Förra veckan damp det ner ett alla-mejl på Aftonbladet med det fina budskapet att ja, vi jobbar på skärtorsdagen trots att resten av världen är lediga.

Ordagrant löd det: ”Många frågor kommer just nu betr skärtorsdan, arbetsdag eller inte. Kan glädja alla med att det är en helt vanlig  dag på jobbet!” Men det är klart. Jag unnar så klart resten av världen after works som pågår i evigheter. Särskilt TACKSAM är jag över att jag får direktrapportering mitt i natten om att en sportjournalist, vi kan kalla honom Simon Bank, är ute.

Och att jag en halvtimme senare får en update:

”Äh det var bara en tönt som liknade honom. Ovärt att vara lik honom måste jag säga. Godnatt”.

På torsdagar tränar jag på Östermalm och det är enda dagen i veckan som jag tar tunnelbanan i stället för att cykla på jobbet.

Och det här beror bara på en enda sak: jag hittar inte dit.

På Stureplan.se finns ett återkommande inslag som heter fashion paparazzi. Två stilsäkra människor (Karin Bylund och Amanda Berg) väljer ut veckans snyggast klädda. Mkey. Jag har aningen svårt att relatera till det själv, men jag kan tänka mig att det för en liten skara människor är väldigt väldigt VÄLDIGT stort att synas på de här listorna. Det är som att få en ”dagens ros” i lokaltidningen när man är pensionär, en bekräftelse på att man är en god medborgare.

Okej. Titta på den här bilden ovan – det står Emmi Friberg (t.h). Jag får lite magont när jag tänker på vad jobbigt det måste vara för de här andra två stackars flickorna. Vilket bakslag! Där har de klätt upp sig så mycket de bara orkat, gått ut, lyckats hamna på bild och sen – suttit och väntat på veckans fashion paparazzi och när listan ÄNTLIGEN dyker upp så scrollar de hejvilt OCH HITTAR SIG SJÄLVA! Fatta lyckan! Det oklädsamma ruset! Segern!

Och två tredjedels sekunder senare bara ”nehe…”

Samtal från Globens vaktmästare: Hej Danny, du råkade visst glömma någonting här efter Melodifestivalen, fan jag råkade snubbla över skiten backstage i går.

Danny: Vadådå?

Vaktmästare: Änämen det är nog bara din karriär som ligger här och skräpar. Vill ha tillbaka den eller?

Strax efter nio i går fick jag nog av hemmasittandet, ringde Mona och mötte upp henne i hennes hoods på Judit och Bertil.

På lunchen i dag diskuterar vi det här stället.

Tv-Kris: Det har jag hört mycket om, hur var det där?

Jag: Jävligt varmt och mycket vin.

Niklas: Men det är ju ett sånt lite göteborskt ställe. En gång i tiden var alla aftonbladare portade därifrån. Det stod en skylt utanför som meddelande att alla som jobbade på Aftonbladet var persona non grata.

Jag: Äh jag vet inte. Nu skyltade de bara med att det är 251 dagar kvar till jul.

Niklas: Jag säger ju det. Göteborg.

Det här är Markus Larsson. Fina Markus Larsson. Ni känner säkert till honom, Aftonbladets erkända musikkung. Han har bra smak, sägs det. Jag har ingen aning, jag tycker om när det är tyst. Däremot vet jag att han är en av de bästa skribenterna i Sverige.
Han skriver saker som ”Hon skulle kunna jojka på baksidan av ett mjölkpaket och ändå få folkets stöd” om Sanna Nielsen och ”Skivomslagen är över huvud taget fyllda av skojiga saker som gåtor och symboler och hieroglyfer och mumier och djävulen och demoner och blixtar och gravar. Och musiken – vartenda spår ­låter som ett fältslag” om Iron Maiden.

Det som är svårt med Markus är att han är så otroligt bitter. Jag kan inte prata med honom utan att han suckar och säger  saker som ”Jag avundas alla som är äldre än tolv och fortfarande blir glada för det”, ”Zandra, vänta tills du är över 30”, ”Zandra, förvänta dig inte för mycket av livet”. Och när han säger sånt här då suckar jag och bara ”jaja nämen du har säkert rätt”. Det blir aldrig någon vettig dialog mellan oss.

Så i går satt vi i panelen i Schulman show tillsammans, jag hoppade in för Ann Söderlund. Markus blev tv-sminkad och jag satt några meter bort och hör honom KALLPRATA med sminkösen. Det fattades något där. Det fanns ingen bitterhet. Han var en mysig kille från Kiruna. Reko. Godmodig. Rar! De pratade om USA och sommaren och framtidsplaner och FAN VAD AVUNDSJUK JAG BLEV. Varför kan inte jag få den här Markus? Varför är min Markus bitter och vill dra ner persiennerna för alltid?

Borde väl bli sminkös.

Livet är så inåt helvete jävla orättvist.

Jag ställer mig och diskar något gammalt från i går. Det fina med att Kristoffer flyttat är att man får diska ifred.

Kristoffer diskar inte – han utför någon slags konstform. Han är som en brittisk butler som står och putsar tills besticken blänker. Sedan riktar han förmålet mot lampan och rynkar bekymrat på ögonbrynen och gnuggar fram perfektion.

När jag diskade hade han olika metoder att visa sitt missnöje.

1. Ibland ställde han sig bara tittade med utstuderad avsmak på någon småfläckig gaffel.

2. Det hände också att han bara tyst tog min illadiskande kvarlämningar – suckade tungt – och började diska om disken.

3. Ytterst sällan, men ibland hände det faktiskt att han tittade på mitt slarvjobb och bara ”jaja nämen jag använder väl den här skiten då”. Typ som om han köpte några kottar med tomteluvor som hjärtsjuka barn pysslat ihop på fritids – han lade inte slantarna på dem för att det var vackert på något sätt utan för att han vill vara med och stöda deras verksamhet.

Den sista var den värsta.

Se på rubrikerna ovan. Skulle ni sova gott på nätterna om det var ni som var ansvariga för det här programmet? Det är NU som man skulle vilja att TV 4 eller TV 11 eller Janne Scherman bara ”nämen vi lägger ner skiten, vi släpper fångarna lös, det här funkar ju fan inte”. 

Våren alltså. Den gör mig så oerhört nedstämd. I går när jag cyklade hem så sitter folk verkligen PACKADE längs vattnet vid Slussen, de har slängt vinterjackorna åt helvete, köpt nya billiga solglasögon, ett par folköl och NJUTER maximalt av tillvaron och det finns någon glädje i allt det här som jag inte känner.

Jag blir bara ledsen, vill låsa in mig hemma och se något hjärndött på TV 6. Å andra sidan måste jag ta mig själv i min fiktiva krage och rycka upp mig – jag har helt enkelt inte råd att bryta ihop.

Sist kostade det mig 150 000 spänn i psykiaterbesök.

Känns inte riktigt värt att börja älta någon jävla depression på nytt bara för att det råkar vara 14 grader ute?

Jag måste seriöst sluta fråga folk vad deras tatueringar betyder. Om man väljer att tatuera långa ramsor på sanskrit/kineskiska/fornungerska då är det väl fan meningen att folk inte ska fatta? Eller?

Dessutom, alla dessa ”budskap”. Jag fattar inte grejen. Linda Rosings nya tatuering till exempel: ”Never speak of others in a bad way. The negative energy you put out into universe will multiply when it returns to you”. Jag kan läsa det här 300 gånger om och sen bara ”jaha”. De här orden ger mig absolut ingenting.

Det finns bara en tatuering jag skulle göra – under hot alltså – och det har jag skämtat om sedan jag 16. Jag var på en ö i ålands skärgård och snubblade bland alla vänner som satt i båtar i hamnen. Det var den vackraste av sommarnätter på den tiden jag fortfarande var sorglös. På en bryggkant skar jag upp ett långt sår som en skärgårdsgubbe fick linda om med bandage, av någon anledning inbillade jag mig att hans fru var död och jag frågade det också ”’är din fru död?” han ba ”nädå” (ändå glad). Det blev ett stort ärr på benet som syns väldigt bra när jag är brunbränd. Min tanke är då att skriva VRÅLFYLLA på tjeckiska och en pil till ärret.

Mamma bara ”det ger du fan i”.