Jag vill bara meddela kort här att jag har hittat en musikskribent som är bra. 

Det känns tryggt att jag hittat Annah Björk i Expressen. Alla låtar hon tipsar om är vackra. Jag älskar när livets pusselbitar faller på plats. När jag hittar det ultimata tvättmedlet (Via color), hudkrämen (Kiehls creme de corps) eller den bästa träningsformen (styrketräning) som passar just mig. Då kan jag hålla mig till det och plötsligt har livet blivit lite, lite enklare.

(Äh jag vet inte men jag tror att jag nyss jämförde en musikskribent med tvättmedel).

På tunnelbanan i morse. Stirrar i dörrarnas glasfönster. Utanför svischar det förbi mörka tunnlar. Jag ser så jävla trött ut, somnade sent i natt. Det sitter en medelålderskvinna några platser bort. Det ser ut som om hon gråtit, men hon är väl bara trött som alla andra, dessutom är väl inte huden kring ögonen är väl inte vad den en gång var. När jag tänker på åldrande tänker jag på Malin i Saltkråkan, skådespelerskan Louise Edlind, hur vacker hon var då det begav sig och med vilken värdighet hon har åldrats i takt med att huden har säckat ihop, gett upp och lagt sig i veck. Det finns en air av elegans kring henne, som att hon får en dos värdighet varje morgon när hon parfymerar sig.

Den här kvinnan på tunnelbanan är också elegant. Kanske kunde hon ha rullat den beiga kappan några gånger i morse, det är hårstrån på den men vem fan har inte hårstrån på kläderna.

Jag tänker att där sitter hon. Med kanske 40-50 år bakom sig. Många rödvinsmiddagar, en uppsjö med skratt, kanske har hon blivit bränd av sin livs kärlek någon gång, kanske har hon legat i en hög på köksgolvet och tänkt att ”nu gör det så ont, nu dör jag” av sorgen, men hon har rest sig, hon har tagit på sig sin beiga kappa och tagit sig vidare i livet. Hon har många år framför sig.

Det har jag med.

Troligtvis kommer våra vägar aldrig att korsas. Om jag tog mig tiden, slog mig ner där bredvid henne i rusningen kanske vi skulle kunna ha ett fint samtal, möjligen har vi till och med någon gemensam nämnare, någons kusin som jobbat på ett ställe där hennes systerson gått i förskola, eller så. Om det vore en film hade vi blivit vänner, men i realiteten skulle vi nog bara ha några trevande, trevliga minuter med varandra.

Självklart stannar jag inte upp och pratar med henne. Man gör ju inte så, bara fyllon och sinnessjuka stannar upp och pratar med folk på tunnelbanan. Jag bara står där och stirrar i några minuter och sedan är vi framme vid centralen och där går jag ut och vidare med livet.

Och hon med sitt.

Lousie Edlind.

Äe, livet alltså. En ständig kamp från början till slut och sedan ska man belasta släktingar med begravningskostnaderna och någon stackare måste ställa sig och baka smörgåstårta, fy fan.

Det går INTE bra just nu. Har en renoveringsdammig lägenhet som måste städas upp och möbler som ska flyttas. Plus att simkortet låst sig och jag inte har pinkoden osv osv.

Den här nya ”puffen” för min blogg gör ju inte direkt saken bättre.

”Om att vara reporter på Nöjesbladet” – måste man väl börja skriva någon redaktionsskildring varje dag? ”Hej från nöjesredaktionen, fem koppar kaffe och tre telefonsamtal till TV 4:s presstjänst senare ska jag nu luta mig tillbaka, ringa Carin Da Silva och fråga henne om skrapsåren hon fick i Fångarna på fortet häromsistens”.

VA? Nej?

Aja, tröstar mig med att det inte står ”fuck you right back” i alla fall.

Folk brukar fråga om jag kan finska. Jag kommer ju från Åland som förvisso är svenskspråkigt, men det hör ju till Finland. Jag brukar svara att jag i alla fall BORDE kunna finska.

Efter att ha läst språket i nio år i skolan plus extrakurser på sidan av, jobbat som barnflicka i en helfinskspåkig familj plus att jag varje sommar hela min uppväxt utsatts för irriterande finska turister med chipsreklamkepsar i min hemstad Mariehamn tycker man ju att jag skulle behärska ett vanligt telefonsamtal.

Nja.

Så här lät det i går när jag ringde till Helsingfors flygplats (översatt till svenska här då) för att ta reda på om Britney Spears eventuellt var på inkommande i ett flyg från Malmö.

Jag: – Hej, talar du finska?

Flygplatspersonal: – Ja!

Jag (på svenska): – Okej bra.

Flygplatspersonal (på finska): – Vad har du för ärende?

Jag: – Va?

Flygplatspersonal (på finska, med övertydlig ton som om han pratade med en dement eller ett dagisbarn): – Vad har du för ärende?

Jag (hackig finska nu): – HAHAHA, oj förlåt. Talar du SVENSKA!?

Flygplatspersonal: – Nej tyvärr.

Jag: – Okej, jag försöker på finska då.

Flygplatspersonal (ointresserad, vill egentligen bara lägga på, gå hem och ligga med sin flickvän/spela skiten ur sin polare i WOW): – Ok.

Jag (entusiastisk på eftertänksam finska): – Britney Spears har ett flygplan! Jag undrar när hon slutar med det.

Flygplatspersonal (samma korta ton som när du möter en bekant som aldrig slutar prata och du markerar din olust att föra konversationen vidare genom att låta lite stressad och flåsig): – Va? Vad menar du?

Jag (försöker igen): – Britney Spears åker flygplan. När i Helsingfors är hon?

Flygplatspersonal: – Ursäkta men jag förstår dig inte.

Jag (vägrar ge upp!): – Ett flygplan i Helsingfors med Britney Spears. När?

(Tystnad)

Jag: – Britney Spears flyger. Kan hon kommer till Helsingfors? 

Flygplatspersonal (suckar): – English?

Jag (nedslagen över mitt fiasko): – … yes.

Sitter på ett hotellrum i Malmö. Har stått utanför Britney Spears hotell i sju timmar i dag. Tyvärr, Pia Styrström, studievägledare i Övernäs högstadieskola – det blev varken ekonomiprofessor, hotellchef eller FN-delegat av mig. Jag ägnar mig åt professionell stalking i stället. 

Så här har det sett ut. Lite Sovjetfeeling över det hela.

Fattar inte varför Britney inte kunde ha kommit ut en sväng. Sagt hej. Jag kunde ha bjudit på milkshake (det gillar hon ju). Hade vi kunnat prata om män och extensions och sånt.

Men nej. Nej nej.

Jag är inte den som är den. Åhnej, jag är den första som tycker att ett knippe års åldersskillnad bara är bra och SUNT.

Fatta i våras när jag var singel en sväng, var vinfull på en bar och en terminal 5-man (businessman även kallad, tänk George Clooney i ”Up in the air”) 40-plus raggade på mig och jag nobbade honom – för att sedan ångra mig en kvart senare och med desperation i blicken jagade runt hela stället efter den välstrukna skjortan utan resultat. Grämde mig i veckor!

Men när jag läser att Dan Ekborg har förlovat sig med en 23-åring. Då väcks en ilska jag inte trodde jag hade i mig. Och det är inte bara för att jag uppfattade honom som en slemmig typ i naturvita linnebyxor i 3/4-delslängd i ”Stjärnorna på slottet”. Eller kanske är det just precis därför. Det kan också vara ringen i örat. Eller de tonade glasögonen. Eller Facebookbilden när man googlar den här 23-åringens namn. Jag mår i alla fall dåligt. Min magkänsla – den kan ha fel men jag tror fan inte det – säger mig att det inte finns något sunt med den här åldersskillnaden. Det finns inget ”Lost in translation”-vackert här, nehej – det är gubbsjuka i sin renaste form.

Det är fan inte så lätt att carpe diema när man är lagd som jag.

Jag romantiserar alltid det som varit. Tänker ”åh då för ett/tre år sedan var jag mer tillfreds/lycklig” osv.

Fascinerande egentligen, på ett år hinner allt jobbigt filtreras bort. Kvar finns de soliga kvällarna, de lagomfulla vännerna och skämten som var så hysteriskt roliga att man vred sig i kramper.

Som när jag var 16 och bara ville vara fjorton igen. Visst, sommarkvällarna kanske var lite vackrare och jag kanske inte hade storbråk med min mamma som slutade med att hon fick åka till aktuen och ta en ny stelkrampsspruta MEN gråta sig till sömns varje kväll till Bob Marley? Hångla med killar som knappt visste vad man hette? Klämma sig i jeans tajta som sugrör?

Eller när jag var 21 och bara ville vara 17 igen. Saknade gamla vänner, saknade vår jargong som jag egentligen var utled på. Saknade tryggheten av att vara minderårig. Slippa räkningar och ansvar. Glömde den lilla detaljen att jag LED mig igenom det sista året före jag skulle fylla 18, suckade och såg det som en evighetslång transportsträcka till livet skulle börja på riktigt.

Eller, när jag inte för så länge sedan började romantisera en tid då jag blivit lämnad och flyttade in i en kompis lägenhet. Jag levde på gröt, grät mycket i den där gröten, sov ovanpå hennes överkast för att jag inte ville vara till besvär och lyssnade på hennes Elvisskivor, deppigt värre men i min tanke blev det plötsligt väldigt fint allt det där deppiga, för jag reste mig väl sen? Visst gjorde jag väl det? Hösten gick och jag blev starkare? Eller hur var det nu, blev jag bara mer packad på helgerna och sökte mig till någon tveksam kille som tröst?

18 år.

21 år.

22 år.

23 år.

Gud, livet bara passerar medan jag lever kvar i någon förfinad bild av dåtiden.

Det är som att det bara är det yttre – mitt utseende – som förändras, alltmedan jag lever kvar i det förflutna. När jag ser bilderna inser jag att jag bara blir mer och mer lik min mamma.

Hon var förövrigt 21 när hon fick mig.

Själv är jag 24 och vill vara 14 och lipa till Bob Marley.

Det håller inte.

Det hör ni ju.

Så splittrad just nu.

Vill slå mig ner. Typ köpa ett hus på Åland, massa tunga stora möbler, kristallkronor, vinkällare för syns skull och havsutsikt. Två hundar och massor med kantstötta böcker. Lugn och ro.

Samtidigt:

Vill ha så få ägodelar att allt kan fösas in i ett litet förråd och bara DRA. Till Bali eller kasta mig på ett tåg längs den där ryska järnvägen.

Vet varken ut eller in.

Håhåjaja.

Livet brudar, som Agneta Sjödin skakade på huvudet och sa till mig och en fotograf i somras.

Alltså, man ska ju inte bita den hand som föder en MEN. En liten fundering i all stillsamhet bara: vem chattar vi OM i morgon?

Paul Anka?

Skrotnisse?

Björn och Benny-Benny?

50 cent?

Min kollega Jon Forsling?

Den där flickvännen som fick Petter Askergren att flytta till Åre?

Hon som gjorde Babes röst i ”Babe – den modiga lilla grisen” kanske????

– Att någon killkompis ska bli packad och stammande börja bekänna någon jävla kärlek. Alltså den skräcken!

– Allt som har att göra med webbhistorik. Jag måste ha ALLT bort allt direkt. Klarar inte av att se gamla googlingar. Det blir så uppenbart vilken liten dåre som bosatt sig i ens kropp när man ser dem.

– Att tänderna ska ruttna av kaffeautomatkaffet. När vi hade Aftonbladetredaktionen vid Globen gick det något rykte om en anställd som varit till tandläkaren och fått höra att vårt kaffeautomatkaffe gör att tänderna ruttnar. Fatta hur mycket cash man la på köpkaffe efter det. Typ halva månadslönen?

– Att köpa jackor från någon av ”kedjorna”. Alla andra plagg går bra, men när det kommer till jackor får jag panik över hur många som har gått och fingrat på och prövat plagget före mig. Kan ju vara allt från biobesökare med baconsnacksiga fingrar till ebolaoffer, äh men ni fattar. Kan bara beställa jackor på nätet.

I övrigt bryr jag mig inte så mycket. Räds varken döden eller att inte skulle ha läst varenda verk av någon dammig nobelprisvinnare.

(Måste också säga TACK till Christoffer Röstlund för ordet orimligt. Det är han som fött och uppfostrat det till det självständiga ord det har blivit i dag).