1. Victoria Azarenka
2. Agnieszka Radwanska
3. Maria Sjarapova
4. Serena Williams
5. Samantha Stosur
Fjolårsfinalisten Petra Kvitova, som i och med sin kvartsfinalförlust tappar 1,500 poäng, halkar alltså ur topp fem. Sjarapova trillar ner från första till tredje plats. Och Azarenka återtar tronen, tack vare Radwanskas förlust i finalen.
Det hade inte behövt bli så där dramatiskt, Serena.
Första set gick ju så lekande lätt. Poff, bam, bong i bästa utklassningsstil och vips – 6-1.
Likaså inledningen av andra set. Kanske var det också därför som Williams plötsligt började se alldeles förslappad ut. Som att hon satte hjärnkontoret på vila och gick på tomgång.
Det var inte Agnieszka Radwanska sen att utnyttja. Med stabil serve och två sensationella genombrott stal hon andra set från en förvånad Williams, som i förmodligen redan låtit tankarna vandra iväg till prisceremonin.
Den är inte ovanligt alls att Serena slappnar av i andra set efter att ha vunnit första, men oftast hinner hon ladda om lagom till tiebreak. I dag hann hon inte ens dit. 7-5 till Radwanska, och helt plötsligt levde den här finalmatchen.
Den negativa trenden hängde som en våt filt över Serena även i inledningen av tredje set, innan hon lyckades bryta till 3-2 – efter att dessförinnan ha dundrat in fyra raka servess i egen serve.
Där vaknade inför matchen fyrfaldiga Wimbledon-vinnaren till liv igen. Resten av matchen var rätt mycket av en transportsträcka till matchboll, som Serena tjångade in. 6-2 – och karriärens femte titel i Wimbledon.
All heder åt Radwanska dock, som inte gav upp när det gick som allra tyngst. I stället visade hon prov på det där signifikativa tålamodet och jobbade sig sakta men säkert in i matchen. Hon lade framgångsrikt stor vikt vid defensiven och lät många gånger Serena slå sig trött för att på så vis provocera fram ett misstag.
Det kändes ändå som att matchen faktiskt låg helt och hållet i Serenas händer. Därför känns det väldigt rättvist att amerikanen jobbade sig ur sin tunga formsvacka och lyfte sitt spel till den nivå som krävdes för en seger.
För en mer värdig mästare av Wimbledon 2012 än Serena Williams, sett till hela turneringen, finns faktiskt inte.
Hon är redan solklar favorit.
Och inte förbättrades oddsen för världstrean Agnieszka Radwanska när det stod klart att hon har problem med andningen (enligt egen utsago på grund av det engelska vädret), vilket tvingade henne att dra sig ur dubbelturneringen.
Radwanskas odds står nu i drygt 5,50 gånger pengarna. Ett inte alltför skyhög siffra ändå, givet Serena Williams favoritskap i den här finalen. Williams har i dag chansen att slugga hem sin femte Wimbledon-titel och på så vis tangera storasystern Venus Williams facit i grästurneringen.
– Hon är en fantastisk spelare som slår tillbaka det mesta och jag förväntar mig en svår final, säger Williams inför matchen.
Som slutar med seger och den totalt 14:e Grand Slam-singelbucklan i karriären?
Ja, det mesta talar ju för det. Eller som SvD:s Jonas Arnesen uttrycker det:
”Osvuret är förstås bäst men argumenten som talar för Radwanska i hennes första Grand Slam-final är inte fler än att bollen är rund och att allt kan hända i idrott.”
En rätt hård dom, förvisso – men inte särskilt långt från sanningen.
* * *
Serena Williams har för övrigt chansen att ta dubbla Wimbledon-titlar – utöver singelfinalen mot Agnieszka Radwanska spelar hon också final i dubbelturneringen mot Andrea Hlavackova och Lucie Hradecka, i par med syster Venus.
Svenske Robert Lindstedt är, tillsammans med dubbelpartnern Horia Tecau, klar för sin tredje raka Wimbledon-final efter seger över Jürgen Melzer/Philipp Petzschner med setsiffrorna 6-4, 6-7(10), 6-4, 6-3.
I finalen möter de skrällparet Freddie Nielsen/Jonny Marray, som chockade med en fyrasetsseger över världstvåorna Bobby och Mike Bryan: 6-4, 7-6(9), 6-7(4), 7-6(5).
Nielsen och Marray är de första wildcard-par någonsin att ta sig till en dubbelfinal i Wimbledon. Marray är den första britten i en dubbelfinal sedan 1960.
Men vad i hela glödheta?!
Ja, vad var det som hände därute på Centre Court egentligen? Stenhårda pungslag, galna flygturer, akrobatiska trick, tappade guldlägen och så Hawkeye i matchavgörande läge.
Vi får nog ta det från början och gå igenom den här helknasiga matchen systematiskt:
Det började ju så oerhört bra för hemmafavoriten Andy Murray. Ja, kanske lite för bra. 6-3 i första set blev 6-4 i andra – och plötsligt är Murray blott ett set ifrån att ta sig till final på hemmaplan. I det läget talar precis allt för det.
Förutom en liten detalj: Jo-Wilfried Tsonga.
Tsonga, som i matchens inledning inte varit i närheten av sin högsta kapacitet, kliver ut på banan i tredje set med en helt annan blick än tidigare. En giftig blick. En jag-tänker-fan-inte-ge-mig-blick.
Bortsett från några bra game i egen serve blir världsfyran nästintill utklassad i det setet (som slutar 6-3 till Tsonga) och den där tjurskalliga, självdestruktiva Andy Murray börjar göra sig påmind.
Tsonga är plötsligt på helt strålande spelhumör och pressar tillbaka Murray ordentligt i fjärde set. När han räddar sig ur ett riktigt tuff 3-1-underläge känns det som att en sådan där klassisk Tsonga-vändning (lik den i Wimbledon-kvartsfinalen mot Roger Federer förra året) är på gång. Murray ser riktigt obekväm ut och håller sig med nöd och näppe – och lite hjälp från Tsongas 14 oprovocerade misstag, totalt 42 i matchen – kvar i matchen.
Tsonga är den klart bättre spelaren av de två. Trots det får Murray chansen att spela hem matchen vid ställning 6-5. Allt han behöver göra är att bryta Tsongas serve.
Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom franske världssexan kommit i gång ordentligt med pangandet.
Efter slarv, övermod och billiga misstag bjuder sedan Tsonga på två matchbollar vid ställning 40-15. Världssexan slår en stenhård serve långt ut till höger om Murray, som fångar upp den magnifikt och skickar den i en sagolik båge över banan.
Den landar utanför linjen.
Tror Murray – som borrar ansiktet i händerna och sjunker ihop som en säck potatis på gräset. Tsonga? Han bara garvar och går fram till nätet. Han är säker – bollen var inne.
Efter mycket om och men väljer Murray att utmana. Ett eventuellt avgörande ligger i Hawkeyes händer.
Bollen är inne. Med en hårsmån. Klipper linjen precis. Tsonga fortsätter garva och kramar om Murray, som helt tappat talförmågan. Han bara gråter. Kan inte tro att det är sant.
Oj. Oj. Oj. Vilken dramatik, vilka känsloyttringar!
Efter matchen, i intervjuerna med spelarna, visar det sig dock att Murray ”var säker på att den var inne när bollen lämnade min racket” och att Tsonga helt enkelt sagt till Murray att han var osäker, men trodde att den var ute. När det väl gick upp för Murray att linjedomaren dömt ut bollen valde han att utmana domslutet.
Nåväl.
Och det där pungslaget då, tänker ni? Ja, det är ju egentligen bara en liten parentes i sammanhanget. Vid ställning 5-3 i tredje set placerar Tsonga en stoppboll som Murray hinner upp, laddar kanonen – och drar till en stenhård forehand rakt på den ställda fransmannens juveler.
Det hade kunnat vara en smärtsam symbol för matchen. Om det inte varit för Tsongas beundransvärda kämpaglöd och sportslighet. Nästan poetiskt att se honom klappa om en skälvande Andy Murray efter den där dramatiska matchbollen i en makalös fajt som hade allt man kan önska sig.
Ja jag säger då det. Hur kan man inte älska tennis, liksom?
* * *
Murray är således, med setsiffrorna 6-3, 6-2, 3-6, 7-5, första manliga britten att nå final i Wimbledon sedan 1938, då Bunny Austin förlorade i tre raka set mot amerikanen Don Budge (1-6, 0-6, 3-6).
Det var som (nästan valfri svordom).
Jag erkänner. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade det inte på känn. Visst, jag både trodde och visste att det kunde hända, jag var inte bombsäker på att Novak Djokovic skulle ta det, men likväl. 3-1 i set till Roger Federer i en Grand Slam-semifinal mot världsettan och rivalen.
Nej, det hade jag inte väntat mig. Helt enkelt.
Vad jag däremot hade väntat mig var att matchen i sig skulle variera i både tempo och kvalitet under resans gång. Att båda skulle gå ut starkt. Och att första set skulle bli väldigt viktigt.
Så blev det också. Federer bärgade det där första, snabba setet med 6-3 efter blott 24 minuter, Djokovic tog kontrollen i andra och med de längre bollduellerna kom också poängen.
6-3 till superserben.
Ganska mycket enligt planen.
Men därefter hände något. Federer klev fram mer, vågade mer, tog lite större risker, litade på sig själv och fortsatte spela stabilt i egen serve där Djokovic sviktade. Matchens hittills jämnaste set fixade Federer med 6-4. Helt rättvist.
Här trodde jag att Djokovic skulle tända till, förvandlas till den där skräckinjagande, gudomliga jätte han så ofta förvandlas till i svåra underlägen och dominera i vanlig ordning.
Men så blev det inte.
I stället blåste vinden åt Federers håll, medan marginalerna inte riktigt var på Djokovics sida. Federer utmanade och utnyttjade framgångsrikt luckorna i hans annars så täta försvar, och Djokovic blev mer och mer ängslig.
Han var inte sig lik, världsettan – därom borde vi icke tvista. Om det sedan berodde på att Federer lyckades vända på steken och krypa under skinnet på honom för en gångs skull eller för att han helt enkelt inte hittade sin matchrytm låter jag vara osagt, men faktum är att det såg ut som att Djokovic slutade tro på sig själv när Federer sprang ifrån till 3-0, 4-1 och 5-2.
Vilket så klart är väldigt synd. Om Djokovic fått med sig några övertygande, snygga poäng på samma sätt som i andra och tredje set hade den här matchen kunnat se annorlunda ut.
Viktigt att poängtera är dock att Federer gjorde det mesta rätt, såg avslappnad ut och spelade sitt spel utan att någonsin vika ner sig. Federer var helt enkelt den mentalt starkare av de båda i dag – trots att Djokovic många gånger faktiskt var den bättre spelaren. Efter andra set var jag nästan övertygad om att den där sedvanliga vändningen med efterföljande övertygande seger skulle komma.
Men den kom inte – och i samma veva visade Novak Djokovic att han faktiskt är en man av kött och blod. Att hålla så otroligt hög nivå som Djokovic i 99 matcher av 100 gör är ju närmast omänskligt. Det går bara inte. Någon gång måste man tappa garden efter ett antal jabbar och högerkrokar. I dag var en sådan dag.
Jag tycker att det är orättvist både mot Djokovic och Federer att hävda att det inte var Federer som vann matchen, utan Djokovic som förlorade den. Världsettan gjorde inte en dålig semifinal – det var helt enkelt världstrean som gjorde en bättre.
Nu är det inte lång tid kvar till vad som har alla förutsättningar att bli den mest rafflande sammandrabbningen i en Grand Slam-turnering sedan… tja, 2008?
Då syftar jag faktiskt inte bara på kriget mellan Novak Djokovic och Roger Federer – även andra halvans möte mellan hemmahoppet Andy Murray och fransmannen Jo-Wilfried Tsonga kan mycket väl bli en riktigt nagelbitande thriller den med.
I omröstningen ”Vem vinner Wimbledon?” här i högerspalten, som drog i gång redan innan turneringen startat, är det i skrivande stund jämnt skägg mellan Djokovic och Federer, med liten fördel för ”Nole”. Intressant med tanke på att Roger tog ledningen tidigt och höll den ända fram till tredje eller fjärde omgången.
Men, låt oss nu dagen till ära börja om från början: Vilka två tror ni tar sig vidare till final? Rösta!
[polldaddy poll=”6369808″]
[polldaddy poll=”6369813″]
Diskussion om dagens semifinaler på redaktionen:
– Novak Djokovic måste vinna. Det är det enda jag bryr mig om. Det enda jag brinner för i sportvärlden.
– Han har sett otroligt stark ut. Har svårt att se hur Roger Federer ska kunna rubba honom, så som världsettan spelat.
– Han vinner hela skiten. Och Andy Murray mot Jo-Wilfried Tsonga, det bryr sig väl ingen om?
– Joho, det är också en riktigt intressant match! Murray kan ju bli första britt att vinna Wimbledon sedan tidernas begynnelse, typ. Dessutom är det riktigt kul att det blir en Wimbledon-finaldebutant. Klart mest kittlande halvan i årets lottning.
– Äh, han viker ju alltid ner sig. Sanna mina ord, Murray kommer aldrig någonsin att vinna en Grand Slam.
Japp, så går snacket i grova drag bland sportfånarna. Hur tror du att semifinalerna slutar?
Jag borde lita mer på min magkänsla. Den viskade nämligen till mig att Agnieszka Radwanska skulle ta sig vidare till final. Jag är dock inte en sådan person som känner sig bekväm med att bygga analyser och tips på röster som bara jag hör, och ignorerade den således.
Tji fick jag.
Radwanska stångade sig förbi Angelique Kerber i två raka set (6-3, 6-4) och är klar för sin första Grand Slam-final i karriären.
– Det är en dröm jag haft sedan jag var barn. Jag har spelat tennis i 18 år och alltid drömt om att spela i en Grand Slam-final, säger en lyrisk Radwanska efter matchen.
Underskattade helt enkelt världstrean. På med dumstruten.
* * *
I finalen möter hon Serena Williams, som dundrade 24 servess förbi världstvåan Victoria Azarenka. Båda spelade, som väntat, väldigt offensivt och särskilt i andra set blev flera bolldueller rena sluggerfester – där en defensiv slice kanske varit på plats valde de båda i stället att returnera med full kraft, även i riktigt svåra lägen. Stundtals oerhört underhållande, alltså.
Williams var dock klart stabilare i egen serve och lät sig bara bli bruten en gång i matchen – vilket gjorde att det räckte med två egna servegenombrott, samt ett och annat minibreak i andra sets tiebreak.
Williams matchboll, ett helt otagbart servess, var passande symbolisk för både matchbilden och segern: 6-3, 7-6(6).
– Jag är exalterad. Jag har jobbat så hårt. Jag ville verkligen vinna. Victoria är en fantastisk spelare. Glad att jag tog mig förbi, säger världssexan inför sin sjätte Wimbledon-final i karriären (segrar 2002, 2003, 2009 och 2010, förluster 2004 och 2008).
* * *
Vem som blir ny världsetta efter turneringen ligger nu i Agnieszka Radwanskas händer. Vid vinst blir hon själv ny etta. Förlorar hon tar däremot Victoria Azarenka tillbaka tronen. Mycket som står på spel för 23-åringen, som alltså spelar sin första Grand Slam-final någonsin den här helgen.
Deras möte kallas på förhand ”den moraliska finalen” – av förklarliga skäl. Den forna världsettan och fyrfaldiga Wimbledon-vinnaren Serena Williams mot världstvåan Victoria Azarenka.
Dagens tveklöst mest intressanta semi. Låt oss titta lite närmare på de båda matcherna:
√ Serena Williams (6) – Victoria Azarenka (2)
Williams är ofrånkomlig favorit i det här mötet. Hennes helt överlägsna serve ger henne många billiga poäng och enkla game. Håller den lika hög klass i dag som tidigare under turneringen behöver hon knappt ens ett servegenombrott för att ro det här i land – bara serva stabilt och sedan plocka hem setet i tiebreak. Lyckas däremot Azarenka å sin sida breaka Williams kan amerikanen leva farligt. Returneringen är den del av hennes spel som inte riktigt klaffat hittills. Williams 7-1 i inbördes möten går heller inte att blunda för (trots att Azarenka försöker göra det). Världstvåan har bara mäktat med att ta fyra av totalt 17 set mot Williams genom åren – två av dem i hittills enda segermatchen i Miami 2009 (6-3, 6-1). Om inte Serena bjuder på en fullkomlig spelmässig och mental kollaps har jag svårt att se hur Azarenka, med sitt aggressiva högriskspel, ska kunna rubba världsfemman.
√ Angelique Kerber (8) – Agnieszka Radwanska (3)
Har sett mer av Kerber än Radwanska i den här turneringen, och Kerber har verkligen imponerat. Sabine Lisicki lyckades effektivt störa hennes matchrytm i kvartsfinalen, men Kerber visade i avgörande set prov på mental styrka och tålamod. Det lär behövas mot Radwanska, som ofta spelar smart och avvaktande och drar nytta av de luckor hon hittar i motståndarens spel. Radwanska lär spela som Lisicki gjorde i andra set, med stor variation och snabba tempoväxlingar, för att trötta ut och skapa osäkerhet hos Kerber. Att Radwanska kan ta över tronen som världsetta vid seger är så klart en ordentlig motivationshöjare för polskan. Kerber hålls som knapp favorit av vadslagningsfirmorna och jag tror, precis som oddsen påvisar, att det här blir en jämn historia. Om Kerber bara håller känslorna i styr och spelar som mot Lisicki ska hon dock fixa det här. Blir däremot inte det minsta förvånad om Radwanska tar sig till final.