”På spåret” är unikt.
Ett program som är inne på sin 25:e säsong borde vara skandalöst uttjatat – men inte.

Det skulle vara så lätt att kräva rejäl förnyelse, som jag och många med mig gjort när det gäller till exempel ”Fångarna på fortet”. Men faktum kvarstår: ”På spåret” är underhållande, smart och bildande. Mycket tack vare Fredrik Lindström, som i kväll var i sitt esse och bubblade ur sig anekdoter och diverse märkliga kunskaper.
Över huvud taget är tonen i programmet så sympatisk, och när någon av de tävlande nästan slår vinnarskallen i bitar inne i båset är det bara kul.
Nu var det dags för första semifinalen: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson mot Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson.

Något positivt har onekligen hänt när det känns så totalt märkligt med en studio fullproppad med bara män. Det har faktiskt blivit ovanligt.
Men i går gjorde det inget alls, resultatet var snarare mystrevligt än grabbigt. Och dessutom skrattframkallande emellanåt. Att jag känner mig korkad för att jag är så dålig på geografi får jag stå ut med.
Men en efterlysning till fredags- eller lördagskvällarna: En riktigt välgjord, bra svensk dramaserie.
Visst är brittiska kriminalserien ”Shetland” i SVT1 väl värd att följa, med sina mångfacetterade karaktärer och ödesdigra atmosfär. Men nu när välgjorda ”Blå ögon” är på sluttampen kommer längtan efter mer svenskt drama.

Eftersom det ständigt sänds nya spänningsserier vore det alldeles, alldeles underbart med ett svenskt familjedrama i stil med brittiska ”From there to here” (som för den delen ligger på SVT Play) Mörka familjehemligheter och frostiga relationer kan vara minst lika spännande som brott, våld och polisarbete.

Lördag kväll kommer jag av grupptryck eller någon annan outgrundlig anledning säkert att titta på den första deltävlingen i Melodifestivalen.

Att det skulle bli snaskig tv fattade man.
Men att ”Mordet” skulle lämna en så bitter eftersmak var jag inte beredd på.

”Det kommer att skaka om många.”
Så sade MTG:s programdirektör Karin Stjärne om ”Mordet” (TV3) i Aftonbladet den 28 november i fjol.
Jo, tjena.
Det blir ju så när man gör fiktion av verkliga mordfall. Även utan att göra lika grova etiska snedskär som TV3 gör.
Men vi återkommer till det.
Vi lever i en tid där fiktionen inte längre räcker till. Där verkligheten måste kryddas med tv-seriernas dramaturgi för att fortfarande engagera. ”True crime”-genren är hetare än grillkol numera. Frågan är vad det gör med oss tittare?
Att ”Mordet” är svårsmält ur ett etiskt perspektiv är en sak. Det har man på TV3 räknat kallt med, och kanalen kan alltid gömma sig bakom att de har offrets anhörigas tillstånd att berätta om brottet.
Det är i utförandet, och tonträffen, som ”Mordet” ger en bitter smak i munnen.
Greppet att låta offret själv (givetvis i form av en skådespelare) berätta historien – ur sitt perspektiv – är ett katastrofalt feltänk.
Förmodligen är meningen att ge en närmare relation till offret – att göra en människa av den mördade.
Det kan jag fatta. Men att man tar sig friheten att låta de mördade tala från andra sidan graven är direkt stötande. Om jag själv dött kan ni ge er själva fan på att jag aldrig någonsin i helvete skulle vilja att en tv-kanal och ett produktionsbolag tog sig rätten att sätta ord på mina tankar och känslor – EFTER ATT JAG DÖTT! Det känns inte bara spekulativt och snaskigt. Det känns som ett övergrepp. På någon som redan råkat ut för det värsta tänkbara.
Någon ansvarig får gärna kontakta mig och försöka förklara hur man tänkte, och vad som gav dem känslan av att ha rätt att lägga ord i en död människas mun. För jag kan inte begripa det, hur jag än försöker.

Onsdag kväll har jag ”Walking dead”-maraton och peppar för nypremiären på söndag.

HURRA 1

”Laleh – Jag är inte beredd att dö än” (SVT Play). Scenen med Laleh och Benny Andersson vid flygeln ger popgåshud av bibliska mått. Se!

HURRA 2

”Fortitude” (Snart på SVT). Kommande storserien har jämförts med både ”Brottet” och ”Bron” i arktisk miljö. Jag har smygkikat. Gosse, vi snackar tv som bara skriker +++++!

MARTIN SÖDERSTRÖM

Bönder som mjölkar kor, kändisar som ­lagar mat, ”vanlisar” med husdrömmar.

Två av tre av måndagens tv-premiärer var bättre än väntat.

Trodde nästan att det var ett skämt när jag först hörde talas om nya konceptet ”Bästa bonden”. Räcker det inte med bönder som ­söker fruar och folk som leker låtsasbönder i ”Farmen”? Kanske använder TV4 detta program som audition för nästa ”Bonde ­söker fru”. Kanske slår man ihop programmen så att bästa bonden får välja fru först, vad vet jag …

Nu tävlade man i allt från att gissa-vikten-på-grisen till hinderbana-med-höbalar-och-traktorer och mjölkning-av-ko-på-tid. Då tävlingarna ändå är tyd­liga, Gunde Svan är en så entusiastisk programledare och flera av deltagarna ganska färgstarka, är programmet inte alls så dumt som ­titeln antyder.

Prognos: Blir säkert tittarsuccé. Kring en miljon tittare. Svenska folket gillar ­bönder, sommar, djur och landsbygdsromantik.

”Klockan nio hos stjärnorna” är kändisvarianten av (betydligt bättre) ”Halv åtta hos mig”. Helge Skoog är tillbaka som rolig kommentator. Men när fyra middagar ska hinnas med på trekvart, blir det för stressigt, man hinner varken lära känna deltagarna eller se sig om hur de bor (Regina Lund bodde dessutom på hotell).

Gänget i premiärprogrammet hade kanske inte heller klockren kemi och inga av maträtterna fick det direkt att vattnas i munnen.

Prognos: Högst en halv miljon tittare.

Slötittade bara någon gång på SVT 1:s ”Husdrömmar” förra säsongen och just mina husdrömmar är totalt obefintliga.

Blev därför glatt överraskad. Premiär­programmet var en tillbakablick på förra ­säsongen. Hur gick det sedan? Det blev nästan mer ett närgånget och engagerande relations- än husprogram. Ett par förhållanden hade spruckit under uppbyggnaden av drömboendet.

Svårt att hitta ett tryggare programledarpar i detta sammanhang än Pernilla Månsson-Colt och arkitekten Gert Wingårdh.

Prognos: God, cirka 700 000 tittare.

I kväll ser jag ifatt sådant jag ligger efter med, som ”Girls” på HBO Nordic.

JAN-OLOV ANDERSSON

Ja

Claes Elfsberg. Röt till ­offentligt om kollegan som SVT-cheferna tvingat till drogkontroller efter ett telefonsamtal från tittare.

Nej

”Farmen”, TV4. Där försvann 22 minuter av mitt liv…

Backstrom” gör inte Leif GW:s antihjälte rättvisa.

Men om man struntar i att jämföra huvudpersonen med förlagorna står serien stadigt på egna ben. 

I Leif GW Perssons böcker råder inga tvivel: Kommissarie Evert Bäckström är ett riktigt rövhål till människa. Och denna rövhålighet förmedlade Claes Malmberg till fullo i ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Men där Malmberg (om han ursäktar) personifierade ett sexistiskt, rasistiskt äckel är ”Backstroms” Rainn Wilson i grunden mer en nörd än en skithög.

Wilson var egentligen mer osympatisk – och oattraktiv – som den lömske Dwight Schrute i amerikanska ”The office” . Adderad rondör och skäggstubb får honom bara att se snällare ut. 

De homofoba och sexistiska dragen, ursprungskaraktärens själva livsluft,  förstärks inte heller av att Backstrom verkar känna starkast band till den homosexuelle kille han delar lägenhet med och den kvinnliga kollegan.

Men om vi glömmer förlagorna och tittar på ”Backstrom” som vilken serie som helst är den inte helt utan förtjänster.

Trots uppenbara ”House”- och ”Sherlock”-komplex når ”Backstrom” inte upp till de seriernas nivå. Dock reser sig den en bra bit över dussinsnutserierna.  

Manuset saknar inte spänst och humor, även om det blir aningen jämntjockt och karaktörslöst när i princip VARENDA rollfigur tilldelats snärtiga repliker och punchlines. 

Och huvudpersonens politiskt inkorrekta utbrott chockerar nog mindre än Backstroms ständiga ätande, drickande och rökande, skickligt äckelframkallande filmat.

 GW själv ville ha nu bortgågne ”Sopranos”-stjärnan James Gandolfini i rollen. Det hade gett serien en annan, mörkare känsla.

Med Rainn Wilson i huvudrollen blir ”Backstrom” nästan mer komedi än hårdkokt snutserie. Och det har i alla fall jag inget emot.

I morgon tittar jag på införsnacket ”Alpint: VM” i SVT1 klockan 21.00, och drömmer om kommande slalommedaljer.

Sylvia Balac

Smash

Eurosports Maria Strandlund-Tomsvik var som vanligt kunnig och engagerad som tenniskommentator under spännande finalen i Australiska öppna.

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

En duva trillade av pinn.

Och Guldbagge-galan behöver ta och fundera på sin egen tillvaro inför nästa år.

Det började med ett nummer där dansare utklädda till arketyper från de tre nominerade till Bästa film flängde runt på scenen i vad som mest kändes som en trött parodi på några av Oscarsgalans gamla öppningar. En fläkt från forntiden i galasammanhang.

Men Oscarsgalans producenter vet åtminstone hur en slipsten ska dras. De förstår att när en lång gala närmar sig slutet bör man avrunda i rask takt. Ut bara med någon riktigt tung Hollywoodlirare och riv upp kuvertet. Man plockar ABSOLUT inte in dansarna från öppningsnumret och kör ett nummer till inför huvudpriset.

Det var så att jag kunde höra ett kollektivt stön från de soffor ute i landet där några tappra själar fanns kvar.

Det stönades nog en hel del vid andra tillfällen. Störst huvudbry blev det när Lili & Susie helt utan motivation kom in från 80-talet och rev av “Oh mama”. Lika fort var det över utan att någon begrep poängen.

Men kanske var det en sketch, och den mest absurt lyckade? För det mesta föll platt i manusväg. Petra Mede gjorde självsäkert entré och höll uppe humöret under hela galan. Hon är proffsig, men ibland vankade hon omkring under monologen på jakt efter någon punchline som kanske kunde gömma sig i publiken.

Visst fanns det delar som fungerade. Galan var som bäst när prisutdelarna blev personliga. Som Saga Becker. Och hedersprismottagaren Liv Ullmann, som höll ett mycket bra tal där hon lyfte fram hur relevant “Utvandrarna” borde vara för SD-röstande svenskar.

Idén med att låta flera prisutdelare tala personligt till var och en av de nominerade är något som borde användas oftare. Det blir berörande … förutom då förstås när Kjell Bergqvist stjäl all fokus. Det var charmigt när han vann sin första Guldbagge, inte lika charmigt i går kväll.

Han avvek från galamanuset. Det blev ju inte så lyckat. Men jag förstår hans impuls.

I morgon ser jag “Veckans brott” (SVT1).

Ja

Förintelsedokumentären ”Night will fall” (SVT1) var en tillnyktring efter Guldbaggegalan som heter duga.

Nej

Sex timmar “Porky’s” på TV4 Film är en orgie man kan motstå.

Foto: Urban Andersson

Det är ett bländande otäckt terrorattentat.

Sen slarvar ”Blå ögon” (SVT1) bort briljansen i en väv av logiska luckor.

Som bäst har ”Blå ögon” levererat lysande samtidspolitisk thriller, komplex och nyanserad. Som sämst har det känts rörigt, psykologiskt osammanhängande och med stolpiga repliker i sann svensk deckartradition.

I avsnitt åtta har terroristgruppen Veritas nått fram till sitt mål; ett stort attentat mot en av Sveriges viktigaste funktioner. Den lugna arbetsplatsen blir till en mordorgie av skottlossning och bomber på ett sätt som känns skrämmande verkligt och aktuellt.

Attentatet är stundtals slarvigt och rörigt, för även om terroristerna tappat respekten för mänskligt liv har de inte förvandlats till supermänniskor.

Först senare börjar det bli lite pajigt. Att en politisk stabschef förhör en svårt skadad misstänkt i sjuksängen? Att Stockholm inte går in i total lockdown i krisläget? Och framförallt den där vidriga scenen ute i skogen, varför väljer bilens chaufför att fly med två små barn ut i okänd skog i stället för att bara köra i väg? Han var ju handlingskraftig nog att använda en pistol.

Det sannolika svaret är att de vill dra ut på upplösningen. När yttre omständigheter och slarv rubbar fiktionens inneboende logik drar jag bistert upp mitt gula kort.

Konflikterna i ”Blå ögon” skildras även i Fredrik Önnevalls dokumentärserie ”Fosterland” (SVT2). I sin skildring av nationalismen runt om i Europa har han kommit till Fidesz-styrda Ungern där homosexuella fått det svårare.

– Jag vill inte skada dem, men varför ska de stoltsera med det? som nån säger när en handfull tappra vågar anordna en liten gayparad.

Önnevall försöker förstå ”nationalisterna”, men är frustrerad över deras ointresse av att i sin tur sätta sig in i andra människors situation.

Denna empatibrist ger mig rysningar.

I kväll ser jag ”Dox: Night will fall”, SVT 1 22.15. Denna extraordinärt vidriga dokumentation av koncentrationslägrens befrielse stoppades av politiska skäl (trots att Alfred Hitchcock var övergripande regissör), men har äntligen fått nytt liv.

Ha!

”Dokument utifrån: På isoleringen” (SVT2) ger en inblick i hur det är att sitta isolerad i amerikanskt fängelse.

Gah!

Avföringen, blodet, psykiska sammanbrott. Det är knappast en reklambild för inlåsning som metod.

”Stjärnorna på slottet” brottas med ett angelägenhetsproblem.
Men en häpnadsväckande osentimental Harriet Andersson påminde om att gammal ändå är äldst.

 
Strax efter nyår lanserade TV4 ”Lyckliga gatan”; en variant på deras eget (sedan i höstas lite försvagade) succékoncept ”Så mycket bättre”.
Och den här veckan började dels säsong två av ”En clown till kaffet”; Kanal 5:s lättviktiga men underhållande komikerhäng. Och dels SVT:s nya ”Deckarna”, där några av medlemmarna i Det svenska deckarundret-klubben ”utreder” varandra.
Inramningen för den programserien är farligt nära att slå knut på sig själv, men grundtanken – att människor som seriemördar folk med sina pennor har en mörk gemensam nämnare – är väldigt intressant. Och när Anders Roslund och Börge Hellström berättade om sina barndomstrauman blev det starkare än något vi sett i den här genren på länge.

 
Mitt i allt detta, har moderskeppet till alla dessa välgjorda småkloner – SVT:s ”Stjärnorna på slottet” – rullat på med en nionde säsong som har haft en relativt låg högstanivå, och faktiskt känts lite obsolet.
Vad som började som ett forum för oberäkneliga digniteter med magnifika divalater har med åren blivit en allt mer mekanisk, småtårig men heltrygg klubb för smickrande karriärgenomgångar. Och man har börjat undra om programmet som startade det hela verkligen fortfarande har någon plats i det.
Men så i går, kom äntligen en topp – säsongsavslutningen som verkligen behövdes.
Filmlegendaren Harriet Andersson bara körde. Och hennes berättelse blev en oavbrutet fascinerande timme. En berg- och dalbana genom svensk filmhistoria, kärlekar, misshandel och övergrepp.
Det brände äntligen till igen i ”Stjärnorna på slottet”. Och det var kanske inte mest tack vare allt det Andersson berättade (även om det är sällan man hör en kvinna öppet säga sådana saker om moderskapet som hon gjorde). Utan tack vare sättet hon berättade det på.
Det var chockerande osentimentalt.

Tv-tipset i kväll är andra (och bästa) delen av ”From there to here” i SVT1.

Ja!
Casten är lysande i ”Kingdom” – ett testosteronladdat familjedrama med MMA-världen som skådeplats. (TV4 Play Premium/TV12)

Jo…
Orkade inte se mycket av ”Det största äventyret” (TV4) – men Peter Jihde har i alla fall gått in helhjärtat för att hitta vildmarkslooken. Det får man ge honom.

”Mordet” lyckas väcka känslor.
Men tyvärr är det inte bara händelserna som skildras som man känner obehag inför – utan i viss mån även själva programformatet.

 
Programserien i TV3 går alltså ut på att historierna om verkliga svenska mordfall ska berättas i dramadokumentärer, utifrån offrens perspektiv.
Intervjuer och visst arkivmaterial varvas med rekonstruerade scener med skådespelare, där dialogen har skapats ”baserat på förundersökningen och i samförstånd med de anhöriga”.
Formatet, som ska ”ge offren en röst”, sticker ut som ett av vårens mer originella – men att TV3 satsar på det är samtidigt inte konstigt alls.
Vi svenskar är ett kriminalgalet folk, ”true crime” är stekhett, och TV3 har en anständig kriminaltradition i bagaget att spinna vidare på.

 
Men det här är en balansakt, förstås. En både etisk och tonmässig sådan.
Premiäravsnittet, om mordet på den unga mamman Anna Norell 2005, var på det stora hela den kombination av krypande olust och vem gjorde det-spänning som TV3 verkar ha varit ute efter.
Och visst drevs man till att sitta kvar till slutet – trots taffliga tillbakablickar i onödigt smäktande toner och en dialog grundad i spekulationer, som kändes ganska diskutabel. För det är onekligen känslomässigt verkningsfullt att låta oss tittare få bekanta oss mer med offren än vad som är standard i gängse kriminaldrama.
Kanske skulle det till och med kunna kallas för moraliskt att lyfta fram ett mordoffers liv och personlighet i en genre där anonyma (helst kvinnliga) kroppar så ofta passerar revy som rekvisita.
Men här är inte fingertoppskänslan tillräcklig för det, och avsikterna känns faktiskt lite dubiösa.
”Mordet” balanserar snarare – precis som den dödsannonsinspirerade kampanj som har marknadsfört programserien – någonstans på gränsen mellan att vara frånstötande snaskig och att väcka ett instinktivt intresse av det lite morbida slaget.
Det är tv som förvisso berör och får en att känna. Men samtidigt lämnar en lätt smak av exploatering i munnen.

I kväll: ”Deckarna” i SVT1.

Jo…
”Familjer på äventyr” (SVT1) kan bli trevligt att följa medan man själv springer runt i ekorrhjulet.

Zzzz…
”Farmen” (TV4). Det är stört omöjligt att bry sig om det här tarvliga livet på landet.