Det goda samtalet är givetvis tidlöst.
Men i en tid då det gått inflation i tv-sända kändismiddagar med uppdrag att beröra, känns ”Sommarpratarna” som en navelskådande, sökt och onödig tillställning.

Det goda samtalet runt ett middagsbord kändisar emellan, där var och en får stå i fokus för ett tag och berätta om sina livsval och sina tuffa tider, har varit tjatigt länge.
Ändå finns det format som fortfarande håller, och lär göra det i ett par säsonger till.
TV4:s ”Så mycket bättre”, till exempel, är kanske inte i högform men inte heller på långa vägar redo för skroten.

SVT:s konstlade ”Sommarpratarna” däremot – som går ut på att människor som redan har fått utrymme att hålla monolog om sig själva i svenska egosmörjarinstitutionen ”Sommar i P1” får spinna vidare på sina självporträtt i tv-rutan, omgivna av andra sommarpratare som lyssnar andäktigt och är artigt jättenyfikna (i väntan på att få börja prata om sig själva) – liksom trivialiserar allt det rör vid.
För jakten på djup i samtalet är för utstuderad, och de intresserade, medkännande minerna för många.

I kväll höll klubben för inbördes beundran sitt fjärde måndagsmöte för säsongen, med skådespelerskan Helena af Sandeberg, hjärnforskaren Katarina Gospic, humoristen Olof Wretling, regissören Baker Karim och designern Bea Szenfeld.
Det var en välformulerad men tröttsam tillställning – som ironiskt nog avslutades med att Gospic, då själva samtalet skulle utvärderas, påstod något i stil med att ”djupa frågeställningar dök upp lite oväntat”.

Det var ironiskt eftersom man inte direkt behöver vara hjärnforskare för att fatta att hela programidén bygger på att ”de djupa frågeställningarna” dyker upp.
Och det är absolut ingenting oväntat över dem, utan de levereras enligt den rena rama löpande band-princip som gör att den här typen av kändisterapi i det offentliga rummet har börjat kännas direkt banal.
I morgon är jag nyfiken på ”Diktatorn” i SVT2 och ”Inte ok” i TV3.

Ja!
”På jakt med Lotta och Leif” (SVT1). Fin och folkbildande favorit som hittat från webben till gammel-tv.

Nja…
Alla älskar ju ”Frost”, men ännu fler nya figurer var ju precis vad urspårade sagoserien ”Once upon a time” (Kanal 11) inte behövde.

2 x Lena Andersson i tv-rutan.
En kanonintervju där frågan aldrig ställdes. En helt ok intervju, där författarens svar borde fått följdfrågor.

För de som inte har läst eller har något slags förhållande till hennes succéroman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”, belönad med August-priset i fjol, är kanske den här tv-krönikan rätt poänglös.
Jag själv är smått besatt av boken.
Har alltid tyckt att Lena Andersson varit en vass krönikör i Dagens Nyheter. Har inte alls gått igång på hennes böcker. Men blev helt knockad av kärleksromanen. För dess vackra språk. För dess träffsäkra skildringar av hur förvirrad man kan bli när man drabbas av kärleken. Och när jag (rätt sent) läste den, var ju också skvallret igång, att förebilden för den konstnär som heter Hugo Rask och som huvudpersonen, poeten Ester Nilsson, blir olyckligt förälskad i, var filmregissören Roy Andersson.
Har själv träffat honom många gånger och även besökt hans filmstudio på Östermalm i Stockholm och alltihop var ju klockrent. Hugo Rask = Roy Andersson.
Så snacka om att man vill veta mer, nu när Lena Andersson kommer med en uppföljare (där Ester blir olyckligt kär i en gift skådespelare) precis samtidigt som Roy Andersson i en intervju har gått ut och avslöjat att ja, det ÄR han som är Hugo Rask.
Ann-Marie Rauer i kulturmagasinet ”Sverige!” i SVT 1 i lördags gjorde en helt suverän intervju med Lena Andersson. Så närgånget om böckernas tema, och henne själv, att författaren nästan blev generad. Dock inga frågor om Roy Andersson, intervjun var väl inspelad tidigare.
Jessika Gedin i litteraturmagasinet ”Babel” i SVT 2 i går gjorde en helt ok intervju, mer om böckerna och dess fiktiva personer, men ställde frågan om Roy Andersson. Hon fick dock ett bla ha-bla ha-svar, som hon borde ha följt upp med lite fler frågor.
Hur som helst, är detta två public service-program man är glad för att de finns.
• I kväll vill jag börja läsa Lena Anderssons nya bok ”Utan personligt ansvar”.

Känslor
”Allt för Sverige”, SVT 1. Amerikanerna som söker sina svenska rötter är svensk tv:s överlägset bästa realityserie.

Humor
”Partaj”, Kanal 5. Ojämnt, men mycket är roligt. Kolla till exempel textremsorna till ”CSI Høllefjord”.

Jan-Olov Andersson

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Vad har hänt? Vem gjorde vad? Och vem i hela världen kan man lita på?
”The affair” har börjat släppa ifrån sig ledtrådar – men än så länge ligger mystiken tät i höstens bästa serie.

 
Platsen är de välbärgades semesterparadis Hamptons.
Den otillfredsställda, medelålders New York-bon Noah Solloway (Dominic West) anländer med fru sedan 17 år (Maura Tierney) och vanartig barnaskara – och möter den lokala servitrisen Alison Lockhart (Ruth Wilson), som är gift med en ranchägare (Joshua Jackson) och förlamad av sorg efter att ha förlorat ett barn.
Affär inleds, ett mörkt moln tornar upp sig – och någonting riktigt dåligt händer.
Vad vet vi inte än, men vi får långsamt pusselbitarna utlagda för oss genom att höra Noah och Alison – som sitter i polisförhör och ser tillbaka på händelserna (”True detective”-style) – återge vad det egentligen var som hände den där sommaren.

 
Förra måndagen gick ”The affair” ut stenhårt med den här tv-säsongens klart starkaste pilotavsnitt; ett tudelat litet melankoliskt och varsamt mästerverk om åtrå, sorg och minnets bedräglighet, där Noahs berättelse målade upp en bild, och Alisons en helt annan.
I går kom del två till HBO Nordic, och den befäster ”In treatment”-teamet Sarah Treems och Hagai Levis förvillande, förförande otrohetsmysterium som en mästerklass i dubbla perspektiv, och höstens mest intressanta, och… ja, vuxnaste nya serie.
Skådespeleriet är för finsmakare, och det är fascinerande hur huvudrollsinnehavarna spelar olika varianter av sina karaktärer, beroende på vems historia de figurerar i.
Och vill man läsa ut något mer ur ”The affair” kan man kanske dra paralleller mellan den Alison som Ruth Wilson spelar i Noahs version – ett sexigt, flirtigt och utmanande klätt objekt för hans besatthet – och problematiken kring hur kvinnliga rollfigurer lite för ofta skildras när berättarperspektivet är helmanligt.
Vilket det ju oftast är.

 
I kväll kollar jag in ”Korrespondenterna” (SVT2) om hur man hämnas runt globen.

Jippi!
Sarah Lancashire är en uppenbarelse i gripande, brutala, tragiska ”Happy valley” (SVT1).

Usch!
”Sveriges värsta bilförare” (Kanal 5) är ett riktigt rövprogram.

”Allt för Sverige” är tillbaka. Väderprognosen säger ihållande känslostormar.

 
Allt är som vanligt när tio nya amerikaner anländer SVT, på jakt efter att få veta mer om sina svenska rötter i ”Allt för Sveriges” fjärde säsong.
Ett förförande Sverige bjuder in i grönskande, pittoresk sommarskrud, Anders Lundin agerar magister under småtramsiga lektioner i konsten att vara svenskt lagom, och känslostormarna sätter igång omedelbart – med amerikansk styrka. Halleluja.
Säsongspremiärens Zlatan-fokus kändes kanske lite fånigt, då man anade att få av deltagarna ens visste vem han är. Och tävlingsmomenten fungerar fortfarande mest som ett störande avbrott i Sverigeromantiken.
Men på något sätt måste man förstås gallra ut folk om man ska få fram en segrare, och på det stora hela är det här oerhört vinnande tv; rena rama fosterlandsporren, med supertaggade amerikaner man känner för, och idel gripande livsöden från både dåtidens Sverige och nutidens USA.
Och det är rörande att se hur mycket det verkar betyda för deltagarna att hitta paralleller mellan sina svenska förfäder och sig själva, som för att hitta sin egen plats i ett större sammanhang.
Bra tv, alltså. Men en rolig och välkommen variation vore om nästa säsong spelades in vintertid. Gärna en bit upp i landet.
Det skulle bli en lite annan programserie, förstås. Men Sverige är ju så mycket mer än solsken, grönska och ljusa sommarnätter, och för att verkligen kunna förstå oss svenskar – och hur livet var för de som en gång i tiden flyttade härifrån – måste man väl nästan göra ett nedslag här i januari?

 
Tillbaka är för övrigt även ”Café Bärs”. En del inslag är roliga, andra helt poänglösa.
Men det är om inte annat vältajmat och träffande med Peter Settmans sinne för stålar som stående skämt, nu när han och produktionsbolaget Baluba gör Kanal 5-humor enligt löpande band-principen.

I kväll lyssnar jag på de opålitliga berättarna i höstens bästa nya serie – ”The affair” – på HBO Nordic.
Och så ska man inte missa lysande brittiska ”Happy Valley” i SVT1.

Kul…
… med ”Survivor’s remorse” (HBO Nordic); en skön ny komediserie med uppfriskande originellt tilltal.

Uselt…
… att Kanal 9 ligger så långt efter med sändningarna av ”American horror story”.

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Titta, han snackar!

Om inte hovets skyddsmur mot omvärlden varit så hög så hade David Hellenius gamla parodi kanske låtit mer som Carl Philip än som Björne.

Låt oss först beta av ”Hey baberiba”. Ni vet, humorprogrammet som slutade sändas för sju år sedan. Jag trodde att vi hade lämnat detta bakom oss – men plötsligt 2014 så ska Hellenius i sin hörna försonas med prinsen efter den ”elaka” parodin.

Eftersom man sällan har fått se Carl Philip framträda i offentliga sammanhang så är det av förklarliga skäl svårt att få en tydlig bild av honom, förmodligen för Hellenius också.

För om man ska vara ärlig så var ju hans porträtt av Carl Philip aldrig särskilt träffsäkert. Den mammiga prinsen som pratar som ”Björnes magasin”-Björne kanske var lite småkul, men en bra imitation av Carl Philip var det knappast.

Därmed har jag också svårt att tycka att det var så mycket för honom att ta illa upp för. Och allt för mycket av den korta programtiden ägnades åt denna daterade sketch.

Det har under veckan rapporterats om hovets krav på att kontrollera sändningsrättigheterna till ”Hellenius hörna”. Något som såklart får en att misstänka att programledaren belagts med stora begränsningar.

Men när han väl hade prinsen där i studion så hade jag ändå velat höra i alla fall några ord om designplagiatanklagelserna och nattklubbsbråket i Cannes.

Han tilläts lite väl förenklat få uttrycka hur han anser sig vara ett offer för mediedrev.

Carl Philip konfronterades i alla fall med det pinsamma sifferdebaclet på Idrottsgalan för ett par år sedan. Något som gjorde att han fick prata om sin dyslexi – huvudorsaken till att han ställde upp i programmet – och som i slutändan också fick göra honom till programmets hjälte.

Jag applåderar ambitionen och ser gärna att kungligheterna bjuder upp lite oftare – för även om Carl Philip låter tillrättalagd och inrepeterad så får man åtminstone en mer uppdaterad bild av personen än en snart tio år gammal – och dålig karikatyr.

I kväll tittar jag på ”Så mycket bättre” i TV4, 20.00.

Klass

Klara Söderberg berättar i ”Skavlan”, SVT1, att hon inte kom in på musikskolan i tredje klass. Det blev världssuccé för First Aid Kit ändå.

Pass

Samtidigt i TV4 skolas idolerna in i obekväma dansnummer. Det ser inte ut som stundande världssuccé den här säsongen heller.

Stefan Sköld

Att de aspirerande modellerna i ”She’s got the look” är (relativt) gamla är själva poängen.
Problemet är att konceptet också är bedagat.

 
Man kan förstås välja att se Sjuans nya modelltävling för kvinnor över 35 – Jessica Almenäs-ledda ”She’s got the look” – som en befriande hyllning till den lite mognare kvinnan.
Som en bekräftelse på att även kvinnor som inte är 20 och tunna som trådar kan vara vackra.
Men det ligger närmare till hands att konstatera att det är ett fullständigt feministiskt omedvetet program där kvinnor som så att säga har blivit märkta av livet, både kroppsligt och själsligt, ska må lite bättre i sig själva genom att få ett kvitto på att de om inte annat ser bra ut. För sin ålder.
Och vad kanske värre är i termer av tv-underhållning: Det är inte bara deltagarna som har ganska många år på nacken – utan även upplägget.
”She’s got the look”, som från början är ett amerikanskt koncept, är i princip bara ett ”Top model” för medelålders, som ser ut att ha för avsikt att följa exakt samma mönster som Tyra Banks långkörare har gjort i 21 säsonger.
(Ett makeoveravsnitt där någon bryter ihop över att bli kortklippt lär komma som ett brev på posten.)
Och medan detta inte på något vis är ett problem som är unikt för ”She’s got the look” – hela tävlingsrealitygenren står och stampar på stället, vaktad av en trehövdad jury – blir det väldigt påtagligt här, då hela produktionen känns bättre begagnad.

 
Dessutom var det onekligen något lite beklämmande över premiäravsnittets auditions.
Det är svårare att se mogna, fullvuxna kvinnor bete sig ovärdigt och desperat, i behov av att bli sedda och bekräftade, än vad det är att se tonåringar göra det. Och även om det är gjort med den så kallade glimten i ögat, är det jobbigt att se en 58-åring kravla runt på alla fyra på catwalken, nästan ramla av den och sedan behöva få hjälp med att ta sig upp.
Res dig vuxna kvinna! vill man skrika.

I kväll tittar jag på ”Bytt är bytt” i TV4.

Ja!
”How to get away with murder” (Kanal 5). Viola Davis är våldsamt begåvad, och snillet Shonda Rhimes har på mindre än ett decennium egenhändigt skrivit nya villkor för svarta skådespelerskor i amerikansk tv.

Jo…
”Halvvägs till himlen” (TV4). Verkligen ingenting märkvärdigt, men Anders Jansson och Johan Glans är älskvärda proffs.

Han kämpade för en ny värld.
Men den gamla dödade honom.
Dokumentären om Aaron Swartz hör till allmänbildningen.
Som många andra är jag en serieknarkare. Älskar att flytta in i nya världar av fiktion, och så snart jag sett färdigt en serie tar jag tag i nästa. Och nästa. Men då och då påminns jag om att de starkaste berättelserna inte är skrivna av manusförfattare. Utan de finns där ute i verkligheten. ”Internets underbarn” (SVT1) är en sådan berättelse. Dokumentären om internetpionjären Aaron Swartz är som att få en knogmacka i solar plexus. För att den är sann. Och vansinnigt obehaglig.
Swartz var ett sant underbarn. Redan som 12-åring var han en av nätets mest tongivande profiler. Han skrev specifikationen till RSS 1.0 och han låg bakom explosionsväxandet av sajten Reddit. Han var också en sann nätaktivist och kämpade målmedvetet mot lagar som SOPA och PIPA, som han menade inskränkte friheten på nätet. Hans driv i kampen mot regeringars och företags allt mer tilltagande övervakning av medborgarnas liv på internet är imponerande att se. Så genuint och levande var Swartz övertygelse om nätets förmåga att demokratisera världen att det är lätt att förstå hur han fick så många anhängare.
Men Swartz engagemang gav honom också kusligt mäktiga fiender. Snart fann han sig jagad av såväl polis som FBI och anklagades bland annat för dataintrång och bedrägeri. Han sattes i isoleringscell och riskerade upp till 35 års fängelse och skadestånd i miljondollarklassen.
”Internets underbarn” är en vansinnigt stark historia som bör ingå i varje modern människas allmänbildning. Om hur övervakade vi alla är, om hur de med pengar och makt vill göra allt för att begränsa din frihet på nätet, om hur politiker och media kan manipulera sanningen och få demokratikämpar att kallas cyberbrottslingar.
Till sist blev pressen för stor för Aaron Swartz. Den 11 januari 2013 hittades han död. Han hade tagit sitt eget liv.
Onsdag 15 oktober tittar jag på ”Skandal” (SVT1) om Docklands.

HURRA 1

”Happy valley” (SVT Play). Kolsvart och realistiskt brittiskt krimdrama. Sarah Lancashire är lysande i huvudrollen.

HURRA 2

”Korrespondenterna” (SVT2). Dunderstark säsongspremiär av efterlängtat favoritprogram.