Jag satt i soffan i går, eller jag sitter sällan upp, jag ligger nedhasad och läser bloggar. Jag tänker att det är en värdelös dag. Inte för att jag inte gjort någonting, det har jag. Jag har varit på gymmet i en och halv timme. Men det räknas inte riktigt. Varje lördag i Aftonbladet redogör jag för min vecka och då kan jag inte bara skriva ”var på gymmet”. Det håller inte. Min chef Klas Lindberg skulle tids nog bli tvungen att ta in mig i ett mötesrum ”för ett snack”. Så ibland måste jag ut och ”luftas” som Christoffer Röstlund uttrycker det. Hade det här varit för ett eller två år sedan hade jag tackat nej till de flesta förslag om att göra saker. Då ville jag bara sitta hemma och vara ifred. Om man tydligt markerar att man vill vara ifred slutar folk fråga om man vill hänga efter ett tag och då sitter man bara där ensam, nedhasad i soffan.

Nu är det alltså andra tider, då jag beter mig på det här viset:

Ch. Röstlund mejlar: Du kanske vill gå på In Flames releasekalas i kväll?

Jag: JA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!111

Jag (två minuter senare): Jag vet inte riktigt vilka de är men det blir nog grymt.

Jag (tre minuter senare): Lyssnade på nån låt nu. Herregud. Hoppas de är tysta när vi är där.