Min status: åt helvete. Känner mig som Thorsten Flinck måste känna sig när han vaknar upp på ett vandrarhem efter ett värre ”rus”. Kroppsvärken är värst. Sedan kommer febern.

I morse feberyrade jag å det grövsta i sängen:

– Inbillade mig att jag fått ett sms, drog av mig linnet jag hade på mig och försökte läsa meddelandet på tvättlappen (!!!!!!!)

– Såg min mamma i ögonvrån och började därmed ropa på henne. Till en början matt, men med en tillagande irritation i rösten. Ingen respons så klart, hon var ju inte där utan i tryggt förvar på Åland, vilket jag är väl medveten om när jag är vid mitt sinnesfulla dvs.

– Drömde även något febrigt om någon kille som jag ska rädda från ett fängelse i Marocko. Jag hade givetvis smutsvitt bomullslinne, ingen behå och var klädsamt svettig. Aja. Bra att fantasin lever och har hälsan när inte en annan har det.

Ringer en kompis och beklagar mig över sjukdomsläget. Hon visar ingen förståelse alls, snarare avundsjuka:

– ÅHHH är du sjuk? Då får du ju äta Ben & Jerrys hur mycket som helst.

Jag har aldrig fattat mig på de där offerhinkarna med glass. Direkt man har cyklat omkull/blivit dumpad/fått öroninflammation eller någon liten känning i benhinnorna ska man mata sig själv med den där överreklamerade glassörjan och sen vadå? Ska allt vara bra? Typ: du kan välja mellan att söka professionell hjälp eller så unnar du sig bara den här (NYA) mirakelsmakkombon av mosade svarta bananer och munksmulor.

Tack men nej tack.