Ny vecka, nya turneringar, nya vinnare och förlorare.

Det har redan hunnit bli tisdag och därför hög tid att ta en titt på veckans tävlingar och dess lottningar:

US NATIONAL INDOORS TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500/WTA International
Memphis, USA

Om vi börjar med att ta en titt på herrarnas lottning ser vi att världstolvan Marin Cilic är toppseedad, åtföljd av 13-rankade Milos Raonic och 16-rankade John Isner.

Raonic har rönt vissa framgångar i den här turneringen redan. Två raka finaler, närmare bestämt. 2011 blev det förlust mot numera pensionerade Andy Roddick och 2012 mot forne världsåttan Jürgen Melzer.

Årets titelförsvarare är redan utslagen (förlust mot Igor Sijsling), men Raonics chanser att nå en tredje raka final får anses goda. Dels med tanke på den fantastiska form han visade upp i San José och dels för att han redan enkelt avfärdat en del av spelarna på sin halva i år. Största hindret kan Isner utgöra i en eventuell semifinal. Om inte James Blake grejar en dunderskräll redan i andra omgången.

Vem som blir 22-åringens motståndare i finalen är lite mer öppet. Marin Cilic var inte prickfri i Zagreb men bärgade ändå titeln. I sin öppningsmatch mot Ivan Dodig i dag tappade han set. Illavarslande.

Kroaten har dessutom Kei Nishikori, Sam Querrey och Alexandr Dolgopolov på sin halva. Querrey var visserligen helt uddlös mot Raonic i semifinalen i San José, men har får ofta god utdelning på sin serve inomhus. I dagsläget oklart hur Nishikoris och Dolgopolovs formkurvor ser ut, men de har alltid potential att gå långt i turneringar med få seedade spelare inom topp 20.

Vill väldigt gärna se antingen Nishi eller Dolgo i finalen och kan mycket väl bli så. Håller det inte för troligt att Cilic går till två raka finaler, särskilt med tanke på att många av hans segrar i år varit allt annat än övertygande.

Beträffande damernas lottning får vi börja med att konstatera att det här är Sofia Arvidssons turnering. Hon vann sin första WTA-titel i karriären här 2006 och andra 2012, och spelade däremellan en final (2010). Svenskhoppet slog kvalspelaren Jana Cepelova i raka set och i andra omgången väntar hennes motståndare i finalen förra året: 71-rankade Marina Erakovic.

Därefter väntar liknande spelare som förra året för andraseedade Arvidsson. Exempelvis Heather Watson. Största hotet på vägen till final är förmodligen Jamie Hampton, som tillryggalagt en riktigt bra säsongsinledning (med tresetaren mot Victoria Azarenka i Australiska öppna som absoluta höjdpunkt).

Blir inte alls förvånad om hon slår ut Arvidsson och snuvar svenskan på en fjärde final – om nu inte Arvidsson spelar med lika högt självförtroende som hon brukar göra i Memphis.

På den övre halvan har förstaseedade Kirsten Flipkens åkt på en ganska svår andrarunda: Lesia Tsurenko. De båda har bara mötts en gång tidigare, och den drabbningen gick Flipkens segrande ur. Båda har gjort bra ifrån sig hittills i år, men det känns som att det väger över lite till Flipkens fördel – och i så fall finns det inte mycket som står i hennes väg mot finalen.

Flipkens och Hampton i final, kanske? Tja, varför inte.

* * *

OPEN 13
ATP 250
Marseille, Frankrike

Memphis må vara ett 500-event, men det råder ingen tvekan om vilken turnering som är veckans hetaste.

I startfältet i Marseille trängs nämligen världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet (som torskade mot Gilles Müller i öppningsmatchen).

Hit har också intressanta spelare som Bernard Tomic (slog Martin Klizan i förstarundan) och Jerzy Janowicz valt att åka. Ett stjärnspäckat startfält för att vara en 250-turnering, alltså.

del Potro har tveklöst fått den största nitlotten. Gilles Simon borde inte vara några större problem för argentinaren i en eventuell kvartsfinal, men i semin väntar med stor sannolikhet Tsonga. Världsåttan åkte visserligen på en chockförlust mot Sijsling i Rotterdam. På hemmaplan brukar han dock alltid prestera.

Svårt att säga om det blir del Potro eller Tsonga i finalen, men det lär bli någon av dem.

Om Tomic kan skrälla? Kanske, men med tanke på startfältet är det inte särskilt troligt.

Toppseedade Berdych lär inte sättas på prov av Janowicz, som ser ut att bli hans motståndare i tredje omgången. 26-rankade polacken har helt enkelt inte hittat formen under säsongsinledningen.

Hans största hot är i stället Tipsarevic i en eventuell semifinal (med tanke på Gasquets tidiga utträde borde Tipsy plocka sin semibiljett enkelt). Serben leder med 5-3 i inbördes möten och har visat sig vara en knepig motståndare för den hårt sluggande tjecken.

Med tanke på Berdychs goda (och Tipsys högst oklara) form får världssexan ändå ses som favorit både till finalplatsen och titeln.

* * *

DUBAI OPEN
WTA Premier
Dubai, Förenade Arabemiraten

Betydligt häftigare uppställning i år än förra året. Trots att världstvåan Victoria Azarenka dragit sig ur på grund av fotskada så är sju topp 10-spelare representerade i Dubai.

Suveränen Serena Williams ser ut att ha en enkel resa mot semifinal. Där kan hon dock stöta på Petra Kvitová, som gav henne huvudbry i Doha. Eller titelförsvararen Agnieszka Radwanska, som inte borde vara några problem för världsettan. Hon får hoppas på polsk seger i kvarten, helt enkelt.

Kampen om den andra finalplatsen är vidöppen, efter att Azarenka dragit sig ur. Angelique Kerber har visserligen inlett säsongen svajigt men är alltid en kraft att räkna med. Troligast är dock att Sara Errani norpar den där guldbiljetten. Eller Samantha Stosur.

* * *

COPA CLARO
ATP 250
Buenos Aires, Argentina 

Lite av ett sömpiller, med vissa ljuspunkter. David Ferrer, till exempel. Världsfyrans första turnering sedan Australiska öppna (Davis Cup ej inräknat). Bortsett från en eventuell andrarunda mot David Nalbandian är spanjorens lottning löjligt enkel. Men så är ju inte startfältet så skräckinjagande heller.

Och Nalbandian, förresten. Ferrer har aldrig förlorat mot argentinaren och tappat blott ett set på grus (4-0 på underlaget, 8-5 i inbördes möten totalt). Nej, Ferrers finalplats känns rätt säker, får man lov att påstå.

På den undre halvan ligger det nära till hands att lyfta fram världselvan Nicolás Almagro som finalfavorit. Här huserar dock även 17-rankade Stanislas Wawrinka. Förutom att han visade upp riktigt god form i Australiska öppna (kvartsfinalförlust mot Novak Djokovic i en episk femsetsrysare) har han genom åren rönt framgångar på grus (två titlar på fem finaler) och har plusstatistik mot Almagro (4-3 totalt, 2-1 på grus).

Lär dessutom vara revanschsugen efter semifinalförlusten mot spanjoren förra året. En final mellan Ferrer och Wawrinka känns därför inte särskilt långsökt. Bortsett från Almagro i en eventuell semifinal har ingen av dem några seriösa utmanare på vägen dit.

Kan noteras också att Horacio Zeballos, som skrällslog Rafael Nadal i Vina del Mar för två veckor sedan, åkte ut redan i första omgången mot 76-rankade Aljaz Bedene. Drygt 2,80 gånger pengarna på Bedene inför matchen. Lättförtjänta pengar.

Zeballos åkte ut i förstarundan även i Sao Paolo förra veckan (mot Federico Delbonis, avbröt matchen på grund av utmattning). Ser ut som att argentinaren går till historien som en klassisk one hit wonder. Är någon förvånad (Lex Lukas Rosol)?

37:e titeln i karriären på grus.

Det är den direkta, absoluta och lite torra slutsatsen man kan dra efter Rafael Nadals finalseger över David Nalbandian i Sao Paolo: 6-2, 6-3.

Men i dagar som dessa är det inte ett stigande antal troféer i spanjorens skrytskåp som spelar störst roll under pågående comeback. I dag, precis som alla andra dagar sedan den 7 februari, är det (förutom hans sargade knän) Nadals rörelseschema och matchform som är i blickfånget.

David Nalbandian är det närmaste Nadal kommit ett elddop. Inför alla andra matcher har man förutsatt att han ska vinna, om än inte så överlägset som vi är vana vid på grus. Mot Challenger-spelaren Horacio Zeballos blev det förlust i Vina del Mar-finalen förra veckan, i fredags upplevde han ett nära döden-ögonblick mot Carlos Berlocq och i gårdagens semifinal tappade han set mot en spelare som inför turneringen spelat blott en match på ATP-nivå.

Nalbandian var därför på sätt och vis en tacksam finalmotståndare. En spelare med kapacitet att sätta spanjoren på prov – ordentligt. En spelare som kunde ge oss ledtrådar om vad Nadal verkligen går för, eftersom han har vapnen att pressa världsfemman till att lägga ribban högre.

Inför matchen, alltså.

Det är inte riktigt likt Nalbandian att visa överdrivet mycket respekt för sin motståndare (eller någon annan, för den delen), så att han lät sig skrämmas av vem som stod på andra sidan nätet håller jag för osannolikt. Men Nalbandian nådde inte upp till den nivå jag hoppats på.

Vad som däremot är likt Nalbandian är de där plötsliga formsvackorna under pågående match. När han spelar som bäst är han brutalt effektiv, men han har svårt att hålla fokuset uppe.

Precis så var det i dag.

Att Nadal för en gångs skull belastade sina knän och bjöd oss på sina sedvanliga grusglidningar i sidled räckte för att bärga första set enkelt med 6-2. Spanjoren rörde sig avsevärt bättre än under hela den här och förra veckan, och bollträffen var överlag närmare det vi är vana vid än tidigare i turneringen.

Stundtals kändes det lite som att Nadal i föregående matcher, både i Vina del Mar och Sao Paolo, försökt belasta knäna så lite som det bara är möjligt utan att tappa sin killer instinct. Det har gått hyfsat bra hittills – med undantag för finalen i Vina del Mar, då det straffade sig rejält mot en Zeballos som spelade i trans.

Mot Nalbandian visste han att det inte skulle räcka. Och mycket riktigt var han nära att låta karriärens totalt 37:e grustitel glida honom ur händerna i andra set, när han inledningsvis vacklade och tappade två av sina servegame till 0-3. Sedan var det Nalbandians tur att visa prov på slapphänthet. Efter att ha skaffat sig en komfortabel 40-0-ledning i egen serve, och en ypperlig chans att ge sig själv 4-0 i setet, bjöd han bort hela gamet och öppnade på så vis dörren för Nadals upphämtning.

Det dröjde inte länge förrän 0-3 plötsligt var 5-3. Nadal servade sedan hem segern resolut – och efter åtta månaders lång väntan kunde han så äntligen bjuda sina fans på det karaktäristiska ”segerbettet”.

Vad kan vi då dra för slutsatser kring Nadals comeback efter den här finalen? Låt oss göra det enkelt för oss och spalta upp det i några punktform:

• Knäet ser inte ut att direkt hämma honom, men det är samtidigt tydligt att det inte är helt läkt. Det vill säga: Han kan belasta det på ett sätt som för hans spelstil får anses tillbörligt, men han vågar inte göra det fullt ut av rädsla att förvärra den smärta han trots allt i liten mån fortfarande känner av.

• Formkurvan pekar uppåt. Inte speciellt brant, men ändå. Svagt uppåt. Bollträffen börjar infinna sig och rörelseschemat såg i dag betydligt smidigare ut än tidigare under den här turneringen och i Vina del Mar.

• Det är fortfarande på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser kring vartåt det barkar. Kan måhända anses aningen fegt, men så är det. Det jag däremot med säkerhet kan fastslå är att den här segern ger Nadal en välbehövlig självförtroendeboost. En direkt nödvändig sådan inför Acapulco. Där kommer motståndet att vara betydligt tuffare och insatsen högre. I och med det har i alla fall närvaron i Sao Paolo fyllt sitt syfte, efter debaclet i Vina del Mar.

Det är efter Acapulco som vid med största sannolikhet kommer att kunna dra de riktiga slutsatserna. Efter den turneringen är det nämligen dags för årets första Master, i Indian Wells (tätt åtföljd av Miami), och i mitten av april bär det av till Monte Carlo.

Har han inte nått upp till den nivå han önskar göra till dess är sannolikheten att han drar sig ur en av sina absoluta favoritturneringar oroväckande hög, och i så fall kan hans comeback bli ett stort fiasko.

Titeln och finalförlusten till trots.

* * *

Inför matchen mellan Nadal och Nalbandian såg jag givetvis den som dagens mest intressanta och ansåg mig därför tvingad att avbryta bevakningen av finalen mellan Serena Williams och Victoria Azarenka.

Det skulle jag inte ha gjort, med facit i hand.

Visst, det var kul att se Nadal bärga sin första titel på åtta månader, men den spelmässigt ganska undermåliga matchen (speciellt från Nalbandian) måste ha stått sig slätt mot den dramatik vi bjöds på i Doha.

Azarenka tog tidigt kommandot med ett servegenombrott i första set, men Williams kämpade sig tillbaka. Första set avgjordes i tiebreak, till Azarenkas fördel.

När Williams sedan gick ut med förnyade krafter och körde över nuvarande världsettan (Williams blir ny världsetta på måndag) med 6-2 kändes det som att det här trots allt skulle bli en hyfsat vanlig dag på jobbet för USA-ettan.

Men icke.

I avgörande set var rollerna ombytta. Azarenka kämpade sig till ett 4-1-överläge som Williams aldrig förmådde jobba ikapp.

Slutresultatet: 7-6(2), 2-6, 6-3. Riktigt imponerande av Azarenka förstås, som gick in i den här finalen med föga smickrande 1-11 i inbördes möten mot Williams.

* * *

Julien Benneteau gjorde sin vana trogen sitt allra allra bästa i Rotterdam-finalen mot Juan Martín del Potro.

Men, sin vana trogen, föll han återigen på mållinjen.

Okej, han kom aldrig närmare den där mållinjen än ett tiebreak i första set, men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att imponeras av Benneteaus osläckbara kämpaglöd. Han lyckades redan i inledningen åstadkomma någonting som ingen annan i turneringen mäktat med, nämligen att bryta del Potros serve.

Trots det låg han i setets slutskede under med 4-5 – i del Potros serve.

Han bröt igen.

Där och då kändes det faktiskt som att han förtjänade titeln, trots att del Potro i alla avseenden var den bättre spelaren.

Argentinaren tenderar fortfarande att vika ner sig och tappa viktiga poäng och game på grund av något så banalt som irritation över att en duell eller slag eller vad som helst inte går precis och in i minsta detalj som han vill. Vilket är en del av förklaringen till att han brände chansen att serva hem första set.

I tiebreaket var han dock kassaskåpssäker, och det momentum han vann då tog han med sig in i andra set. Han tog kommandot med ett tidigt break och höll sedan ett järngrepp om det hela vägen in i mål: 7-6(2), 6-3.

del Potros 14:e titel i karriären – och Benneteaus totalt åttonde raka finalförlust.

Man lider förstås med fransmannen, som får leva med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” ett tag till.

Kanske under resten av sin karriär.

Fyra högoktaniga finaler bjuds vi på i dag. Två hyfsat givna och två väldigt öppna. Låt oss gå igenom dem land för land, turnering för turnering, final för final:

ROTTERDAM

√ Juan Martín del Potro (7) – Julien Benneteau (39)
Riktigt kul att Benneteau tagit sig hela vägen efter skrällen mot Roger Federer tidigare i veckan. Chansen att han äntligen ska bärga karriärens första titel är dock försvinnande liten.

Jag betvivlar inte en sekund att fransmannen kommer bjuda upp till kamp, men med tanke på hur del Potro sett ut under veckan kan jag inte se annat än att Benneteau får fortsätta bära titeln ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” efter sin totalt åttonde finalförlust…

* * *

SAN JOSÉ

√ Milos Raonic (13) – Tommy Haas (22)
Dagens generationsmöte. 34-årige veteranen Haas möter 22-årige stjärnskottet Milos Raonic. Raonic jagar sin tredje raka seger i San José, Haas sin 14:e titel i karriären.

Båda svarade för helt fantastiska insatser i sina respektive semifinaler i går (Haas mot John Isner: 6-3, 6-4, Raonic mot Sam Querrey: 6-4, 6-2).

Kanadensaren var faktiskt snudd på perfekt mot amerikanska hemmafavoriten. Förlorade endast fem poäng i egen serve och bröt Querrey vid tre tillfällen. Vid sidan av serven (som är hans i särklass viktigaste vapen, vilket egentligen inte behöver påpekas) var även 22-åringens forehand inte bara dödlig utan också rysligt solid.

Mest överraskande var ändå att hans normalt väldigt svaga backhand var ytterligare ett vapen för kanadensaren under den här matchen. Bör noteras också att Querrey inte gjorde en särskilt bra match. Han var inte speciellt resolut i egen serve och hittade inga svar på Raonics aggressiva dompterande.

Sett till de båda finalisternas matcher tycker jag ändå att Raonic imponerade mest. Han är sällsynt trygg i den här arenan, och självförtroendet växer så klart tack vare de tidigare framgångarna här.

Om Haas returnerar lika bra som mot Isner kan det här bli en jämn tillställning, men jag tror att Raonic vinner i raka set.

* * *

SAO PAOLO

Rafael Nadal (5) – √ David Nalbandian (93)
David Nalbandian har inte besegrat Rafael Nadal sedan Paris Masters 2007. Nu har han så klart sin bästa chans någonsin att trycka till spanske gruskungen. Nadal har sett fortsatt trög och osäker ut i Sao Paolo, och i gårdagens semifinal mot doldisen Martin Alund pressades han till tre set: 6-3, 6-7(2), 6-1.

I andra sets tiebreak var han sällsynt nonchalant och praktiskt tagit gav bort setsegern till 111-rankade Challenger-spelaren. Hade det inte varit för Nadals omutliga inställning i tredje set, där han fullkomligt körde över Alund (vilket vi förväntat oss att han skulle göra i två raka set), så hade jag hållit Nalbandian som klar favorit i dagens final.

Nu tror jag inte att ”Nallen” får det så enkelt mot Nadal som spanjorens hittills tveksamma resultat mot lågt rankade dussinspelare i Vina del Mar och Sao Paolo kanske ger sken av.

Trots att världsfemmans fötter ser ut att vara nedsänkta i cement och han spelmässigt är en skugga av sitt forna jag så har han kvar sin envisa kämpaglöd. Den kan ställa till det för Nalbandian, som historiskt haft stora problem att hålla uppe fokus under en hel match.

Det är inte speciellt svårt att betrakta den här finalen som Nadals hittills tuffaste prov under comebacken, och hans insats i dag kan ge en fingervisning om vartåt det barkar. Det är en väldigt viktig match för Nadal, som han helst bör vinna för att få det självförtroende han rest till Sydamerika för att hämta.

Jag är dock tveksam till att han gör det. Nalbandian är en i grunden för bra spelare för att förlora mot en dassig Nadal. Så enkelt är det. Det viktiga för Nadal blir i dag därför att falla med flaggan i topp, om han inte lyckas vinna.

En överkörning i en grusfinal är knappast vad The King of Clay behöver just nu.

* * *

DOHA

Victoria Azarenka (1) – √ Serena Williams (2)
De två toppseedade spelarna bärgade övertygande segrar i sina semifinaler i går, mot Agnieszka Radwanska (6-3, 6-3) respektive Maria Sjarapova (6-3, 6-2), och säkrade därmed en blockbuster-final i dag.

Behöver egentligen knappast påpekas att Williams har både det spelmässiga och mentala övertaget inför den här matchen. Hennes åtta raka segrar (och totalt 11-1 i inbördes möten) över Azarenka talar sitt tydliga språk.

Vad talar då för Azarenka?

Konstigt nog: Williams. Eller ja, så konstigt är det inte. Williams spelar som bekant i en helt egen liga och har kusligt ofta avgörandet helt i egna händer. Om hon får en för bra start kan hon tappa koncentrationen och med det sitt solida spel.

Som i US Open förra året, mot just Azarenka. Eller, för all del, mot Petra Kvitová i kvartsfinalen i fredags. Lämnar hon en sådan öppning i dag så kommer Azarenka att hugga som en kobra.

Håller det dock för osannolikt att Azarenka lyckas vända den negativa trenden mot sin nemesis. Williams är i dagsläget alldeles för bra för det.

Okej, låt oss ta en snabbtitt på dagens semifinaler.

ROTTERDAM

Grigor Dimitrov (41) – √ Juan Martín del Potro (7)
Världssjuan del Potro är givetvis favorit, dels baserat på hans tidigare framgångar i Rotterdam men också efter insatserna så här långt i årets upplaga av turneringen. Dimitrov har imponerat och tagit sig längre än jag trott, men trots att han bevisligen är på uppgång tror jag att det tar stopp mot den mer rutinerade del Potro.

√ Julien Benneteau (39) – Gilles Simon (14)
Simon leder med 3-2 i inbördes möten, men Benneteau har den klart tyngsta skalpen i turneringen så här långt – gårdagens skrällseger över Roger Federer. Det här är dock en matchup som passar Benneteau ganska dåligt. Fransmannen gillar när motståndaren håller i taktpinnen, någonting Simon ytterst sällan gör. I sina sämsta stunder är båda typiska bollfösare, och i det långa loppet är Simon den stabilare fösaren, med både bättre uthållighet och precision. Om båda presterar på topp kan detta dock bli en lågintensiv taktisk batalj, som kommer att avgöras med små marginaler. Om Benneteau presterar som mot Federer samtidigt som Simon är lika svajig som han stundtals var mot Martin Klizan i går, då har Benneteau en riktigt god chans att utjämna den inbördes statistiken.

SAN JOSE

Milos Raonic (13) – √ Sam Querrey (20)
Vi bjuds på riktigt intressanta semifinaler i San José. Querrey hade vissa bekymmer med Alejandro Falla i natt, men krånglade sig till semifinal i tre set. Querrey leder med 2-0 i inbördes möten och har faktiskt bara tappat ett set mot Raonic, i Wimbledon 2012. Däremot har tre av deras totalt sex set gått till tiebreak, så vi kan vänta oss en jämn sammandrabbning även här. Med tanke på Raonics framgångar här 2011 och 2012 är han knapp favorit, men jag tror att Querreys psykologiska övertag i kombination med hemmafördelen kan fälla avgörandet i natt.

Tommy Haas (22) – √ John Isner (16)
Riktigt kul att veteranen Haas smugit sig fram så här långt i den här turneringen. Blir dock en riktigt tuff semifinal för 34-åringen. Isner är visserligen inte direkt i sitt livs form, men det snabba inomhusunderlaget ger honom stora fördelar som med stor sannolikhet räcker till seger för amerikanen.

SAO PAOLO

√ Rafael Nadal (5) – Martin Alund (111)
Nadal lyckades slutligen vända mot Carlos Berlocq i natt, men det såg verkligen inte bra ut. Berlocq var på det hela taget den klart bättre spelaren, men vek ner sig i andra och tredje set. Delvis tack vare Nadals envisa kampvilja. Det går dock inte att komma ifrån det för Nadal så bistra faktum att Berlocq hade segern i sin hand – men lät den glida honom ur händerna. Några sådana problem borde spanjoren inte ha mot doldisen Alund. Här borde det handla om strögame för argentinaren. Världsfemman går vidare i raka set.

√ David Nalbandian (93) – Simone Bolelli (80)
Inför turneringen trodde jag verkligen inte att David Nalbandian skulle bli den som stod för motståndet i finalen mot Rafael Nadal. Nu talar väldigt mycket för att det blir just så. Nalbandian imponerade mot Nicolás Almagro i kvartsfinalen, även om spanjoren stod för en sedvanlig nedvikning. Med det sagt borde Bolelli inte bli någon svår nöt alls att knäcka.

DOHA

√ Victoria Azarenka (1) – Agnieszka Radwanska (4)
Glädjande att se samtliga toppseedade spelare i semifinalen i en så pass stor turnering som Qatar Open. I den första semin talar det mesta för nuvarande världsettan Azarenka: Hon leder med 11-3 i inbördes möten (6-0 under 2012) och har inte förlorat mot världsfyran sedan Tokyo 2011. Dessutom passar underlaget Azarenka särdeles bra och vitryskan är i god form. Radwanska har sett bra ut i Doha och under säsongsinledningen i allmänhet, men jag ser inte riktigt att en eventuell vändpunkt i deras rivalitet kommer just i dag.

√ Serena Williams (2) – Maria Sjarapova (3)
Williams vacklade ordentligt mot Petra Kvitová, men grejade till slut en typisk Serena-vändning. Det är dock en smula oroväckande att hon under långa stunder uppträdde så nonchalant som hon gjorde mot Kvitová. Det har hon inte råd med mot en glödande Sjarapova. Tror dock inte att Serena upprepar samma misstag mot sin gamla rival. Det är hon alldeles för rutinerad för. I största allmänhet så klart, men i synnerhet när det gäller just Sjarapova.

Det har ju hänt ett och annat runtom i världen på tennisfronten, som ni förstår.

Martin Klizan kastade alldeles nyss in handduken mot Gilles Simon i deras kvartsfinalmöte i Rotterdam. Simon till semi alltså, via 6-7(6), 6-3, 3-0.

Riktigt tråkigt att Klizan inte kunde slutföra matchen. Kan dock inte påstå att det var överdrivet underhållande, rent spelmässigt är det sällan det när Simon står på ena sidan av nätet. Han är nog så nära en klassisk pusher man kan komma i dagens moderna tennis. Den korrekta svenska termen för Simons spelstil torde vara fösare.

För det är vad han är, och det är en adekvat beskrivning av vad han i regel gör. En fösare. Som föser runt bollen i banan.

• Klizan tar i från tårna och dundrar in en stenhård forehandcross.

• Simon svarar med att fösa tillbaka bollen över nät.

Nu tycker ni kanske att jag låter dräpande negativ och hatisk. I så fall missförstår ni mig en smula.

Jag gillar verkligen spelare som inte har några pretentioner i sitt spel, som är redo att spela fult och slugt för att vinna. Som Andy Murray. Eller Rafael Nadal och Novak Djokovic, för all del.

Simon är en taktisk räv. Han är makalöst bra på att hålla bollen vid liv (genom att fösa den över nät), hitta omöjliga vinklar och störa sin motståndares rytm. För oss tittare är det ofta sövande, frustrerande osnyggt och föga underhållande – men ack så effektivt (och visst bjuder även Simon på tennismagi emellanåt, det ska vi ha klart för oss).

Vad jag däremot inte står ut med är hans märkliga utsvävningar på banan, som skulle reta gallfeber på mig om jag var den som stod på andra sidan nätet. Som att han ska dricka vatten i tid och otid, gärna mitt under pågående game, att han ber bollkallen om en boll att slå på i motståndarens serve, att han skriker och svär och gnäller över fullt rimliga saker som att bollen klipper linjen med minsta möjliga marginal. Precis lika lite som jag står ut med Murrays outsinliga, ofta omogna kverulans under pågående match.

Sammantaget gör detta att jag känner en viss skadeglädje när han förlorar. Utifrån det perspektivet såg det inledningsvis ganska bra ut i dag. Klizan imponerade väl inte, men räddade ändå typ ett dussin breakbollar och bärgade slutligen första set.

Efter det gick det utför, och nu är alltså Gilles Simon klar för semifinal i en 500-turnering. Där möter han inte som väntat Roger Federer, utan Simons betydligt mer hedervärda landsman Julien Benneteau.

På den undre halvan i Rotterdam stångade sig Juan Martín del Potro förbi Jarkko Nieminen utan större bekymmer: 6-3, 6-4. I semifinalen möter han Grigor Dimitrov, som lite överraskande slog Marcos Baghdatis i en tresetare: 6-7(4), 7-6(0), 6-3.

Inte överraskande i allmänhet – Dimitrov hade trots allt 2-1 i inbördes möten inför matchen – men aningen oväntat eftersom Baghdatis sett rätt så övertygande ut hittills (slog Richard Gasquet i raka set i åttondelen).

Mot världssjuan del Potro borde det rimligtvis ta stopp för 21-årige Dimitrovs framfart i Rotterdam. Argentinaren borde inte låta chansen att, i Federers frånvaro, bärga titeln förhållandevis enkelt glida honom ur händerna.

Fast det kan vi så klart inte vara ett dugg säkra på, har vi lärt oss i år.

* * *

I San José är John Isner och Tommy Haas klara för semifinal, efter kvartsfinalsegrar över Xavier Malisse (7-6, 6-2) respektive Steve Johnson (6-4, 6-2).

Vilka som plockar semifinalplatserna på den övre halvan avgörs i natt. Milos Raonic möter Denis Istomin (en match Raonic rimligtvis bör vinna) och Sam Querrey möter Alejandro Falla.

I den sistnämnda är givetvis hemmahoppet Querrey favorit, men jag skulle inte avfärda Falla helt och hållet inför den här matchen. Hans flacka spel gör sig bra inomhus och han har sett stabil ut hittills i San José.

* * *

Rafael Nadal har så klart varit det stora samtalsämnet i Sao Paolo. Han drog sig ur dubbelturneringen, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hur många matcher han spelat totalt under denna och förra veckan, men det får en liten varningsklocka att ringa.

Överlag har han sett lika långsam och instabil ut som i Vina del Mar. Som jag påpekat tidigare tycker jag dock inte att man ska dra några förhastade slutsatser. Att han inte drog sig ur Sao Paolo (och i skrivande stund spelar kvartsfinal mot Carlos Berlocq) är positivt i sig eftersom det tyder på att knäna håller. Han hade aldrig ställt upp om han ansåg att situationen förvärrats efter Vina del Mar.

Nu är han dock fortfarande väldigt långt från sitt bästa. Skulle inte förvåna mig det minsta om han förlorar mot Berlocq i natt. Argentinaren må inte ha ett särskilt spektakulärt ATP-facit, men han är en stabil grusspelare som har alla verktyg för att sätta en haltande Nadal under stor press.

Turneringens klart bästa match spelades tidigare under dagen: David Nalbandian mot Nicolás Almagro.

Nalbandian vann till slut: 7-6(5), 3-6, 7-6(3), efter nästan två och en halv timmes spel. Det är nästan så att man tycker synd om Almagro (som dels vann den totala poängräkningen: 109-106). Han smackade in 28 servess och spelade överlag riktigt bra.

Men han har svårt för Nalbandian och tycks inte ha hittat formen än i år.

I semifinalen möter argentinaren Simone Bolelli, som följde upp sin chockseger över en otroligt loj Juan Mónaco i går med att utmanövrera Albert Montanes i kvarten: 6-4, 6-4.

På den övre halvan är 111-rankade Martin Alund klar för semi efter seger över Filippo Volandri i raka set: 7-5, 7-6(5). Alund halkade in i turneringen på ett bananskal, som lucky loser efter att Leonardo Mayer dragit sig ur på grund av ryggskada, och avfärdade 346-rankade Ricardo Mello enkelt i öppningsmatchen (6-4, 6-4). Det följde han sedan upp med en stabil seger över Jeremy Chardy (6-4, 4-6, 7-6).

Och nu är han då klar för semifinal i Sao Paolo. Inför turneringen hade han aldrig vunnit en ATP-match. Inte illa.

* * *

I Doha händer det grejer. Serena Williams hängde på fallrepet i kvartsfinalen mot Petra Kvitová men svarade för en typisk Serena-upphämtning i tredje set och säkrade slutligen semifinalplatsen – och positionen som världsetta: 3-6, 6-3, 7-5.

Detta alltså efter att ha legat under med 1-4 i avgörande set.

På måndag skriver 32 år, fyra månader och 24 dagar gamla Serena Williams därmed återigen historia, som världens äldsta världsetta genom tiderna (på damsidan). Rekordet hölls tidigare av Chris Evert, som var 30 år, elva månader och tre dagar gammal när hon avnjöt tronen för sista gången i november 1985.

I semifinalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Samantha Stosur i raka set: 6-2, 6-4.

I den andra semifinalen möts nuvarande världsettan Victoria Azarenka och världsfyran Agnieszka Radwanska. Azarenka slog världssexan Sara Errani enkelt (6-2, 6-2) medan Radwanska utmanövrerade Caroline Wozniacki (6-2, 7-5).

Blev inget blogginlägg om San José, Sao Paolo och Doha i går, som utlovat. Det kan vi tacka Comhem för. Internethaveri deluxe.

Hur som helst.

Rotterdam ångar på, i egenskap av veckans tveklöst mest intressanta turnering. Och hittills har vi faktiskt bjudits på ett och annat spännande resultat.

Jarkko Nieminen fullkomligt mosade framtidslöftet David Goffin i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0. Inte ett enda game vann han alltså, Goffin. 65-38 till Nieminen i totalt antal poäng. Inte så ojämnt som man kan vänta sig av en sådan utskåpning kanske, men fortfarande helt bedrövligt av en spelare som Goffin.

Okej, inomhustennis är inte hans starka sida (däremot Nieminens), men att bli så här totalt utskåpad är likväl pinsamt.

Vidare körde problembarnet Ernests Gulbis över hemmahoppet Robin Haase i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Inte särskilt oväntat att Gulbis skulle vinna, men en smula förvånande att han gjorde det så överlägset.

Under dagen har vi bara bjudits på en skräll i Rotterdam. 125-rankade Michael Bachingar avfärdade 18-rankade Andreas Seppi i raka set: 6-3, 6-4. Seppi verkar visserligen ha plågats av hälsoproblem (drog sig ur Zagreb Indoors förra veckan på grund av feber) och är i tveksam form efter åttondelsfinalen i Australiska öppna, men överraskande att han föll så lätt.

I övrigt kan nämnas att Roger Federer inte hade några som helst bekymmer mot 64-rankade Grega Zemlja: 6-3, 6-1. Även Juan Martín del Potro vann sin öppningsmatch (i går), mot Gaël Monfils: 6-3, 6-4.

* * *

Precis som i Rotterdam pågår inomhustennis i amerikanska San José, mest känt för sina NHL-hajar: SAP Open. Regerande mästaren Milos Raonic är förstaseedad, USA-ettan John Isner andraseedad.

Det snabba underlaget ger mammutservare som dessa båda herrar maximal utdelning, vilket inte gör det särskilt svårt att tippa just de två i final. Ja, om det inte vore för Isners katastrofala form, alltså. Inledde året riktigt uselt och tvingades sedan hoppa av Australiska öppna på grund av skada.

Lite tveksamt huruvida han hunnit både rehabiliteras och hittat formen, så risken att han åker ut redan i första omgången mot 130-rankade kanadensaren Vasek Pospisil får betraktas som överhängande.

I övrigt kan nämnas att 79-rankade Blaz Kavcic förlorade en mycket svängig tillställning mot forne världsettan Lleyton Hewitt i gårdagens förstarunda: 3-6, 6-4, 7-6(4). Nämnas bör att Kavcic hade 3-1 och breakboll och andra set innan han lät Hewitt klösa sig tillbaka in i matchen och kvittera.

I tredje set hade han sedan återigen 3-1 och 40-15 men lät segern rinna honom ur händerna igen. Givetvis starkt av Hewitt att kämpa till sig den segern, men bedrövligt av Kavcic att tappa en sådan komfortabel ledning två gånger om. Det håller inte på den här nivån.

Och hemmahoppet Ryan Harrison åkte på en stjärnsmäll mot Benjamin Becker i går: 6-7(3), 7-5, 6-3. Becker reducerar nu till 2-1 i inbördes möten.

I dag har endast en match hunnit spelas i San José och den mest intressanta drar i gång någon gång i natt – Steve Johnson mot Ivo Karlovic. Två servekanoner ställs alltså mot varandra redan i första omgången. Lär inte bli särskilt välspelat (om man med välspelat menar långa dueller, snabba tempoväxlingar och stor spelmässig variation), men sevärt.

Svårt att peka ut en favorit där, men med tanke på hemmafördelen och att Karlovic inte orkar hålla i en formtopp mer än två-tre matcher i stöten känns det som att Johnson borde gå segrande ur den här servefesten.

Sett till hela turneringen känns det inte osannolikt att Raonic tar sig till sin tredje raka final. Farligaste utmanaren på vägen dit är i första hand Sam Querrey i en eventuell semifinal, men Denis Istomin kan ställa till bekymmer redan i kvarten. Brukar leverera i San José (semifinal 2010, kvartsfinal 2011, final 2012).

På den undre halvan är det lite mer ovisst. Isner får väl ändå ses som någon slags favorit, men ryker han tidigt kan exempelvis Tommy Haas kliva fram och säkra en finalplats. Eller Steve Johnson.

2010 års titulant och 2011 års finalist Fernando Verdasco åkte förresten ut direkt, efter 3-6, 3-6 mot 105-rankade Tim Smyzcek.

* * *

I Sao Paolo har det än så länge inte hänt något överväldigande. David Nalbandian vann i dag, med vissa besvär, sin öppningsmatch mot Jorge Aguilar: 7-5, 5-7, 6-3.

Rafael Nadal går in i turneringen först i morgon och möter då 140-rankade Joao Sousa, som besegrade 91-rankade Ruben Ramirez Hidalgo (avbröt matchen efter 7-6 i första set).

Nadals baneman i Vina del Mar, Horacio Zeballos, avbröt sin match i tredje set. 151-rankade Paul Capdeville dansar således vidare till andrarundan efter 6-7(5), 6-0, 3-0.

Om vi ska ta en titt på lottningen kan vi snabbt slå fast att Nadals väg till final inte kantas av några som helst farliga motståndare, precis som i Vina del Mar. Jeremy Chardy står sannolikt återigen för motståndet i semifinalen, alternativt Thomaz Bellucci.

I finalen lär det däremot bli betydligt tuffare. Efter den bedrövliga insatsen i Vina del Mar betvivlar jag starkt att Juan Mónaco tar sig dit. Nej, det troliga är att Nadals landsman, andraseedade världselvan Nicolás Almagro, står på andra sidan nätet på söndag.

Och i så fall tror jag faktiskt att Almagro vinner sin första match i karriären mot Nadal – på nionde försöket (har 0-8 i inbördes möten, 2-20 totalt i set). Om nu inte Nadal som av ett trollslag börjar röra sig som han gjorde under grussäsongen 2012. Vilket, milt uttryckt, inte känns helt troligt.

* * *

IFranska öppna2011 låg hon under med 3-6, 1-4 innan hon lyckades samla ihop sig och vända matchen (3-6, 6-4, 6-0).

I gårdagens reprismatch hade Maria Sjarapova inte lika stora bekymmer med 172-rankade 19-åringen Caroline Garcia: 6-3, 6-2 i världstreans öppningsmatch i Doha på drygt en timme och 15 minuter.

Även världstvåan Serena Williams och världsettan Victoria Azarenka vann sina öppningsmatcher, mot 160-rankade lucky losern Daria Gavrilova (6-2, 6-1) respektive 62-rankade Romani Oprandi (6-2, 6-3). Azarenka har nu tio raka segrar under säsongsinledningen.

Hittills är tio seedade spelare klara för åttondelsfinal: Azarenka, Williams, Sharapova, Agnieszka Radwanska, Sara Errani, Petra Kvitová, Samantha Stosur, Caroline Wozniacki, Nadia Petrova och Ana Ivanovic.

Av dem är det troligt att alla utom Errani, Stosur, Wozniacki och Ivanovic tar sig vidare till kvartar och semifinaler.

• Errani möter nämligen Daniela Hantuchova som trivs bra på hardcourt, leder över Errani med 5-2 i inbördes möten och dessutom slog italienska världssexan så sent som i januari, i Brisbane.

• Stosur möter Svetlana Kuznetsova. Brukar bli ganska öppna tillställningar när de möts, Kuznetsova har 3-1 i inbördes. Dessutom pressades Stosur till tre set mot 60-rankade Monica Niculescu (6-4, 1-6, 6-3), vilket inte direkt är att betrakta som ett styrkebesked. Kuznetsova betydligt mer imponerande mot Marion Bartoli i sin andrarunda (6-4, 6-4).

• Wozniacki möter en formstark Mona Barthel. Wozniacki leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men Barthel har 14-3 i matchfacit i år och vunnit en titel på två finaler. Dessutom var hon omutlig mot världsfemman Angelique Kerber i sin andrarunda: 6-1, 6-2.

• Ivanovic möter Agnieszka Radwanska. Radwanska har inte bara fem raka segrar över Ivanovic (och tappat blott ett set på de fem matcherna), utan har dessutom en övertygande 6-2, 6-4-seger över forna världsettan i årets Australiska öppna färskt i minnet. Hon har dessutom 13-1 i matchfacit hittills i år och sett rysligt stark ut under säsongsinledningen.

Inte särskilt långsökt att tippa Azarenka mot Williams i final, men jag tror att framför allt Radwanska och Sjarapova/Kvitová har nästan lika stora chanser att ta sig dit. Om Kvitová kan skaka av sig sin svaga säsongsinledning och undermåliga prestation i Australiska öppna, alltså.

Det finns spelare som vinner sina matcher på att sabba så mycket som möjligt för motståndaren. Hacka sönder matchrytmen, exploatera varenda liten svaghet. Pushers, kallas de.

Det finns kanske inga riktigt renodlade pushers kvar längre, i alla fall inte på hög nivå, men däremot finns det spelare som besitter en eller flera egenskaper som kännetecknar en pusher. Typ alla defensiva baslinjespelare, till exempel, eftersom deras taktik i grund och botten bygger på att tvinga fram misstag från motståndaren.

Jo-Wilfried Tsonga är inte en sådan spelare. Tsonga är på alla tänkbara vis en offensiv baslinjeslugger, med explosiv serve och tunga grundslag.

Ändå har han så rysligt lätt för att störa Roger Federers matchrytm. Det är nästan så att det sker redan under inbollningen. Som att hans blotta uppenbarelse får schweizaren att bubbla av frustration och osäkerhet.

Hur kan man annars förklara Federers svaga matchinledning, svajiga andra och fjärde set, oförmåga att förvalta breakbollar och så vidare?

Inför femte set hade han liksom inte lyckats fullborda ett enda break. Lyckades han bryta Tsongas serve kunde man ge sig f-n på att han skulle bjuda tillbaka redan i nästa game.

Det ska sägas med en gång att Tsonga spelade riktigt bra. Inte på toppen av sin förmåga, det var ett tag sedan han gjorde det, men åtminstone i närheten av den. Dock inte så bra att han helt av egen förmåga skulle kunna rubba världstvåan.

Ja, han servade generellt bra (mycket bra i vissa game, uselt i andra).

Ja, han satte hög press med tyngd och längd i slagen.

Ja, han inte bara hängde med i Federers höga tempo utan var dessutom ofta den som lade i en ännu högre växel.

Och ja, han är fortfarande oförutsägbar med sina plötsliga tempoväxlingar och taktikskiften.

Men en Federer som är trygg i sitt eget spel och som spelar med samma resoluta säkerhet som i matcherna mot Bernard Tomic och Milos Raonic borde helt enkelt inte låta sig dikteras av en Tsonga som trots allt inte gjorde sitt livs match.

Av någon oförklarlig anledning lät han fransmannen hålla i taktpinnen stora delar av matchen, och lyckades inte ens plocka upp den när världsåttan tappat den i marken (blott fyra av 18 vunna breakbollar är under all kritik).

Som tur var för schweizaren hade även Tsonga inre demoner att tampas med. Om han exploaterat Federers svajiga forehand, knackiga backhand, krånglande serve och miserabla returnerande fullt ut hade han mycket väl kunnat lägga till ytterligare en Grand Slam-skräll till meritlistan.

Nu darrade fransmannen på manschetterna i de allra mest matchavgörande lägena (exempelvis första och tredje sets tiebreak) och vågade inte riktigt gå för fullt när situationen så krävde.

Jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför Federer störs så mycket av Tsonga. Han returnerade visserligen riktigt bra i dag och placerade ofta sina loopade returer djupt på Federers planhalva, men så otrygg som Federer såg ut i sitt eget spel… nej, jag förstår det inte. Som när han i stället för att dundra in en smash i det ödeland som uppenbarat sig efter Tsongas löpning till höger byter riktning, som för att göra något nytt, blir sönderläst – och sedermera torskar poängen.

Eller när han tvekar inför en helt klockren forehand-drive – och dundrar den i nät. Man riktigt såg på honom att han bestämt precis var han ska placera den, men i de sista sekunderna ändrar sig. Obegripligt.

Om han bara fokuserat på sitt eget spel och inte frestats att ändra spelidé under pågående duell så hade han förmodligen bärgat en mycket enklare seger. Det hade kanske blivit jämnt ändå, Tsonga är trots allt en grymt bollskicklig anfallare, men då hade han i alla fall inte brottats med misstro på sig själv och det egna spelet. Det där kan nämligen spilla över till semifinalen mot Andy Murray, och det är ju inte speciellt bra, om man säger så.

Ska också tilläggas att det är grymt imponerande att se Tsonga försvara sig så bra i så högt tempo – för att sedan lägga i den där extraväxeln och blåsa Federer av banan. Det har fyra spelare före honom misslyckats kapitalt med i den här turneringen.

7-6(4), 4-6, 7-6(4), 3-6, 6-3 kan inte betraktas som ett styrkebesked från världstvåan inför semifinalen. De eventuella orosmoln som uppstått skingras förhoppningsvis omgående, så att vi bjuds på en stenhård femsetsbatalj mot Murray.

Och äras den som äras bör: Tsonga gjorde en kanonmatch. Lite bättre och han hade kunnat nå hela vägen.

* * *

Om matchen mellan Andy Murray och Jeremy Chardy finns inte mycket att säga. Chardy kämpade tappert, men till ingen (eller i alla fall liten) nytta. Sju game var allt han mäktade med att plocka av skotten. Får väl ses som ett godkänt betyg ändå.

6-4, 6-1, 6-2 och Murray dansar vidare till en drömsemifinal mot Federer.

Vilket alltså innebär att Big Fours dominans hålls intakt, tack vare gårdagens mirakulösa vändning av Rafael Nadals vikarie David Ferrer.

Lite sjukt ändå, att endast Ferrer lyckas utnyttja luckan som uppstår i Nadals frånvaro.

* * *

Serena Williams åkte ut med buller och bång i kvartsfinalen – mot 19-åriga Sloane Stephens: 3-6, 7-5, 6-4.

Har bara sett delar av matchen i efterhand, och det går ju inte att påstå annat än att skadan som Serena drabbas av i andra set blir helt matchavgörande.

Dock fick hon ju någorlunda ordning på det där i tredje set, och det som imponerar mest på mig är att Stephens lyckades försvara sig så bra även i de lägen där Williams kunde dundra på.

Svårt ändå att skaka av sig känslan av att den här skrällen förmodligen aldrig bokförts om Williams var skadefri genom hela matchen.

* * *

Victoria Azarenka besegrade planenligt Svetlana Kuznetsova: 7-5, 6-1. Stephens ska självklart inte underskattas, men självklart ökade Azarenkas chanser att ta sig till sin andra raka final i Melbourne efter 19-åringens skräll.

Snart onsdag, snart dag tio, snart dags för en andra omgång kvartsfinaler:

√ Andy Murray (3) – Jeremy Chardy (36)
Underdogen mot finalkandidaten. Ett klassiskt klassmöte. Och faktiskt den första riktiga prövningen som Murray ställs inför. Chardy har verkligen gått all in och satsat på stenhård offensiv, kryddat med listiga fällor – bland annat i form av en giftig slice som tvingar motståndaren att kliva in i banan.

Det har hittills räckt hela vägen till kvartsfinal, och på vägen har världssjuan Juan Martín del Potro strukit med. Chardy har dessutom vant sig vid att vara just underdog, eftersom han varit det i sina tre senaste matcher (Marcel Granollers, del Potro, Andreas Seppi).

Murray, som vet hur det känns att falla för Chardys slägga, kommer dock inte att underskatta oseedade doldisen i morgon. Efter den svidande förlusten i Cincinnati (och kollegan del Potros chockförlust i tredje omgången här i Australiska öppna) vet han precis vad fransmannen går för.

Jag räknar kallt med att Murray höjer sig flera nivåer och bjuder på sin smartaste tennis.

För inte vill han väl blåsa oss på en drömsemifinal mellan honom ochRoger Federer?

Känns lite som att utgången av den här kvarten vilar i Murrays händer. Visst kan Chardy göra livet surt för världstrean, men det kommer inte att räcka att spela på toppen av sin förmåga för fransmannen – han måste dessutom hoppas på att Murray inte spelar på toppen av sin förmåga.

Och han kan definitivt inte vänta sig att skotten låter sig hunsas på samma sätt som del Potro långa stunder gjorde.

Behöver jag ens säga att det är en jätteskräll om Chardy trots allt vinner?

√ Serena Williams (3) – Sloane Stephens (25)
Drottningen mot kronprinsessan. Ja, så beskrivs väl det här mötet på bästa sätt. Stephens har nu under ett par år lanserats som Serenas arvtagerska – med all rätt.

I Melbourne har hon fått upp ångan ordentligt och tagit sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären. Inte ett dugg överraskande, med tanke på den enorma potential hon besitter.

Den här matchen är en repris av kvartsfinalen i Brisbane i början av januari. Den gången var Sloane inte mogen uppgiften, men hon visade prov på den kapacitet som, förutom att den kommer att växa, lär föra henne hela vägen upp till världstoppen.

Trots förlust i raka set gjorde hon nämligen en beundransvärd insats och knep sju game av världstrean – fler än någon annan i den turneringen.

Jag hoppas att vi får se något liknande under onsdagen, men vi får inte glömma att det här trots allt rör sig om Grand Slam och att hon är blott 19 år gammal. Pressen det innebär hade nog fått vem som helst att kliva ut på banan med darrande knän.

Min gissning är att Stephens lyckas knipa några game, men hon kommer aldrig i närheten av att hota Williams. Det är världstrean på tok för överlägsen för att tillåta.

√ Roger Federer (2) – Jo-Wilfried Tsonga (8)
Dagens på förhand klart hetaste match. Anledningen till det är egentligen historisk – Tsonga klassiska seger över Federer i Wimbledon 2011, när han vände 0-2-underläge i set.

Sedan dess har de mötts fem gånger, 4-1 i matcher till Federer (8-3 i inbördes totalt). De spelade faktiskt inte mot varandra under hela fjolåret, eftersom Federer lämnade walkover i Doha, utan senaste mötet var i World Tour Finals-finalen 2011. Den vann Federer i tre set.

Att Tsonga har kapaciteten att störa Federer med sitt nyckfulla spel har han redan bevisat, men det känns som att det var länge sedan det ens var aktuellt. Han har oerhört svårt att spela effektivt, vilket är en av de stora anledningarna till att han blivit frånsprungen av övriga toppspelare.

Tomás Berdych har liksom hittat sin stabilitet, del Potro sin säkerhet i bollandet. Tsonga har stått lite och stampat. Undrar om han inte till och med backat i utvecklingen sedan 2011?

Hur det än är med den saken så har Tsonga ett väldigt stort spel i sig, men han har förtvivlat svårt att plocka fram det och utnyttja det på ett taktiskt fulländat sätt. När han kopplat greppet om ett set eller en match känns det som att han plötsligt bestämmer sig för att börja spela ett helt annat spel, och så faller allt platt som en pannkaka.

Som mot Berdych i Stockholm Open förra året. Det var en ordentlig ”choke”, inget snack om den saken. Tror tyvärr inte att han hunnit åtgärda det som behöver åtgärdas inför den här kvartsfinalen.

För om man nu också ska passa på att säga något om Federer så har han sett helt oslagbar ut hittills. För att han ska torska det här så måste Tsonga göra en av sitt livs matcher och på något sätt få Federer att sjunka i nivå.

Det kommer Federer inte gå med på.

Om han utnyttjar ett av sina mäktigaste vapen, serven, och håller sina servegame kan han däremot bli den förste att plocka set mot schweizaren. Det skulle jag inte se som någon skräll – men inte heller om världstvåan grejar det här i raka set.

√ Victoria Azarenka (1) – Svetlana Kuznetsova (50)
Tvåfaldiga Grand Slam-vinnaren Kuznetsova har onekligen rutinen i de här sammanhangen, men att hon stoppar Azarenkas framfart i Melbourne… nej, jag ser inte riktigt att det ska hända.

Kuznetsova leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men senaste segern kom på gruset i Rom 2009 (då hon också vannFranska öppna). Förra året vann Azarenka deras två enda matcher utan att tappa set. I Indian Wells, på hardcourt, lyckades Kuznetsova bara knycka tre game.

Nej, på papperet ser det ut att bli en ny kross för Azarenka – Kuznetsovas goda form till trots.

Åttondelen mellan Andy Murray och Gilles Simon var tråkig redan på papperet.

Hur den var i verkligheten?

Som rohypnol för själen.

Den enda egentliga behållningen med matchen, som på förhand kändes snudd på onödig att ens genomföra, var att Simon spelade så kraftlöst att det liksom smittade av sig på Murray.

Så där stod de, två av världens just nu bästa tennisspelare, och föste bollar fram och tillbaka över nätet i vad som alltså påstods vara en åttondelsfinal i årets första Grand Slam-turnering. Det hade lika gärna kunnat röra sig om en match mellan Mårten Gås och Katten Gustaf, kändes det ibland som.

Murray vann så klart busenkelt, och att han släppte ifrån sig så mycket som sju game kändes nästan som en ödmjuk gest gentemot Simon, efter dennes heroiska insats mot Gaël Monfils i förrgår. Alltså, jag menar inte att han förlorade dem med flit, jag menar bara att om Murray känt behov av att köra över Simon fullständigt så hade han utan tvekan kunnat göra det.

Nu gjorde han inte det, hur som helst. 6-3, 6-1, 6-3 blev det till slut. Murray lämnade inga besked alls, vilket ingen hade väntat sig. Svårt att utmäta någon som helst form när motståndet är så här svagt.

Man skulle utan att ljuga kunna hävda att Andy Murray fått den klart enklaste lottningen, eftersom han stöter på oseedade Jeremy Chardy i kvartsfinalen. Chardy slog som väntat (i alla fall för mig) Andreas Seppi i sin åttondel: 5-7, 6-3, 6-2, 6-2.

Och ja, på papperet ska ju det där vara en enkel match för världstrean.

Men!

Chardy har vid det här laget vant sig vid rollen som underdog. Det har han varit i sina tre senaste matcher (mot Marcel Granollers, Juan Martín del Potro och nu senaste alltså Andreas Seppi).

Dessutom vann Chardy deras senaste möte, i Cincinnati förra året. I raka set. 6-4, 6-4. I en Master, alltså. Inte illa pinkat.

När han har huvudet med sig så har Chardy onekligen de offensiva vapnen för att ställa till det för Murray, vilket han visade inte minst mot del Potro.

Det är dock svårt att spela så kraftfullt och med så små marginaler mot en defensiv specialist som Andy Murray – om det kan Stanislas Wawrinka vittna, efter den episka förlusten mot Novak Djokovic i går.

Förutom att Murray på det hela taget är en klart bättre spelare än Chardy så är även pressen större på fransmannen – detta är trots allt hans första GS-kvartsfinal i karriären.

Det ska också noteras att Murray vann deras första fyra möten, alla på hardcourt, enkelt.

Om man, som jag, är smått besatt av statistik finns det en sista sak som Chardy kan ta fasta på inför kvarten: de senaste 15 åren har fyra oseedade spelare tagit sig hela vägen till final i Melbourne. Det är fler än Wimbledon (2) och US Open (1) tillsammans (och lika många som Franska öppna).

Senast det hände var bara fem år sedan, då Jo-Wilfried Tsonga spelade final mot Novak Djokovic.

* * *

Tsonga vann för övrigt Battle of France mot världstian Richard Gasquet: 6-4, 3-6, 6-3, 6-2.

Belöningen: Roger Federer i kvartsfinalen.

Federer var helt omutlig mot Milos Raonic i sin åttondelsfinal, i alla fall i sina egna servegame. Vann 90 procent i förstaserve och 75 procent i andraserve. Det var stundtals smärtsamt att se hur underlägsen Raonic var.

Om 22-åringen varit något kyligare i vissa avgörande lägen hade det här möjligen kunnat bli en lite jämnare tillställning, men det rådde aldrig några som helst tvivel om vem som skulle vinna.

Federer var helt enkelt på tok för bra för kanadensaren. Raonic hängde inte med alls i schweizarens tempo och måste ha förlorat närmare 90 procent av duellerna som varade längre än tre slag. Att han lyckades vinna totalt tolv game får väl ses som en smärre sensation: 6-4, 7-6(4), 6-2

Så, Federer bara staplar styrkebeskeden på hög, alltså – och bockar av ännu en potentiellt giftig motståndare. Det är det som har imponerat allra mest på mig, att han fått den här på papperet så tuffa lottningen att se ut som en vårpromenad i Skytteholmsparken.

Allt han har gjort hittills har sett så galet enkelt ut. Det där extra långa säsongsuppehållet (ett resultat av att han valde att inte spela några turneringar före Australiska öppna) var tydligen ett genidrag.

I nuläget tycker jag faktiskt att han ser ut som en självklart finalist, givet att Murray inte satts på några svåra prov alls hittills. Fortsätter han spela som han gör så har jag svårt att se hur Tsonga eller Murray ska kunna stoppa honom.

* * *

Maria Kirilenko lyckades irritera Serena Williams i sammanlagt typ fem minuter. Sen ångade världstrean på och bärgade i vanlig ordning en överlägsen seger: 6-2, 6-0.

Världsettan Victoria Azarenka var lika orubblig i sin åttondelsfinal mot Elena Veznina: 6-1, 6-1.

I kvarten möter Azarenka oseedade Svetlana Kuznetsova, som noterade ännu en vinst över forna världsettan Caroline Wozniacki: 6-2, 2-6, 7-5.

Williams möter 19-åriga Sloane Stephens, som slog Bojana Jovanovski i en tresetsrysare: 6-1, 3-6, 7-5.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.