Svenske Robert Lindstedt, i par med rumänske Horia Tecau, förlorade alltså mot Jonathan Marray och Frederik Nielsen, som fick wildcard till turneringen, i går: 4-6, 6-4, 7-6, 6-7, 6-3.
Själv såg jag inte ångestfinalen eftersom den gick förhållandevis sent på kvällen och jag var en smula utmattad eftersom jag kliver upp 04.30 på morgonen.
Hur som helst svenskens tredje raka finalförlust i Wimbledon. Kan knappt föreställa mig vad Lindstedt går igenom just nu. Måste kännas så oerhört tungt.
Så här har mardrömsfinalerna sett ut:
http://www.youtube.com/watch?v=RkwCp4btzGY
2010 Jürgen Melzer/Philipp Petzschner vs. Robert Lindstedt-Horia Tecau 6-1, 7-5, 7-5
2011
Bob Bryan/Mike Bryan vs. Robert Lindstedt/Horia Tecau 6-3, 6-4, 7-6(2)
http://www.youtube.com/watch?v=fN1mvcILgAI
2012 Jonathan Marray/Frederik Nielsen vs. Robert Lindstedt/Horia Tecau 4-6, 6-4, 7-6(5), 6-7(5), 6-3
Roger Federer slår hemmafavoriten Andy Murray i morgondagens Wimbledon-final – och vinner på så vis karriärens 17:e Grand Slam-titel.
I alla fall om man får tro Pete Sampras, som med sina 14 GS-titlar var tennisens meste mästare tills Federer slog hans rekord med en finalseger (över Andy Roddick) i just Wimbledon 2009.
– Jag har vant mig vid att Roger slår mina rekord. Jag har alltid känt så att om mina rekord ska slås, så hoppas jag att det är en person som han som gör det. Jag gillar hans sätt att spela, hans sätt att vara. En klasspelare. Och vi är vänner. Det kanske gör det hela lättare, att det är en person som jag genuint tycker om och ser som en vän, säger Sampras till nyhetsbyrån AP.
Pete Sampras, nu 40 år gammal, vann sin sista Grand Slam i US Open 2002 efter seger över rivalen Andre Agassi i fyra set.
– Alla vet vilken hjälte han är för mig och hur mycket jag beundrar vad han lyckats åstadkomma inom tennisen. Så jag är väldigt stolt över att få chansen att tangera Pete, sa Federer direkt efter semifinalsegern över titelförsvararen Novak Djokovic i går.
Pete Sampras spelade sju Wimbledon-finalen i sin karriär, och vann samtliga: 1993 till 1995 och 1997 till 2000.
– Det var inspirerande att se någon dominera spelet på det viset och slå Grand Slam-rekordet.
Andy Murray, som förlorat tre Grand Slam-finaler i raka set, spelar nu sin första final i Wimbledon någonsin – efter tre raka semifinalförluster.
– Roger är alltid favorit i Wimbledon. Det kommer han alltid att vara, i och med sin spelstil och sitt lugn. Det är något man behöver i en Wimbledon-final. Man måste spela enkelt. Det är en stor match. Det är vår Super Bowl. Andy har en chans. Men han tampas med en hel nations hopp och drömmar, säger Sampras.
1. Victoria Azarenka 2. Agnieszka Radwanska 3. Maria Sjarapova 4. Serena Williams 5. Samantha Stosur
Fjolårsfinalisten Petra Kvitova, som i och med sin kvartsfinalförlust tappar 1,500 poäng, halkar alltså ur topp fem. Sjarapova trillar ner från första till tredje plats. Och Azarenka återtar tronen, tack vare Radwanskas förlust i finalen.
Serena Williams – värdig vinnare av Wimbledon 2012. FOTO: BILDBYRÅN
Det hade inte behövt bli så där dramatiskt, Serena.
Första set gick ju så lekande lätt. Poff, bam, bong i bästa utklassningsstil och vips – 6-1.
Likaså inledningen av andra set. Kanske var det också därför som Williams plötsligt började se alldeles förslappad ut. Som att hon satte hjärnkontoret på vila och gick på tomgång.
Det var inte Agnieszka Radwanska sen att utnyttja. Med stabil serve och två sensationella genombrott stal hon andra set från en förvånad Williams, som i förmodligen redan låtit tankarna vandra iväg till prisceremonin.
Den är inte ovanligt alls att Serena slappnar av i andra set efter att ha vunnit första, men oftast hinner hon ladda om lagom till tiebreak. I dag hann hon inte ens dit. 7-5 till Radwanska, och helt plötsligt levde den här finalmatchen.
Den negativa trenden hängde som en våt filt över Serena även i inledningen av tredje set, innan hon lyckades bryta till 3-2 – efter att dessförinnan ha dundrat in fyra raka servess i egen serve.
Där vaknade inför matchen fyrfaldiga Wimbledon-vinnaren till liv igen. Resten av matchen var rätt mycket av en transportsträcka till matchboll, som Serena tjångade in. 6-2 – och karriärens femte titel i Wimbledon.
All heder åt Radwanska dock, som inte gav upp när det gick som allra tyngst. I stället visade hon prov på det där signifikativa tålamodet och jobbade sig sakta men säkert in i matchen. Hon lade framgångsrikt stor vikt vid defensiven och lät många gånger Serena slå sig trött för att på så vis provocera fram ett misstag.
Det kändes ändå som att matchen faktiskt låg helt och hållet i Serenas händer. Därför känns det väldigt rättvist att amerikanen jobbade sig ur sin tunga formsvacka och lyfte sitt spel till den nivå som krävdes för en seger.
För en mer värdig mästare av Wimbledon 2012 än Serena Williams, sett till hela turneringen, finns faktiskt inte.
Och inte förbättrades oddsen för världstrean Agnieszka Radwanska när det stod klart att hon har problem med andningen (enligt egen utsago på grund av det engelska vädret), vilket tvingade henne att dra sig ur dubbelturneringen.
Radwanskas odds står nu i drygt 5,50 gånger pengarna. Ett inte alltför skyhög siffra ändå, givet Serena Williams favoritskap i den här finalen. Williams har i dag chansen att slugga hem sin femte Wimbledon-titel och på så vis tangera storasystern Venus Williams facit i grästurneringen.
– Hon är en fantastisk spelare som slår tillbaka det mesta och jag förväntar mig en svår final, säger Williams inför matchen.
Som slutar med seger och den totalt 14:e Grand Slam-singelbucklan i karriären?
”Osvuret är förstås bäst men argumenten som talar för Radwanska i hennes första Grand Slam-final är inte fler än att bollen är rund och att allt kan hända i idrott.”
En rätt hård dom, förvisso – men inte särskilt långt från sanningen.
* * *
Serena Williams har för övrigt chansen att ta dubbla Wimbledon-titlar – utöver singelfinalen mot Agnieszka Radwanska spelar hon också final i dubbelturneringen mot Andrea Hlavackova och Lucie Hradecka, i par med syster Venus.
Apropå det här med vem som är ”bäst”: Om tennisspelare var maskiner och inte människor så hade man säkert kunnat dra slutsatsen att ”en Novak Djokovic på topp” med lätthet skulle besegra ”en Roger Federer på topp” eller en Rafael Nadal dito.
Eller att Federer skulle göra slarvsylta av både ”Nole” och ”Rafa” om han varit fem år yngre.
Eller att ditt och datt och hepp och hopp.
Nu är ju, som tur är, tennisen en sport mellan spelare av kött och blod. På papperet kanske den ene är starkare än den andre på vissa underlag – men Nadal har bevisat att han kan slå Federer på gräs, Djokovic att han kan slå Nadal på grus, Federer att han kan slå Djokovic på hardcourt. Och så vidare.
Som exempel kan nämnas att det på papperet betydligt starkare Holland fick stryk av lilleputtlandet Danmark i herrarnas fotbolls-EM – och lyckades inte ta en enda poäng i sin grupp.
Det är helt enkelt en så ofantlig mängd faktorer att ta i beräkningarna under en match/turnering att det helt enkelt inte går att slå fast någonting med hundra procents säkerhet. Det är ju det som är tjusningen men sport, inte sant?
Den här debatten är således, som jag ser det, helt meningslös. Kan vi inte bara glädja oss åt att vi alla fått privilegiet att uppleva tre av sportens största utövare under en och samma generation?
Svenske Robert Lindstedt är, tillsammans med dubbelpartnern Horia Tecau, klar för sin tredje raka Wimbledon-final efter seger över Jürgen Melzer/Philipp Petzschner med setsiffrorna 6-4, 6-7(10), 6-4, 6-3.
I finalen möter de skrällparet Freddie Nielsen/Jonny Marray, som chockade med en fyrasetsseger över världstvåorna Bobby och Mike Bryan: 6-4, 7-6(9), 6-7(4), 7-6(5).
Nielsen och Marray är de första wildcard-par någonsin att ta sig till en dubbelfinal i Wimbledon. Marray är den första britten i en dubbelfinal sedan 1960.
Andy Murray fick äntligen bryta sin semifinalförbannelse.
Men vad i hela glödheta?!
Ja, vad var det som hände därute på Centre Court egentligen? Stenhårda pungslag, galna flygturer, akrobatiska trick, tappade guldlägen och så Hawkeye i matchavgörande läge.
Vi får nog ta det från början och gå igenom den här helknasiga matchen systematiskt:
Det började ju så oerhört bra för hemmafavoriten Andy Murray. Ja, kanske lite för bra. 6-3 i första set blev 6-4 i andra – och plötsligt är Murray blott ett set ifrån att ta sig till final på hemmaplan. I det läget talar precis allt för det.
Förutom en liten detalj: Jo-Wilfried Tsonga.
Tsonga, som i matchens inledning inte varit i närheten av sin högsta kapacitet, kliver ut på banan i tredje set med en helt annan blick än tidigare. En giftig blick. En jag-tänker-fan-inte-ge-mig-blick.
Bortsett från några bra game i egen serve blir världsfyran nästintill utklassad i det setet (som slutar 6-3 till Tsonga) och den där tjurskalliga, självdestruktiva Andy Murray börjar göra sig påmind.
Tsonga är plötsligt på helt strålande spelhumör och pressar tillbaka Murray ordentligt i fjärde set. När han räddar sig ur ett riktigt tuff 3-1-underläge känns det som att en sådan där klassisk Tsonga-vändning (lik den i Wimbledon-kvartsfinalen mot Roger Federer förra året) är på gång. Murray ser riktigt obekväm ut och håller sig med nöd och näppe – och lite hjälp från Tsongas 14 oprovocerade misstag, totalt 42 i matchen – kvar i matchen.
Tsonga är den klart bättre spelaren av de två. Trots det får Murray chansen att spela hem matchen vid ställning 6-5. Allt han behöver göra är att bryta Tsongas serve.
Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom franske världssexan kommit i gång ordentligt med pangandet.
Efter slarv, övermod och billiga misstag bjuder sedan Tsonga på två matchbollar vid ställning 40-15. Världssexan slår en stenhård serve långt ut till höger om Murray, som fångar upp den magnifikt och skickar den i en sagolik båge över banan.
Den landar utanför linjen.
Tror Murray – som borrar ansiktet i händerna och sjunker ihop som en säck potatis på gräset. Tsonga? Han bara garvar och går fram till nätet. Han är säker – bollen var inne.
Efter mycket om och men väljer Murray att utmana. Ett eventuellt avgörande ligger i Hawkeyes händer.
Bollen är inne. Med en hårsmån. Klipper linjen precis. Tsonga fortsätter garva och kramar om Murray, som helt tappat talförmågan. Han bara gråter. Kan inte tro att det är sant.
Oj. Oj. Oj. Vilken dramatik, vilka känsloyttringar!
Efter matchen, i intervjuerna med spelarna, visar det sig dock att Murray ”var säker på att den var inne när bollen lämnade min racket” och att Tsonga helt enkelt sagt till Murray att han var osäker, men trodde att den var ute. När det väl gick upp för Murray att linjedomaren dömt ut bollen valde han att utmana domslutet.
Nåväl.
Och det där pungslaget då, tänker ni? Ja, det är ju egentligen bara en liten parentes i sammanhanget. Vid ställning 5-3 i tredje set placerar Tsonga en stoppboll som Murray hinner upp, laddar kanonen – och drar till en stenhård forehand rakt på den ställda fransmannens juveler.
Det hade kunnat vara en smärtsam symbol för matchen. Om det inte varit för Tsongas beundransvärda kämpaglöd och sportslighet. Nästan poetiskt att se honom klappa om en skälvande Andy Murray efter den där dramatiska matchbollen i en makalös fajt som hade allt man kan önska sig.
Ja jag säger då det. Hur kan man inte älska tennis, liksom?
* * *
Murray är således, med setsiffrorna 6-3, 6-2, 3-6, 7-5, första manliga britten att nå final i Wimbledon sedan 1938, då Bunny Austin förlorade i tre raka set mot amerikanen Don Budge (1-6, 0-6, 3-6).
Roger Federer är klar för sin åttonde Wimbledon-final.
Det var som (nästan valfri svordom).
Jag erkänner. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade det inte på känn. Visst, jag både trodde och visste att det kunde hända, jag var inte bombsäker på att Novak Djokovic skulle ta det, men likväl. 3-1 i set till Roger Federer i en Grand Slam-semifinal mot världsettan och rivalen.
Nej, det hade jag inte väntat mig. Helt enkelt.
Vad jag däremot hade väntat mig var att matchen i sig skulle variera i både tempo och kvalitet under resans gång. Att båda skulle gå ut starkt. Och att första set skulle bli väldigt viktigt.
Så blev det också. Federer bärgade det där första, snabba setet med 6-3 efter blott 24 minuter, Djokovic tog kontrollen i andra och med de längre bollduellerna kom också poängen.
6-3 till superserben.
Ganska mycket enligt planen.
Men därefter hände något. Federer klev fram mer, vågade mer, tog lite större risker, litade på sig själv och fortsatte spela stabilt i egen serve där Djokovic sviktade. Matchens hittills jämnaste set fixade Federer med 6-4. Helt rättvist.
Här trodde jag att Djokovic skulle tända till, förvandlas till den där skräckinjagande, gudomliga jätte han så ofta förvandlas till i svåra underlägen och dominera i vanlig ordning.
Men så blev det inte.
I stället blåste vinden åt Federers håll, medan marginalerna inte riktigt var på Djokovics sida. Federer utmanade och utnyttjade framgångsrikt luckorna i hans annars så täta försvar, och Djokovic blev mer och mer ängslig.
Han var inte sig lik, världsettan – därom borde vi icke tvista. Om det sedan berodde på att Federer lyckades vända på steken och krypa under skinnet på honom för en gångs skull eller för att han helt enkelt inte hittade sin matchrytm låter jag vara osagt, men faktum är att det såg ut som att Djokovic slutade tro på sig själv när Federer sprang ifrån till 3-0, 4-1 och 5-2.
Vilket så klart är väldigt synd. Om Djokovic fått med sig några övertygande, snygga poäng på samma sätt som i andra och tredje set hade den här matchen kunnat se annorlunda ut.
Viktigt att poängtera är dock att Federer gjorde det mesta rätt, såg avslappnad ut och spelade sitt spel utan att någonsin vika ner sig. Federer var helt enkelt den mentalt starkare av de båda i dag – trots att Djokovic många gånger faktiskt var den bättre spelaren. Efter andra set var jag nästan övertygad om att den där sedvanliga vändningen med efterföljande övertygande seger skulle komma.
Men den kom inte – och i samma veva visade Novak Djokovic att han faktiskt är en man av kött och blod. Att hålla så otroligt hög nivå som Djokovic i 99 matcher av 100 gör är ju närmast omänskligt. Det går bara inte. Någon gång måste man tappa garden efter ett antal jabbar och högerkrokar. I dag var en sådan dag.
Jag tycker att det är orättvist både mot Djokovic och Federer att hävda att det inte var Federer som vann matchen, utan Djokovic som förlorade den. Världsettan gjorde inte en dålig semifinal – det var helt enkelt världstrean som gjorde en bättre.
Nu är det inte lång tid kvar till vad som har alla förutsättningar att bli den mest rafflande sammandrabbningen i en Grand Slam-turnering sedan… tja, 2008?
Då syftar jag faktiskt inte bara på kriget mellan Novak Djokovic och Roger Federer – även andra halvans möte mellan hemmahoppet Andy Murray och fransmannen Jo-Wilfried Tsonga kan mycket väl bli en riktigt nagelbitande thriller den med.
I omröstningen ”Vem vinner Wimbledon?” här i högerspalten, som drog i gång redan innan turneringen startat, är det i skrivande stund jämnt skägg mellan Djokovic och Federer, med liten fördel för ”Nole”. Intressant med tanke på att Roger tog ledningen tidigt och höll den ända fram till tredje eller fjärde omgången.
Men, låt oss nu dagen till ära börja om från början: Vilka två tror ni tar sig vidare till final? Rösta!
