Jag har nått ett vägskäl i livet. Jag vet varken ut eller in. Under de senaste tio åren har jag lagt väldigt lite tid på skönhetsvård. En stor del av den lilla tiden har jag plockat mina ögonbryn. Och att upprätthålla två tunna bryn har inte varit det lättaste med tanke på att mina snarast kan liknas med Håkan Juholts.

Jag har alltså suttit timmar vid spegeln och plockat omsorgsfullt. Någon gång, när det har varit riktigt bråttom har jag i desperation tagit till rakhyveln, vilket vid ett tillfälle resulterade i att ett av ögonbrynen försvann och jag fick måla dit det med svart kajal. Jag såg ut som en nyrik ryska.

Hur som helst, jag har inte reflekterat särskilt mycket över mitt plockande. Det är något jag har gjort för att det ska göras – till jag för ett halvår sedan besökte en hudterapeut som tydligen också var expert på just ögonbryn. Hon flämtade förfärat när hon såg hur jag i åratal MISSHANDLAT det VIKTIGASTE karaktärsdraget i ansiktet. Hon förbjöd mig från att ens TITTA på en pincett. Och jag vågade ju inte annat än att lyda. Så nu är jag Juholt.

Jag funderar ofta att jag ska plocka bort skiten. Men jag vette fan. Det är ganska bekvämt som det är nu också.

Före Juholt.

Juholt.