Så stod vi där i morse och tittade på varandra. Jag var som vanligt stressad till jobbet och Kristoffer stod med en skål med müsli i handen på väg in till vardagsrummet för att äta frukost. Jag med vetskapen om att han inte kommer att finnas där mer när jag kommer hem.

– Jaha, sa jag.

– Jaha, sa han.

– Och nu ska vi aldrig mer bo ihop? frågade jag halvvägs på väg ut från lägenheten.

– Det vet man aldrig, svarade han.

– Tack för den här tiden då, sa jag med tårarna brännande i ögonen.

– Ja … tack då … svarade han och jag skulle precis stänga dörren då det plötsligt slog mig:

– ELTANDBORSTEN????!! Vad händer med den?

– Den är min, ropade han från hallen.

– Jaha… suckade jag, smällde fast dörren och trampade frustrerat till jobbet på min vårdammiga cykel.