Jag hann bara se de sista tio minuterna av ”hej jag är arbetslös hjälp mig”-programmet i Kanal 5.

Tidigare i morse såg jag en nätenkät där frågan var ”Är det okej att göra underhållning av arbetslöshet?”. Hade det varit en enkätfråga på stan och en reporter kommit fram så hade jag ryckt på axlarna och svarat: Ja, det är väl klart, man kan göra underhållning av allt.

Sedan fick jag då en liten skymt av det här programmet.

Alltså nej.

Jag kunde inte titta på ens de sista tio minutrarna av misären utan att fundera över VAD FAN den här stackars halvmuppiga kvinnan hade för fel? Varför ställde hon upp på att sitta i tv och framstå som en idiot? Hur jobbigt är det att skaffa sig ett ENDA jobb egentligen? Och jag kunde inte sluta förundras över hennes snubbe som i slutet satt i hörnsoffan med öppen mun iklädd ett par skitiga neongula reflexbyxor och verkade lite lätt … bortkommen i sammanhanget när hon nu äntligen hade fått ett provjobb. Och sedan kom trailern för nästa vecka. Någon ciggrökande, darrhänt, snedtandad ilsken kvinna som tagen ur Winter’s bone härjade, ja det går inte att beskriva på annat sätt, framför kameran.

Och NEJ, jag behöver inte ens fundera över om det är så att mina reflektioner säger mer om mig än om programmet. Det minsta man kan, och ska, kräva av ett sånt här program är värme och kärlek. Här fanns bara white trash.

Inget annat.