Det är fan inte så lätt att carpe diema när man är lagd som jag.

Jag romantiserar alltid det som varit. Tänker ”åh då för ett/tre år sedan var jag mer tillfreds/lycklig” osv.

Fascinerande egentligen, på ett år hinner allt jobbigt filtreras bort. Kvar finns de soliga kvällarna, de lagomfulla vännerna och skämten som var så hysteriskt roliga att man vred sig i kramper.

Som när jag var 16 och bara ville vara fjorton igen. Visst, sommarkvällarna kanske var lite vackrare och jag kanske inte hade storbråk med min mamma som slutade med att hon fick åka till aktuen och ta en ny stelkrampsspruta MEN gråta sig till sömns varje kväll till Bob Marley? Hångla med killar som knappt visste vad man hette? Klämma sig i jeans tajta som sugrör?

Eller när jag var 21 och bara ville vara 17 igen. Saknade gamla vänner, saknade vår jargong som jag egentligen var utled på. Saknade tryggheten av att vara minderårig. Slippa räkningar och ansvar. Glömde den lilla detaljen att jag LED mig igenom det sista året före jag skulle fylla 18, suckade och såg det som en evighetslång transportsträcka till livet skulle börja på riktigt.

Eller, när jag inte för så länge sedan började romantisera en tid då jag blivit lämnad och flyttade in i en kompis lägenhet. Jag levde på gröt, grät mycket i den där gröten, sov ovanpå hennes överkast för att jag inte ville vara till besvär och lyssnade på hennes Elvisskivor, deppigt värre men i min tanke blev det plötsligt väldigt fint allt det där deppiga, för jag reste mig väl sen? Visst gjorde jag väl det? Hösten gick och jag blev starkare? Eller hur var det nu, blev jag bara mer packad på helgerna och sökte mig till någon tveksam kille som tröst?

18 år.

21 år.

22 år.

23 år.

Gud, livet bara passerar medan jag lever kvar i någon förfinad bild av dåtiden.

Det är som att det bara är det yttre – mitt utseende – som förändras, alltmedan jag lever kvar i det förflutna. När jag ser bilderna inser jag att jag bara blir mer och mer lik min mamma.

Hon var förövrigt 21 när hon fick mig.

Själv är jag 24 och vill vara 14 och lipa till Bob Marley.

Det håller inte.

Det hör ni ju.