Granne med min styvpappa bor en 92-åring som heter Carl-Erik. Han rattar ostadigt en skruttig gammal Volvo 245 från Stockholm för att chilla på sin rödvita sommarstuga på Åland. Traskar man över till honom bjuder han på gröna kulor till kaffet och berättar om förr. Om när Doris fortfarande var vid liv. Doris, hans kärlek i livet dog för sju år sedan. Han sörjer henne från den stunden han slår upp ögonen på morgonen tills han släcker lampan på kvällen.

När någon berättat en historia för Carl-Erik så lyser han upp för att sedan tystna, sjunka ihop och mumla ”nu skulle Doris ha varit med”. Och om det händer någonting, om han tappar en kaffekopp som går i kras eller om en havsörn cirklar över hans stuga, då grämer det honom att han inte får dela det med henne.

Stenen på bilden har han på sin gård. När jag ser den och vasen som han går och fyller med blommor med sina skakiga 92-åriga händer så känns det På Riktigt. Då kan jag tänka att Oskar Linnros och Daniel Adams Ray och Veronica Maggio och ALLT VAD FAN DE NU HETER KAN FARA ÅT HELVETE för de vet ingenting om kärlek – INGENTING!!!!