I och med Jay Smiths haschskandal fick jag i uppgift att ringa runt till ett gäng ex-idoler för att höra deras syn på saken. Jag ringde Kevin Borg.

Jag: Hej Kevin, Zandra Lundberg från Aftonbladet här, jag skulle bara vilja fråga dig vad du…

Kevin (avbryter mig): Hejsan, du får ringa min flickvän och presskontakt Sofia om du vill ha en intervju. Hennes nr är XXX.

Jag: Okej, men jag har bara några korta…

Kevin (avbryter mig): Ring henne!

Jag ringer direkt upp PRESSKONTAKTEN och flickvännen Sofia.

Jag: Hej, jag har några korta frågor till Kevin. När har han tid?

Sofia: Det går bra nu. Ett ögonblick jag ska bara sträcka över telefonen, varsågod.

Kevin: Hejsan!

Alltså… jag kan inte bestämma mig för om det här var gulligt eller ren idioti.

Efter jobbet gick Kristoffer och jag och åt den mest lama tikka masalan någonsin på ett indiskt hak på Söder. Så klart vågar jag inte klaga. Jag vågar aldrig klaga. Jag skulle kunna bli serverad något som påminner om krossade blodiglar i en hög och jag skulle ändå hålla käften och betala för mig. Vi hasplade i oss maten och gick och såg The Fighter, boxarrullen.

Överlag brukar jag inte tycka att saker är speciellt pinsamma. Var och en får skämmas över sina egna handlingar, brukar jag tänka.

Men när Kristoffer i går gick ut från biosalongen och skuggboxades – då hade jag hellre velat vara ett söndertrampat popcorn på golvet än mig själv.

För två år sedan drog jag till Thailand tillsammans med mina vänner. Det var snarare en flykt än en semester.

Jag behövde komma bort från allt, jobbet, ex-pojkvänner, blekhet och ångest. Till saken hör att jag har, eller har i alla fall haft, ett rätt destruktivt alkoholbeteende. Jag dricker mig full och sedan gör jag saker mot mig själv som är helt åt helvete. Som den här kvällen i Thailand. Efter alldeles för mycket sang som och cola snubblade vi i väg på slingriga stigar till en avlägsen strandbar. Någonstans där blir jag bestulen på min väska. Min plånbok, min mobil, min kamera. Allt är borta. I stället för att ta mitt 21-åriga fyllejag tillbaka till hotellet dricker jag mer. Och mer. När morgonen gryr och några jävla tuppar gal så tvingar min bästa vän mig att lämna festen.

Med mig släpar jag en cirka 40-någonting tandlös thaiman. Just då är han tydligen kärleken i mitt liv (har jag fått återberättat). Och TYDLIGEN kände jag att det var läge att hångla upp honom utanför hotelldörren.

Så många gånger jag ältat det här i mitt huvud. Vad gjorde jag SÅ för? Varför i HELVETE gjorde jag så för?

Nåväl. I övrigt var semestern bra. Jag blev brun osv.

I dag var jag på Idol-presskonferensen där de nya jurymedlemmarna avslöjades. Alexander Bard hade shorts. Mycket märkligt. Som om jag hade kommit till TV 4-huset i baddräkt. Nåväl, stämningen mellan mig och Pär Lernström efter den här krönikan där jag utser honom till hunk var relativt mysig ändå. Men han var mycket noga med att poängtera att hans FÄSTMÖ gillar Idol. Point taken – jag ska alltså inte bli full under nästa Idol-turné och fråga om han vill slå sig till ro, skaffa tre irländska settrar och dela en lagom stor trea i centrala Mariehamn.

Jag släntrar uppför Götgatsbacken varje dag när jag går till tunnelbanan. Överallt ska man äta frukost! Det här med att äta frukost på kafé, jag fattar inte grejen. För mig är morgonmålet någonting väldigt personligt, någonting INTIMT som jag intar i hemmets trygga vrå. Jag vill inte vingla ut oäten och morgonslemmig i munnen och sätta mig och dyräta någon torr semla med styv ost och glo med grusiga ögon på morgonhetsen utanför. Eller ÄNNU värre, köpa med mig någon ledsen Seven eleven-påse till jobbet och sitta och smula, smaska och skölja ner med mjölkigt kaffe vid skrivbordet. Äckligt, det är vad det är.

Åh vad jag kommer att sakna Andreas Carlsson. Det finns en så trevligproffsig aura kring honom. Han andas LA trots att han sitter i ett sunkigt provisoriskt pressrum i ett kansli i Luleå under ”Idol”-turnén. När man ringer honom för en intervju svarar han alltid ”HEJ hur mår DU?”, så jävla glatt. Det är inte direkt så Laila Bagge jobbar mot journalister om vi säger så. Men tillbaka till Andreas: Han är en av få svenskar som kan ha mottot ”If you can dream it, you can be it” PÅ ALLVAR. Han är egentligen FÖR STOR för Sverige. Om ni fattar vad jag menar, för bombastisk. Med honom är det business hit och entertainment dit och jetlag hit och live to win dit. Han bär upp päls och solglasögon, han har en pompös look som i princip bara Nalle Knutsson fixar. Han har skor med nitar på! Bara hans avskedsbrev visar på vilken underbar människa han är.

”IDOL har för mig varit en treårig kärleksaffär med svenska folket både genom TV mediet och ute på Sveriges arenor.” – KÄRLEKSAFFÄR!

”Min medverkan och drivkraft bakom mitt engagemang i IDOL har handlat om att ge Sveriges musikanter en möjlighet att förverkliga sina drömmar.”– FÖRVERKLIGA SINA DRÖMMAR!

”Samma dröm som jag själv en gång bar på” – !!!!

Åh Andreas Carlsson. Kan ingen bara ge honom en egen show? 

Nu är det drygt två veckor kvar tills Kristoffer flyttar. Separationsångesten börjar smyga sig på. Nu ligger han där i sängen när jag vaknar, men om två veckor är det tomt, då finns bara en osoven prydligt bäddad sänghalva kvar. Därför känner jag mig tvungen att hela tiden berätta för honom hur viktig han har varit för mig. Den här TACKSAMHETEN, den är på gränsen till övernaturlig. Så här lät det i morse:

Jag: Du är den bästa mest underbara människa jag någonsin har träffat i hela mitt liv. Jag önskar dig inget annat än att du ska få vara lycklig och frisk och glad resten av ditt liv. Om du bara visste vad mycket du har betytt för mig. Du har betytt så mycket. Tänk om vi inte träffats? Jag skulle inte vara samma människa. Förstår du, du har varit med och format min själ!

(Han tänker: hjälp, varför i helvete flyttade jag ihop jag med Agneta Sjödin?)

Han: Mmm… tack du med.

Eric Saade! Vilken grabb han är. Han är bara 20 år men ändå vågar han rådissa tidigare svenska schlagerbidrag. I dagens tidning säger han ”Problemet har varit att svenska artister har en tendens att inte uppdatera sig i sounden” – alltså han bara kör över allihop: mogulen Christer Björkman, de senaste årens artister, samtidigt som det också är en diss mot svenska folket som verkligen har ÄLSKAT och daltat med bidragen som har skickats till Eurovision. Saade gör som Tommy Körberg – bara kastar lite ord omkring sig och plötsligt har han kränkt halva Sveriges befolkning. Han är en Michael Jackson-wannabe med storhetsvansinne! Jag gillar det.

MEN, jag gillar inte att Saade upprepade gånger snackat om att det är viktigt att ”kännas MTV”. Eh, MTV? Typ det är viktigt att kännas ”16 and pregnant”, ”Room raiders” och  ”Jersey shore”? Man fattar ju vad han MENAR, men det blir så fel när han refererar till en kanal som slutade vara cool 1995.

En liten fråga bara. Finns det NÅGON som säger att de var lyckligare innan de gick ner? Jag dissar inte den här rubriken, jag undrar verkligen. Finns det någon som kämpat och bantat ner sig 20 kilo och känt att nej, fan vad mycket skönare det var när jag drack sås och nätt och jämnt fick på mig mina tjockbyxor och lyckades få till det där härliga pipflåset efter tolv trappsteg? Den människan vill jag läsa om.

Det finns en puff för min blogg i dagens tidning! Verkligen ärofyllt och stort så klart. Men Zuper-Zandra?

Ibland ångrar jag bittert att jag bytte stavning när jag var 11. Men det var ju SÅ COOLT att stava med Z. Då. Andra saker som var coola då och känns åt helvete fel i dag:

AJ i Backstreet boys

Limegröna strechjeans

Svartfärgat underhår och resten blonderat

Solid Harmonie

Expedition Robinson