Klockan är inte ens lunch och jag hånas redan för mina obefintliga teknikkunskaper.

Fy fan.

Annars då? Jo tack, började morgonen med en intervju och 300 koppar kaffe.

Såg Katrin Zytomierska. Helvete vad den människan är fräsch. Snygg och nyfönad. Läppstiftad och fit. Själv har jag vid det här laget så pass mycket torrshampo i hårbotten att det yr ett vitt moln omkring mig där jag far fram.

När jag var yngre var min mamma ihop med en snubbe som var blästrare. Varje dag kom han hem från jobbet och såg ut som om han dansat i ett mjölregn. Typ den looken kör jag nu.

Några saker då:

– Varför kan inte mitt liv bara vara lite mer som Camilla Läckbergs? Skriver någon deckare, cashar in som fan, har välvårdat hår osv osv.

– Saknar hösten på Åland. Saknar känslan av när de sista turisterna åkt och det bara är bekanta ansikten på gatorna. Saknar min lägenhet på Åland, mina vänner. Saknar promenaderna i Västerhamn, baka småkakor på söndagar, spetsgardinerna. Saknar en stor grön otymplig soffa jag sålde när jag flyttade. Saknar någon himla jeansjacka jag tappat bort.

– Annars undrar jag över Prins Daniel. Hur mår han egentligen? Panikar han aldrig? Nu ska han ju bli farsa också. Vaknar han aldrig i panik på nätterna? ”Åh helvete nu har man ju blivit nån jävla prins här. Är Victoria ens RÄTT? VILL JAG DET HÄR??”.

– Så kämpar jag på här på jobbet. Det vanliga, ni vet. Försöker undvika en fotograf som slet upp dörren häromdagen när jag stod och stoppade tröjan innanför kjolen på toan.

Rätt sent på eftermiddagen i går kom det till min kännedom att det var kanelbullens dag.

Jaha.

En sån här ”happening” känns inte riktigt lika kul när man har en pt som spänner ögonen i en och väser ”Zandra varje onyttig sak du kan undvika, varje extra övning du gör är VIKTIG nu”.

Då finns det inget förutom död i blicken när det mejlas om att det finns kanelbullar åt alla på redaktionen.

Jag bläddrar omkring i Aftonbladets sinnessjukt digra arkiv och Uffe Larsson fladdrar förbi. Få programledare har talat till mig så som Uffe Larsson gjorde. Han var min absoluta mysfarbrorfavorit. Jag minns när min mormor bäddade ner mig i soffan, TRYCKTE in filten under kroppen så jag blev paketerad som en mumie, rörde ihop hett vatten med mjölk och massor med socker, bredde mackor och la på tjocka skivor ost och så tittade vi på Söndagsöppet.

Underbara Uffe. Underbara söndagar med Uffe. Trygga fina Uffe. Uffe var en man som man ville krama. Bengt Magnusson är inte en man vill krama. Steffo Törnqvist vill man definitivt inte krama. När jag ser Uffe Larsson flaxa förbi i arkivet så fantiserar jag hur jag får syn på honom tvärsöver ett rum, hur jag tar sats, springer och hoppar upp i famnen på honom och han blir alldeles paff, men skrattar från hjärtat och sedan slår det mig när jag sitter här och researchar och egentligen ska tänka på någonting helt annat – Uffe Larsson är död.

Den här insikten slår mig då och då och det är fan lika jobbigt varje gång.

Han finns inte mer.

Fy fan vad det gör mig ledsen.

Om det någon gång blir lite trist på en fest. Chipstuggandet ekar i tvårummaren och någon kanske börjar berätta ingående om sin Asienruntresa – då är det kris. Då krävs någonting som livar upp. Och i brist på hotshots så kan man ALLTID förlita sig på det här klippet, enligt min mening det mest bisarra rörliga material som publicerats på internet. Skrattar bara jag tänker på det.

Folk jublade över vädret. Själv jobbade jag sent i fredags, hemifrån. Gick från jobbet via matbutiken och köpte en fryst kycklingpaj.

Nu undrar jag: finns det något deppigare än just det?

Gå hem en fredagkväll, sunkig efter en lång jobbdag, sätta sig framför datorn och jobba med en fuktig och slemmig paj som enda sällskap.

Jag säger inte att det synd om mig. Inte alls. Jag kände mig inte alls särskilt deppig när jag satt där. Det var bara när jag nu skulle återge för en kollega vad jag gjort som jag hörde hur lesset det lät.

Apropå allt och inget. Minns några vackra rader om kärlek jag hittade i en mejlkonversation med ett ex. 

”…är så glad att jag hittade dig redan nu. Annars hade säkert någon idiot som inte fattar ens hälften av hur underbar och fantastisk du är gjort det före mig.”

Till på allt var det jag själv som skrev härligheten.

Bra Zandra.

Jag tänker inte fattigmobba Gunilla Persson för att hon bor i ett hyrhus i LA. Allvarligt talat, både hundar, katter och kanske ett litet litet marsvin må ha kissat och spytt på hennes hyrda heltäckningsmatta. Jag kunde inte bry mig mindre.

Jag tänker bara konstatera: kvinnan är ju galen. Skvatt galen. Siewert Öholm-galen! Bajsmannengalen!

Hur dåraktiga citat Anna Anka än hävde ur sig under sina glansdagar så fanns det ändå någonstans mitt i allt det galna en MEDVETENHET. Anna Anka visste med sig att säger jag att svenska män är kuvade muppar som springer omkring och ägnar sig åt fånigheter som att byta blöjor – ja då kommer jag få svarta rubriker och svenska folket kommer att RASA och hejochhå och plötsligt är jag namnet på allas läppar – och snart vet till och med Sven-Sture, 87, i Lycksele vem jag är, vilket innebär att jag är ungefär lika känd som … kungen.

Tillbaka till Gunilla då. Där finns ingen medvetenhet. Bara ren och skär dårskap ramlar ur munnen på henne.

Hennes senaste statement, att varken hon eller hennes förtryckta barn kan bli ihop med en jude, ÄEH, jag orkar fan inte mer.

Lägg ner TV3.

Tack hej.