Ja om man av någon anledning någon gång funderar på att anlita en proffsfotograf ska man ju inte ringa mig i alla fall. Jag har varit på Öland i helgen och det här är den enda – ENDA – bilden jag lyckades ta. Från bilen på Ölandsbron. Jag försvarar mig med att jag inte orkar vara semesterpappa som springer omkring med 12 miljonerpixelkamera, klättrar på pinnstolar för att få bättre vinkel och fyller tre minneskort med bilder på folk som sitter vid dukade bord och äter samtidigt som de viftar irriterat mot fotografen.

Öland alltså, herregud. Det är som Åland fast avlångt och inte förstört med finska snabbmatskedjor. Underbart.

Sen fick jag se Kalmar. Jag tror det var första gången, jag vet inte så noga. Min gudmor brukar alltid säga att ”det var onödigt att man tog mig någonstans före jag fyllde 12 för jag minns ändå ingenting”. Lite så är det nog. I alla fall.

Han på bilden, killen i vit skjorta, honom är jag kär i.

Och nästa vecka åker jag och hittar mig själv i Litauen.

Mina kollegor har redan börjat tjata om att jag inte får åka. Att jag kommer att bli inlåst i någon lastbil, fullproppad med vodka och 100 ipren och sedan skuffas ut på någon ”catwalk” tillsammans med några andra förvirrade kvinnor i smutsvita underkläder och säljas till högstbjudande balt.

Alltså. Nej.

Jag ska ju bara köpa bärnsten.

Nu gör jag ungefär det värsta man kan göra i en blogg. Lägger upp bilder på barn. Det är så klart bara en begränsad skara människor i världen som fattar att de här är de vackraste ungarna som existerar. Typ min mamma, min styvpappa och några till.

I går hängde vi i alla fall på Gröna lund. Det är helvetet på många vis. Människor med magväskor och illasittande jeans som går omkring förvirrat och bär på bautakexchoklader, neurotiska mammor som skäller på sina ungar som om de fick betalt osv.

Men vi hade det fint ändå.

Min lillebror Emilio påminner mycket om min styvpappa Janne, väldigt mycket, så mycket att det är svårt att urskilja ett spår av min mamma i honom. Förutom i går kväll då när vi gått av Djurgårdsfärjan, då visade sig lite av min mammas tänk.

Emilio: – Pappa det här har varit en dålig dag.

Han: – Varför det?

Emilio: – Det fattar du väl…

Han: – Nej, det gör jag inte.

Emilio: – Men vi har ju inte KÖPT NÅGONTING!!!

Haha, tänk om jag bara skulle skriva en dikt nu. Det har varit en jobbig vecka och så skildrar man den genom något om svärta och smärta och pina och förtvina och kamp och stelkramp. Släppa diktsamling på Vulkan. Bara min glada moster skulle köpa den 🙁 

Jag skrev seriöst dikter när jag var liten. Är glad att jag slutat med sånt.

Jag blir så frukansvärt upprörd på alla skotillverkare.

Jag har cirka 567 olika sprayer, krämer, borstar och putsfunderingar hemma men det hjälper ju inte nej, nej för skotillverkarna har ju fan en person anställd bara för att komma på nya sprayer och polisher som man MÅSTE ha annars kommer skorna att vittra sönder och falla av fötterna direkt man kommit utanför dörrn.

I dag då. Köpte ett par skor. Försäljaren tittade allvarligt på mig.

– Det funkar inte med vanlig puts till de här.

Jag: – Nähä?

– Nej nej. Du MÅSTE ha polish. Du får INTE putsa dem. Lädret är så tunt – känn här – det är så tunt att det kommer att rynka sig om du använder puts.

Jag: – Jahajaja nä rynkor gillar man ju inte.

(Tar fram en burk) – Mmm… så jag skulle starkt rekommendera den här. 115 kronor.

Vad säger man då? Det är ju bara att betala för rynkiga skor vill man ju inte ha. RYNKIGA skor? Vad är det för jäkla skrämselpropaganda?

I kväll har jag:

Brutit ihop. Dammsög och höll på när jag började gråta och blev sittande i köket och grät och grät och tänkte att nu, nu får fan den där kometen ta och komma. Jag orkar inte deala med mig själv och mina issues. Ska eländet aldrig ta slut? Ska jag ha det så här? Ska jag fortsätta skada mig själv? Hur länge ska jag drömma mardrömmar och vakna med panik? Jag är 24 snart och alldeles för mycket tid har gått åt till att kämpa för att det ska bli bättre. För att orka. Hitta mening.

Bad en stillsam bön till någon högre makt om att få återfödas som som en sorglös människa som gillar hästar, citronglass och har välvårdat hår.

Pratade med Malin. Jag undrar om hon inte utbildat sig till psykolog i smyg ändå. Hon säger så vettiga saker. Hon kan vända på allt så att jag kan se klart på det. Gick en promenad på söder. Stötte på Cissi. Samma sak med henne. Hur kan hon sätta ord på mina problem trots att jag knappt kan göra det själv?

Skyndade mig hem. Orkar inte bli våldtagen osv.

Drack te. Det ultimata beviset på att jag inte mår riktigt 100. (”Men drick ditt kaffe då som om du jobbar på nåt kommunkansli” säger Malin).

Och nu känner jag mig tömd och trött, men ändå.

Katastrofen är över.

Så i lördags kom Linda ut för att intervjua mig för en artikelserie med Ålandsprofiler i Ålandstidningen. Texten gick i tidningen i dag.

Älskar den här typen av lokaltidningsbilder. Bara ”ta en Aftonbladet och sätt dig ner och låtsas läsa men titta i kameran”.

Här är några lösryckta citat från texten:

”Jag är jämt så blek”

”Man beter sig ju som en dåre lite emellanåt när man jobbar på Nöjesbladet”

”Jag var trött på Åland. Att det är så litet och vintrarna så ödsliga. Ramlar du omkull på Torggatan en vinterdag efter krogen så är det inte någon som kan hjälpa dig upp”.

Gillar också hur Ålandstidningen verkligen lyfter fram mig som nån annan hjälte.

Jaha hörnini. Vet knappt vad jag ska säga om helgen. Var ett underbart bröllop. Typ vid tolv på natten var jag småfull och satt och sa ”herreGUD vad det är fint med kärlek ändå”.

Några timmar senare var jag i en taxi på väg in till Mariehamn. Problemet var bara att jag inte skulle till Mariehamn. Jag skulle till min styvpappas stuga som ligger helt åt andra hållet. Stiger av vid min mammas hus. Där ligger alla och sover. Klockan är nästan morgon. Inte en chans att jag lyckas ta mig in. Kommer på att jag har en lägenhet.

Går dit. Slår koden. Går in i lägenheten, den är olåst.

Eländigt bara att jag inte bott där på två år. Att en för mig okänd man tittar förvirrat på mig när jag går med bestämda steg till soffan och lägger mig för att sova.

ALLTSÅ??????????

Det här är så sjukt att jag inte ens vet var jag ska börja.

Sov hur som helst där då. Fick ett täcke kastat på mig. Vaknade dagen efter och inser att ja, jag är sjuk i huvudet.

Och är tydligen inte ensam om det heller.