Arkiv för April 2011

- Sida 2 av 9

Inbillar mig att jag ska göra ”en bra deal”.

av Zandra Lundberg

Jag ska göra en affär.
Egentligen är det ju ett skämt, jag kan inte sånt. Jag hör om folk som prutar när de köper fatöl och andra som i cykelbutiken i princip får en extra mountainbike kastade efter sig. Det finns tydligen folk som knappt hinner innanför dörrarna i en tv-affär innan någon försäljare flåsskriker att varenda en liten prislapp ”går att diskutera”.
Något liknande har aldrig hänt mig.
Nu handlar det om att jag ska byta gym och jag vill ha en bra deal. Återigen hör jag om folk som fått 167 månader till priset av en, gratis solarium resten av livet och kanske en oljeinsmord muskulös man som bär ens handduk under gympasset. Jag klampar in på det nya dyra gymmet med en inbillad säkerhet som bara en person som nyss googlat ”att pruta på gym” kan vara uppfylld av.
Sedan går det som det går. Försäljarsnubben i noppig kavaj berättar att det var en himla TUR att jag klampade in just i dag för i dag har de DET BÄSTA ERBJUDANDET NÅGONSIN, den gubben som någon gång i tiden startade det här gymmet skulle vråla av ångest i graven om han visste hur billigt det har blivit, säger han inte riktigt, men typ. Och sisådär sju åtta minuter senare sitter och jag skriver under ett kontrakt och tar i hand och får en nylonväska och tackar för kaffet. Hur kan jag vika mig, hur kan jag vara så här usel när jag verkligen har BESTÄMT MIG för att vara bra?
Och en bonusfråga: Hur kan en nylonväska vara så förbannat ful?

Människor och deras matvanor.

av Zandra Lundberg

Människor är så konstiga när det kommer till mat. Jag också. Jag lagar i princip aldrig mat, eller ska vi säga: jag blandar aldrig något. Jag bara plockar saker bredvid varandra och kallar det en maträtt. Det här är mina kollegors märkliga företeelser.

F pizza.jpg

Redigeraren Fredrik Palmqvist sitter med ett helt gäng nattjobbare och äter pizza. Alla äter ur kartongen – men inte Fredrik. Han lägger pizzan på en tallrik, tallriken är ju som ni ser lite för liten så pizzan hänger ut över kanterna – men Fredrik är nöjd. ”Det är så jävla äckligt att äta ur kartong. Allt smakar papper då” säger han.

Y bulle.jpg

Den här bilden är lite suddig men det är resterna efter att nyhetschefen Ylva Niklasson ätit bullängd. Hon gnager bort ytan med pärlsockret och kanelen på för att lämna resten i en deppig vit deghög.

C ketchup.jpg

Metalpunkfashionistan Christoffer Röstlund Jonsson äter ketchup på något som han själv kallar gräddad längtan. Jag hävdar att gräddad längtan inte finns längre, men det struntar han i och brer ytterligare en ketchupmacka. ”Det blir inte så torrt på det här viset” säger han.

Min påsk dådå.

av Zandra Lundberg
Panorama.jpg A.jpg Sluggo.jpg Just marries.jpg

Världens vackraste ö (förevigad med panorama-app, JA jag har haft lite tråkigt också), någon dåre (min lillasyster) som simmar (sex grader i vattnet), en ilsken katt i solljus och några som nyss gift sig.

Irritationsmoment på havet.

av Zandra Lundberg

Färjan mellan Åland och Kapellskär är en ständig källa till irritation i sig. Det här var andra saker jag störde mig på under gårdagens resa:

– Tanter som inte inser att deras bakdelar är för platta för katalogstrechjeans. (Alltså, går baklåren ihop med ryggen – skippa jeans!! Speciellt med ”diamanter” på fickorna).

– Människor som man halvkänner och man hej:ar på, som man kanske frågar hur det är med om man råkar fastna i en lång tax free-kö – men som inte fattar att lägga ner där UTAN STÅR KVAR och vill catcha upp allt som hänt i våra liv sedan dagistiden. Och halva min mammas liv för den delen.

– Vuxna människor med skejtskor och en ”normal stil” i övrigt.

– Och när jag får tag på en dator och kommer åt Facebook börjar jag irritera mig något frukansvärt på folk som skriver ”TACK ALLA INBLANDADE” efter varenda jävla helg.

Det här med kärlek (det är ju åt helvete).

av Zandra Lundberg

När jag flyttade till Stockholm var det svinkall mörk vinter och jag grät både på vägen till och från jobbet. Jag grät för att Stockholm kändes som en så kall och tom plats, för att jag omöjligt kunde se att jag någonsin skulle känna mig hemma här. För en halvtimme sedan satt jag på bussen på väg från Ålandsbåten till Stockholm och jag grät för att jag kommit att uppfyllas så mycket av Stockholm och allt vad det inneburit för mig med jobbet på Aftonbladet och ja, ett helt nytt liv. (Det är jobbigt att gråta på allmän plats, man bara drar in och drar in luft för att dölja eventuella hulkningar, men i stället blir man yr. Yr och snorig).

Sedan det bestämdes att Kristoffer skulle flytta till Åland har jag uppfyllts av en berusande FRIHETSKÄNSLA vid blotta tanken på singellivet. Jag är min egen i en stad som jag verkligen älskar. Jag gör vad jag vill. Inte en jävel har någonting att säga till om det så handlar om diskning eller den (kanske aningen överdrivna tiden) jag tillbringar framför menlösa bloggar. Ingen bryr sig om när jag kommer hem på natten, eller ens om jag kommer hem över huvud taget. Efter en tioåring patetisk jakt på trygghet och relationer så känner jag mig för första gången tillfreds.

Så kom påsken.

Jag åker till Åland, Kristoffer och jag träffas. Vi ska hänga som vänner och det går förvånansvärt bra – i en dag. Sedan ska vi gå på bröllop tillsammans. Bröllopet är åt helvete långt bort från Mariehamn, vilket innebär att vi ska övernatta på hotellet vid festlokalen. Vi dricker champagne i solen och rör vid varandra. Håller om. Det är ingen bröllopsceremoni, den har bröllopsparen (dubbelbröllop) avklarat på egen hand, men det är middag och fina tal av mammor och vänner och tårarna rinner på båda brudarna så det omsorgsfullt lagda festsminket smetas kring ögonen. Utanför är solnedgången lilarosa och som om det inte vore nog av härligheten så breder norrhavet ut sig några meter bort.

Middagen är avklarad och någon frågar hur det nu riktigt ligger till – är Kristoffer och jag tillsammans eller inte? Jag rycker axlarna och mumlar någonting om att det är oklart. Det är den korta versionen. Jag håller den längre ”nej men han bor på Åland och jobbar varje helg och jag lever mitt självupptagna liv i Stockholm, vilket gör att vi i princip måste göra slut för annars kommer jag förr eller senare att såra honom eftersom jag är ett uppfuckad människa som knappt kan lita på mig själv. Men vi älskar varandra och så.” för mig själv.

Jag ser Kristoffer i festlokalen. Jag ser allt det där jag blev kär i, kan någon annan tjej se det? Kan någon annan förstå vilken underbar, varm, rolig och helt igenom godhjärtad människa han är? Kan någon förstå det charmiga i att han blir på gränsen till för full och tar över hela dansgolvet med någon egen-för-en-sekund-sedan-påhittad avancerad bounce-koreografi? Kan någon annan glädjas och se det underbara i hans gränslösa eufori över att det är korv med bröd till nattmat? Fattar någon annan att man är sjuk i huvudet om man har honom men sedan släpper taget? Jag vet inte.

På natten skjuter vi ihop två enkelsängar och håller om varandra. Allt känns så okomplicerat.

Det här har utspelat sig för mindre än ett dygn sedan. Nu är jag tillbaka i Stockholm och plötsligt känns allt så inåt helvete svårt.

Bröllopsblogg (matt Damon!!!!!!!)

av Zandra Lundberg

Ok, är på bröllop. Har fått en iPad kastad framför mig. Fylleslaget är ett faktum, festen började 16. Någon som liknar Matt Damon raggade väl nyss på mig? Dessutom: färjan-Glenn är här! Och inte att förglömma, min chef!! Janne Helin. Rökte nyss en cigg med honom, blir väl aningen tryckt stämning när man ska försöka säga alla coola oneliners man har på lager (typ tre) på samma gång. Nu måste jag sluta blogga här, någon som liknar på Dolph lundgren kräver tillbaka sin iPad. Puss

Svamligt mo ILO lägg (tycker iphonen jag ska skriva, menar mobilinlägg)

av Zandra Lundberg

Har lyckats hacka mig in på bloggen via mobilen (känner mig som Julian assange typ).
Bredband funkar tyvärr bara på Åland när det blåser tillräckligt starkt från Ryssland (skojar).
Men jag har faktiskt märkt en oroande okunskap om Åland bland kollegor och vänner.
Frågor jag fått:
Hur länge tar det att åka dit? Ett dygn? (det tar två timmar)
Kommer din telefon att fungera där?
Var handlar ni mat på vägen dit? (nån som tagit för givet att det inte finns matbutiker)

Nåväl, nu ska jag på bröllop.
I går köpte jag en jeansjacka för 150 euro. Den var en storlek för liten.
Hatar mig själv ibland.
Är dessutom likblek o ska ha klänning i vårfräsch kulör.
Kommer se ut som natascha kampvadhonnuhette, hon som var inlåst.

Schulman show!

av Zandra Lundberg
Bild 5.png

HÄR kan ni se veckans Schulman show.

Ett helt fantastiskt avsnitt! Om man skulle räkna antalet gånger jag blir avbruten är det kanske 700, men va fan. Jag KÄMPADE i alla fall för att få en syl i vädret. Det tänker jag klappa mig själv på axeln för.

Förövrigt är Jonas Inde en väldigt fin människa. Markus också förstås. Och Alex. Men Inde är finast.

Och nej, jag ska aldrig mer ha rött läppstift i hela mitt liv.

Att hälsa eller inte hälsa.

av Zandra Lundberg

Jag går glad i hågen i trapporna på jobbet med en redbull i handen och känner mig lite glad. Jag träffar någon kostymsnubbe och ler Laura Ingalls-style och han hälsar! Jag hälsar glatt tillbaka. Jag blir upprymd över det här ”hejet”, jag tänker att man borde hälsa på alla i det här huset. Vi jobbar ju ändå inom samma koncern. Vi driver Schisted framåt! Alla borde hälsa på alla, vara en enda stor familj osv.

Och så ser jag att jag är på väg i möte med någon ny gubbe i kavaj och jag laddar fan för den här hälsningen. Nu ska jag sprida glädje! Jag går igenom alltihop i huvudet ordentligt. Tonläge, leende, vinka eller inte vinka? Nej kanske inte vinka, gud jag måste harkla mig. Så söker man ögonkontakt, får en flackande blick tillbaka. Man säger hej.

Inget svar.

Och just DÄR önskar jag att det kom en tunnelbana jag kunde hoppa framför.

Måste väl kanske…

av Zandra Lundberg

Angående föregående inlägg så måste jag väl kanske klargöra att jag på inget vis har någon grej för Simon Bank. Jag anlitar inte spanare som ska vara ute och söka efter honom i Stockholmsnatten. Det vore ju helt sjukt.

Varför Simon Bank över huvud taget ens tas upp i sms i min inkorg beror på att vi hade ett diskussion för några veckor sedan där det konstaterades att ingen av oss vid middagsbordet (tre personer från Aftonbladet) visste hur Simon Bank ser ut. Någon hade däremot en suddig bild av Erik Niva.

Så slutade allt i någon himla gissningslek av typen ”det där kanske är Simon Bank! Eller det där – eller det där eller han där”.

Äh, vilken jävla konstig förklaring. Glöm att jag sa någonting.

Sida 2 av 9
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB