressivt. Som han så ofta gör.

När Nadal ”slumrade till” och Ferrer samtidigt spelade på topp så räckte det till totalt tre servegenombrott och några riktigt välspelade game för 31-åringen.

Så stort är gapet mellan dessa båda spelare i Grand Slam-sammanhang (särskilt när titeln står på spel).

Jag tyckte att det var som allra tydligast vid tre tillfällen, ett i varje set:

• Första set, 4-3 till Nadal i egen serve: Nadal går förhållandevis enkelt fram till 40-30 men blir överraskad av Ferrers cross, eftersom han förväntar sig en rak backhand. Missar sedan sin defensiva lobb när han jagat ner Ferrer i djupled och har breakboll mot sig. Nadal räddar med en bra förstaserve följt av en offensiv forehandcross, slår sedan en grymt bra andraserve som ställer Ferrer totalt och vinner gamet med ett servess. Inte helt oväntat bryter han sedan Ferrer och bärgar därmed första set.

• Andra set, 3-1 till Nadal i egen serve: Ferrer gör sitt dittills klart bästa returgame och tvingar fram totalt fyra breakbollar. Vid varenda en av dessa plockar dock Nadal fram sina ess ur rockärmen. Kliver fram och spelar mycket mer aggressivt. Håller till slut med en resolut rak backhand och har därmed mentalt redan vunnit setet. Nadal tappar visserligen sin serve vid 5-1, men följer upp med att bryta blankt efter ett väldigt svagt servegame av Ferrer (två raka dubbelfel till 0-40, bland annat).

• Tredje set, 4-3 till Nadal i Ferrers serve: Ferrer gör överlag ett riktigt bra servegame, men när Nadal skruvar upp tempot hänger han inte med. Går fram till 30-40, Ferrer räddar breakbollen med en stenhård inside out-forehandcross men pressas sedan till ett misstag i nästa duell. Slår sedan ett dubbelfel, vilket ger Nadal 5-3 och chansen att serva hem titeln.

Det finns ett gäng andra liknande situationer, men jag tycker att dessa tre är bra exempel på hur Nadal när han kliver fram och spelar mer offensivt är totalt överlägsen en spelare som Ferrer, och hur han har en förmåga att göra det i de absolut viktigaste lägena.

Ferrer kunde helt enkelt återigen inte mäta sig med Nadal och var inte tillräckligt stark mentalt.

100-72 i poäng totalt är ett bra kvitto på hur ohotad Nadal faktiskt var i den här finalen (för övrigt den första GS-finalen han vinner i raka set sedan Wimbledon 2010 mot Tomás Berdych, som slutade 6-3, 7-5, 6-4; Rafa har vunnit totalt fyra GS-finaler i raka set).

Ja, typ alla siffror efter den här matchen är kvitton på Nadals överlägsenhet:

Kan tyckas lite märkligt att påstå att Nadal mestadels spelade godkänt med tanke på de här siffrorna, men med Nadal-mått mätt var det bara stundtals som han nådde upp till en högre nivå – helt enkelt för att han inte behövde spela så bra under hela matchen. Det var som att han hushöll lite med energin, för att sedan gasa på i de där matchavgörande lägena.

Så hög är Nadals lägstanivå. Nu påstår jag inte att Nadal var nere på lägstanivå, långt ifrån – men det är i princip nästan bara mot Novak Djokovic, och i enskilda fall och då oftast i begränsad utsträckning mot andra spelare, som han måste spela på sin absoluta topp under i stort sett hela matchen.

Jag tycker hur som helst att Ferrer ska ha en eloge. Han slet och kämpade och krigade, och skämde inte på något sätt ut sig trots utskåpningen. Okej, han såg väldigt kuvad ut i mitten av andra set och hade nog kunnat bränna på lite mer i vissa game, men samtidigt ska man vara väl medveten om hur både mentalt och fysiskt dränerande det är att möta Nadal.

Ferrer är ju verkligen en av de där spelarna man verkligen unnar en Grand Slam-titel. Så typiskt då att han när han nu äntligen får spela sin första GS-final ställs mot Nadal.

Men å andra sidan – om det inte varit Nadal så hade det varit Djokovic. Och hur stor chans hade han haft då? Nästan lika liten som mot Nadal.

Med allt detta sagt behöver jag knappast påpeka hur välförtjänt den här segern är. Nadal har gjort en bra turnering med några få bumps on the road, gick segrande ur den tuffaste matchen han spelat sedan Australiska öppna 2012, i den riktigt finalen i fredags mot Djokovic, och gjorde sitt jobb i dag.

Det gav honom en åttonde titel på Roland Garros (fjärde i rad) och totalt tolfte GS-bucklan i karriären – efter ett över sju månader långt skadeuppehåll.

Hatten av, som vi säger.

* * *

Här kan du läsa mer om finalen på Sportbladet:

Rafael Nadal vann Franska öppna

Protester mot samkönade äktenskap – tände bengal på banan