Jag ägnar söndagskvällen åt att laga matlådor till den kommande veckan.

Matlådor är för folk som är:

Snåljåpar. 

”Praktiska” människor. Sådana som alltid ”värmer rester”, åker på vandringsresor, pressar blommor i böcker, klär sig i fleecetröjor och fortfarande har tjock-tv bara för att ”den funkar”.

Småbarnsmorsor som ”tänker på figuren”.

Vegetarianer som hävdar att ”luncher ute bara är för sådana som äter kött”.

Mig. Som inte klarar av att gå ut och äta eftersom bröd finns tillgängligt på de flesta lunchrestauranger. Jag kan äta två meter torr franska med smör om ingen stoppar mig. Och det gör ju ingen.

Jag har varit ett vrak i dag. Hela dagen har jag gått runt på Södermalm som en vandrande kris med en stor Seven Eleven-kaffe. Jag har lipat flera gånger. Jag som nästan aldrig gråter. Jag har grubblat och sparkat grus framför mig på gatan. Jag har suttit på en bänk vid Björns trädgård och lipat bakom solglasögonen för människorna som knegar vid kärnkraftverken för att rädda sitt Japan. Jag har bläddrat i tidningar och sett hur jävligt det är i Libyen. Jag har nästan hulkat för att jag blivit så berörd av artikeln om Aftonbladet-fotografen Peter Wixtröms kamp mot cancern.

Det var rätt befriande, ändå, men jävligt konstigt att gå ut på stan och gråta.

Kanske jag börjar bli svår.

Hoppas verkligen inte det.

Asså … ”tappat bort”. Jag tror att det är en förskönande omskrivning av ”jag kastade den åt helvete och bad dem spola ner skiten” eller ”jag körde över den 300 gånger med bilen och smälte sedan ner den till ett hjärta som jag gjorde ett halsband av och skickade till random eskimå i julklapp”.

I går kväll bjöd jag Expressen-Ninna på middag. Intressant tilltag eftersom jag inte kan laga mat, men jag svängde ihop något skit ändå. Typ pasta. Det blev rödvin och sedan blev det Strand. Och det var helt okej fram till att det ska spelas Håkan Hellström. Jag hatar Håkan Hellströms musik så djupt och innerligt från botten av mitt hjärta att jag knappt kan sätta ord på det. Jag blir irriterad bara jag tänker på det där jämrande ylandet. Jag måste tygla mig. Återkommer eventuellt med en hatkrönika om saken i nästa veckas Nöjesblad. Måste andas i en påse eller något nu.

I dag klippte jag mig hos en hes frisör med extrem munherpes. Jag fattar inte grejen riktigt, men på lite mer avancerade frisörsalonger i Stockholm är vissa frisörer lite förmer än de andra frisörerna och de kallar sig typ style directors eller senior style directors vilket innebär att de kan ta mer pröjs för en klippning. Här om veckan när jag bokade tiden så tänkte jag att jag KÖR, jag tar den dyraste jäveln, det kanske blir den smartaste investeringen jag gjort, jag kanske kommer ut som en helt ny människa. 800 spänn betalade jag för en klippning. Och nu sitter jag här med senior munherpesdirectorns verk på huvudet. Med samma jävla snedluggsjävel som alltid. Ett fyllo på Medborgarplatsen kunde ha gjort det lika bra med en nagelsax.

Blir så trött.

När jag var sisådär 15-16 hade jag en sådan enorm tilltro till resorb. Vätskeersättningen fanns inte i Finland så när jag åkte till Stockholm köpte jag alltid ett paket, minst. Det var aldrig riktigt safe att köpa resorb. Jag var alltid orolig att apoteksmänniskan skulle borra blicken i mig och begära leg eller fråga om min mamma visste vad jag höll på med och om jag svarade nej så skulle apoteksmänniskan lyfta telefonluren och ringa henne och ba ”vet du vad din dotter sysslar med just nu?”.

Resorb var vuxet. Jag trodde att det var en mirakelprodukt, någonstans någon gång i livet så hade jag läst att resorb botade bakfylla och jag var helt övertygad om att det var på det här viset. Så jag Christer Pettersson-festade i tre dagar i sträck och sedan tog jag en brustablett och trodde att jag var fräsch. Någon gång råkade jag läsa på förpackningen och såg att det är en produkt för folk med diarré och kräksjuka.

Har inte köpt resorb sedan dess.

Persbrandt lever legenden om sig själv. Nu har han gripits för att ha tagit kokain och det är väl som det är, tragiskt. Men karln har suttit i förhör och sagt att det var första gången han testat drogen i hela sitt liv! Som att han bara 47 år gammal en januarikväll på Soap bar skulle stå och tänka ”det har varit en jävla buzz kring den här partydrogen, vahetteren nu … kokain! Tänk OM jag skulle våga testa ändå. En yttepytteliten lina bara! Det vore väl häftigt! Det kan jag UNNA mig nu när jag fått in en fot i Hollywood och allt. Ja! Ja det gör jag, because I’M WORTH it!”.

Alltså. Nej.

I går var jag på den märkligaste aw:n någonsin tillsammans med Christoffer, Lovisa och Johan. Det var den officiella invigningen av Waterfront building och där trängdes i runda slängar 700 svinrika tunnhåriga män i kostymer och deras minkprydda piffiga damer med ögonbryn som svarta streck. Fatta att jag kom dit i converse. Efter att ha suttit och stirrat på män som babblat självgott om sitt storartade bygge så var det dags för ”förnöjelse”. Det var det sjukaste jag sett i mitt 23-åriga åländska liv. Festsalen var som tagen ur en överdriven 80-talsfilm, allt vrålade PENGAR. Det var akrobater som klättrade i trapets från taket! Peter Jöbacks barnkör! Det var hummer! Det var champagne! Det var ostron! Det var buffé med mat ”från alla världens hörn” ! Det fanns en betjänt vid alla bord som ba ”säg till om jag kan stå till tjänst med något”! Hade det dykt upp tigrar i bur så hade man knappt lyft på ögonbrynen. Och plötsligt, när allt var som roligast kom jag på att jag måste stiga upp 05.45 för att vara med i Vakna med the voice.

Då var det bara att ta tunnelbanan hem.

Jag skriver en krönika i dagens Nöjesbladet om alla hycklare i nöjesvärlden. Alla tragikomiska kändisar som ba ”ähmen JAG skulle hellre dö än vara med i ”Let’s dance” och sedan ett år senare bara: är med.

Och apropå hyckleri. Här sitter och slaskar i mig frukost på jobbet. Som om det här blogginlägget aldrig hade sett dagens ljus.

Åh, man kan vinna en heldag med Maria Montazami i LA! Min våta dröm! Det jobbiga: Man måste vara med i en fototävling och kategorierna det ska tävlas i är familj, hotell, mat, semesterkänsla eller Montazamish. Och jag som inte kan fota! Fatta vad många som kommer att skicka in snyggt plåtade ostbågar i motljus och proffsiga superstajlade tofsbilder.

Eh, tävlar väl med den här bilden på… mat?