http://www.youtube.com/watch?v=tGhuUU0CpE8

Jisses!

Vilken avslutning det blev på en överlag märklig tennisdag.

Vi måste givetvis börja i fel kronologisk ände. Allt annat vore befängt.

Att det fortfarande, trots att nästan tio år förflutit sedan de för första gången stod öga mot öga på en tennisbana, är något alldeles speciellt med matcher mellan Roger Federer och Rafael Nadal visste vi redan.

Men att just den här matchen skulle bli så här speciell, det hade i alla fall inte jag räknat med på förhand (hatten av till er som förutsåg Federers plötsliga formtopp).

Federer var inledningsvis den klart bättre spelaren. Taktiken var till synes busenkel: snabbt ta kontroll över duellerna och inte ge Nadal utrymme att låsa fast spelet mot schweizarens backhand – och den utfördes aggressivt och med hänsynslös precision.

Som alltid när Nadal står på andra sidan nätet var offensiven Federers nyckel. Genom att hela tiden gå för attack och pressa Nadal i både sid- och djupled kunde han diktera spelet. Så som han fullkomligt plockade isär Nadals backhand, blottgjorde hans luckor och själv resolut och med total beslutsamhet krånglade sig ur de lägen Rafa skapade var oerhört imponerande. Särskilt med tanke på de enorma problem Federer haft den senaste tiden.

Rent taktiskt spelade han precis på samma sätt som i kvartsfinalen i Rom i våras. Ett väldigt svårt spel med högt risktagande. Skillnaden den här gången var att han presterade på den nivån som faktiskt krävs för att spela med så små marginaler.

Lika imponerande som Federers plötsliga formtopp var, minst lika imponerande var det att se Nadal återigen hitta lösningarna när han som bäst behövde dem. Federers momentum i första set kan inte ha undgått honom och han visste att han måste justera sitt spel för att inte tappa fotfäste.

Den justeringen gick framför allt ut på att ta ett litet kliv framåt i banan, öka intensiteten, försöka möta Federer med sin backhand och framför allt – ta fler risker.

Där han i första set mest motat bollarna Federer skickat mot backhand (vilket resulterade i att den landade kort på schweizarens planhalva, varpå han kunde kliva fram och avslutade poängen enkelt) började han slå mer aggressivt och variera med slice.

Det offensiva spelet från båda resulterade i en del oprovocerade misstag, men också stundtals bländande tennis. Skulle vilja påstå att Federer inte spelat i närheten av så här bra sedan 2012 – och att det var länge sedan han tvingade Nadal att höja sig till den här nivån.

Federer orkade inte hålla samma höga nivå genom hela matchen. Han hade visserligen vid några tillfällen 30-0 och 40-40 i Nadals serve, men närmare en breakboll än så kom han aldrig. I takt med att spanjoren successivt höjde ribban vred han också momentum ur händerna på sin rival.

7-5 i första set till Federer blev 6-4 till Nadal i andra och slutligen 5-3 i avgörande. Forne världsettan svarade då för sitt klart bästa returgame på år och dar och räddade inte mindre än fyra matchbollar (tre på raken från 0-40) innan Nadal slog in en rak forehand, otagbar för Federer.

Visade sig senare att den med millimetermarginal var precis ute, men eftersom schweizaren inte utmanade och linjedomaren dömde den som inne blev den matchavgörande.

Olyckligt avslut på en helt magisk tillställning, men det råder ingen tvekan om att segern i sig var rättvis. Federer hade sina chanser och var den bättre spelaren i ett och ett halvt set, men sin vana trogen kämpade sig Nadal tillbaka och vände på steken.

Kanske är man lite färgad av den historiska rivaliteten mellan dessa båda herrar, men för egen del är jag benägen att placera den här drabbningen på topp 5 över årets bästa matcher. 101-95 i poäng totalt till Nadal säger ju en del om hur jämnt det var.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=nG3AP_YmmTc

Två toppspelare som inte lyckades göra en Nadal – det vill säga gräva sig ur ett tufft spelmässigt underläge och prestera på absolut topp när det gäller som mest – var Novak Djokovic och Andy Murray.

Tycker Djokovic såg så där loj ut som han ofta gjort på sistone redan från start mot John Isner. Returnerade bedrövligt och svarade för flera horribla missar. Första set bjöd han bort med ett dubbelfel i tiebreak.

I tiebreak!

Finns det sämre tillfällen att dubbelfela än i tiebreak mot John Isner? Nej. Typ inte. Snudd på jämförbart med att dubbelfela med matchboll mot sig (som en viss Novak Djokovic gjorde mot en viss Rafael Nadal i en viss Grand Slam-turnering på grus förra året).

Han skärpte visserligen till sig i andra set och bröt Isner redan i andra gamet efter att själv ha räddat fyra breakbollar i gamet dessförinnan.

De båda höll sedan serve fram till 6-3. Ändå inte helt övertygande från Djokovic ens i det setet. 30 oprovocerade misstag och alltså bara ett break, trots att Isner inte servade överdrivet bra. Amerikanen slog in 81 procent förstaservar men vann bara 62 procent av dem. Knappt godkänt med servekanonmått mätt.

I slutet av tredje set, vid ställning 6-5 till Isner, tappar sedan Djokovic tre raka poäng från 40-15 i egen serve. Räddar matchbollen med ess men följer upp med dubbelfel (hans femte totalt i matchen). Bjuder sedan Isner på andraserve vid nästa matchboll. Drämmer amerikanens retur i nät. Ridå.

Visserligen en dålig matchup för Djokovic, eftersom bollduellerna blir så korta mot servekanoner och han därför har svårt att hitta sin matchrytm. Dessutom får ju Isner som bekant betydligt högre utdelning i egen serve, även mot skickliga returnerare som Djokovic, än andra spelare.

Ändå, ingen bra match av Djokovic. Lite oroväckande, den här lojheten.

http://www.youtube.com/watch?v=lDwVIdkw0pM

Murray var inte mycket bättre han. Lyckades bara spela till sig fyra breakbollar, brände varenda en. Blev själv bruten två gånger, en gång per set. Det räckte alltså för att Tomás Berdych skulle vinna i raka set: 6-3, 6-4.

Skotten gjorde inte direkt en plattmatch, det vore orättvist mot Berdych att påstå. Berdych är en av få som kan förlita sig helt och hållet på kraft och mäktar med att så metodiskt bara slå igenom världstvåans försvar på löpande band.

Tycker ändå att man kan kräva mer av Murray än så här, med tanke på hans taktiska skicklighet. Han hade inte alls samma bett i den normalt så pålitliga backhanden som vi är vana vid. Då måste man hitta andra lösningar. Murray lyckades inte göra det i går.

Kanske sparar han på krutet till US Open? Man kan hoppas.

* * *

Juan Martín del Potro tappade visserligen set mot Dmitrij Tursunov, men vann förhållandevis komfortabelt: 6-4, 3-6, 6-1.

* * *

Såg tyvärr bara delar av matcherna mellan Jelena Jankovic och Roberta Vinci, och Serena Williams mot Simona Halep (Victoria Azarenka mot Caroline Wozniacki spelades mitt i natten),  men kan konstatera att det gick som förväntat:

• Williams-Halep 6-0, 6-4.
• Jankovic-Vinci 6-0, 6-4.
• Azarenka-Wozniacki 6-3, 7-6(5).

Hade som bekant på känn att Jankovic skulle slå Vinci, men kanske inte riktigt så enkelt. Lite överraskande.

Vi är redan framme vid kvartsfinalerna i Cincinnati Masters.

Låt oss ta en titt på herrarnas sammandrabbningar:

√ RAFAEL NADAL (3) – ROGER FEDERER (5)

Blockbuster. Ja, matcher mellan Nadal och Federer är själva definitionen av blockbusters, trots att rivaliteten mellan Nadal och Novak Djokovic (eller till och med den mellan Djokovic och Andy Murray) har betydligt större relevans på dagens ATP-tour.

20-10 i inbördes möten. Två raka segrar för Nadal, båda i år. 7-3 till Nadal på de senaste tio matcherna, sedan 2010.

Dessutom: Nadal i kanonform medan Federer kämpar med att ta sig ur djup svacka.

Nadal svajade visserligen i andra set mot Grigor Dimitrov i natt, men överlag har jag svårt att se hur Federer ska kunna hota spanjoren. Speciellt med tanke på hur nära han var att förlora i raka set mot Tommy Haas.

Mot ärkerivalen måste han liksom prestera på sin absoluta topp, trots att underlaget råkar vara hardcourt – och trots att Nadal kanske börjat visa vissa tendenser på slitage efter hård matchning.

Hoppas på en bra match, men det är inte överdrivet mycket som i dagsläget talar för en rafflande, potentiellt klassisk drabbning.

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JOHN ISNER (22)

Isner har imponerat så här långt. Djokovic såg ofokuserad ut mot Juan Mónaco men vann ändå relativt enkelt. David Goffin blev en munsbit, medan Isner hade vissa bekymmer mot Milos Raonic trots den axelskada kanadensaren ådrog sig i mitten av första set.

Servekanoner är aldrig helt ofarliga, inte ens för Novak Djokovic. Tror dock inte att Isner räcker till idag. Trots bra form och hemmaplan. Djokovic bara ska vinna det här, helt enkelt.

Förresten. Var det någon som nämnde tiebreak? Stor chans att det blir minst ett sådant, som alltid när Isner (eller någon annan servekanon) står på ena sidan nätet.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – TOMÁS BERDYCH (6)

Har potential att bli dagens mest intressanta match. Berdych är en av få spelare som på regelbunden basis kan utmana den absoluta toppen.

Leder faktiskt med 5-4 i inbördes möten och har dessutom övertygad i Cincinnati så här långt.

Det har dock även Murray. Känns som att det här kan bli en jämn tillställning, men tror skotten vinner i slutänden. Framför allt måste Berdych serva betydligt bättre än han gjort hittills (vann visserligen 80 procent av förstaservarna mot Tommy Robredo, men slog in blott 50 procent; mot Jarkko Nieminen var siffrorna 90 procent vunna på 39 procent inslagna) om han ska ha minsta chans.

Hoppas på tresetare.

* * *

√ JUAN MARTÍN DEL POTRO (7) – DMITRIJ TURSUNOV (44)

Tursunov i bra form, men trodde inte att han skulle få det riktigt så enkelt mot David Ferrer i åttondelsfinalen.

del Potro har överlag sett bra ut, men svajat i fokus (som mot Nikolaj Davydenko i öppningsmatchen, då fokustappen dessutom kom i avgörande lägen). Argentinaren behöver tajta till sitt spel och framför allt finslipa jämnheten. I natt lyckades han bara plocka elva poäng i andra set mot Feliciano Lopez (vilket innebar att poängen totalt landade på 91-81 – till Lopez). Horribelt.

Tursunov kan mycket väl bli Cincinnatis Vasek Pospisil. Det vore faktiskt inte en riktigt så stor skräll som oddsen antyder (runt 4,00).

Men jag tror på del Potro. Har gjort det sedan inför turneringen och väljer att göra det även i dag. Trots att seger inte känns så självklart som det borde. I så pass bra form är Tursunov just nu.

Det har naturligtvis varit en del snack om Roger Federers vistelse i Hamburg den här veckan (och Gstaad nästa).

Jag har själv spekulerat i att det i huvudsak handlar om att jaga rankningspoäng, och det står jag fast vid. Några dagar före hans premiärmatch mot Daniel Brands kröp det dock fram att schweizaren bytt racket. Ingen direkt vild gissning att en del av förklaringen till hans beslut att spela i de här lågstatusturneringarna har att göra med att han vill spela in sig med sitt nya muskedunder.

Federers egen Excalibur – en Wilson Pro Staff med ovanligt liten träffyta som han använt typ så länge någon kan minnas – har lagts på hyllan till förmån för en större och mer modern racket. Oklart exakt vilken modell han bytt till, men den mest kvalificerade gissningen bland experterna är att det handlar om en Blade 98 med samma strängning som hos den numera pensionerade trotjänaren (vilket innebär mer kraft och spinn eftersom det är glesare mellan strängarna på grund av den större ramen på Blade 98).

Den främsta fördelen med racketbytet ska vara att den nya är mer ”förlåtande”, vilket förhoppningsvis resulterar i betydligt färre ramträffar och oprovocerade misstag från Federers sida framöver.

http://www.youtube.com/watch?v=Xnse-y5w5-4

Kan inte påstå att det blev någon omedelbar succé för världsfemman med nya vapnet i Hamburg. Smaskade in tre ess direkt i öppningsgamet men blev ändå bruten – och tappade sedermera första set med 6-3.

Han jobbade dock upp sig ordentligt i andra och tredje, där han fick med sig totalt två break och själv inte hade en enda breakboll emot sig (vann för övrigt 100 procent i förstaserve i andra set, 73 procent i tredje). Blev till slut klara 3-6, 6-3, 6-2 och 86-65 i poäng totalt till Federer.

Blir intressant att följa hans avstickare till Hamburg och Gstaad inför hardcourtsäsongen.

* * *

Alla dagens resultat:

Hamburg och Gstaad.

Det är inte ofta man ser spelare av Roger Federers kaliber i dessa 500- respektive 250-turneringar.

Faktum är att han inte spelat på gruset i Hamburg sedan 2008 (sista året som Master) och i Gstaad sedan 2004. Vilket givetvis har att göra med att de här båda tävlingarna är insprängda mellan den kortlivade grässäsongen och höstens hardcourtsäsong.

Eftersom Gstaad var den första ATP-turneringen Federer någonsin spelade, för 15 år sedan (fick wildcard 1998), så har spekulationerna om att han kanske ska meddela sin pensionering givetvis dragit i gång.

Federer åkte tillsammans med Rafael Nadal och Jo-Wilfried Tsonga ut ur årets Wimbledon med buller och bång redan under första veckan. Federer tappade förkrossande 1,955 poäng på sin chockförlust mot 116-rankade Sergej Stakvhovskij.

Som direkt följd av det är schweizaren nu blott världsfemma – och utanför topp 4 för första gången på tio år. I slutet av juli går han miste om sina 450 poäng från OS-finalen förra året, som han av fullt naturliga skäl alltså inte kan försvara. Han har dessutom 1,000 poäng att försvara i Cincinnati inför US Open i slutet av augusti.

Kan det därför finnas någon annan förklaring till hans medverkan i 500-turneringen German Tennis Championships i Hamburg nästa vecka och 250-turneringen Gstaad Open veckan efter?

Nej, jag tror inte det.

Att jaga självförtroende inför höstens hardcourtsäsong på grus – världsfemmans tveklöst sämsta underlag – känns väldigt märkligt. Att meddela sin pensionering i Gstaad bara veckor efter att återigen ha bedyrat att han siktar mot OS i Rio de Janeiro 2016 är visserligen inte helt omöjligt, men känns inte sannolikt.

Federer ligger i skrivande stund över 1,000 poäng bakom världsfyran Nadal (som inte har några poäng alls att försvara resten av året) och nästan 1,500 poäng bakom trean David Ferrer. Eftersom Ferrers poäng i OS är non-countable (åkte ut redan i åttondelsfinalen och har bättre resultat i 250- och 500-turneringar som räknas in i hans poängtotal) hade glappet till spanjoren blivit nästan 2,000 poäng inför US Open, förutsatt att de gör snarlika resultat i turneringarna inför årets sista Grand Slam.

Det här är så klart bekymmersamt för Federer, som väldigt gärna vill bli semifinalseedad på Flushing Meadows. Vinner han Gstaad och Hamburg, och gör bra ifrån sig i Cincinnati och Montréal (stod över förra året), så har han åtminstone en teoretisk chans att gå om Nadal eller Ferrer inför US Open.

Det är verkligen ingen lätt uppgift eftersom Nadal som sagt inte har några poäng alls att försvara och Ferrer blott 10 poäng i Cincinnati (stod över Toronto), men det är teoretiskt möjligt.

Och när vi nu fått det överstökat kan vi raskt gå vidare till de goda nyheterna.

För visst finns det positiva aspekter av hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad.

Det måste ju rimligtvis ta kål på ryktena om hans skadade rygg.

De har florerat sedan Indian Wells, då han själv faktiskt gick ut officiellt med att han var skadad (men tonade ner det ordentligt efter förlusten mot Nadal i åttondelsfinalen), och tog fart igen under grussäsongen.

Det främsta argumentet för detta har varit hans serve. ”Han servar inte lika hårt”, heter det. ”Han har inte samma tyngd i förstaserven”, och så vidare.

Det är i sådana lägen det lönar sig att vara statistiknörd. Då kan man nämligen kontrollera och analysera dylika påståenden. Vilket ibland är direkt nödvändigt, eftersom det som bekant är ganska lätt att lura ögonen.

Jag har gått igenom en mängd tillgänglig data för att syna det här påståendet. Tittat på Federers genomsnittliga hastighet i förstaserve, andraserve och totalt, samt hårdast noterade serve, i Wimbledon 2012/2013 (plus finalen mot Andy Roddick 2009), Franska öppna 2013 och US Open 2011. Dessutom tittat närmare på inte mindre än 15 enskilda matcher.

De enda matcherna som verkligen sticker ut är Wimbledon-finalen 2009 mot Roddick, där Federer smaskade in en förstaserve i 217 km/h, i Wimbledon-semifinalen mot Novak Djokovic 2011 då hans genomsnittliga hastighet i förstaserve var 191 km/h och i första omgången i Wimbledon 2013 mot Victor Hanescu där hans förstaserve låg på svaga 170 km/h.

(Observera att det i vissa Wimbledon-matcher diffar i totalen. Detta beror på att siffrorna presenterats i mph utan decimaler. Jag har valt att omvandla alla siffror rakt av, även den totala. Som exempel är totalen egentligen 158 km/h om förstaserve är 170 och andraserve 146, men eftersom jag omvandlat den siffra som står angiven i källan – i exemplet ovan 102 mph – blir det i stället 164 km/h. Anledningen till att jag gjort på det här viset är att det är omöjligt att avgöra vilken eller vilka siffra/or det är som saknar decimal – förstaserve, andraserve eller total – och därmed gör totalen felaktig.)

Vi börjar med årets Wimbledon:

Federer vs Hanescu 2013, 1R:
1a serve: 170 km/h
2a serve: 146 km/h
Totalt: 164 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Stakhovskij 2013, 2R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 204 km/h

… och Wimbledon 2012:

Federer vs Ramos, 1R:
1a serve: 183 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Fognini, 2R:
1a serve: 188 km/h
2a serve: 160 km/h
Totalt: 180 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Benneteau, 3R:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 156 km/h
Totalt: 175 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Malisse, 3R:
1a serve: 177 km/h
2a serve: 154 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 196 km/h

Federer vs Juzjnyj, kvartsfinal:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 177 km/h
Hårdaste: 201 km/h

Federer vs Djokovic, semifinal:
1a serve: 191 km/h
2a serve: 165 km/h
Totalt: 181 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Murray, final:
1a serve: 186 km/h
2a serve: 159 km/h
Totalt: 178 km/h
Hårdaste: 209 km/h

… och fortsätter med Franska öppna 2013:

Federer vs Carreno-Busta, 1R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 148 km/h
Totalt: 165 km/h
Hårdaste: 202 km/h

Federer vs Devvarman, 2R
1a serve: 180 km/h
2a serve: 152 km/h
Totalt: 166 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Benneteau, 3R
1a serve: 182 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 199 km/h

Federer vs Simon, 4R
1a serve: 188 km/h
2a serve: 153 km/h
Totalt: 170 km/h
Hårdaste: 206 km/h

Federer vs Tsonga, kvartsfinal
1a serve: 184 km/h
2a serve: 150 km/h
Totalt: 167 km/
Hårdaste: 205 km/h

… och avrundar med Wimbledon-finalen 2009:

Federer vs Roddick, final
1a serve: 189 km/h
2a serve: 157 km/h
Totalt: 173 km/h
Hårdaste: 217 km/h

Vi kan dessutom addera US Open 2011 till ekvationen. Där har jag nöjt mig med ett genomsnitt för hela turneringen och inte studerat enskilda matcher i detalj:

1a serve: 185 km/h
2a serve: 151 km/h
Totalt: 168 km/h
Hårdaste: 212 km/h

Granskar man dessa siffror är resultatet tydligt: Federers genomsnittliga servehastighet är ungefär likadan nu som för två år sedan. Den enda match som sticker ut negativt är förstarundan mot Victor Hanescu i årets Wimbledon, där hastigheten i förstaserve låg på blygsamma 170 km/h – och totalt på 164 km/h.

Den matchen vann Federer för övrigt i raka set. Tappade blott fem game (6-3, 6-2, 6-0).

Men även siffrorna mot Xavier Malisse i förra årets Wimbledon är blygsamma: 177 km/h i förstaserve och 170 km/h totalt. I den matchen noterade han dessutom den svagaste av sina hårdaste servar: 196 km/h. En av blott tre matcher i denna jämförelse som hans hårdaste serve inte nått upp till 200 km/h (andra- och tredjerundan mot Devvarman respektive Benneteau i årets Franska öppna utgör övriga två).

Mot Gilles Simon i åttondelsfinalen hade han en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 188 km/h. I kvartsfinalen mot Tsonga låg den på 184 km/h. I de två matcherna klockade han servar på 205 km/h eller snabbare. Detta alltså med ett par matcher i kroppen.

Jag vet inte vad ni säger, men för mig är det ett väldigt tydligt tecken på att eventuella ryggproblem inte hämmar just serven om man slår hårdare ju längre in i turneringen man kommer. Det faller på sin egen orimlighet. Likaså att spela fyra turneringar på fem veckor inför US Open (Hamburg och Gstaad på grus, Montréal och Cincinnati på hardcourt).

Den genomsnittliga hastigheten i förstaserve mot Stakhovskij låg på 186 km/h. Andraserven på 159 km/h. Hårdaste serven 204 km/h. Det är snudd på identiska siffror i jämförelse med finalen mot Andy Murray 2012, som ju till större delen spelades under tak. Den matchen vann som bekant Federer.

Det här är så klart inget bevis för att Federer faktiskt inte har problem med ryggen. Det är mycket möjligt att han har det. Den där ryggen har spökat för honom genom i stort sett hela karriären, även om schweizaren själv aldrig gjort någon stor sak av det.

Det är däremot ett bevis för att de eventuella ryggbesvären inte påverkar hans servande. Jag menar, jämför vi Franska öppna 2013 med US Open 2011 så skiljer det blott 2 km/h (185 km/h i snitt i US Open 2011, 183 km/h i Franska öppna 2013).

Och den lilla skillnaden är inte ett dugg konstig. Federer är trots allt snart 32 år gammal. Det vore väldigt konstigt om han servade lika hårt nu som typ 2007-2010 (då han oftare slog servar mellan 210 och 220 km/h).

Dessutom har Federers serve aldrig handlat om råstyrka. Att han genom åren varit så framgångsrik just i egna servegame har att göra med hans variation och att han har en väldigt svårläst serverörelse och oförutsägbart servemönster.

Själv tror jag att Federers eventuella ryggproblem är högst begränsade och inte stör honom nämnvärt. Anledningen till att han gjort så slätstrukna figurer så här långt i år tror jag uteslutande beror på hans schemaläggning.

Inte själva schemat i sig, utan att han tar mycket ledigt. Det krävdes som ni vet enormt mycket för att han skulle nå upp till den höga nivå han spelade på förra året. I hans ålder tror jag att det är en nödvändighet att pressa så extremt hårt för att hänga med i toppen.

Vad gäller just serven är det snarare hans ojämnhet som blivit ett problem de senaste åren. Tittar vi på de senaste sju Grand Slam-turneringarna – från Australiska öppna 2012 till Wimbledon 2013 – slår han visserligen in 64,5 procent förstaservar, vilket är nästan exakt vad hans karriärsnitt ligger på.

Men granskar man varje enskild turnering blir den här ojämnheten framträdande:

Australiska öppna 2012: 60,4 procent.
Franska öppna 2012: 58,5 procent.
Wimbledon 2012: 66 procent.
US Open 2012: 67 procent.
Australiska öppna 2013: 64,5 procent.
Franska öppna 2013: 65,2 procent.
Wimbledon 2013: 70,5 procent.

Siffrorna anger alltså hur många förstaservar Federer slår in i genomsnitt per match i respektive turnering. Han vinner fortfarande närmare 90 procent av sina servegame (88 procent i år), men om självklart blir han sårbar om antalet förstaservar varierar från match till match – särskilt om dipparna råkar komma mot toppspelare.

De tävlings- och träningstimmar han nu tillryggalägger tycks inte vara tillräckligt för att han ska kunna hålla en spelmässigt jämn nivå (och då syftar jag inte på serven). Han har sett ganska långsam ut på banan och haft svårt att hitta bollträffen i år, i alla fall mot tuffare motstånd. Mot dussinspelare kan en spelare som Federer ligga och puttra på en lägre nivå och ändå se fullständigt överlägsen ut, men det funkar inte mot topp 10-spelare (eller råtaggade underdogs, bevisligen).

Det är i alla fall där jag hittar svaret på hans tillkortakommanden: engagemanget. Han måste helt enkelt lägga ner ofantligt mycket mer tid på sin tennis för att kunna konkurrera med den absoluta toppen. Det tycker jag att vi sett prov på väldigt många gånger i år redan. Och någon rimligare förklaring till att han tappat så oerhört mycket konkurrenskraft på bara några månader (från Australiska öppna) kan inte jag se.

Tycker för övrigt att hans beslut att spela i Hamburg och Gstaad är ytterligare ett litet bevis för det. Han vill framför allt samla poäng, men också till viss del spela tävlingsmatcher.

Varför skulle han annars välja att ställa in en månadslång semester (ja, ni hör ju – han ställer in en av alla de där efterlängtade semestrarna) mellan Wimbledon och Canada Open?

Tolvfaldiga Grand Slam-mästaren Rafael Nadal föll mot 135-rankade Steve Darcis i första omgången.

Världssjuan Jo-Wilfried Tsonga tvingades bryta sin match mot 39-rankade Ernests Gulbis på grund av skada efter tre set.

Knäskadan som Victoria Azarenka ådrog sig i måndags var värre än befarat och världstvåan lämnade walkover mot 166-rankade Flavia Pennetta.

Världstrean Maria Sjarapova halkade och snubblade och förbannade gräset – sedan föll hon i raka set mot 131-rankade doldisen Michelle Larcher de Brito.

Men den riktigt stora skrällen kom nu på kvällen: 116-rankade Sergej Stakhovskij skickade ut regerande mästaren Roger Federer i fyra set – redan i andra omgången: 6-7(5), 7-6(5), 7-5, 7-6(5). I samma veva kom Federers svit på 36 raka Grand Slam-kvartsfinaler till ända.

Att Stakhovskij slog Federer med en befarat utdöd serve & volley-strategi var en ironisk twist som racketkonstnären lär drömma mardrömmar om.

Schweizaren spelade inte ens särskilt dåligt. 57 winners, bara 13 oprovocerade misstag, 80 procent vunna poäng i förstaserve, 50 procent bakom andraserve och 162-161 i poäng totalt (sett till enbart poängen vann Federer två set, Stakhovskij ett och ett slutade oavgjort) är verkligen inga dåliga siffror för världstrean.

Problemet för honom var att han inte hittade något effektivt sätt att komma åt Stakhovskijs serve. Federer är som bekant ingen stor returtagare, och det blev smärtsamt tydligt i dag. Hans chippar på backhandsidan var kanonmat för den vilt volleysluggande Stakhovskij, och att placera returnerna i mitten av banan var bara stundtals fruktsamt.

Matchen bjöd på blott tre servegenombrott. Två för Stakhovskij (det första i tredje set, det andra i fjärde) och en för Federer (i fjärde set).

När Stakhovskij tappade break och 3-1-ledning i det där fjärde setet kändes det som att meste mästaren skulle kunna dra nytta av den nervositet som smugit sig in under ukrainarens skinn och inleda en federersk upphämtning, men det här var helt enkelt inte schweizarens dag.

I tiebreak fick Stakhovskij minibreak med sig. Brände visserligen sin första matchboll i egen serve vid 6-4, men var sedan den kyligare av de båda i en lång duell i Federers serve.

Det var symptomatiskt för hela matchen: Stakhovskij var helt enkelt klart bättre i de mest avgörande lägena. Tappade räkningen på hur många gånger han räddade breakboll med antingen ess eller klockren volley.

Det här innebär att Federer är världsfemma när den nya världsrankningen släpps måndagen den 8 juli. Han tappar nämligen 1,955 poäng och landar på 5,785 totalt – färre än både Nadal och David Ferrer, oavsett hur Ferrer presterar i turneringen härifrån.

Sist världstrean åkte ut tidigare än kvartsfinal i en Grand Slam-turnering var i Franska öppna 2004, då han föll mot Gustavo Kuerten i tredje omgången.

Sist han åkte ut före kvartsfinalen i just Wimbledon var 2002, då Mario Ancic (efter matchen kallad ”Super-Mario”) skrällslog honom redan i första omgången. Sedan dess har han nått åtta finaler och två kvartar (vunnit totalt sju titlar).

Och nu föll han alltså mot en lirare som aldrig tidigare slagit en topp 10-spelare och som har 1-15 i matchfacit mot spelare rankade inom topp 25 under 2012 och 2013. Den högst rankade spelare han någonsin besegrat inför dagens match var då 18-rankade Marcos Baghdatis i New Haven 2010 (har också 2-0 i inbördes möten mot Janko Tipsarevic, men serben var som bäst rankad 50 vid dessa tillfällen).

Detta öppnar så klart för fjolårsfinalisten och hemmafavoriten Andy Murray, som på förhand hade en kvartsfinal mot Tsonga och en semi mot Nadal eller Federer att se fram emot. Efter dagens skrällar är den högst seedade spelaren på hans semifinalhalva 16-rankade Nicolás Almagro.

Och det gör det svårt att inte se Murray mot Novak Djokovic i finalen nästa söndag, men bollen är som bekant rund. Stakhovskijs seger, bland andra, bevisar för andra spelare att det faktiskt går att besegra de stora stjärnorna – särskilt i Wimbledon. Det har ett antal spelare lyckats visa prov på redan under Wimbledons tre inledande speldagar.

Eller vad sägs om de här skrällarna:

• 189-rankade Challenger-spelaren, och grymt underhållande, Dustin Brown slog ut forne världsettan och 2002 års Wimbledonmästare Lleyton Hewitt i fyra set: 6-4, 6-4, 6-7(3), 6-2. Spelade även han serve & volley, för övrigt.

• Talangen Ernests Gulbis ledde med 3-6, 6-3, 6-3 över Jo-Wilfried Tsonga när världssjuan tvingades kasta in handduken på grund av knäskada.

• 86-rankade Kenny de Schepper är klar för tredje omgången efter att världstolvan Marin Cilic tvingats lämna walkover med känningar i vänstra knäet.

• Veteranen Tommy Robredo slog ut gräsräven Nicolas Mahut (som bärgade sin första ATP-titel i karriären efter finalseger över världstian Stanislas Wawrinka i s’-Hertogenbosch i söndags) i raka set: 7-6(3), 6-1, 7-6(5).

• 196-rankade Petra Cetkovska krossade forna världsettan Caroline Wozniacki i raka set: 6-2, 6-2.

• Doldisen Michelle Larcher de Brito slog världstrean Maria Sjarapova i raka set: 6-3, 6-4.

Och detta är alltså endast onsdagens skrällar.

Tittar vi på lite fler siffror kan vi konstatera att Wimbledons två första omgångar har bjudit på inte mindre än tio skadeavhopp (tre i första omgången, sju i andra) – sju på herrsidan, tre på damsidan.

Av dagens totalt 32 matcher ställdes sju in, det vill säga 21 procent (tre walkovers, fyra brutna under spelets gång). Värst var det på herrsidan, där 31 procent av matcherna aldrig fullbordades (två walkovers).

Många skyller på att gräset är alldeles för halt (den kalla engelska våren har lyfts fram som en potentiell orsak), men det förnekar arrangörerna bestämt:

”Det har varit ett stort antal skadeavhopp under The Championships i dag och vi lider med alla spelare som drabbats. Det finns flera orsaker till avhoppen och det finns de som hävdar att det är på grund av banorna. Vi har ingen anledning att tro att så är fallet. Många spelare har tvärtom berömt oss för banornas goda skicka”, säger turneringsdirektören Richard Lewis.

Han fortsätter:

”Förberedelserna har genomförts med samma pedantiska noggrannhet som föregående år och det är vida känt att gräsunderlag tenderar att vara mer frodig i början av tävlingen. De faktiska bevisen, som kontrolleras av utomstående, pekar på att banorna är nästan identiska i jämförelse med förra året och så torra och fasta som de ska vara.”

Det är möjligt, och arrangörerna ska givetvis ges the benefit of the doubt tills motsatsen bevisats, men visst är det väldigt märkligt att fler skadat sig under Wimbledons tre första dagar i år än under hela turneringen förra året?

Konkreta siffror:

• Wimbledon 2012: Totalt sju skador (fem på herrsidan, två på damsidan). Fem av dem i första omgången (fyra herrar, en dam), en i andra (herr) och en i tredje (dam).

• Wimbledon 2013: Totalt tio skador (sju på herrsidan, en på damsidan). Tre i första omgången (två herrar, en dam) och sju i andra (fem herrar, två damer).

Något står inte rätt till i Bumbledon.

Förlåt, Wimbledon.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Seedning och lottning är överstökat.

På måndag smäller det – Wimbledon 2013, årets tredje Grand Slam och på förhand onekligen hittills mest intressanta.

Det går inte att säga något annat än att Wimbledon är den mest prestigefulla av de fyra Grand Slam-turneringarna och har de senaste 25 åren dessutom åtnjutit en väldigt exotisk inramning eftersom det är den enda som spelas på gräs (dessutom en av blott sex turneringar totalt som spelas på underlaget).

På måndag den 24 juni kickar alltså spektaklet i gång.

Lottningen genomfördes i dag och kort därefter publicerade jag min snabbanalys, men låt oss nu gå igenom respektive turneringsträd på djupet:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Drömlottning för Novak Djokovic, alltså. 33-rankade Florian Mayer är visserligen en erkänt skicklig grässpelare och en knepig motståndare i allmänhet, men borde inte utgöra något större hot mot världsettan i öppningsmatchen (Djokovic tappade bara nio game mot Mayer i fjolårets Wimbledon-kvartsfinal).

Bobby Reynolds/Steve Johnson i andrarundan är kanonmat och inte heller Jeremy Chardy i omgång tre ska kunna rubba serben.

Först i åttondelsfinalen bjuds vi på en någorlunda intressant matchup, då det kan bli antingen Tommy Haas eller Gilles Simon. Mest troligt Haas, eftersom han har 5-1 i inbördes mot Simon och är den bättre grässpelaren av de båda. Dessutom liten nitlott för Simon, som möter grässpecialisten Feliciano Lopez i första omgången. Ingen jätteskräll om Lopez vinner den matchen.

I kvartsfinalen väntar troligen världssexan (men sjundeseedade) Tomás Berdych eller världsnian Richard Gasquet. Berdych och Gasquet har aldrig mötts på gräs tidigare, så en åttondelsfinal mellan de båda blir ruggigt intressant. Så här på förhand håller jag Gasquet som knapp favorit i så fall.

Finns inte direkt någon spelare med överdrivet stor skrällpotential i den åttondelssektionen. Bernard Tomic? Tja, han trivs bra på gräs och har presterat i Wimbledon förut, men tror inte att han är redo att ta nästa steg i karriären än.

Sam Querrey? En skicklig grässpelare generellt, men rår inte på de högre seedade spelarna i sin sektion.

Kevin Anderson? Även han en duktig grässpelare, men möter Berdych i en eventuell tredjerunda. Deras femte möte bara i år, i så fall. Berdych har 8-0 i inbördes möten och totalt 19-3 i setfacit. Hyfsat överlägset, om man säger så. Grymt oturlig lottning för Anderson, alltså.

Så nej, en kvart mellan Djokovic och Berdych/Gasquet känns på förhand rätt så given.

Den nedre delen av den här halvan är betydligt mer intressant. David Ferrer stöter på motstånd värt namnet först i tredjerundan, där han kan möta Alexandr Dolgopolov. 24-åringen har dock problem på gräs. Är förvisso väldigt snabb, men hans rörelseschema hämmas och hans bollträff försämras på grund av den låga och oförutsägbara studsen. Klart övertag för Ferrer i den matchupen och har dessutom 5-1 i inbördes möten.

I åttondel ser det ut att bli 18-rankade Philipp Kohlschreiber, även om han har en ganska krokig väg dit. Ivan Dodig i öppningsmatchen är ingen given promenadseger. Denis Kudla och James Duckworth är visserligen duktiga grässpelare, men borde inte störa Kohlschreiber i andra omgången.

I tredje kan tysken möta 59-rankade Igor Sijsling. Holländaren är i bra form, har 2-0 i inbördes möten mot Kohlschreiber (dock på hardcourt och grus) och har ett spel som lämpar sig för gräs: Bra serve, är inte jättesnabb men rör sig ledigt på gräset, stabil enhandsfattad backhand, okej slice, trygg framme vid nät och flacka grundslag. Litet frågetecken kring hans fysiska form eftersom han tvingades dra sig ur ’s-Hertogenbosch på grund av sjukdom, men skrällvarning om han är fit for fight (vilket han sannolikt är).

Milos Raonic huserar också i den här sektionen, men har oerhört svårt att se honom som ett hot. Ingen vidare grässpelare och har verkligen inte visat god form i Halle och Eastbourne. Ryker troligen mot Sijsling i andra omgången.

På den nedre delen är Juan Martín del Potro kvartsfinalfavorit. Obefintligt motstånd för honom fram till tredje omgången, där han troligen möter Grigor Dimitrov. Tycker 22-årige bulgaren generellt är ofarlig mot högre rankade spelare i femsetsmatcher och övertygade inte alls i Queen’s Club Championships, men ska inte räknas ut helt. Särskilt inte med tanke på att del Potro brukar ha problem med omställningen till gräs. Hade en hel del tur i Queen’s förra veckan (borde ha förlorat mot Xavier Malisse redan i öppningsmatchen) och föll slutligen mot gräsräven Lleyton Hewitt i kvarten.

Med tanke på del Potros Grand Slam-erfarenhet har jag ändå svårt att inte hålla honom som kvartsfinalfavorit. Kan världselvan Kei Nishikori skrälla? Kanske, men då måste han först ta sig förbi Denis Istomin eller Andreas Seppi. Japanen kan hotas redan i andra omgången mot Aljaz Bedene. Tyckte han imponerade i Queen’s. Slog Paul-Henri Mathieu och pressade Querrey till tre rysligt jämna set.

I en matchup mellan del Potro och Nishikori är argentinaren klar favorit: 4-0 i inbördes och har aldrig tappat set (10-0 i setfacit).

Kastar dock in skrällvarning på framför allt Istomin, men även Seppi. Istomin är en riktigt bra grässpelare, och Seppi har utvecklat sitt spel avsevärt på underlaget de senaste åren. Gick till semifinal i Eastbourne den här veckan, till exempel (föll mot Gilles Simon).

I en eventuell semi mellan Ferrer och del Potro är det svårt att inte hålla Ferrer som favorit: 6-2 i inbördes möten och fyra raka segrar för spanjoren (utklassning i raka set i förra årets Wimbledon-åttondel). Sist del Potro besegrade Ferrer var i Miami 2009.

Frågan är om han hunnit ladda om efter finalförlusten mot Rafael Nadal i Franska öppna? Nederlaget i öppningsmatchen i ’s-Hertogenbosch mot Xavier Malisse var inte direkt oväntat, men likväl oroväckande.

De går till semifinal: Djokovic, Ferrer.
Skrällvarning: Berdych, Gasquet, del Potro, Kohlschreiber.
Bubblare: Istomin, Nishikori, Dimitrov.

Brasklappar kring Ferrer, som sagt. Känns som en ganska öppen fjärdedel. Många spelare som har chansen att kliva fram och komma upp sig i smeten.

* * *

UNDRE HALVAN:

Getingboet med stort g. Det var alltså Roger Federer som drog den stora nitlotten: Rafael Nadal redan i kvartsfinal.

Och de lär mötas i en ”drömkvart”. Nadal stöter förvisso troligtvis på Benoit Paire i tredje omgången, men med tanke på hur fransmannen presterat den senaste tiden… Nej, det ska mycket till för en skräll där.

Väldigt intressant vem att se vem Nadal möter i åttondelen, dock. Stanislas Wawrinka har bevisat att han inte ska räknas ut på gräs (är klar för final i ’s-Hertogenbosch) och Lleyton Hewitt visade god form i Queen’s.

Om inte Wawrinka är slutkörd efter veckan (vilket jag inte tror att han är) så tippar jag honom i åttondel mot Nadal. Kommer nog ändå bli en rysligt intressant öppningsmatch mellan schweizaren och Hewitt. På förhand en av de tveklöst mest intressanta matcherna i förstarundan.

John Isner? Förhållandevis enkel lottning fram till tredje omgången, men tar sig knappast längre än så.

Federer har även han motorväg till kvartsfinal. Victor Hanescu i öppningsmatchen, troligen Sergej Stakhovskij i andra omgången och Fabio Fognini eller Jürgen Melzer i tredje.

I åttondelsfinalen hoppas jag få se Jerzy Janowicz. Bra lottning för polacken. Möter 442-rankade 18-åringen Kyle Edmund i första omgången, Radek Stepanek i andra och Nicolás Almagro i tredje. Stepanek visserligen bra på gräs men i dålig form. 

Bra lottning även för 15-rankade Almagro. Typ inget motstånd alls fram till åttondelen, där det blir Janowicz. Eller kanske Stepanek, trots allt. Men nej, jag tror på Janowicz. Almagro vann deras hittills enda möte i raka set, i årets Australiska öppna. Som upplagt för en rafflande repris, med andra ord.

Vem det nu än blir så kommer han inte kunna hota Federer, och schweizaren har därmed säkrat en ”drömkvart” mot Nadal.

Som Nadal vinner?

Ja, så känns det ju onekligen på förhand. Dels på grund av Nadals fantastiska comeback, dels på grund av spanjorens mentala och statistiska övertag (20-10 i inbördes möten, två raka segrar i år). Dumt att räkna ut Federer helt och hållet där, men med tanke på hur de båda presterat i år är det svårt att inte se Nadal som klar favorit.

Halvknepig lottning för Jo-Wilfried Tsonga. David Goffin i öppningsmatchen är kanonmat för världssjuan, men Ernests Gulbis kan hota i andra omgången. Slog som bekant Berdych i första omgången förra året. I tredje väntar sedan med stor sannolikhet Julien Benneteau eller Xavier Malisse.

Det är inte så där galet skräckinjagande för en grässpelare av Tsongas kaliber, men inte heller helt enkelt.

I åttondelen väntar sedan med stor sannolikhet Marin Cilic. Marcos Baghdatis är ju normalt en tuff öppningsmatch, men cyprioten är helt under isen och har tio raka förluster sedan Rotterdam i februari (i ATP-sammanhang – vann en Davis Cup-match mot nollrankade Theophile Segodo i april).

Och så blir det slutligen en repris på förra årets Wimbledon-semi redan i kvartsfinal: Tsonga mot hemmahoppet Andy Murray.

Benjamin Becker är visserligen inte helt ofarlig på gräs, men rår inte på världstvåan i öppningsmatchen. 74-rankade Lu Yen-hsun har normalt skrällpotential på gräs men rår inte heller han på Murray. Nicolas Mahut har god chans att ta sig till tredje omgången.

I åttondelsfinalen borde rimligtvis Mikhail Juzjnyj stå för motståndet. Den klart bästa grässpelaren i den halvan av åttondelssektionen – där för övrigt Janko Tipsarevic är högst seedad (14). Frågan är om formsvage Janko ens tar sig förbi landsmannen Viktor Troicki i öppningsmatchen.

Juzjnyj i åttondelen är knappast ofarlig, men har ändå svårt att se att någon av ovanstående ska kunna sätta stopp för Murrays framfart.

Allt pekar på Nadal vs Federer och Murray vs Tsonga i kvartarna, med andra ord. Där känns Nadal och Murray som klara favoriter.

Och efterföljande semifinal? Fördel Nadal. 13-5 i inbördes möten, 3-0 på gräs (9-1 i setfacit). Det är ingen hemlighet att spanjoren har ett massivt psykologiskt övertag mot Murray, särskilt i Grand Slam-sammanhang (6-2 till Nadal; Murrays enda segrar kom i US Open 2008 och Australiska öppna 2010, då Nadal tvingades bryta matchen på grund av skada i tredje set).

De går till semifinal: Nadal, Murray.
Skrällvarning: Federer, Tsonga.
Bubblare: Cilic, Juzjnyj, Wawrinka, Janowicz.

Semifinalerna: Djokovic slår Ferrer, Nadal slår Murray.

FINALEN: Djokovic slår Nadal.

Grymt svårt att tippa en eventuell final mellan Djokovic och Nadal så här på förhand, utan att ha sett någon av dem spela en enda gräsmatch. Gräs är visserligen Djokovics sämsta underlag och Nadals näst bästa, men att Nadal inte får så hög utdelning på sin extremt toppade forehand och att snabbare underlag gynnar Djokovic gör att balansen jämnas ut.

Tror att Djokovic är grymt revanschsugen efter nederlaget i Franska öppna, och med den här lottningen känns det som att hela turneringen ligger i hans händer. Behöver liksom bara slå en enda Big Four-spelare för att få lyfta bucklan, medan Federer och Nadal måste slå tre och Murray två.

Drömfinalen skulle jag nog ändå säga är en mellan Djokovic och Federer, alternativt Djokovic och Murray. Nole-Fed vore roligast, eftersom vi inte sett dem göra upp i en GS-final sedan US Open 2007 och underlaget jämnar ut oddsen.

En final mellan Djokovic och Murray skulle kunna sluta lite hur som helst. Dels för att Murray skulle ha typ 15,000 galna hemmasupportrar på läktarna och dels för att underlaget gynnar Murray.

Nåväl. Klart är att Wimbledon 2013 tack vare/på grund av Nadals seedning blir en väldigt intressant historia.

* * *

Analys av damernas lottning kommer under helgen.

Okej, alla inbitna Roger Federer-fans – nu är det verkligen läge att snacka om otur.

Förutsättningarna inför årets Wimbledon-lottning var nämligen att Rafael Nadal som femteseedad var den stora nitlotten för övriga tre spelare inom Big Four (Federer, Novak Djokovic, Andy Murray).

Och det blev alltså Roger Federer som drog den nitlotten.

Schweizaren hamnar på samma halva som Nadal och fjolårsfinalisten Murray – och kan därför tvingas slå Nadal i kvartsfinalen, Murray i semifinalen och Djokovic i finalen för att försvara sin titel från 2012.

Mission impossible?

Det ser onekligen så ut. I alla fall på papperet.

Förutom Nadal och Murray hamnade även världssjuan Jo-Wilfried Tsonga på samma halva som schweizaren, nämligen. Vilket innebär att vägen till seger kan bli Nadal-Tsonga-Djokovic.

Ingen busenkel resa det heller, om man säger så.

Novak Djokovic å sin sida fick en riktig drömlottning. 33-rankade fjolårskvartsfinalisten Florian Mayer är förvisso en inte helt enkel öppningsmatch, men med tanke på att Djokovic detroniserade honom i raka set i kvarten förra året borde han inte kunna störa formstarke serben.

I övrigt har han Jeremy Chardy i tredjerundan, Gilles Simon eller Tommy Haas i åttondelsfinal, troligen Tomás Berdych eller Richard Gasquet i kvart och David Ferrer eller Juan Martín del Potro i semifinal (om vi enbart ser till de högst seedade spelarna, som vanligtvis i alla fall så här på förhand utgör de största hoten, alltså).

Känns onekligen som att vägen till final ligger helt vidöppen för Djokovic, med andra ord.

Väldigt mycket kommer därför att handla om den undre halvan i årets Wimbledon, som drar i gång på måndag 24 juni. Worst case scenario för Federer, Nadal och Murray är hyfsat jämbördiga:

• Federer: Nadal i kvart, Murray i semi, Djokovic i final.

• Nadal: Federer i kvart, Murray/Tsonga i semi, Djokovic i final.

• Murray: Tsonga i kvart, Federer/Nadal i semi, Djokovic i final.

Worst case scenario för Djokovic är följande:

• Berdych i kvart, Ferrer/del Potro i semi, Nadal/Federer/Murray i final.

Frågan där är väl egentligen vem som är Noles ”mardrömsmotståndare” i finalen. Spontant måste jag nog säga Federer. Känns som att en final mellan Nole och Rafa på gräs är typ 55-45 fördel Djokovic.. Mot Murray typ 50-50 med Nole som knapp favorit.

Mot Federer?

Där är det nog svag fördel Federer. Så här på förhand, alltså. Analysen i det här blogginlägget kan givetvis inte baseras på något annat än rena spekulationer. Den där maktbalansen kan rubbas helt och hållet efter två tävlingsveckor.

Däremot känns det inte alls troligt att Federer försvarar sin titel, i alla fall inte om Nadal går till kvartsfinal. Att slå Nadal och Murray eller Tsonga back-to-back, och sedan Djokovic i finalen… Nej, det är snudd på omöjligt till och med för Federer på gräs.

Av dessa tre måste man ändå säga att det är Nadal som fått den ”bästa” lottningen, eftersom han har ett mentalt och statistiskt övertag gentemot både Federer och Murray.

• 20-10 i inbördes möten mot Federer, 7-3 senaste tio och två raka segrar i raka set. 

• 13-5 i inbördes möten mot Murray, 7-3 senaste tio och 3-0 på gräs (9-1 i setfacit).

Där är så klart Djokovic i en eventuell final det största hotet mot spanjoren.

Den här undre halvan är verkligen ett getingbo i ordets rätta bemärkelse. Har svårt att se någon annan än Federer, Nadal, Murray och Tsonga ta sig till kvartsfinal.

Betydligt mer öppet på den övre halvan. Ferrer har förbättrat sitt grässpel avsevärt de senaste åren, men är inte direkt solklar favorit mot exempelvis del Potro i en eventuell kvartsfinal. Ferrer riskerar dessutom att möta (vanligtvis) knepige Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och den skicklige grässpelaren Philipp Kohlschreiber i åttondel (eller mammutservaren Milos Raonic, men det känns inte så troligt).

Även Kei Nishikori i en eventuell kvart (om han tar sig förbi del Potro, eller kanske Grigor Dimitrov?) känns som ett potentiellt hot.

Goda chanser för lägre rankade spelare att knipa kvartsfinalbiljetter och eventuell semifinaldito på den halvan, med andra ord.

Sammantaget känns det inte speciellt vågat att tippa Djokovic i final.

Frågan är vem han får möta där – Federer, Nadal eller Murray?

I går gick vi igenom seedningen. I morgon klockan 11.00 svensk tid (10.00 lokal tid) presenteras lottningen.

Passar med andra ord ganska bra att ta en titt på rankningen och hur toppstriden – eftersom det är den som står i fokus – kan påverkas i årets Wimbledon.

Tänkte därför gå igenom topp 5 spelare för spelare, med aktuell rankning och poängställning, och förklara vad som krävs för att respektive spelare ska förbättra (eller försämra) sin position när Wimbledon väl avslutats.

Here goes:

1. NOVAK DJOKOVIC (11,830)

– Ohotad etta. Kan som mest tappa 720 poäng, vilket skulle innebära 11,610 poäng totalt. Ingen spelare under honom kan ens nå 11,000 i Wimbledon.

* * *

2. ANDY MURRAY (8,560)

– Har final från förra året, och därmed 1,200 poäng, att försvara. Kan inte hota Djokovic om förstaplatsen, men i värsta fall förlora sin position som världstvåa till Roger Federer.

– Om Federer försvarar sin titel från 2012 måste Murray gå till minst semifinal för att det inte ska ske.

– Även David Ferrer och Rafael Nadal har teoretiska chanser att gå om Murray (beskrivs nedan).

* * *

3. ROGER FEDERER (7,740)

– Har 2,000 poäng att försvara. Kan ta tillbaka positionen som världstvåa om han vinner titeln samtidigt som Andy Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare.

– Om David Ferrer går till semifinal måste Federer vinna hela turneringen för att inte förlora sin position som världstrea (förutsatt att Murray behåller sin plats som världstvåa).

– Om Ferrer åker ut i kvarten måste Federer gå till final.

– Om Federer åker ur i semifinal eller tidigare går både Ferrer och Rafael Nadal om på världsrankningen oavsett hur det går för Ferrer (kan som lägst landa på 6,500 poäng – vid semifinalförlust för Federer slutar schweizaren på 6,460 poäng). Nadal har bara 45 poäng att försvara från 2012 och kan därför som lägst hamna på 6,850 poäng.

– Om Nadal går till final eller vinner titeln går han om Federer oavsett schweizarens prestationer i turneringen.

* * *

4. DAVID FERRER (7,220)

– Går om Federer om han försvarar sina poäng samtidigt som Federer inte vinner turneringen, om han går till kvartsfinal samtidigt som Federer inte går till final eller om Federer över huvud taget åker ur i semifinal eller tidigare.

– Går om Murray om han tar sig till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han vinner hela turneringen.

– Förlorar sin position som världsfyra till Rafael Nadal om han åker ur i kvartsfinal eller tidigare medan Nadal går till minst andra omgången, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Ferrer vinna för att inte Nadal ska gå om honom på rankningen.

– Kan teoretiskt även bli omsprungen av Tomás Berdych, om Berdych vinner hela turneringen samtidigt som Ferrer förlorar alla sina poäng (om Ferrer förlorar första omgången landar han på 6,510 – om Berdych bärgar titeln landar han på 6,505).

* * *

5. RAFAEL NADAL (6,895)

– Går om Ferrer om han tar sig till minst andra omgången samtidigt som Ferrer åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om båda går till semifinal eller bättre. Om de skulle mötas i finalen måste Nadal vinna för att gå om Ferrer på rankningen.

– Går om Federer på världsrankningen om Federer åker ur i semifinal eller tidigare, samt om han går till final eller vinner titeln. Om de båda möts i finalen går Nadal om Federer oavsett vem som vinner.

– Går även om Murray på rankningen om han vinner titeln (eftersom han då landar på 8,850 poäng), om han går till final samtidigt som Murray åker ur i kvartsfinal eller tidigare, samt om han går till semifinal samtidigt som Murray åker ur i åttondelsfinal eller tidigare. Om Nadal inte tar sig längre än till kvartsfinal kan han inte gå om Murray. Nadal riskerar inte att förlora sin position som världsfemma eftersom han som lägst kan landa på 6,850 poäng och världssexan Berdych som mest på 6,505.

http://www.youtube.com/watch?v=CztOCjWrY6Y

Finalerna i både London och Halle hade högst väntad utgång: segrar för Roger Federer och Andy Murray.

Blev ingen promenadseger för någon av dem. Nu trodde jag förvisso att Mikhail Juzjnyj skulle bjuda upp till kamp mot Federer, men inte att han skulle spela riktigt så här bra.

Bortsett från det allra första servegamet i matchen, där han hade fem breakbollar mot sig, servade han kassaskåpssäkert och stressade hela tiden Federer i sina returgame.

29-rankade ryssen knep också mycket rättvist första set: 7-6(5).

Vissa stunder utklassade han faktiskt schweizaren, med sina resoluta grundslag från baslinjen och självsäkra spel framme vid nät. När han skruvade upp tempot hängde Federer ofta inte med alls, och det hör inte till vanligheterna – särskilt inte på gräs. Juzjnyj dikterade ofta spelet och försvarade sig dessutom riktigt bra.

Federer hade stora problem med framför allt sin backhand. Hans svar på Juzjnyjs projektiler blev helt enkelt för korta och för höga, varpå ryssen kunde kliva fram och avgöra med stenhårda winners.

Schweizaren spelade upp sig i andra set. Störde Juzjnyjs rytm med tempoväxlingar och variation – samtidigt som Juzjnyj började tappa intensitet. Han är rysligt giftig på gräs, men likt många andra spelare på touren med imponerande högstanivå har han problem med att hålla sig på den nivån under en hel match.

När Federers nivå höjdes skiftade därför balansen i matchen, och världstrean kunde jobba sig till ett övertag.

Juzjnyj hängde med bra även i andra set, fram till 4-3 när Federer bröt till 5-3 efter dubbelfel från ryssen vid breakboll och sedan servade hem andra set.

Det var onekligen matchens vändpunkt och efter det kändes den här finalen förhållandevis avgjord, eftersom det stärkte Federers självförtroende och sköt Juzjnyjs i sank. Det absoluta avgörandet kom vid 3-3 i avgörande set, när Federer fixade matchens blott andra servegenombrott med en perfekt backhandpassering och sedan höll till 5-3.

6-7(5), 6-3, 6-4 blev alltså segersiffrorna, efter att Federer servat hem sin första titel för säsongen (på blott två finaler)

En oerhört viktig vinst för schweizaren, förstås – och ett styrkebesked inför Wimbledon som drar i gång om knappt en vecka.

Det är verkligen med en helt annan självsäkerhet och inställning Federer går ut på banan när underlaget är grönt. Var faktiskt inte speciellt orolig efter hans slätstrukna figur i Franska öppna, och under den här tävlingsveckan fick vi alla se hur taggad han är inför årets tredje Grand Slam.

* * *

En annan som lär bli rysligt farlig i Wimbledon i år är världstvåan Andy Murray.

Starten, efter x antal timmars väntan på att ens få börja spela på grund av konstant regn, lämnade mycket övrigt att önska. Han fick visserligen med sig ett tidigt break men var den osäkrare av de båda i grundspelet, och siktet på hans normalt så giftiga raka backhand var till synes helt felkalibrerat.

Titelförsvararen Marin Cilic visade däremot prov på tålamod och ett stort lugn. Det har hänt fler än en gång att han sänkt sig själv mentalt i underlägen, men mot just Murray brukar han spela väldigt metodiskt och sansat. Förmodligen för att man måste spela så mot en spelare med så fantastiska defensiva och taktiska egenskaper som Murray.

Kroaten hämtade upp 1-4-underläget och kunde sedan bryta hemmafavoriten på nytt vid 5-5. Är grymt kylig i nästa game, räddar två breakbollar och servar hem första set, 7-5.

Därefter börjar Murray få marginalerna med sig, efter att uteslutande haft dem emot sig under i princip hela första set.

Världstvåan servar mycket bättre i andra set (vinner 89 procent i förstaserve, 71 procent i andra) och de båda följs åt till 6-5, då Murray bryter efter ett svagt transportslag från Cilic som fastnar i nätet.

Även vid nästa break var det ett misstag från Cilic som gav Murray övertaget – närmare bestämt en horribel forehandcross som seglar långt utanför vid 2-1 i avgörande set. Murray höll sedan sin serve genom resten av matchen och bärgade sin tredje Queen’s Club Championships-titel: 5-7, 7-5, 6-3.

Det som framför allt imponerar är att Murray både mot Cilic i finalen och Jo-Wilfried Tsonga i semin jobbat sig ur tuffa underlägen och fokusdippar, och justerat felande slag (mot Tsonga var det främst serven som klickade).

Det var också ett styrkebesked i dag att han var så överlägsen när han väl presterade på topp. Segern kändes aldrig riktigt hotad i tredje set, trots att Cilic på det hela taget gjorde en riktigt riktigt bra match. En av hans bättre i år, till och med.

Det här var givetvis en match han på papperet skulle vinna, allt annat hade varit en skräll, men jag tycker att hans insats i den här turneringen bådar riktigt gott inför Wimbledon.

Onödigt att börja spekulera innan vi får se lottningen, men efter den gångna veckan är det svårt att inte betrakta honom som en av favoriterna till titeln.

Okej, nästan hela denna tävlingsvecka är avslutad.

Vi tar en titt på dagens finaler:

* * *

Queen’s Club Championships:

√ ANDY MURRAY (2) – MARIN CILIC (12)

Murray som väntat vidare efter en tresetare mot tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga (4-6, 6-3, 6-2). Bortsett från första set tycker jag att Murray var den klart bättre spelaren, i alla fall från mitten av andra. Hade enorma problem med sin serve men var den säkrare av de båda i grundspelet. Tsonga lyckades bra med att störa hans rytm inledningsvis, men i takt med att Murray jobbade sig in matchen skiftade också momentum.

Blev en jämn semi mellan Cilic och Lleyton Hewitt – som forne världsetta inledde med fyra raka dubbelfel. Tror aldrig jag sett något liknande.

Slarvade verkligen bort det där första setet. Spelade upp sig ordentligt i andra. Låg under med 0-2 men vände till 6-4. Trodde faktiskt att han byggt upp tillräckligt med momentum inför avgörande att han skulle kunna ta sig till sin första final i Queen’s sedan 2006.

Förkrossande inbördes statistik för Murray: 8-1. Har förlorat ett set på deras tre senaste matcher (US Open förra året). Murray vann i tre raka när de möttes i Wimbledon förra året (7-5, 6-2, 6-3).

Nu ska man inte räkna ut Cilic fullständigt bara därför. Generellt påminner han en del om Juan Martín del Potro (en lite sämre version av argentinaren, helt enkelt) men kroaten rör sig bra på gräset och har likt Tomás Berdych inte lika stora bekymmer med den låga bollstudsen som andra storvuxna spelare. Får dessutom hög utdelning på sin serve.

Har dock väldigt svårt att se honom besegra Murray i dag. Världstvåan är inte bara den bättre spelaren generellt utan också den klart vassare grässpelaren.

Om Murray har lika stora problem med sin serve som i går, samtidigt som Cilic servar stabilt, kan skotten få ordentliga bekymmer – men om inte ens Tsonga lyckas exploatera en sådan detalj så tror jag inte heller att Cilic gör det.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – MIKHAIL JUZJNYJ (29)

Juzjnyj vidare alltså, som jag förutspådde. Trodde dock inte att han skulle köra över Richard Gasquet på det sätt han gjorde (6-3, 6-2). Hade förväntat mig en något mer jämn match, om man säger så.

Federer såg aningen nyvaken ut när han klev ut på banan mot Tommy Haas. Haas vann det fullt rättvist med 6-3. Efter några trevande inledningsgame från Federer i andra set tog dock schweizaren över kommandot totalt. Servade överlag fenomenalt, fick hög utdelning framme vid nät och var den klart säkrare i grundspelet.

15 ess slog han totalt. Några i avgörande lägen. Haas å sin sida bokförde nio dubbelfel – två av dem efter varandra i tredje sets tredje game, vilket gav Federer det enda break han behövde: 3-6, 6-3, 6-4.

Känns nästan som att det var en moralisk final i miniatyr. För Juzjnyj kan rimligtvis inte ställa till några bekymmer för Federer i den riktiga finalen, sin imponerande tävlingsvecka till trots.

14-0 i inbördes möten för Federer, 6-0 på gräs (i vilka han förlorat blott två set). I Halle förra året blev det totalt utskåpning (6-1, 6-4) och en ännu värre sådan i Wimbledon (6-1, 6-2, 6-2). Han har alltså bara tappat totalt tio game på deras senaste två möten.

Nu tror jag inte att Juzjnyj kommer att göra en riktigt så slätstruken figur i dag, men om Federer spelar lika bra som i andra och tredje set mot Haas ska han bärga sin sjätte titel i Halle i raka set.