När jag dricker alkohol så kommer jag förr eller senare till en gräns där jag kan dricka hur mycket som helst. Jag kan hälla i mig vitt vin med tratt! Jag vill bara ha mer och mer och det spelar ingen roll att jag inte vanligtvis dricker avslagen pissig mellanöl eller att jag hatar campari, jag pinar i mig ändå för kroppen skriker efter ett konstant intag. I det här stadiet finns det inte några konsekveser, jag tänker bara ALKOHOL, jag rör mig tvångsmässigt mot närmaste spritkälla.

Det är efter den här gränsen har överskridits som jag gör märkliga saker, för några år sedan frågade jag till exempel en min chef om han ville hångla med mig. Han ba ”eh vänta jag ska bara ringa och skilja mig först?”, nej ärligt så sa han bara nej och snubblade in i en taxi.

Hur som helst, i går stod jag på ett uteställe på Åland och kände att jag var där, vid gränsen. Min första tanke var att gå till baren och beställa mer, men för första gången ifrågasatte jag mitt begär. Jag stod emot! Det var kämpigt men jag klarade det!

Värt att fira med en fylla i kväll tror jag bestämt.