Det är ju ingen direkt hemlighet att tennisens forna ”stormakt” Sverige successivt tappat precis all sin stjärnglans – och att det som nu återstår är en helt utbränd, sorgligt misskött och nattsvart liten kolbit.

Det blir extra tydligt så här i Grand Slam-tider.

1987 var så många som 18 av 128 spelare i huvudturneringen i Franska öppna från Sverige på herrsidan. Och det var nästan lika många i Wimbledon samma år: 14.

När nu Wimbledon drar i gång på måndag kunde statistiknörden i mig inte låta bli att backtracka och följa det svenska tennisförfallet år för år – givetvis med just Wimbledon som utgångspunkt.

Vad som följer är en lista över antalet svenska herrspelare i Wimbledons huvudturnering från 1990 till 2013 (OBS: Siffrorna gäller enbart singelspelare).

Varning för dyster läsning…

1990: 13
1991: 11
1992: 8
1993: 10
1994: 6
1995: 8
1996: 9
1997: 8
1998: 8
1999: 7
2000: 8
2001: 7
2002: 3
2003: 4
2004: 5
2005: 5
2006: 3
2007: 3
2008: 3
2009: 1
2010: 1
2011: 1
2012: –
2013: –

Vi hade alltså i genomsnitt 9,6 spelare i Wimbledons startfält åren 1990-1994, i snitt 8 spelare åren 1995-1999, i snitt 5,4 åren 2000-2004, i snitt 3 åren 2005-2009 och 0,5 åren 2010-2013.

Mellan åren 1990 och 2001 hade vi som sämst sex spelare i startfältet (1994). Mellan 2002 och 2013 har vi som bäst haft fem spelare i startfältet (2004-2005). Det ger ju en ganska tydlig bild av den svenska tennismisären – om den inte redan var tydlig nog.

I skrivande stund är liksom Patrik Rosenholm Sverigeetta.

Var vi hittar honom på rankningen? Tja, på plats… 503. Hans toppnotering i karriären är 362 (vilket han nådde i juli förra året).

Värt att notera är att endast sex olika svenska spelare deltagit i Wimbledon sedan 2003: Robin Söderling, Jonas Björkman, Thomas Enqvist, Thomas Johansson, Joachim Johansson och Andreas Vinciguerra (Björkman och Thomas Johansson spelade i samtliga turneringar åren 2003-2008, Söderling 2003-2011).

Det här förfallet återspeglas så klart också på rankningen. Vid en genomgång av antalet svenskar på topp 100 vid årets slut sedan 1990 är mönstret nästan identiskt:

1990: 12 spelare inom topp 100 på världsrankningen vid årets slut. Stefan Edberg världsetta, Jonas Svensson världselva. 4 spelare inom topp 50.

1991: 9 inom topp 100. Edberg fortfarande världsetta, Magnus Gustafsson världstolva. 5 spelare inom topp 50.

1992: 8 inom topp 100. Edberg världstvåa, Henrik Holm 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1993: 11 inom topp 100. Edberg världsfemma, Gustafsson 14-rankad. 7 spelare inom topp 50. Ett litet uppsving jämfört med föregående två år, alltså. Jonas Björkman gör entré!

1994: 8 inom topp 100. Edberg världssjua, Magnus Larsson 19-rankad. 4 spelare inom topp 50.

1995: 8 inom topp 100. Thomas Enqvist världssjua, Larsson 17-rankad. Edberg nere på plats 23. 5 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1996: 10 inom topp 100. Enqvist världsnia, Edberg 14-rankad. 5 inom topp 50. Thomas Johansson, som tio år senare är en av bara tre deltagande svenskar i Wimbledon, gör entré.

1997: 8 inom topp 100. Björkman världsfyra, Magnus Norman 22-rankad. 6 spelare inom topp 50, fyra av dem bland de 30 bästa i världen.

1998: 7 inom topp 100. Johansson 17-rankad, Enqvist 22-rankad. 5 spelare inom topp 50, tre av dem bland de 30 bästa i världen.

1999: 8 inom topp 100. Enqvist världsfyra, Norman 15-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2000: 8 inom topp 100. Norman världsfyra, Enqvist världsnia. 4 spelare inom topp 50.

2001: 6 inom topp 100. Johansson 18-rankad, Enqvist 24-rankad. 4 spelare inom topp 50.

2002: 3 inom topp 100. Johansson 14-rankad, Enqvist 44-rankad, Björkman 48-rankad. Precis som i Wimbledon är det mellan 2001 och 2002 som det riktigt stora raset sker. Inte speciellt konstigt att de här två sakerna hör ihop eftersom kvalificering till Grand Slam-turneringarna har med aktuell rankning att göra, men ändå talande att inga fler svenskar lyckades slå sig in på topp 100 under säsongens återstående sex månader efter Wimbledon.

2003: 4 inom topp 100. Björkman 30-rankad, Robin Söderling 60-rankad. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör entré och Enqvist slår sig in på topp 100 igen, medan Thomas Johansson trillar ur.

2004: 5 inom topp 100. Joachim Johansson världselva, Thomas Johansson 30-rankad. 3 spelare inom topp 50.

2005: 4 inom topp 100. Thomas Johansson 13-rankad, Joachim Johansson 53-rankad. Bara en spelare inom topp 50.

2006: 3 inom topp 100. The Rise of Robin, som med sin 25-plats är enda svensk inom topp 50.

2007: 3 inom topp 100. Söderling-Björkman-Johansson still going strong. I alla fall i ett år till…

2008: 1 spelare inom topp 100. Johansson dalade ner till runt 200 innan han meddelade sin pensionering i juni året därpå. Björkman lade racketen på hyllan efter Wimbledon 2008 (i singel, fortsatte spela dubbel fram till dåtidens motsvarighet till World Tour Finals samma år).

2009: 1 spelare inom topp 100. Söderling världsåtta efter sin final i Franska öppna, åttondelsfinal i Wimbledon och kvartsfinal i US Open.

2010: 1 spelare inom topp 100. Söderlings bästa avslutning på en säsong (var dock världsfyra under två och en halv månad det året, 10 januari till 21 mars – hans toppnotering under karriären).

… och så avslutar vi med en riktigt sorglig bild, nämligen den senaste gången vi hade en svensk spelare inom topp 100:

Det har alltså gått 13 månader sedan vi sist hade en topp 100-spelare från Sverige – och då var Söderling inte ens aktiv när han som the last man standing låg där och skvalpade på plats 67. Sist vi hade en aktiv topp 100-spelare var som bekant för nästan två år sedan – i Swedish Open 2011, Söderlings till dags dato sista turnering.

När man ser de här siffrorna ter det sig än mer obegripligt hur man på allvar kunde tro att Thomas Johanssons Grand Slam-seger i Australiska öppna 2002 var något annat än en isolerad händelse och inte ett tecken på svensk tennis fortsatt goda form.

Men.

Vi kan ju trösta oss med att den där utbrända, sorgligt misskötta och nattsvarta lilla kolbiten kanske återfår sin forna glans.

Om typ 10-20 år.

I bästa fall.

Okej, när nu veckan lider mot sitt slut och antalet matcher som spelas i Australiska öppna minskar med sisådär 80 procent kan vi i lugn och ro sitta ner och prata lite om Rafael Nadal.

Och om Robin Söderling.

Och om dopningsryktena som omgärdar dem.

I Nadals fall satte de i gång tidigt i hans karriär, och det var då framför allt hans välsnidade biceps och triceps – samt det faktum att han visade prov på exceptionell statisk och explosiv uthållighet – som triggade konspiratorikerna.

Dessa dopningsrykten har sedan hängt med Nadal genom åren, och varje gång han förlorat en match stort eller tvingats till längre skadeuppehåll har ryktesgrytan närmast kokat över.

De värsta konspirationerna handlar om att han var överlägsen i Australiska öppna och hela vårsäsongen 2009, innan han chockbesegrades av Söderling i Franska öppna och sedermera tvingades till skadetimout på grund av sina krånglande knän. Hans beslut att stå över Wimbledon, där han var regerande mästare, var särdeles mystiskt, enligt konspiratorikerna.

Sedan lyfts också US Open 2010 ofta fram som ett ”bevis” på att Nadal inte har rent mjöl i påsen, eftersom han inför denna turnering förbättrat sin serve avsevärt. Att han följt upp vissa urstarka prestationer med förlust i tidiga omgångar är också ”bevis” för att spanjoren druckit häxbrygd, som sedan slutat att verka. Typ.

Vidare är det de många olika diagnoserna som väcker misstänksamhet. Det måste ju vara något fuffens när han nu, exempelvis, pratar om både inflammationer och magvirus och hej och hå.

Att Nadal före Wimbledon 2012 bara tvingats till ett riktigt långt skadeuppehåll (det mellan maj och augusti 2009) samt det faktum att han aldrig någonsin offentligt ertappats och hängts ut som dopare bryr sig inte ryktesspridarna särskilt mycket om.

Nej, ”bevisen” – i form av redan indicier – är ju så mycket starkare.

Hm.

Det var således inte särskilt förvånande när Nadals förlust i Wimbledon och efterföljande skadetimeout förra året omgående avskrevs som en ”tyst dopningsavstängning”.

Det är så klart rent nonsens. Att det finns stora brister i systemet för dopningstester inom tennisen råder det i mina ögon ingen tvekan om, och särskilt avsaknaden av transparens från Internationella Tennisförbundet är komprometterande för sporten – men ITF är trots allt anslutet till Wada och följer den globala antidopningskodens föreskrifter, som tydligt deklarerar att alla avstängningar måste offentliggöras.

I Nadals fall skulle det teoretiskt kunna röra sig om en så kallad provisional suspension, det vill säga att han testats positivt men sedan överklagat. Pågående process ”mörkas” nämligen tills dom faller.

ITF har dock som mål att nå ett beslut inom 60 dagar, vilket inneburit att Nadals avstängning hade offentliggjorts i augusti/september. Finns förvisso fall där avstängningar offentliggjorts betydligt senare – exempelvis testades Petr Korda positivt för nandrolon i Wimbledon 1998, men straffet meddelades inte förrän ett halvår senare.

Men att ITF skulle vänta så här pass länge med ett offentliggörande är däremot osannolikt.

Om en spelare testats positivt, överklagat och sedan vunnit ”rättsprocessen” så skulle ingenting nå ut till allmänheten, och det skulle stå spelaren fritt att förklara sin frånvaro hur denne själv än behagar.

Men – det skulle ju också betyda att, i det här fallet Nadal,friatsfrån anklagelserna och därför inte är att betrakta som skyldig till dopning.

Sunt förnuft.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som högst osannolikt att Nadal är dopad.

Söderlings fall behöver vi inte ägna alls lika mycket utrymme, eftersom det är ett så fullkomligt befängt påstående.

Söderling spelade fantastisk tennis under 2011, men upptäckte inte sin körtelfeber i tid och klappade ihop fysiskt. Detta har det redan skrivits spaltmeter om (bland annat av undertecknad). Jag ser inga som helst anledningar att betvivla att det är just körtelfeber och andra fysiska åkommor som hindrat Söderling från att ägna sig åt det han kan allra bäst.

Att man dessutom skulle mörka ett dopningsfall kring en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam och som aldrig nått ens i närheten av topptrion i fråga om popularitet är snudd på skrattretande, när man tidigare hängt ut en spelare som Petr Korda. Korda var som bäst världstvåa och vann Australiska öppna samma år som han stängdes av för dopning.

Nej, att Söderling skulle vara dopad är helt uteslutet. Sen får Christophe Rochus säga vad han vill. Han är väl bara avundsjuk för att han aldrig blev så bra som Söderling.

Tyvärr har ITF och ATP sig själva att skylla när det gäller dessa rykten och att de tillåts få sådant fäste. Mest ITF, eftersom det är de som hanterar dopningskontrollerna inom tennisen. Med större transparens och öppen redovisning av kontrollerna skulle dessa rykten lätt kvävas i sin linda, och misstänksamheten efter de mörkningar som trots allt förekommit tidigare skingras.

Vi journalister bär också en del av ansvaret. Vi lägger helt enkelt för mycket fokus på poäng, game och set, och ställer inte de ansvariga till svars, bombarderar dem och spelarna med frågor, kräver större transparens. Och så vidare.

Hur som helst.

Nu vet ni vad jag tycker om dessa korkade rykten kring just Nadal och Söderling.

Om Robin Söderling ska göra comeback så måste det ske under 2013, säger stjärnan själv i en exklusiv intervju med TT.

– Jag känner att ju längre tiden går så måste jag veta för ovissheten är inte så rolig. Blir det inte comeback under 2013… då vet jag inte vad. Då kan jag sikta in mig på veterantouren. Då känner jag att det blir tufft att komma tillbaka.

Forne världsfemman har nu, ett och ett halvt år efter att han spelade sin sista match på ATP-touren, alltså förlikat sig med det bistra faktum att körtelfebern kan ha ödelagt hans tenniskarriär.

Det är givetvis under alla omständigheter dyster läsning. För svensk tennis, för oss tennisälskare och framför allt för Robin själv.

Men samtidigt tycker jag att det är väldigt positivt att han nu äntligen tar bladet från munnen och talar direkt från hjärtat. Det har alla hans undrande fans förtjänat, och jag kan tänka mig att Söderling ändå känner en viss lättnad efter att slutligen ha ställt upp på den här förmodligen rätt så jobbiga intervjun.

För handen på hjärtat så var det ju faktiskt en hel del floskler som levererades på den där presskonferensen i våras, och få konkreta svar på de många frågetecknen.

Själv gick jag ännu lite längre än Söderling nu gör och slog då fast att hans comeback måste komma absolut senast i början av 2013. Det står jag fast vid. Hoppar han på tåget senare kommer uppförsbacken att vara alldeles för brant, såväl spelmässigt som rankningsmässigt.

På ett sätt är också Söderlings uttalande ett bevis på att han med sin enorma vinnarskalle inte under några som helst omständigheter kan nöja sig med att harva i rankningsträsket och böna och be om wildcards. Ska han vara med och slåss så vill han vara med och slåss med de stora grabbarna. Allt annat är uteslutet.

Det enda vi kan göra nu är att be till körtelfebergudarna att släppa sitt obarmhärtiga grepp om den spelare som under de senaste åren burit hela den svenska tennisen på sina axlar.

Om hans comeback uteblir kommer nämligen den svenska tennisen obönhörligen att slungas in i det väldiga svarta hål som den under Söderlings frånvaro dansat på randen till.

Svenske Davis Cup-kaptenen Thomas Enqvist har fått positiva indikationer från Robin Söderling – som enligt Enqvist kan göra comeback efter nyår.

– Det är på bättringsvägen. Det är svårt för honom att ge en tidsplan. Men jag hoppas och tror att det blir en full säsong nästa säsong, säger han till nyhetsbyrån TT.

Om det stämmer är det så klart oerhört glada nyheter, men vi bör inte dra några förhastade slutsatser av den knapphändiga information Enqvist ger. Söderling har under hela året sagt att han är på bättringsvägen, och endast han vet när det känns tillräckligt bra för att göra comeback.

Att Söderling kommer tillbaka till säsongsstarten 2013 skulle inte bara vara glädjande utan också enligt min mening helt avgörande för hur lyckad hans comeback blir, vilket jag skrivit om tidigare.

Nå, kommer han tillbaka efter nyår då?

Ja, varför inte. Det finns väl egentligen inget bättre tillfälle att inleda ett återtåg än i början av en ny säsong. Min gissning är att Söderling känt sig så pass mycket bättre att han börjat med lättare tennisträning, och i så fall måste prognosen vara att han börjar träna intensivt under årets två-tre sista månader.

Min önskan är att Thomas Enqvists förhoppning infrias. För oavsett hur starkt han går ut i sin comeback så kommer det onekligen att vara en stor happening i tennis-Sverge när den väl kommer.

Att hålla med tennislegendaren Björn Borgs analys av Robin Söderlings sjukdomsfrånvaro är inte särskilt svårt och kan enklast beskrivas som att slå in öppna dörrar.

För om vi ser nyktert på det hela talar det allra mesta emot en succéartad comeback från vår i dag enda stora tennisstjärna:

• Han har inte spelat en tennismatch sedan Swedish Open-segern i juli förra året.
• Han har inte kunnat träna för fullt på lika lång tid.
• Med årets US Open har han missat fem raka Grand Slam-turneringar.
• Han är 28 år gammal och har således inte åldern på sin sida.
• Han blir pappa i september och kommer således, precis som Borg säger, inte att kunna ha samma totala fokus på tennisen.
• Han lider fortfarande, efter ett år, av sviterna efter körtelfebern – vilket understryker hur allvarlig sjukdomen är.

Att Söderling på grund av allt detta rimligtvis inte kan ta sig tillbaka till den absoluta toppen, särskilt med tanke på den hårda konkurrensen, kan det därför inte råda några som helst tvivel om.

Den stora frågan är snarare hur lång hans comeback blir när den väl kommer, hur högt på rankningen han kan klättra och hur många titlar han kan utmana om. För jag kan nästan svära på att Söderling, med sin enorma vinnarskalle och kärlek till tennisen, kommer att försöka komma tillbaka.

Jag är däremot inte lika säker på att det blir en lyckad comeback.

Jag har till och med svårt att se honom bland världens 20 bästa spelare igen.

Tyvärr.

Du får väldigt gärna slå oss pessimister på fingrarna och bevisa att vi har fel, Söderling. Men jag räknar inte med att du gör det.

Eftersom varken Andreas Seppi eller David Goffin mäktade med att bjuda på några skrällar i dag tycker jag att vi tar tillfället i akt och gottar oss i den där helt oförglömliga matchen mellan Robin Söderling och Rafael Nadal i Franska öppna 2009. Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=uByvLF6Y0Yc

Robin Söderling höll som bekant presskonferens i dag för att prata om sin framtid som tennisstjärna.

Vad vi fick veta?

Inte särskilt mycket – och definitivt ingenting nytt.

– Det är bara en jobbig, stressande tanke att gå och fundera på när jag kan spela igen. Nu fokuserar jag bara på att må helt bra, sa han.

Inte heller att han tvingas ställa in hela sommarsäsongen (Wimbledon, OS, Båstad…) är någonting han ägnar särskilt mycket tankekraft på:

– OS är ju alltid speciellt, men det är som det är. Jag tycker inte att det är speciellt jobbigt att missa en enskild turnering. Samtidigt vet jag att när det blir bra så har jag fortfarande flera år kvar.

Jag: Hur lång tid kan gå innan du så att säga måste göra comeback, för att ha en ärlig chans?

– Chans till vad?

Jag: Att göra en relevant comeback. Tar det tre år kan det ju vara alldeles för sent, om man säger så.

– Jag kommer tillbaka när jag känner mig bra, oavsett om jag är 70 år då. Då får jag känna efter om jag är tillräckligt bra för att nå resultat.

Ja, det här var alltså inga direkt oväntade besked. Den tanke som gnager sig fast och dröjer sig kvar efter presskonferensen är Söderlings ovilja att spekulera öppet.

Självklart vill han komma tillbaka. Det vill ju vi också.

Och självklart är det en stressande situation han befinner sig i.

Och naturligtvis förvärras situationen av att nyfikna reportrar ringer då och då bara för att ställa den klassiska frågan ”Hur mår du?”.

Men just därför borde Robin Söderling ge lite mer matnyttiga besked än ”jag vill så gärna komma tillbaka” och ”säker kan man ju aldrig vara”.

Han, liksom alla vi andra i det där rummet den där stekheta sommardagen i Stockholms Kungliga Tennishall, vet att det finns ett bäst före-datum – det finns en deadline som inte får passeras om Söderling ska kunna göra en relevant comeback.

Och med relevant menar jag inget mindre än att han ska ha en ärlig chans. Inte bara en ärlig chans att ta sig tillbaka till toppen, utan en ärlig chans att göra någorlunda bra ifrån sig över huvud taget.

Om Söderling nöjer sig med att skvalpa runt på rankingens plats 50-60 i några år innan det är dags att kasta in handduken är det klart att han kan vara 70 när han gör comeback.

Men det är jag fullkomligt övertygad om att han inte gör. Om Söderling, med sin enorma vinnarskalle, gör comeback och efter några matcher inser att han aldrig lär komma i närheten av sin forna storhetstid så kommer han definitivt att ge upp – och då med äran i behåll.

Ja, att hålla den där äran intakt är till och med mer troligt om han ger upp innan en comeback som redan på förhand är dömd att misslyckas.

När infaller då denna absoluta deadline? ”Jag har förhoppningsvis många år kvar”, menar Söderling. Jag håller inte med – och är inte ens säker på att han själv tror det på allvar.

Söderling måste göra sin comeback absolut senast i inledningen av säsongen 2013, annars är loppet kört. Det är min bestämda uppfattning. Jag tror också att Robin i grund och botten delar den uppfattningen, kanske inte fullt ut men åtminstone delvis.

Och därför hade jag önskat en större öppenhet från Sveriges i dag enda stora tennisstjärna. I stället levererar han det här förvisso ganska roliga, men dräpande syrliga citatet:

– Ibland önskar jag att jag hållit på med bowling eller nåt, så jag hade fått vara sjuk ifred.

Klockan 15.00 i dag håller svenske stjärnan Robin Söderling presskonferens, där han bland annat ska prata om sin framtid inom tennisen. Jag är givetvis på plats, så följ presskonferensen på Aftonbladet, Sportbladet eller här i bloggen!

Ett stort grattis till Robin Söderling, som blir pappa i september!

Robin Söderling dementerar nu SVT:s uppgifter om att svensken tagit beslutet att ställa in hela säsongen.

”Jag har inte alls tagit något beslut att lägga ner denna säsongen. Däremot kommer det bli svårt att komma tillbaka i full form till sommaren”, skriver han på Twitter.

SVT har uppdaterat sin text efter Söderlings kommentar på mikrobloggen.